av

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

av

Skånes absoluta mardröm

Lera upp till knäna vart jag än går. Hästarna ser ut som dränkta katter efter att ha lekt ute i hagen en dag. Mörkret ligger som en matta överallt och vare sig ljus eller gott humör tycks hjälpa. Det kryper närmare ändå, in på skinnet, under ytan finns det där. Trycker ner, svärtar ner, ger en dunkelhet åt annars klara tankar (?).

Det är då det händer. Inte lottoraden som slår in, inte ljuset som kommer åter. Nej, nej. Det ska vi inte tro. Vi talar Skåne nu. Hovbölderna. Det är de jag talar om. De gör en i övrigt frisk, stark och pigg häst till ett hoppande monster som lider och svänger sig överallt. De plågas och de linkar fram med öronen på svaj. Fy fan, säger jag rent utsagt. Jag lider, jag med. Hur ont måste det då inte göra att få ett sådant övertryck i en hov. Som nageltrång, bara det att över 500 kg förväntas vila på eländet under rörelse. Fy fan, säger jag igen. Vi lider. Och vi letar och vi letar.

Vi har nu hittat en. Men inget händer. Lika ont, lika besvärligt. Hästen är precis lika trebent som den var innan veterinärbesöket. Stå inne, hoppa ut mot ridbanan och riskera ett besök från länsstyrelsen. Oroliga grannar som tror jag lämnat min häst med brutet ben på banan för att jag tröttnat? Det har hänt att de skjutit sådana. Hjälp! Men mest är jag ledsen för hur ont det måste göra för djuret. Jag kan inte mycket göra. Får ringa ut vet. igen. Hovslagaren på ingång för andra gången. Kanske går det den här gången.

Skåne må vara hästområdet nummer ett i Sverige, men jag vette gudarna om det verkligen är så lämpligt att ha häst i denna lera. Å andra sidan är de som säger detta, att SKåne är ett hästområde, ofta tävlingsryttare på hög nivå. De behöver inte bry sig om några hovbölder inte. Deras hästar går knappast ute, särskilt inte i leriga hagar tillsammans – hingstar och valacker i alla åldrar. Det skulle se ut det, va??? Tur att mina hästar inte har den potentialen så de stängs in, muttrar jag. Även om de är väldigt bra, de med. När jag tänker efter är de mer än bra. Bäst faktiskt, om jag får säga det själv. Och lyckliga som fan, mitt i all leran…..

 

Lilla W

av

Gamla gubbar är som goda viner

Jag har ett beroende och jag tror jag är kär! De gamla gubbarnas och den gamla tantens insikter, kunskap, charm och starka personligheter är mina dagliga kioskvältare, mina klippor, mina bästa vänne roch min passion. Jo, jag talar om mina gamla hästar i stallet. Jag tänker även på min gubbe till hund.

Finns det egentligen något värdigare än en häst som sett allt, hört allt, överlevt det mesta och som vet så mycket mer än ryttaren? Finns det egentligen någon roligare personlighet än den vise som har barnasinnet kvar? Som skakar på huvudet åt den lilla jag-vet-bäst-ungen som tror att hon äger världen och lugnt går iväg till mattes sida, oavsett vad ryttaren gör. Eller som helt plötsligt inser att den lilla grästuvan de inte brukar se är rena rama Nobelmiddagen?  Som lyser upp när din röst hörs, och som du känner redan vet vad som väntar.

Vad är bättre än den gamla herrn som kanske busar runt när det inte handlar om allvar, men blixtsnabbt ställer om till full koncentration när han vet vad som gäller? Vem kan slå en häst som du kan sätta i galopp i skogen i ett visst tempo, och som håller det hela vägen även om jag som ryttare mer eller mindre rider baklänges för att hjälpa efterföljande ekipage i ridandets konst. Men som dessutom bara vägrar att gå förbi den där skylten som står på det öppna fältet, för att sedan gå igenom en bullrig by där barn springer under magen, hundar gläfsar i hasorna och lastbilar dånar förbi utan att så mycket som vifta på vänstra örat. Säg mig vad som försiggår i dessa giganters hjärnor och jag ska ge dig mitt liv.

För hur jag än försöker slutar jag aldrig att fascineras av dessa fantastiska individer som ger mig och andra så mäktiga upplevelser. Jag har så svårt att förstå mig på folk som säljer dessa djur för en spottstyver, efter att de arbetat år ut och år in, stått ut med alla våra dåliga humörsyttringar, som lidit igenom ryttare och ägare som ofta haft mer vilja än kunnande och som aldrig gett tappt, aldrig gett upp och som fortfarande har livsglädjen kvar.

Själv drabbas jag  då och då av en djup sorg över att de kanske inte kommer va hos mig för evigt. Tiden går, och en vacker dag kommer åldern att ta ut sin rätt även för dessa herrar och damer. De kommer att få beta på evigt gröna ängar och aldrig ha ont mer, aldrig riskera att drabbas av människans nycker och aldrig, aldrig kommer jag att få känna deras värme, skratta åt deras personligheter och hyss eller rida i full galopp genom skogen på dem, hästar som jag litar på så fullt och som fyller mig med så mycken glädje.

