Det beror givetvis på vilken häst det gäller – och vilken ryttare.
Men här är en video på det högsta hoppet som registrerats officiellt.
Don’t try this at home kids….. risken för att hästen skadas (även om den inte kraschar) är ganska stor. Tänk vad vi folk gör för att få ära och berömmelse.
Sto eller hingst eller både och?
Allt är inte som det ser ut att vara. Det dyker ständigt upp märkliga ting som visar att den gamla devisen stämmer, även i den fysiska världen. Nu har ett sto i USA visat sig vara – en hingst! Inte heller är det ett aprilskämt, utan fakta.
Ägaren trodde hon köpt ett sto men fick problem med att stoet envisades med att klättra på de andra stona i hagen. Efter undersökningar elfter en trolig tumör som skulle kunna ställa till med hormonsvängningar upptäckte veterinärerna till sin förvåning testiklar inne i buken. Så, stoet var en hingst och beteende mer än naturligt.
Det här har triggat forskare att studera hur det här har uppkommit. Generna från modern har enligt resultaten åstadkommit detta, och det finns alltså fler sådana här så kallade pseudohermafroditer. Lustigt namn, en hermafrodit som inte är en hermafrodit. Nåväl. Naturen spelar oss ibland ett spratt. Stackars hingst bara. Den har ju ingen dingelidong, om den i övrigt fungerar som ett sto. Hmmmm. Knepigt värre, men ingen är ofelbar. Inte ens Moder natur.
Det där med gener fascinerar. Tänk så många molekyler som ska hakas på i rätt ordning för att allt ska bli korrekt. Det är snarare helt otroligt att det blir så rätt det kan bli och så sällan blir fel.
En något utförligare rapport om stoet som är en hingst kan du läsa om i Hästfocus
Med hästen känner Petra Nielsen sig hel
Jag blir lite bortskämd med artiklar om hästens betydelse när jag läser Svenska Dagbladet. Det är smått fantastiskt, att kunna läsa om detta i en helt vanlig dagstridning. Nu senast är det en av mina favoritartister, Petra Nielsen, som berättar om hur hästarna lyckats komma över ett missbruk av alkohol – till stora delar tack vare hästarna.
Jag hade ingen aning om att Petra hade problem med spriten, eller att hon var hästnörd som jag. Jag kan relatera till mycket av det som skrivs i artikeln, och förstår nu än lite bättre varför jag gillar Petra så mycket!
Artikeln kan du läsa här
Hästar beroende av civilkurage
Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!
Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.
Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.
Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!
Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.
Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?
Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.
Vad göra med oönskade hästar?
Vi stöter på problemet i Sverige. Men än värre verkar problemet vara i USA. Vilket problem då, kan man undra? Jo – vad gör man med hästar som inte längre har ett värde i den verksamhet de har funnits i?
Förbrukade hästar
Problemet med vad man ska göra med de hästar som ”förbrukats” har inte minst uppmärksammats i Sverige när media rapporterat om de fruktansvärda transportresor som väntar vissa uttjänta hästar. Resorna går mot Italien, där de tas emot och slaktas. I vissa fall är transporterna under all kritik, och ingen hästmänniska i världen kan försvara dessa resor. Jag med andra har också frågat oss varför detta är en business över huvud taget och vad skulle stoppa verksamheten?
Ovilja att äta hästkött ger längre resor
Svaret är, precis som jag hela tiden försöker visa på i den här bloggen – inte så himla enkel. En del handlar nog om att vi i Sverige inte är så glada i att äta hästkött. Vi tycker inte riktigt att det är okej. Problemet är bara att eftersom vi inte tycker det är okej, åstadkommer vi ingen förbättring. I det här fallet kanske det blir tvärtom. Vår ovilja att äta köttet från dessa hästar som inte har någon plats i livet längre, blir en skräckresa för djuret. Italienarna är dessutom inte alltid lika noga vad gäller medikament i djurkropparna som i Sverige, vilket gör att det är mer lättsålt där än här.
