Stoppa kvarkan innan grinden

Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!

Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.

Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.

De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor):  Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.

Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.

SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

  • Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
  • Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
  • Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
  • Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:

  • Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
  • ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
  • Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
  • Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

 

 

Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.

Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).

 

 

 

Ett starkt inlägg om etik och träning

Det är starkt att gå ifrån metoder som tränare och andra förståsigpåare försöker intuta i dig. Om ditt hjärta säger att det är fel, står du ofta ganska ensam med ditt beslut. Vi människor har svårt att gå emot auktoriteter och våga göra det vi känner. Och ofta blir det en ensam väg i tron på något bättre. Det gäller inte minst om du är yngre.

Men det finns de som vågar, som tror annat och som sällar sig till skaran av de som kritiskt granskar vad de lärt och gjort, och som vågar tänka om. Det gäller inte minst Vivan Olivia, en tjugoårig före detta ponnytävlingsryttare. Hon beskriver sin vardag idag, och sin tillvaro igår, på det mest självutlämnande sätt i sin blogg. Läs den, och begrunda! Vad lär vi våra barn egentligen, och vilket pris får ”framgången” ha?

 

Uppdatering: Tyvärr var länken helknas – tack för att det uppmärksammades! Dessutom – det finfina inlägg som skrivits är borttaget – däremot är bloggen i sin helhet inspirerande. Dessutom finns det en post som anger varför inlägget tagits bort. Bloggen är fortfarande mkt läsvärd!

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!

Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.

Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..

Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.

De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.

Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.

Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..

Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp.  Det vore något att värma sig med i januaritristessen,

Anders Darenius – en banveterinär med rätt att tycka?

Anders Darenius är med råge Sveriges mest kände banveterinär., på gott och ont Det har han blivit på grund av, eller tack vare, den oförtröttliga kamp mot det han ser som utnyttjandet av hästen – för vinsten skull.

I åratal har han arbetat som banveterinär på Mantorp. Han har gjort det han har befogenhet att göra, vilket enligt honom själv inte är mycket. Han har några sekunder på sig att avgöra om hästen kan tävla eller inte. Sedan rullar miljonspelet igång. Eftersom travhästen får ha sin checkrem på går det inte ens att se om hästen haltar.

Här är den situation som Anders och hästarna upplever enligt Norrköpings tidningar:

Med checkremmen åtdragen, är hästen så uppstramad att den inte längre kan röra sig efter den egna kroppens förutsättningar. Checkremmen gör det svårt att upptäcka om hästen är halt och ännu svårare att avgöra om den är kry.

 Hästens rörelser samspelar med huvudets. På volten är huvudena så uppstramade att de inte kan röras på ett naturligt sätt.

När betslet skär in i munnen startar smärtan en kedjereaktion. Hästarna tar betslet med tungan och drar ihop halsen. Då får de inte tillräckligt med luft och kan störta. Tränarna har löst problemet genom att binda fast tungan och låsa huvudet ännu mer. För varje skyddsreaktion från hästen, har tränarna satt in ytterligare motåtgärder.

Inte populär

Anders är inte populär på sin bana. Han har till och med fått tränare och kuskar att skriva till Jordbruksverket för att få bort honom. De tycker i brevet att han underminerar deras verksamhet och att det är förfärligt att spelare, ja till och med oinvigda, börjar fundera på hur hästarna mår egentligen.

Anders ser hästar bli galna och livsfarliga av smärtan som de upplever av alla verktyg kuskarna använder. Men det finns också hästar som blir som zombies. Enligt Anders, som jag förstår det, är det inte ett värdigt liv för en häst.

Hästar – levande djur och inte saker

Anders för en kamp för att få oss att förstå att hästen inte är ett idrottsredskap, på sin blogg och via medierna. Han försöker göra sin talad hörd i en värld där ingen lyssnar.  Han får mycket skit för det han gör och säger, rent utsagt. Men jag tror att de som håller med är fler än de som försöker argumentera bort hans observationer. Men vem bryr sig om det så länge det går att tjäna grova pengar på en vinst på travet? Anders kallar dessa pengar för blodspengar. Som jag själv brukar säga – det är ALLTID någon som betalar.

Vad ser Anders i sitt jobb

Anders skriver själv på sin webbsida om de förunderligheter han upplever. Här är några (om än vidriga) exempel:

– kuskar som drar så hårt i hästen att munslemhinnan lossnar (!)