Men än är inte tiden här. Än har vi dagar att njuta. Leva i nuet är det som gäller, när stallet är fyllt av pensionärer. Varje morgon jag ser pigga ögon, varje dag jag ser dem leka i hagen och varje gång jag ser att deras ben och kroppar håller välsignar jag. För vem ska trösta knyttet, den dagen jag inte kan  tröstas av Alex, Daniel eller Tammy? När inte heller världens bästa shnauzer gläfser åt dörren när han vill ut, tigger kel genom att lappa till mitt lår, eller sjunger när roligheter är på gång. Ja, vem ska då trösta Knyttet?

lilla W

av

Fotjävel!

Så hände då det som bara inte får hända. Jag trampar ordentligt snett när jag jobbar och det leder till en fot som gör så sabla ont att jag inte får en blund i ögonen på hela natten. Urtrött under natten snubblar jag nästan över trösklarna. FOten är obrukbar. Skräcken infinner sig. Vad gör jag nu???? Ensam med ett tiotal hästar och två hundar. Är benet brutet? Klarar jag mig till på söndag (det är torsdag nu…) för sjukhusbesöket, då jag inte är ensam längre.

– Nej, nej och nej. Det här går inte!

På morgonen är foten minimalt bättre, men dock bättre. Jag trevar mig fram och försöker gå försiktigt. Tar ut ett par hästar. Två ska stå inne för identifikationskoll och några kan stå i lösdriften i den lite mindre hagen. Tur det i alla fall. Efter att ha tagit ut några hästar går jag in och vilar. Foteländet svullnar upp och blir sämre.

Jag håller mig inne, sover en stund. Jobbar så gott jag kan framför datorn. Molande värk gör det svårt att koncentrera sig. Men, så kommer lättnaden. Värken släpper något. Foten fungerar hjälpligt igen. Tur ska en tokfan ha….

 

av

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,

 

av

Skräckens djur??? Varför så rädd för hästen?

Det är tyst i mitt stall om morgonen. Inga höga rop, inga skrik. Morgonpassen går sin lugna gång. Jag fodrar glada hästar, ger en klapp. Borrar in min näsa i en bog. Snackar lite med de djur som jag ser som mina vänner. Pysslar, väntar. Väntar på att hästarna ska ha ätit klart. De i lösdriften sover mer eller mindre. Tittar förstrött på mig när jag kommer.

-Hej vännerna! säger jag och ger alla en hälsning, en smekning över halsen.

Sedan går vi ut. Två eller tre hästar och jag – i taget. Buset finns där i dem, men de väntar snällt på att grimman ska av och jag stänger grinden. Sedan rasslar det till. Glada vackra hästar springer iväg till sina kamrater.

Jag har många gånger varit i andra stall. Stallat upp hästar på inackorderingsställen, varit i ridskolor, varit ute och tävlat. Det skriks och det bråkas ibland så det är något alldeles förskräckligt. Jag förstår inte varför! Vad är det som är så farligt att man måste skrika och tjoa och slå och ha sig. Är det för att djuren är stora? Men herre min je – de äter ju gräs! De är sociala av naturen och tycker om lugn och ro, trygghet och närhet. De är vänner. Hur kan vi då skrika på dem så, slå dem till lydnad, vara rädd för både det ena och det andra.

Det finns undersökningar som visar på att stressade människor ger stressade hästar. Det kunde många av oss som jobbar med hästar och lever med dem säga på en gång. Men för de som ser sin häst en eller två timme per dag, som inte vet hur väl de tar hand om varandra i hagen, hur snälla och ömdjuka de kan vara eller hur det känns att bli räddad av en klok häst i alldeles rätt ögonblick, kanske det är nödvändigt för att förstå. Det är vårat sinne som sätter nivån i stallet och relationen till hästen.

Kanske är det också det som gör att alltfler skallskador noteras på hästfolk – trots hjälmar och västar. Det är inte där det ligger. Visst, det är bra med skydd. Än bättre om de inte kommer till bruk!

Själv är jag lugn. Jag litar helt och fullt på mina hästar. In och ut går vi, vi tränar på banan, rider ut långa turer. Alltid med säkerheten i första rummet. Jag utsätter aldrig en häst för något den inte klarar av, men vi övar gärna på att inte bry oss om konstiga saker. Veterinärer kommer, kliniker besöks. Allt går väl. Peppar peppar. Ingen stress, ingen oro. JO – för min del då. Ibland är jag fruktansvärt rädd faktiskt. Men inte för hästen, men för att hästarna är mina kära vän som jag ansvarar för och bryr mig om så otroligt mycket. Lite för mycket, tänker jag ibland.  Jag är väldigt rädd för att mina gamlingar ska gå ifrån mig, att en olycka inte ska kunna redas ut och jag förlorar dem. Det är jag rädd för.

