av

Rapport från Öppna stalldagen!

Så har vi avverkat tre intensiva timmar med härliga barn, ungdomar och vuxna här på Lövslättens Hästklubb. Vi har ju haft öppet hus idag – i vackert men bitande kallt väder. Blåste gjorde det också. Det hindrade oss inte från att pyssla med hästar, frisera manar, borsta och stå i i stallet. Efter en lättare lunch kämpade vi också oss ut på ridbanan med härlige Hubert, Knasen och Sayonara. De lotsade runt alla våra härliga ryttare med den äran. Vilka hästar vi har – och vilka härliga besökare vi fick! Vilket härligt startskott till tisdagspyssel det blev! För nu kör vi vidare – varje tisdag mellan klockan 17 och 19.30.

Välkomna!

 

av

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

av

Tillskott för bättre hälsa?

Jag är inget fan av att trycka i mina djur det ena tillskottet efter det andra i tron om att de ska hålla sig friska tack vare det. Men jag är heller ingen motståndare till produkter som kan ge effekt och som inte är farliga att ge. Då är jag beredd att prova Ibland gör det faktiskt skillnad för det enskilda djuret.

Som min gammelhund som börjar få reumatisk ledvärk. Flera nätter gick jag och lade mig i soffan på nedervåningen istället för upp till min säng, då hon hade så svårt att ta sig upp för trappan. Det kändes som början till slutet, men jag beställde MSM på nätet och har gett henne nu en tid. Jag möter en helt annan hund med energi och ork och som kan gå i trapporna igen. Jag kan inte bevisa något. Är inte intresserad av det heller. Min hund mår bättre. Under många år gav jag också min fux som jag hade då glucosamin. Det viskades lite hit och dit om effekten, men mest positivt fick jag höra av de jag lyssnade mest på – och nog gav det effekt. Forskning visar på ingen effekt i princip, men nog tyckte jag i alla fall att det blev bättre. Wishful thinking?

Jag har hört om andra tillskott som gett önskad effekt. Faran är väl att de som märker effekt också gärna berättar om det, medan de som inte märkt något inte sprider ordet. Eller att vissa preparat till och med har motsatt effekt, vilket få skulle erkänna kanske. Vem vill avslöja att det de givit gjort djuren sämre? Så nog är det på sin plats att vara försiktig alltid.

 

 

av

Per Waahler och hans Wilma

Det är något speciellt med en ryttare och hans häst. I alla fall om ekipaget heter Per och Wilma. De röner uppmärksamhet var de än kommer. Han blev nog mest känd när han blev diskad på en tävling för några år sedan. Det låter kanske lustigt att han blivit känd för att bli diskad, särskilt när anledningen var den trevligaste tänkbara. Men så är det i alla fall.

Per hade nämligen på något sätt kopplat tygel med nosgrimma för att Wilma inte skulle få ont i munnen – något hon annars tydligen lätt får. Eller om det var så att det varit något tandfel på något vänster. Oavsett så hade Per helt normal utrustning på hästen, men hade kopplat tygeln på fel sätt. För hästens bästa. Och så får man inte göra i konservativa dressyrkretsar inte. Då blir man diskvalificerad. Och det blev nu Per.

Nåväl – det kanske visade sig vara en bra sak. Många fick upp ögonen för det där med bestling, och för Per och hans Wilma. Det första hade jag redan koll på och åsikter om (men nu får man ju betsla med vanligt bett i alla fall i nationella klasser, vilket är toppen), och jag fick nys om att Per fanns. För det tog ju inte lång tid innan han hörde av sig igen, via medierna. Den här gången i Larholm tror jag, när han tävlade bettlöst utom tävlan. Och fick finfina poäng.

Nu har jag sett Per ha clinic också för en tid sedan. Jag gillar hans style, hans ödmjukhet och glädje i ridningen. Han verkar haft lika kul nu på GHS – där han hade clinic med sin fina Wilma. Hon är häftig det där stoet – ston är ofta det. Och hon lär oss nog ett och annat, inklusive sin husse. Det är det de gör – de bra hästarna. De lär oss. Mer än vi lär dem.

På GHS  var jag inte, men jag kan tänka mig att det var precis lika mysigt att se honom rida som vanligt. Han har själv lagt upp små filmer på FB från helgen och det ser dundertrevligt ut. Någon som såg det live?

 

av

Riktiga hästkrafter

Ja det här är det riktiga sättet att driva en gård på, om man frågar en hästidiot som jag själv. Ändå inser jag att jag inte arbetar på det här sättet. Knasen må sladda vår ridbana, men det är ungefär det. Varför är jag egentligen så beroende av maskiner, när jag har hästarna. Jag är nog dömd till att ha en något för ”modern” syn på livet, eller så är det bara att vanor är svåra att bryta? Nåväl – vi får se om jag kan förbättra mig framöver, för det här verkar ju vara livet för en hästbonde.

//delivery.youplay.se/load.js?id=840005

KLippet är från Backfors Gård, en gård där verkligen hästarna gör jobbet. