ridning

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

Att träna på att rida ute

Uteritter, detta härliga tilltag när solen ligger på, nysnön lyser vit och vi vill göra något annat än att bara rida runt på en bana. För många är det däremot förenat med mycket trubbel. Hästar som inte vill, hästar som springer hem eller iväg, hästar som stegrar och hoppar och far. Då blir uteturen snabbt något mycket jobbigt. Och ofta kanske det är så att vi inte förstår att vi behöver träna det där med uteridning – också! 

För en häst är det en helt annan sak att tränas på ridbanan mot att gå ute. Det är det ju för oss människor också. Och att bara lämna det trygga området stall med omnejd (trygghet = prio ett i hästens värld) gör det lite läskigt att hänga på ut. För att våga det krävs själförtroende, och en bra kompis vid sin sida. Den trygga och braiga kompisen kan vi bli, om vi tränar hästen rätt. Tyvärr blir rädda och osäkra hästar som studsar och backar ibland tvingade att gå fram, eller straffade på olika sätt. Det misstas lätt för olydnad, men hästar har en tendens att gärna hänga på – om det känns säkert. Att tvinga vid rädsla eller stress gör ingen individ säkrare, oavsett om det handlar om en människa en hund eller en häst. Att hjälpa hästen att överkomma sina rädslor, det görs genom positiv träning (Yes you can! :-)) 

En positiv attityd, känsla för hur hästen reagerar och övningar som leder till att hästen vågar mer och mer är vinnarkoncept för en lyckad långritt. Varför inte satsa på att klara en härlig långrunda på egen hand till sommaren. Det är ett träningsmål så gott som något! Här på sidan Horse Behaviourist får du flera tips om hur du får din häst att klara av uteritten, utan studs, backningar, stegringar eller annat otrevligt. 

av

Längtan till sommarens läger och värme!

I ruskregn och mörker är det lätt att drömma sig tillbaka till den härliga sommaren vi fick njuta av här på Lövslätten! I år var den lite extra fantastisk, tack vare alla härliga kurs- och lägerdeltagare som var här och fyllde gården med vetgirighet, skratt och positiva energier.

Och redan nu ser vi fram emot nästa, underbara, sommar. Lixom det här året är planerna att fylla kalendern ordentligt med massor av roligheter. Några självklarheter på agendan blir:

–        ”Dressyrtanthelg”: v20, v30

–        Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29

–        Familje- och vänläger*:  v27, v32

–        Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad.

–        Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid….

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! J

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten överraskning….

Anmäl gärna intresse redan nu!

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

Regn, rusk och ingen snö i sikte. Istället viner vindarna om knuten och mörkret ligger som ett tjockt täcke över nejden. Och ändå är det snart jul. Vad bättre kan jag göra än att planera upp en ny härlig sommar här på Lösa Tyglar, Lövslätten? 

Så här ser det ut än så länge – väl mött! 

– ”Dressyrtanthelg”: v20, v30 (ev fler) 
– Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29
– Familje- och vänläger*: v27, v32
– Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad. 
– Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid…. 

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! 

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten rolig överraskning…. 

Anmäl gärna intresse redan nu! 

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

 

Mer information om vår verksamhet hittar du på http://www.losatyglar.se och på Facebook! https://www.facebook.com/Losatyglar

 

Image

 

av

Ett starkt inlägg om etik och träning

Det är starkt att gå ifrån metoder som tränare och andra förståsigpåare försöker intuta i dig. Om ditt hjärta säger att det är fel, står du ofta ganska ensam med ditt beslut. Vi människor har svårt att gå emot auktoriteter och våga göra det vi känner. Och ofta blir det en ensam väg i tron på något bättre. Det gäller inte minst om du är yngre.

Men det finns de som vågar, som tror annat och som sällar sig till skaran av de som kritiskt granskar vad de lärt och gjort, och som vågar tänka om. Det gäller inte minst Vivan Olivia, en tjugoårig före detta ponnytävlingsryttare. Hon beskriver sin vardag idag, och sin tillvaro igår, på det mest självutlämnande sätt i sin blogg. Läs den, och begrunda! Vad lär vi våra barn egentligen, och vilket pris får ”framgången” ha?