– blåa tungor av tungbanden (vem kom på den idén). Det är tillåtet att binda hästens tunga enligt gällande djurskyddsreger.

– amputerade gomsegel för att hästen inte ska kvävas

– igensydda slidor för att luft inte ska kunna komma in. Det får tydligen stona att springa fortare. Man lämnar i och för sig ett litet hål öppet så att stoet åtminstone kan kissa.

– totalt fixerade huvuden

Vill påverka attityder

Enligt Anders behövs ett djurskydd som även tar med de etiska aspekterna av djurhållning och träning. Vi behöver kunna ställa krav på att det är orsaken som behandlas och inte enbart symtomen. Det finns mängder med travtränare som är duktiga och som verkligen älskar hästarna och vårdar dem. De borde verkligen ha chansen.

En tuff kamp

Jag kan tänka mig att det inte är lätt att få gehör för sina synpunkter i en värld där pengar (miljarder!) styr och där alla uppfyller de grundläggande metriska krav som finns för att få behålla sina hästar. Varje uppgift han lämnar synas och argumenteras emot med mängder av annan information. Och spelet och travet – det pågår som vanligt… Har ni någonsin hört talas om en kusk som stoppats för att de sliter i tygeln för hårt (så att gomseglet krossas….), eller för att hästen opererats av veterinär för saker som den inte borde behöva?

Inridning – min väg, del 1

Äran att få tillåtelse att hoppa upp på en häst är svår att beskriva. Med lugna steg har vi gått från lägga padd på ryggen till sadel och sedan mig själv.

För att kunna komma upp säkert har jag stått på min påstigningspall vid stallet, bett hästen kliva fram och hängt, slängt, viftat och haft mig från ryggen. Jag har alltid haft ett halvt steg av. Bara när hästen tyckt det är okej har jag fortsatt. Annars har hästen fått gå sin väg, för att sedan få en förfrågan om att komma tillbaka.

Markarbetet
Markarbetet har funkat fint. Sidledsflytt, back, släppa förbi, gå runt i ring, gå före, hänga med när jag vänder oavsett var jag är i förhållande till hästen…. Allt det som är samspel mellan häst och ryttare sedan är grundat. Det som funkar på marken funkar på ryggen. Funkar det inte på marken har inte hästen fattat, och då kan vad osm helst hända.

Uppsittning
Sedan året tillbaka sitter jag på min häst i paddoken. Sitter är det jag menar, för jag rider så lite som möjligt. Han ska förstå sitt jobb, jag ska ta hand om mitt. Det handlar om att redan från början åstadkomma allt med minsta lilla vink. Stoppet är medvetet. Han vet nu att om han står väl balanserad och stilla kan jag göra mitt. Han gör sitt jobb när jag kliver upp. Han hjälper på sitt sätt.

Släppa fram energierna.
När jag väl pysslat med mitt släpper vi fram energierna. Släpper, inte trycker. En häst vill inte klämmas som en ketchuptub…. det räcker med att de förstår. Backen är också bra att ha. Om det går att backa vid halt, går det att stoppa i galopp. Hästen ska kunna röra sig i alla riktningar och förstå att vi väljer väg, vi hamnar inte bara där. Samma sak med farten. Rider jag i skritt med takten och tanken, är det skritt. Piggar jag upp mig och släpper på mer energi, blir det trav. Än mer kraft i min tankeenergi och en höft framåt – ja då ska det bli galopp.

Idag trav…
Idag blev det trav. Knähögt snödjup är tungt att bära en ryttare i när man är liten och ovan. Hästarna i hagen bredvid skuttade och for, rullade och bockade. Min vän – en gentleman

Gentlemannen
Ömsesidig respekt. Det tolkar jag det som, när hästen inte behöver hållas i för att jag ska komma upp, stannar när jag hamnar på sniskan, inte far iväg för att polarna gör det i hagen, är lätt i handen och snällt följer tygen. Lillkillen är mer än snäll. Han har respekt. Väntar snällt när jag behöver fixa med mitt, nosar försynt för kontakt. Han är med i tanken och uppmärksam. Vill samarbeta – som hästar vill när de inte tror att livet handlar om en fight. Livet med hästar är seriöst men skoj. Det är ibland tuffa tag om det händer saker. Men främst är det små, små detaljer och säkerhet. Säkerhet – som vi ska utstråla för att ge vägledning så att allt blir rätt.