Det ironiska i det hela är att vi sedan gladeligen köper tillbaka i form av salami! Då blir köttet så abstrakt kanske att vi inte fattar att det som blivit en korv tidigare var ett levande väsen (eller flera…). Vad vi inte ser finns inte eller????
Slaktförbud ger problem i USA
I USA är problemet än värre. Vad sjutton ska de göra med hästarna? För problemet slutar inte att existera bara för att vi inte vill äta hästkött, eller som i delar av USA – helt förbjuder hästslakt. Vi kan tycka vad vi vill om det egentligen, men faktum är att folk och företagare är rådvilla. Det syns inte minst vad gäller varmblod och fullblod som inte har en karriär på banorna längre, eller gamla tävlingshästar som gjort sitt på banorna och nu ska lämna plats för nya förmågor i stallet. Satsar man går det av många skäl inte att ha gamla avtjänta hästar kvar i verksamheten.
Och det drabbar hästen. Det kanske blir Malta för varmblodet, som jag skrivit om tidigare. Det kanske i bästa fall blir en skogsmulleryttare för det gamla halvblodet. Men det kan också hända att det blir en lång dags resa mot natt för att sluta sina dagar som brödpålägg. Men i USA finns inte det alternativet heller. Så vad göra?
Räkna in i kostnaden
Själv är jag sådär hopplöst menlöst blödig som gör att jag aldrig någonsin skulle släppa en häst bara för att den blivit pensionär. I min värld har de då kämpat i så många år för mig (eller andra) att de verkligen är värda pension. Med tanke på de kunskaper jag också har om hästens etologi och min egen inställning till mina djur (alltid mitt ansvar att de har de bra!) så blir valet enkelt. Det är bara att behålla djuret och ta hand om det på allra bästa sätt. Men bara för att jag tagit det moraliska beslutet, betyder inte det att jag kan begära det av andra. Jag vet att jag är lite tossig i det här fallet, och att många inte ens har den valmöjligheten i det verkliga livet.
Alternativ
För med tanke på att det näst intill är omöjligt att driva hästverksamhet på plus som det är idag, är inte alltid min inställning realistisk, kanske inte ens önskvärd. Ska företag gå omkull bara för att de får så många gamla djur att vårda och ingen som kan jobba för intäkterna? Det gör en situation helt omöjlig. Man kan inte både ta hand om djur och gå omkull som företagare. Då mister man allt och hästarna blir i alla fall på driven. Här torde då vara human slakt, om inget annat positivt alternativ finnas, vara en bra lösning. En död häst lider inte. En död häst springer på evigt gröna ängar och möter sina kompisar igen.
Alternativ
Det kan finnas en stor poäng i att se om det inte finns möjligheter för en del hästar i alla fall att få ett nytt jobb efter att de gamla karriärerna tagit slut. Hästar som arbetar med personer för särskilda behov och som rehabiliterare behöver sällan anstränga sina muskler till max. Däremot behöver de en bred erfarenhet av oss människor, vara duktiga på att läsa av vårt språk, och inte minst kunna ta det lugnt. Alla hästar har inte den goda erfarenheten av oss människor, och då kan det vara svårt för dessa hästar att kunna verka på det sättet. Men faktum kvarstår. Om vi kan förstå den potential som finns bland djuren och som vi människor kan nyttja för att må bättre, så skulle faktiskt fler gamla hästar få ett bra jobb. Och inte bara vara oönskade och ses som ett problem och bli vanvårdade.
Slakt lokalt
Men det gäller naturligtvis inte alla hästar. Det finns ju de som inte passar, som är sjuka, och som inte håller längre. De är trötta och slut. Tyvärr blir dessa hästar hellre sålda billigt än avlivade. Avlivning kostar pengar, att sälja billigt ger i alla fall lite pengar. Och det är inte alltid en bra idé att sälja vidare. Vem vet vart det arma djuret hamnar. Än konstigare blir det då att det går att avliva en häst men inte ta hand om köttet. Det om något borde verkligen ses som resursslöseri.