 

Uppdatering: Tyvärr var länken helknas – tack för att det uppmärksammades! Dessutom – det finfina inlägg som skrivits är borttaget – däremot är bloggen i sin helhet inspirerande. Dessutom finns det en post som anger varför inlägget tagits bort. Bloggen är fortfarande mkt läsvärd!

av

Om äldre älskade hästar, och ridlöst pyssel

Ett av de mest populära inläggen på den här sidan är den som äldre hästar. Inlägget har nästan tre år på nacken, men läses fortfarande av många. Ibland dyker det också upp frågor och funderingar, eller bara hälsningar och information om gamla älskade hästar som tas väl om hand av sina mattar eller hussar. Idag dök ett meddelande upp som ställde frågan: vad gör man med en äldre häst som man vill jobba med men som man inte kan rida för att man helt enkelt är för lång?

Själv har jag inte riktigt det problemet. Mina gubbar – nu 24 resp 26 år går fortfarande bra under sadel och jag och mina elever är små och nätta på dessa stora klunsar. Vi rider dem i skogen och har mys. Banan blir det sällan numera. Vad ska vi träna på – vi som redan kan ”allt”? ;-)…. 26-åringen fick i och för sig vara med på höstlägret med en vän och lätt ryttare som han visade sig älska! De hoppade och dressagade på banan som om de aldrig gjort annat. Alex hoppar med YasmineOch när jag red ut senast, vilket är för bara några timmar sedan, ja då lekte han unghäst och tassade iväg i småtrav och försökte öka hela tiden. Vilken underbar känsla att veta att han fortfarande kan, den härliga gamlingen.  Tänk att jag haft honom i snart 20 år, och jag kan inte bli mätt på hans sällskap.

Men åter till frågan. Det finns så mycket vi kan göra med hästar utan att rida dem. Tömkörning är en gren som verkligen kräver sitt. Bra träning för hästen och som en egen sport i sig. För det är otroligt vad man kan åstadkomma på töm – om man är duktig! Det är svårt, men kul. En annan grej är hästagility, att jobba över en hinderbana med mål att ha hästen helt lös. Det finns också tömkörning på långa tyglar att prova. Vad jag numera kallar sedvanlig markhantering är också kul! Flytta fötter med hjälp av energier och kroppspråk – utan vassa kommandon, drag och slit eller putt. Bara be, och släppa iväg… Backa ett steg, be om ett steg framåt, här finns också mycket att göra. Det är buskul och något jag jobbat mycket med med unghästarna. Det är lärorikt inte minst för att det blir ett sånt samspel mellan häst och människa. Markhantering för mig handlar nämligen om kommunikation, om ömsesidighet och om förtroende. Inte om något som helst annat. Marhanteringen kan sedan övergå till rena frihetsdressyren. Löshoppning är ytterligare något som är roligt att jobba med. Det är inte alltid som det behöver vara så högt. Gymnastikhinder, gärna fler på raken är perfekta för såväl unga som gamla hästar. Och så finns ju alltid den härliga promenaden i skogen också. Tillsammans. Bara du och hästen. Ett tips som är obeskrivligt mysigt, om vädret är fint och man har mycket att tänka på.

Vad hittar ni på med era hästar när ni inte rider?

 

 

av

Vad är din största rädsla?

Hästlivet är allt annat än lätt. Vi behöver övervinna oss själva i vår träning, för det händer mer än en gång att vi blir rädda. Faran ligger i att rädslan kan ta över, och hämma oss. Tyvärr är det också då det börjar bli riktigt farligt. När rädslan tar över, agerar vi inte längre rationellt. Vi gör tokiga saker, vilket kan ställa till det både för oss och för hästarna. Rädsdlan i sig drabbar också hästens sinne. När ryttaren eller ledaren blir rädd, blir också hästen rädd. Och en rädd häst, är en farlig häst. 

