Hästlivet är allt annat än lätt. Vi behöver övervinna oss själva i vår träning, för det händer mer än en gång att vi blir rädda. Faran ligger i att rädslan kan ta över, och hämma oss. Tyvärr är det också då det börjar bli riktigt farligt. När rädslan tar över, agerar vi inte längre rationellt. Vi gör tokiga saker, vilket kan ställa till det både för oss och för hästarna. Rädsdlan i sig drabbar också hästens sinne. När ryttaren eller ledaren blir rädd, blir också hästen rädd. Och en rädd häst, är en farlig häst. 

Trots det blir vi rädda, och måste få bli det. Det drabbar oss alla – även de bästa. Men vi måste också, om vi vill jobba med, rida på eller köra hästarna, också lära oss att hantera och övervinna rädslan. På något sätt. Stacey Westfall, en sann guru inom hästvärlden, har tagit upp detta i sin blogg. Läsvärt!

Min allra största rädsla är nog inte att trilla av, även om jag är en fegis. Jag jobbar hårt med säkerheten och varje gång en elev dimper i backen, håller jag på att få hjärtslag. Och jag läser av hästarna på banan konstant, allt för att kunna förhindra att någon råkar illa ut. Men det är inte det som jag är allra räddast för. Jag är allra mest rädd för att hästarna ska tycka att det vi gör inte är okej. Att de inte vill vara med och leka med oss. Det jobbar jag med, för om jag tvekar, tvekar ju hästen. Och vi har inte lika kul längre. Vad är din största rädsla?