Det betyder, i kort att vi absolut inte får gå USA:s väg om ett förbud mot hästslakt. Risken att skapa vanvårdadsfall blir enorm, och resorna runt om i världen kommer bara att öka för de stackars djuren. Bättre då att satsa på att det sker på ett så bra sätt som möjilgt och så lokalt som möjligt. Att bara sopa problemet under mattan och tro att man då gör något gott, det funkar inte i praktiken….
mer läsning
THe Horse – problemet med oönskade hästar ökar i USA.
Baucher – en ständigt kontroversiell hästtränare
Modern dressyrridning är inte så modern som man först kan tro. Den bygger till stora delar på 1800-talets stora ryttare Francois Baucher. Han var omtalad på sin tid, och kom med ett nytt sätt att tänka när det gäller ridning. Det i sin tur gav en helt annan ridteknik än hans föregångare.
Kontroversiell
Baucher är nog lika kontroversiell i hästvärlden idag som han var på sin tid. Många menar att det är just hand filosofi om hur man kan kontrollera och utbilda hästar som ligger till grund för både LDR och Hyperflexion/rollkur.
Baucher menade att det tog allt för lång tid att utbilda hästar genom att rida med det gamla sättet, det som många förespråkade då och gör än idag. Det tog år av träning, och då armén under hans livstid svalde mängder med hästar, behövdes nya och väl utbildade hästar i snabb takt. Därför försökte Baucher utveckla en utbildningsmetod som var snabbare än den gamla metoden.
Mellan hand och skänkel
Han kom snabbt på att det gick att kontrollera en häst via nacken. För att kunna göra detta drev han in i handen, så att säga. Han således gasade och bromsade på samma gång. Poängen med det hela var också att hästen skulle bli av med sina instinktiva reaktioner och genom att gasa och bromsa på en och samma gång skulle hjälperna slå ut varandra.
Bauchers metod går ut på att hästen inte kan undgå hjälperna. Det gör i sin tur att den ”ger sig” och att den låter sig underkastas människans hantering och ridning. Det är ryttarens minsta vink som gäller, och hästen i sig har att följa signalerna.
Hästens hals skulle också böjas. Här var det faktiskt bra om hästen gapade och försökte undkomma bettet. För då var hästen också tvungen att böja nacken också, i sin strävan att undkomma tygelns tryck.
För att få under bakkärran under hästen samlade Baucher upp hästen, så att bakbenen trampade närmare frambenen. Det kallas rassembler på Baucherspråk.
Olycka förändrade tekniken
Då han själv råkade ut för en olycka tappade han i styrka. Det gjorde att han under senare år kom att lägga om sin taktik för att träna hästar. Istället för att böja framåt nedåt för att lätta på fronen, började han höja nacken på hästen istället. Det visade sig bra mycket effektivare än rollmodellen, då han inte själv behövde använda lika mycket kraft för att åstadkomma samma resultat. Snarare tvärtom. Med den här metoden blev hästarna klart lättare.
Resultatet kom dessutom snabbare än med den andra tekniken. Men kontrollen av huvudet och nacken, den kvarstod som en vital punkt i träningsmetodiken, om än med mer separat hjälp och på ett mycket lättare sätt. Här fokuserades på avslappning i käkarna för att åstadkomma en bra hållning hos hästen. Den här varianten visade sig bli mycket mer populär i eftervärlden också, och den som oftast hänvisas till när folk talar om just Baucher som föregångare.
