Gamla gubbar är som goda viner

Jag har ett beroende och jag tror jag är kär! De gamla gubbarnas och den gamla tantens insikter, kunskap, charm och starka personligheter är mina dagliga kioskvältare, mina klippor, mina bästa vänne roch min passion. Jo, jag talar om mina gamla hästar i stallet. Jag tänker även på min gubbe till hund.

Finns det egentligen något värdigare än en häst som sett allt, hört allt, överlevt det mesta och som vet så mycket mer än ryttaren? Finns det egentligen någon roligare personlighet än den vise som har barnasinnet kvar? Som skakar på huvudet åt den lilla jag-vet-bäst-ungen som tror att hon äger världen och lugnt går iväg till mattes sida, oavsett vad ryttaren gör. Eller som helt plötsligt inser att den lilla grästuvan de inte brukar se är rena rama Nobelmiddagen?  Som lyser upp när din röst hörs, och som du känner redan vet vad som väntar.

Vad är bättre än den gamla herrn som kanske busar runt när det inte handlar om allvar, men blixtsnabbt ställer om till full koncentration när han vet vad som gäller? Vem kan slå en häst som du kan sätta i galopp i skogen i ett visst tempo, och som håller det hela vägen även om jag som ryttare mer eller mindre rider baklänges för att hjälpa efterföljande ekipage i ridandets konst. Men som dessutom bara vägrar att gå förbi den där skylten som står på det öppna fältet, för att sedan gå igenom en bullrig by där barn springer under magen, hundar gläfsar i hasorna och lastbilar dånar förbi utan att så mycket som vifta på vänstra örat. Säg mig vad som försiggår i dessa giganters hjärnor och jag ska ge dig mitt liv.

För hur jag än försöker slutar jag aldrig att fascineras av dessa fantastiska individer som ger mig och andra så mäktiga upplevelser. Jag har så svårt att förstå mig på folk som säljer dessa djur för en spottstyver, efter att de arbetat år ut och år in, stått ut med alla våra dåliga humörsyttringar, som lidit igenom ryttare och ägare som ofta haft mer vilja än kunnande och som aldrig gett tappt, aldrig gett upp och som fortfarande har livsglädjen kvar.

Själv drabbas jag  då och då av en djup sorg över att de kanske inte kommer va hos mig för evigt. Tiden går, och en vacker dag kommer åldern att ta ut sin rätt även för dessa herrar och damer. De kommer att få beta på evigt gröna ängar och aldrig ha ont mer, aldrig riskera att drabbas av människans nycker och aldrig, aldrig kommer jag att få känna deras värme, skratta åt deras personligheter och hyss eller rida i full galopp genom skogen på dem, hästar som jag litar på så fullt och som fyller mig med så mycken glädje.

Men än är inte tiden här. Än har vi dagar att njuta. Leva i nuet är det som gäller, när stallet är fyllt av pensionärer. Varje morgon jag ser pigga ögon, varje dag jag ser dem leka i hagen och varje gång jag ser att deras ben och kroppar håller välsignar jag. För vem ska trösta knyttet, den dagen jag inte kan  tröstas av Alex, Daniel eller Tammy? När inte heller världens bästa shnauzer gläfser åt dörren när han vill ut, tigger kel genom att lappa till mitt lår, eller sjunger när roligheter är på gång. Ja, vem ska då trösta Knyttet?

lilla W

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s