Vad ska jag göra utan dem, när jag inte längre kan skratta åt Knasens krumbukter i hagen med den stora fjordismagen i vädret, vad ska jag göra utan Sayonaras helt förtroendefulla blick och nick när jag kommer, vad ska jag göra utan Daniels pondus och stolthet. Och vad i hela friden gör jag den dagen min allra egnaste kung Alexander går i graven? Min vän sedan 15 år, en gammelklump som tror han är tre och som regerar med mjuk hand bland stona.

Så inte skriker jag åt dem inte . Jag försöker uppskatta dem så länge jag kan. Snart är det för sent och jag får stå där med en tom grimma i handen.

av

Vem 17 vågar sälja en häst?

Hästar faller, liksom andra sällanköpsvaror under den lag som anger att en köpare kan reklamera varan upp till två år efter köpet om varan visar sig defekt. Samtidigt är det väl dokumenterat att ryttrare och hästägare kan förstöra en häst på veckor allena. Ekvationen går inte ihop.

Nu senast har en säljare, ett förmedlande bolag, sålt en häst för 150 000 kr. Rätten ger köparen rätt till ersättning, inte bara för köpskillingen utan för mängder med omkostnader. Totalt rockar det loss på en bra bit över 300 o00. Det sjuka i det hela är att hästen dömdes ut, att veterinärerna dock visade sig oeniga om den verkligen skulle dömas ut – OCH att hästen idag lever i all välförmåga och tävlar! Läs mer själva och bedöm själva på www.ridsport.se. Detbatten är i full gång där – vilket jag förstår fullkomligt.  

Det är så man sätter kaffet i vrångstrupen. Med denna dom är det då fritt fram för folk att köpa en häst, rida den hipp som happ och upptäcka fel och brister som de klagar på, när de i själva verket är de själva som gör skadan!  Lagen anger nämligen inte bara att det tar två år innan dolda fel-klausulen upphävs. Inom sex månader är det säljaren som ska bevisa att felet inte förelåg där från början. Andra domar har visat på att veterinärundersökningar inte är nog. Vad är då nog?

Näe – nu blir det nog tufft att få en bra hästbransch i landet. Mängder med folk har redan dukat under av finanskrisen, fler har tröttnat på alla lagar och regler och tillstånd som finns och nu detta. Det är så undertecknad undrar om vi svenskar verkligen vill ha hästar i vårt land. Trenden går ju åt motsatt håll.

En stor tanke skickas också till alla dessa hästar som ses som varor som kan användas hur som helst. Blir det fel på dem, det vill säga ”varan” är det hästens eget fel indirekt. Det är alltid fel på dem, inte på hanteringen, ridningen eller uppstallningen. Stackars arma krakar! Är det verkligen den synen vi ska ha? Varthän är vi på väg då?

av

Del 1 – lärdomar från ett ungsto

Mörkt, eländigt, lerigt. Det är ännu en så kallad vinter i Skåneland och jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska stå ut! Tur då att medryttare kommer och vill rida så jag tvingas iväg till ridbanan. Banan lyses upp av ett skarpt sken. Omkring oss är bara mörker…

Men så inser jag snart att jag, som i min enfald envisas att tro att jag tränar hästar, blir tränad själv. Den här gången är det ungstoet Isa som står för undervisningen i samarbete med min frågvisa medryttare. Jag tränar från mark i min repgrimma. Alltför länge sedan vi gjorde det, inser jag och tänker på alla de timmar jag stått och tränat inför Leslie Desmond i mitt gamla stall. Åh vad jag saknar den tiden, då inser jag för att sedan återgå till mitt lärande.

Isa visar hur känslig hon är. Visar jag för tydligt far det iväg med en väldans fart. Små, små signaler är det enda som behövs. Grova tilltag är inte tillåtet. Fokus på det som önskas. ”Släpp iväg energin”, tänker jag och hästen far iväg. Jag skulle så gärna önska att jag kunde skriva i en härlig trav, men Isa har ingen trav. Det tassar iväg. Så är hon en liten fullblodstjej också. Snabb som vinden, vaken som en soluppgång. Men lika snabbt och lika lätt blir det stopp. En blick, en undran, fokus på varandra. Jag följer med i flödet och låter det bara hända. Ingen stress, inget motstånd. Så, som det alltid borde vara.

Och hon lyser så av liv, ger mig energi och värmer i mörkret. Den gode Isa var en duktig lärare idag. Hon vet, jag tror och vi vet så väl att det är på det sättet. För jag är människa och tänker. Hon är häst och känner.

av

Arbetsskada vanligaste sjukdomen hos häst

Det finns mycket underligt i hästvärlden. Idag läser jag att hältorna är den vanligaste sjukdomen hos häst. Det har en undersökning från SLU kommit fram till. Inte för att det var en nyhet för någon hästägare kanske, men å andra sidan verkar hästvärlden kräva forskning i de mest fundamentala och givna spörsmål. Som till exempel den härliga forskningen som har lyckats bevisa att hästar påverkas av nervösa människor. Vem sjutton gör inte det, förresten? Och sedan när ses en hälta som en sjukdom, undrar jag. Men det kanske ses som en arbetsskada och därmed kan räknas som sjukdom. Hästen blir ju sas sjukskriven i alla fall, förhoppningsvis.