Blev sent erkänd
De som såg Baucher under hans livstid var inte alla så imponerande. Kavalleriet var inte helt nöjda, till exempel. Däremot fick han många fans utanför sitt eget land, Frankrike. De böcker han gav ut fick bättre renommé på andra håll än i det egna hemlandet. Tekniken kom dock att kritiseras kraftigt överallt. Hans samtida kritiker var förfärade över hur lea och lama hästarna var att rida. De hade ingen energi och det fanns stora problem med att få bakkärran under hästarna så att de bar sig själva. Dessutom var de skänkeldöda och utförde inte dressyrrörelserna som det var tänkt att de skulle utföras – med lätthet och mjukhet.
Vissa saker har slagit igenom
På vissa håll har Bauchers teknik slagit igenom, som ett snabbt och effektivt sätt att träna dressyr på. Huruvida man tycker att Baucher har bra idéer och träningsmetoder eller inte beror nog till stora dela på vilka delar man som ryttare anammar och vad man kopplar Baucher till. Det finns en linje som går mot rollkur, en annan som går mot dressyr och natural horsemanship. Bland annat finns det mängder med folk som har anammat den senare varianten av kontroll av hästens bärighet i de två senare inriktningarna – att få nacken att flexa genom tryck i tygeln och få käkmusklerna att slappna av för att erhålla en mjuk underhals. En av de främsta förespråkarna till det senare var Jean Claude Racinet.
Mer läsning om Baucher som människa och hästtränare kan du läsa här:
Wikipedia
Artistic Dressage
Om Racinet och Baucher
Det finns också böcker att köpa om Baucher. En av de mer populära är: Francois Baucher, the man and his method skriven av Hilda Nelson. Även hans egna böcker finns i handeln. Det är egentligen samma bok i flera upplagor. Förutom vid den 12:e editionen då han lagt om sin teori om hur man får ordning på nacken och frampartiet genom att höja nacken och separera de framåtdrivande och mothållande hjälperna.
Måtte min ponny inte bli ett gränsfall
Jag har som vana att läsa Tidningen Ridsport på webben, och slås alltid av att den enda gång som diskussionerna går riktigt höga i debattforumet är när något anses fel vid ponnytävlingar.
Det kan handla om att det blivit något knas med veterinärbesiktningar eller annat som gör att det blir strul med tävlingsresultat, eller så handlar det om att någon eller några har bestämt att ett lag ska/eller inte ska vara med i en elitserie. Men den vanligaste diskussionsfrågan brukar vara huruvida för stora ponnyer tävlar i olika kategorier. Det om något skapar en diskussion av guds nåde.
Är det det som (föräldrar till) ponnyryttare går igång på? Inte huruvida det ska vara roligt för häst (förlåt ponny) och ryttare att delta, inte hur hästarna mår, och vikten av att vi lär ut det verkligt viktiga till barnen: det att vi tar hand om våra ponnyer när vi tävlar, och att ingenting vi gör får gå ut över dem på ett negativt sätt? Näe, här gäller stenhårt reglemente om att varje milimeter räknas och varje resultat är viktigare än något annat i hela världen. Skit i hästarna (förlåt återigen – ponnyerna så klart!), eller? Jag hoppas inte det är fallet, utan att det handlar om andra anledningar till varför dessa centimetrar, som jag tänkte diskutera i det här inlägget, är så förbenat viktiga….
Hur utbrett är fusket?
Det påstås att det florerar mängder med ponnyer ”därute” som är för stora för sin kategori. Det blev rabalder för något år sedan om jag minns rätt för en kontrollmätning som skedde på en tävlingsplats. Vissa av ponnyerna var gränsfall på plats, vilket kunde förklaras av den inte alltför lugna miljön och stressigt folk runtikring. Ingen av dessa ponnyer, som jag förstod det, visade sig vid ytterligare en mätning vara några hästar, utan snarare ponnyer som det skulle.
