Så hände då det som bara inte får hända. Jag trampar ordentligt snett när jag jobbar och det leder till en fot som gör så sabla ont att jag inte får en blund i ögonen på hela natten. Urtrött under natten snubblar jag nästan över trösklarna. FOten är obrukbar. Skräcken infinner sig. Vad gör jag nu???? Ensam med ett tiotal hästar och två hundar. Är benet brutet? Klarar jag mig till på söndag (det är torsdag nu…) för sjukhusbesöket, då jag inte är ensam längre.

– Nej, nej och nej. Det här går inte!

På morgonen är foten minimalt bättre, men dock bättre. Jag trevar mig fram och försöker gå försiktigt. Tar ut ett par hästar. Två ska stå inne för identifikationskoll och några kan stå i lösdriften i den lite mindre hagen. Tur det i alla fall. Efter att ha tagit ut några hästar går jag in och vilar. Foteländet svullnar upp och blir sämre.

Jag håller mig inne, sover en stund. Jobbar så gott jag kan framför datorn. Molande värk gör det svårt att koncentrera sig. Men, så kommer lättnaden. Värken släpper något. Foten fungerar hjälpligt igen. Tur ska en tokfan ha….