Anpassning
Det gäller bara för oss att läsa av tidigt och väl, känna av om hästen är spänd eller om den är lugn i sinnet. Pigg är något helt annat – det är livsenergier, inte rädsla. Det gäller att lära sig se skillnaden. ALla hästar har sina identiteter och personligheter. De behöver tas på något olika sätt även om grunden är densamma. Återigen – känsla behövs. Och känsla kommer av erfarenhet och av att jobba, jobba, jobba med hästar. Hela dagarna. Och inte bara på ett instrumentellt vis. Vi måste samarbeta med dem, läsa av dem hela tiden och tolka signalerna. Först då kan vi också skapa arbete på hästars vis – utan att bli mjäkiga.

Känslig för vikten
En unghäst är så känslig för vikten att det gäller att ha balans. Idag var en sådan dag då det rent praktiskt var svårt. Traven blev så vansinnigt stor att jag lätt halkade någon centimeter här och där. Snön räcker nästan upp till knäna på hästen – men så bra med härligt underlag! Men svårigheten ligger i balansen. Jag vill att minsta vink från mig

Ordens makt!

Har ni någonsin tänkt på hur mycket makt orden har över vår egen tanke? Det har verkligen jag. Särskilt som en elev till mig frågade om det inte fanns något trevligare begrepp för att rida in på engelska än: break in. Det tog ett par sekunder, inte mer, innan jag hade svaret i min hand.

– Start Up!

Det är ett ord Leslie använt och jag är böjd att misstänka, jorunalist som hon varit, att det inte är en slump att hon väljer det uttrycket istället för det gamla sedvanliga.

Folk säger till mig att break in inte alls betyder samma sak som break in. Det betyder rida in och inte att bryta ner! MEN, och det är ett gigantiskt, enormt, ett hysteriskt stort MEN, vad ger break in för accossiationer?? Hur påverkar orden vi använder hur vi ser på saker och ting?

Inom idrottsvärlden har det länge varit känt att mental förberedelse inför en tävling är minst lika viktig för att lyckas som den fysiska träningen. ORdet inte, till exempel, har ingen relevans för hjärnan, enligt forskare och tränare. Så låt oss testa det.

– Tänk INTE på en kopp kaffe!

Det spelar ingen roll hur många inten den meningen må innehålla. Kaffelukten lägger sig som en ånga över ett rum i alla fall. För att inte tala om när man tänker:

– Cykla inte i diket!

Då är cykeln på väg i diket hur man än gör. Det är faktiskt otroligt fascinerande. Det sistnämnda tyder också på en sak: att det vi tänker på orsakar verkningar i kroppen som gör att det går åt det hållet vi planerar. Om vi också godkänner att inte inte har någon relevans för hjärnan….

Hänger ni med???? Skriv en kommentar annars.

Det här betyder också, om vi talar om hästar, att de ord vi tyst säger till oss själva påverkar hur hästen upplever oss och uppfattar vad de ska göra. De går nämligen på de känslor och små små variationer vi har i kroppsrörelserna som uttrycker så mycket mer än vi någonsin tror. Om cykeln hamnar i diket för att vi tänker på worst scenario, så påverkar vi våra muskler i fel riktning.

Om vi tror att en häst kommer stanna och tro att något är farligt kommer vi alltså att anpassa vårt rörelsemönster för att vara beredda på att hästen stannar. Och se på sjutton! Hästen kommer att stanna, för den läste av vad våra muskler sa om våra tankar! Avslöjad…. 🙂

Men, också vår attityd påverkas av hur vi tänker. Om vi säger att en unghäst är ett kräk per definition kommer vi faktiskt inte att kunna uppträda och hantera den hästen enligt den respekt som den faktiskt förtjänar. Även m vir tror och säger itll andra att vi gör det på skoj! Jag har hört det av tränare och vet ni – om någon sa det om min häst då skulle de få höra ett och annat!

För en häst är en individ värd respekt av många naledningar. Dels förtjänar dom det helt enkelt. Hästen som djur är en fantastisk varelse och given till oss av en högre makt som vi inte förstår oss på. Hur annars kan vi förklara hästens fantastiska skönhet och inte minst dess fantastiska förmåga att stå ut med oss människor som gör det bästa vi kan för att försvåra deras tillvaro och stoppa deras verkliga potential? 🙂

Dels är det för att om den får ett stärkt förtroende för oss kommer den också att prestera bättre- för oss. Vi tjänar på det, hästen tjänar på det. Ömsesidig respekt. Win-win.