Ett annat uppmärksammat fall handlar om en ponny som köpts in till Sverige för stora summor. Här visade sig ponnyn tydligen vara en häst med någon centimeter. Det skapade stort rabalder då ägaren, en man, var väl bevandrad i mättekniker och de avvikelser som kunde förekomma med mätningar. För mätningar har en felmarginal. Stickorna som används lär vara ganska säkra, men visa en felmarginal med ett par centimeter. Och det kan uppenbarligen göra jordens skillnad vid en ponnymätning. Han undrade varför inte laser användes vid mätning av ponny, en metod som är bra mycket säkrare än mätstickor.
Tidigare talades det också om superverkade hovar, avsaknad av vatten i timmar innan mätningen och ridning i timtals före en mätning för att få ner hästen till en ponny. Det föranledde att det började bli obligatoriskt med veterinär på plats vid mätningar. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad, men obligatoriskt blev det i alla fall. Men hur utbrett fusket är verkar det inte vara någon som vet. Alla vet någon som har en för stor ponny, men ingen vet vilken den är och den verkar inte heller åka dit vid kontrollmätningar.
Hur ser man en centimeter?
Många som är i tävlingssvängen vittnar om att det förekommer mängder med stora ponnyer. Men var är de någonstans? Och hur i hela friden kan en människa avgöra med en blick på en rörig tävlingsplats huruvida en häst är 147,5 eller 149,5 cm hög? Hästar är ju så olika byggda och har olika resning, att det torde vara omöjligt att se med blotta ögat exakt vilken höjd hästar eller ponnyer har. Många svär till exempel på att min dunderklump alexander är större än Daniel San. Det skulle jag göra också, om jag inte kontrollmätt dessa två herrar och deras uppgivna höjder är korrekta. Alexander Dunderklump är 167,5 cm över havet. Daniel är 174 cm… Det skiljer alltså 6,5 cm (!) på dessa herrar och det är det inte många som tror ens om jag visar mätningen på stallväggen där hemma….. Sedan har vi Tammy som är 164. Hon ser ut som en fluglort jämfört med Dunderklump. Så hur i hela friden kan folk skilja på en centimeter på en tävlingsplats?
Hur viktiga är en centimeter?
Jag funderar på varför just gränsen satts vid 148 cm. Vem kom på den idén? Är en häst på 149 så mycket bättre än en ponny på 148? Det måste tydligen vara så med tanke på att det skriks så högt när någon tros fuska med denna så heliga centimeter. Jag som i min enfald trodde att det handlade om hur bra ponnyn var och hur bra den reds, inte hur hög den är.
Vad avgör höjden?
Det finns mängder med faktorer som avgör hur hög en ponny är på en mätning. Då det inte finns något skelett som är fast förankrat till frambenen, kan en vältränad häst bli flera centimeter högre än en avställd häst. Det beror på muskelmassan. Det är också därför troligt att en ponny utan vatten och mat under ett antal timmar och hård ridning ger det utslag på ponnyn som folk talar om.
Hur en häst rids påverkar också. En häst som bär up sin ryttare får en bättre resning än en häst som rids framtung. En förändrad ryttare torde då, om den är duktig nog, kunna göra häst av en ponny! Ska vi då i sådana fall undvika att låta ungarna rida för bra på ponnyerna. Om jag minns rätt kunde Craig Stevens visa på att det skiljde ett antal centimeter mellan samma häst som ridits korrekt vid ett pass och efter ett pass där hästen ridits framtung.
En tredje viktig faktor vid avgörandet av höjden är givetvis mätstickan och mätpersonalen.
Nya regler
De nya reglerna för mätning av ponny innebär att alla nu måste åka in till klinik för att mäta dem. Trycket verkar ha blivit för stort från de som anser att fusket är utbrett. Tydligen är mätdomarna numera i allmänhet totalt diskvalificerade för sitt jobb. De har tydligen inte heller fått några uppgifter om att så är fallet, utan står där nu med betalda utbildnignar och mätstickor som inte kan användas. Genomförandet verkar vara allt annat än välplanerat. Antalet kliniker som tar emot är mycket begränsat, och mätningarna ska ske under vissa dagar. Vilka dagar som gäller verkar inte vara fastlagt. Inte heller kostnaden.