Trots det blir vi rädda, och måste få bli det. Det drabbar oss alla – även de bästa. Men vi måste också, om vi vill jobba med, rida på eller köra hästarna, också lära oss att hantera och övervinna rädslan. På något sätt. Stacey Westfall, en sann guru inom hästvärlden, har tagit upp detta i sin blogg. Läsvärt!

Min allra största rädsla är nog inte att trilla av, även om jag är en fegis. Jag jobbar hårt med säkerheten och varje gång en elev dimper i backen, håller jag på att få hjärtslag. Och jag läser av hästarna på banan konstant, allt för att kunna förhindra att någon råkar illa ut. Men det är inte det som jag är allra räddast för. Jag är allra mest rädd för att hästarna ska tycka att det vi gör inte är okej. Att de inte vill vara med och leka med oss. Det jobbar jag med, för om jag tvekar, tvekar ju hästen. Och vi har inte lika kul längre. Vad är din största rädsla? 

av

Valde att lita på rätt person men skit med hovbensfraktur!

I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂 

 

av

Hopp för hästar med Kissing Spines

Den här artikeln från Allt Om Hästar behandlar ett ämne som alltfler hästar ”drabbas” av. Det handlar om Kissing Spines, en omdiskuterad diagnos där tornutskotten ligger närmare varandra än vad som anses sunt. När de ligger emot varandra är risken stor att dessa klämmer en nerv, vilket gör att hästen får mkt ont och därför inte är ”brukbar”. 

Kissing Spines, eller något som är mycket likt i alla fall, finns hos en stor mängd hästar – utan att man för den skull någonsin upptäcker det. Närliggande tornutskott är vanligt, men hittas ju inte så länge ingen letar efter det. Och det är bara när hästen anses ha ett problem som man röntgar, och då kopplar ihop ett problem med vad man ser på röntgen. 

Men att tornutskotten ligger nära varandra på en häst som inte fungerar i ridningen är inte alltid liktydigt med att hästen har problem med dem, eller borde ha problem med dem! Det är en tolkning, något som Svelands undersökningar visar. De har tagit hand om 40 utdömda hästar för att se om hästen kan bli rehabiliterad. 

Och det visar sig att det är lite som det alltid är: rätt träning utifrån hästens fysiska förmåga och behov, utbildning som innebär att hästen förstår vad vi menar och också har motivation att utföra jobbet, samt en ryttare som rider i balans verkar vara tricket för att få de här hästarna att fungera. En enda häst, har man misslyckats med, av de fyrtio utdömda hästarna. En hade till och med inte fattat vad en skänkel betydde. Inte konstigt att hästen inte bjöd (något som ansågs som ett problem och som sedan blev grunden för en utredning som ledde till utdömning…). 

Själv reagerar jag dels på veterinärernas snabba och pessimistiska utlåtanden vid kissing spines (llite negativt då…), men jag reagerar också mycket på Svelands insats här. Det här är toppen! Det är inte bara av stor betydelse för en häst som får en till chans här i livet, utan det är också viktigt för att ta reda på om hästar verkligen är ohållbara, bara för att en viss diagnos ställs. 

Många problem med hästar beror på okunskap, och genom att sprida kunskap, kan vi bli bättre på att ta hand om våra fyrbenta vänner i framtiden. Och för den som är intresserad av ekonomiska aspekter – även försäkringspremierna kan hållas nere genom att hästar tränas bättre, och färre behöver dömas ut i onödan (det blir en indirekt kostnad för alla försäkringstagare då premierna måste hållas höga, och stora belopp betalas ut till hästar som egentligen skulle kunna fungera utmärkt. …). Vinst för alla med andra ord… 

 

av

En tanke om ridningens vara eller inte vara

aislinn och danielJag stöter ibland på folk och inlägg på webben som kommit fram till att det där med att rida hästar mer eller mindre är djurplågeri. Det gör mig något konfunderad när så kallat hästfolk säger detta, då min erfarenhet är bra mycket annorlunda. Det går inte att undvika att i så fall fråga: varför tycker inte hästen om att bli riden? Så jag ställer då faktiskt tvärtomfrågan mot vad de som säger att hästen inte vill bli ridna. De frågar nämligen varför hästar vill bli ridna (det är onaturligt och skadar… ). Men det är vår skolgång också, liksom vårt bilkörande, dataarbete etc. etc.

