Mörkt, eländigt, lerigt. Det är ännu en så kallad vinter i Skåneland och jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska stå ut! Tur då att medryttare kommer och vill rida så jag tvingas iväg till ridbanan. Banan lyses upp av ett skarpt sken. Omkring oss är bara mörker…

Men så inser jag snart att jag, som i min enfald envisas att tro att jag tränar hästar, blir tränad själv. Den här gången är det ungstoet Isa som står för undervisningen i samarbete med min frågvisa medryttare. Jag tränar från mark i min repgrimma. Alltför länge sedan vi gjorde det, inser jag och tänker på alla de timmar jag stått och tränat inför Leslie Desmond i mitt gamla stall. Åh vad jag saknar den tiden, då inser jag för att sedan återgå till mitt lärande.

Isa visar hur känslig hon är. Visar jag för tydligt far det iväg med en väldans fart. Små, små signaler är det enda som behövs. Grova tilltag är inte tillåtet. Fokus på det som önskas. ”Släpp iväg energin”, tänker jag och hästen far iväg. Jag skulle så gärna önska att jag kunde skriva i en härlig trav, men Isa har ingen trav. Det tassar iväg. Så är hon en liten fullblodstjej också. Snabb som vinden, vaken som en soluppgång. Men lika snabbt och lika lätt blir det stopp. En blick, en undran, fokus på varandra. Jag följer med i flödet och låter det bara hända. Ingen stress, inget motstånd. Så, som det alltid borde vara.

Och hon lyser så av liv, ger mig energi och värmer i mörkret. Den gode Isa var en duktig lärare idag. Hon vet, jag tror och vi vet så väl att det är på det sättet. För jag är människa och tänker. Hon är häst och känner.