Skjuta fjärilar med älgstudsare
Det verkar lite också som om man försöker skjuta fjärilar med hjälp av älgstudsare. Alla ska genomföra mätningarna på klinik vilket ökar kostnaden. Ponnyerna kommer troligen inte heller att vara särskilt avslappnade, och vad händer då med dem som är en halv centimeter för stora. Det är givetvis viktigt att det finns någon typ av avskiljning så att ponnyer är ponnyer. Men finns det verkligen inga andra sätt att avgöra detta på? Vi människor som är så uppfinningsrika, kan vi verkligen inte komma upp med något bättre?
Ett förslag som kommit fram är att mäta rumpan. Det är en mer fast punkt. En annan kan vara att mäta själva frambenen, kanske? Dessutom är det verkligen underligt att laser inte används för mätning. Det ger ett mycket mer exakt mått.
Måtte min ponny bli liten nog, eller stor nog
Fasan för min egen del är att Micro liten blir 147,5 alternativt 148 cm. Då han är en känslig häst, och en krallig sådan så kommer han att se gigantisk ut om han kommer ut på en tävlingsbana. Det kommer också att kunna göra att en ponnymätning på klinik gör att ponnyn blir en häst, om han inte finner sig tillfreds. Och tänk om jag rider upp honom för bra. DÅ blir han stor häst. Ska jag då ställa av honom, eller låta någon som rider honom framtung ta honom så att han håller sig på ponnymått? Det blir ju tok hur man än gör? Då kanske det är lättare om han blir 151 cm. Men det blir han nog inte. Det troliga är nog att han landar på 146 cm, som det verkar. Men det verkar inte borga för någon garanti åt något håll. Såg senast i Bukefalos om en ponny som vid fyra års ålder mätts till 146,5 men som 6-åring blivit registrerad efter mätning som 143,5. Samma mätplats, samma ponny…… Nästa gång borde den då kunna mätas som 148,5 på samma plats med den avvikelsen.
Vem är värst?
En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är vem som är värst? Den som rider sin ponny hårt och verkar ner hovarna på sin ponny/häst för att få den som ponny i mätningen, eller de som tycker att en centimeter avgör hela världen….. Båda parter visar i mina ögon på att ridning och hästhantering på ett etiskt sätt sätts i andra rummet. Centimetrarna är viktigare…. Båda parter har givit massor med människor massor med extrajobb, och ger uppfödare till pnnyer mängder med extrauppgifter, som om det inte var dyrt nog ändå att försöka hålla hästar på ett bra sätt. Det har dessutom skapat ett hårdare klimat både för ponnyer och ungar som vill ut och tävla. Och förhoppningsvis ha skoj på vägen. Men, diskussionen, ger också en tydlig inblick i vart ponnyvärlden är på väg, tyvärr. Det är kanske inte så konstigt att ett antal klubbar numera inte vill anordna ponnytävlingar längre. För orden är hårda i den här debatten och folk drar sig verkligen inte för att vara riktigt elaka mot varandra. Är det så det går till på tävling också?
Diskussionen på tidningen ridsport kan du läsa om här.
Behandla orsaken till stereotypa beteenden
Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.
Krubbitning ses som en allvarlig ovana
Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.
Smittar inte!
Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.
Isolering
Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.
Krubbitare får inte kolik
Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.
Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.
Att hämma symtomen förvärrar stressen!
Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.
Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.
Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser. Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?
Svårt problem att lösa
Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.
Ger skador?
Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.
Hur undvika stereotypa beteenden
Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.
Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.
Hur få bort redan existerande ovanor
Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.
En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna
Bra att veta
Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.
Läs mer
Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.
Min egen lilla älskade Ior
Hej - jag är världens bästa Tingeling!
Tingeling är vår lilla Ior. Öronen fladdrar åt sidan och hon är så vän så hela mitt hästhjärta får klappning. Hon hänger med och vill allra helst bara få vara en del i flocken. Det går inte fort när vi rider, men det går säkert. Är någon osäker går det än lugnare.