Vissa berättar glatt att hästen fått nog: den kommer inte in från hagen, eller låter sig inte sadlas, eller ”dör” under ryttaren, eller springer iväg, eller sparkar eller…… massor med symtom dyker upp. Och slutsatsen blir: hästen vill inte bli riden. Och den tar skada av det. Jo – vissa hästar skadas uppenbarligen av ridning (läs taskig ridning och taskig hästhållning).  Men för mig är slutsatsen lika knasig som att konstatera att människor inte vill jobba. Vissa gör det uppenbarligen inte, av olika skäl. Men varför vill de då inte jobba? (Att ha ett förvärvsarbete är för övrigt också väldigt onaturligt…).

Min fråga baseras på ett enkelt antagande: Hästar gillar att jobba med huvudet och med kroppen. Precis som de flesta människor. Det är jag helt övertygad om. Hästar har en vacker insida och en, utifrån sina mått, bra hjärna som både vill och behöver jobba. Det gör även deras kroppar. I en aldrig så naturlig tillvaro har nog hästar i gemen det ganska så trist. De har inga utmaningar i livet om de bara går i en hage och ”skrotar”. Vissa leker och håller igång, men andra vissnar betänkligt när de bara får vara i en hage. Vi serverar dem allt. Deras ”naturliga” vandringsbeteenden begränsas av två mycket enkla saker: de kan inte, och de behöver inte. De kan inte för att ett staket finns i vägen om de skulle få för sig att vandra som de är födda till. De behöver inte för att maten och vattnet serveras dem, och inga faror dyker upp i deras värld. Till det kommer det faktum att hästar är födda till att vara en del av en jobbande flock och är lätta att samarbeta med.

Om de då inte gillar att vara med oss och arbeta med oss så är det något vajsing som inte fungerar eller som blivit fel på vägen. Det gäller inte minst om de inte gillar att bli ridna. Så då måste jag ju ställa mig fler frågor (många frågor blir det för den som vill förstå). Några av dessa är:

– Har hästen ont?

– Passar utrustningen?

– Är ridning förknippat med en otrevlig upplevelse  och i så fall varför? (tvång, smärta, monotont jobb, obalans i kroppen pga ryttarens sits eller ojämn muskling, en olycka etc. etc). har den helt enkelt lärt sig att ridning är pest?

– Vill den som rider på hästen verkligen rida på hästen, eller är de rädda, ovilliga att rida (även om de intalar sig något annat?), tjuriga människor kan till exempel förstöra den mest ambitiösa häst. Och jag förstår hästen! Vem vill jobba när arbetskamraterna suger?

– Är hästen tränad för uppgiften. KAN den utföra det som  begärs av ryttaren när den rids? Det gäller både mentalt – det vill säga att den lärt sig det som ryttaren vill signalera och fysiskt. Oroväckande många gånger är nog hästen helt enkelt inte redo för att ridas, eller i alla fall inte ridas på det sätt som ryttaren ville innan han eller hon bestämde sig för att hästen inte ville bli riden. En häst med hängmatta till rygg och med dåliga muskler har ju inte precis styrkan och förmågan att bära sin ryttare heller. klart det blir otrevligt!

Min övertygelse är att en häst med en ryttare som den tycker om och som ger tydliga och lätta signaler, med rätt utrustning som sitter bekvämt, och som är rätt tränad för uppgiften där hästen steg för steg utvecklats för det som den utför också är en häst som tycker om att bli riden. Det är deras träningspass, deras meditation där knopp och kropp får sitt. Det är lätt att säga att hästen inte vill. Det är bra mycket svårare att klura ut: varför?

av

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!