Det är tyst i mitt stall om morgonen. Inga höga rop, inga skrik. Morgonpassen går sin lugna gång. Jag fodrar glada hästar, ger en klapp. Borrar in min näsa i en bog. Snackar lite med de djur som jag ser som mina vänner. Pysslar, väntar. Väntar på att hästarna ska ha ätit klart. De i lösdriften sover mer eller mindre. Tittar förstrött på mig när jag kommer.

-Hej vännerna! säger jag och ger alla en hälsning, en smekning över halsen.

Sedan går vi ut. Två eller tre hästar och jag – i taget. Buset finns där i dem, men de väntar snällt på att grimman ska av och jag stänger grinden. Sedan rasslar det till. Glada vackra hästar springer iväg till sina kamrater.

Jag har många gånger varit i andra stall. Stallat upp hästar på inackorderingsställen, varit i ridskolor, varit ute och tävlat. Det skriks och det bråkas ibland så det är något alldeles förskräckligt. Jag förstår inte varför! Vad är det som är så farligt att man måste skrika och tjoa och slå och ha sig. Är det för att djuren är stora? Men herre min je – de äter ju gräs! De är sociala av naturen och tycker om lugn och ro, trygghet och närhet. De är vänner. Hur kan vi då skrika på dem så, slå dem till lydnad, vara rädd för både det ena och det andra.

Det finns undersökningar som visar på att stressade människor ger stressade hästar. Det kunde många av oss som jobbar med hästar och lever med dem säga på en gång. Men för de som ser sin häst en eller två timme per dag, som inte vet hur väl de tar hand om varandra i hagen, hur snälla och ömdjuka de kan vara eller hur det känns att bli räddad av en klok häst i alldeles rätt ögonblick, kanske det är nödvändigt för att förstå. Det är vårat sinne som sätter nivån i stallet och relationen till hästen.

Kanske är det också det som gör att alltfler skallskador noteras på hästfolk – trots hjälmar och västar. Det är inte där det ligger. Visst, det är bra med skydd. Än bättre om de inte kommer till bruk!

Själv är jag lugn. Jag litar helt och fullt på mina hästar. In och ut går vi, vi tränar på banan, rider ut långa turer. Alltid med säkerheten i första rummet. Jag utsätter aldrig en häst för något den inte klarar av, men vi övar gärna på att inte bry oss om konstiga saker. Veterinärer kommer, kliniker besöks. Allt går väl. Peppar peppar. Ingen stress, ingen oro. JO – för min del då. Ibland är jag fruktansvärt rädd faktiskt. Men inte för hästen, men för att hästarna är mina kära vän som jag ansvarar för och bryr mig om så otroligt mycket. Lite för mycket, tänker jag ibland.  Jag är väldigt rädd för att mina gamlingar ska gå ifrån mig, att en olycka inte ska kunna redas ut och jag förlorar dem. Det är jag rädd för.

Vad ska jag göra utan dem, när jag inte längre kan skratta åt Knasens krumbukter i hagen med den stora fjordismagen i vädret, vad ska jag göra utan Sayonaras helt förtroendefulla blick och nick när jag kommer, vad ska jag göra utan Daniels pondus och stolthet. Och vad i hela friden gör jag den dagen min allra egnaste kung Alexander går i graven? Min vän sedan 15 år, en gammelklump som tror han är tre och som regerar med mjuk hand bland stona.

Så inte skriker jag åt dem inte . Jag försöker uppskatta dem så länge jag kan. Snart är det för sent och jag får stå där med en tom grimma i handen.