Tingis tyr sig till folk med ro i själ och hjärta. De som har lugnet i sig själva och som verkligen ser henne. Hon är inte en häst som träder fram eller tar plats. Hon frågar försynt och hennes känsliga själ är något att hantera varsamt.
I vår värld är Tingeling världens bästa Tingeling. Ingen är som hon. Det finns ingen tryggare vän, eller en pålitligare kompis. Hon är där, helt och fullt. Jag tar med henne till ridbanan ibland när jag har lektion. Håller henne i grimskaftet och hon somnar snart brevid mig. Det händer inte sällan att hon smyger upp till min plats där jag sitter och ber om lite kli. Som tidigare läsare av denna blogg vet ni redan att jag mer än gärna står till tjänst med det. Det händer också att huvudet blir tungt och att hon somnar i mitt knä! I alla fall med huvudet. Det är en ära att få en sådan närhet till en individ, om så bara för en liten ponny.
Idag betydde Tingeling allt för oss och vi njöt av samvaron med en sådan vis liten tjej. Vi var ute på promenad i den fantastiska vårsolen och trots tossiga hingstar och lekande barn var hon lika vän och trygg som vanligt. Pyssel var extra mys och parkeringen vid pallen varifrån vi sitter upp var som den brukar – helt exemplarisk (där har ni något att lära, kära häsisar som inte fattat hur man gör än – se och lär säger jag bara…. :-). Sedan tog vi Tingis på promenad, en favoritsport som hon behärskar bättre än någon annan. Det är hennes grej och hon njuter av varje steg.
Nu står hon och underhåller våra gäster i hagen. Hon är med, även där. Hon låter sig fotograferas och pussas av en liten tjej som antagligen tycker Tingeling är den finaste ponnyn hon någonsin sett. För det är hon verkligen, vår egna lilla Tingeling.
Men det finns ibland en sorg över henne, en onåbarhet som är svår att rå på. Hon är som Ior, lite sorgsen, men ändå väldigt social och go. Men vem kan klandra henne? En känslig själ i en russkropp blir ofta missförstådd…. Hon har inte alltid haft det så lätt. Men Tingis är vår vän, och hon ger så mycket tillbaks.
En mysig promenad i vårsolen, hur tryggt som helst
Lite fett skadar inget sto som ska föla
När jag skulle betäcka mina första ston lyssnade jag noga på Britta-Stina från Flenmo.
Inga valacker med stona! Och – håll hästen fet! Nu var det senare knappast några problem för mina hästar. Några problem efteråt med hullet fick jag inte heller. Däremot fick jag lite problem med nästkommande – som kom till stallet med bäbä i magen och bara fyra månader kvar till fölning. Fölet åt fullkomligen mamman ur huset, eller ur den vältränade kroppen i alla fall. Till slut fick fölis lämna mamman, så hon kunde få tillbaka det hull hon så väl behövde. Han klarade sig fint. Och hon med.
Så gammal kunskap är äldst. För nu har forskarna kommit ikapp det som uppfödare och seminstationer haft stenkoll på länge – håll stona feta redan vid betäckningen! Då förlorar det inte så mycket av sin kroppsvikt under fölningen. Inte ens i procent räknat.
Så om du tänker betäcka ditt sto i vår: fodra ordentligt! Hon behöver det! För övrigt får jag då önska lycka till. Och jag är lite avis. Vill också uppleva fler fölningar och föda upp mer. Tyvärr är det inte läge i år. Men kanske nästa? Uj, det betyder ju två år innan jag får trötta ut mig totalt och vaka nätterna igenom igen…..
Ja just det. Jag har ju lovat att ge referenser till kunskaperna så fort jag har möjlighet. Artikeln om forskningen hittade jag här i tidningen Ridsport.
Busenkelt! 