Och förresten – nu skrev jag den! Det är inte bra och värt att tänka på, men kanske okej när det gäller ”en häst”. Aldrig i mitt liv jag skulle nämna en häst som den om jag visste hans eller hennes kön. Det är ohyfsat och leder till ett avståndstagande som gör att hästen i sig inte ses som en individ utan ett ting. Till och med båtar är en hon! Tänk på det när ni säger – den hästen, den vore något…..

Som avslutning kommer jag att lägga in lite synonymer – saker som egentligen betyder samma sak, men som påverkar vårt tänkande i olika riktningar. På det följer några alternativa tänkesätt om vi vill skapa en annan inställning. Välj och vraka….. se vad som händer med hjärnan…. Notera gärna perspektivförändringen.

Trycka till med skänkeln – sparka

Ta tag i honom! – ryck hästen i munnen!

peta till med pinnen – spöa

rygga – backa

box – bur

krake – häst

pissmärr – sto

den som styr och ställer (HSB) – ledarskap

kuta – galoppera

virrpanna – vaken

rörig – alert

nedstämd – lat/trött

Alternativ:

1a Den lyder inte!

1b Jag får inte samspelet att fungera!

2a Han är hård i munnen

2b Jag lyckas inte med att få en mjuk kontakt med hästen i tygeln

3a hästen lyssnar inte för skänkeln?

3b hur får jag hästen att förstå att skänkeln betyder något?

4a Hur får jag hästen att sluta springa så fort?

4b Hur inverkar jag på hästen så den förstår att den kan ta de lugnt?

5a.  HÄsten är dum!

5b. Vad var det jag gjorde som fick hästen att uppfatta att den skulle göra så?

6a. Min häst är lat, den gör inte som jag säger!

6b. Varför vill inte hästen gå, vad är fel?

7a. Min häst är en buffel!

7b. Varför respekterar inte min häst mig?

Det kommer fler exempel… jag lovar.  Om du har tips på uttryck som används som kan alterneras och därmed ändra en tankebana – hojta till!

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

Skånes absoluta mardröm

Lera upp till knäna vart jag än går. Hästarna ser ut som dränkta katter efter att ha lekt ute i hagen en dag. Mörkret ligger som en matta överallt och vare sig ljus eller gott humör tycks hjälpa. Det kryper närmare ändå, in på skinnet, under ytan finns det där. Trycker ner, svärtar ner, ger en dunkelhet åt annars klara tankar (?).

Det är då det händer. Inte lottoraden som slår in, inte ljuset som kommer åter. Nej, nej. Det ska vi inte tro. Vi talar Skåne nu. Hovbölderna. Det är de jag talar om. De gör en i övrigt frisk, stark och pigg häst till ett hoppande monster som lider och svänger sig överallt. De plågas och de linkar fram med öronen på svaj. Fy fan, säger jag rent utsagt. Jag lider, jag med. Hur ont måste det då inte göra att få ett sådant övertryck i en hov. Som nageltrång, bara det att över 500 kg förväntas vila på eländet under rörelse. Fy fan, säger jag igen. Vi lider. Och vi letar och vi letar.

Vi har nu hittat en. Men inget händer. Lika ont, lika besvärligt. Hästen är precis lika trebent som den var innan veterinärbesöket. Stå inne, hoppa ut mot ridbanan och riskera ett besök från länsstyrelsen. Oroliga grannar som tror jag lämnat min häst med brutet ben på banan för att jag tröttnat? Det har hänt att de skjutit sådana. Hjälp! Men mest är jag ledsen för hur ont det måste göra för djuret. Jag kan inte mycket göra. Får ringa ut vet. igen. Hovslagaren på ingång för andra gången. Kanske går det den här gången.

Skåne må vara hästområdet nummer ett i Sverige, men jag vette gudarna om det verkligen är så lämpligt att ha häst i denna lera. Å andra sidan är de som säger detta, att SKåne är ett hästområde, ofta tävlingsryttare på hög nivå. De behöver inte bry sig om några hovbölder inte. Deras hästar går knappast ute, särskilt inte i leriga hagar tillsammans – hingstar och valacker i alla åldrar. Det skulle se ut det, va??? Tur att mina hästar inte har den potentialen så de stängs in, muttrar jag. Även om de är väldigt bra, de med. När jag tänker efter är de mer än bra. Bäst faktiskt, om jag får säga det själv. Och lyckliga som fan, mitt i all leran…..

 

Lilla W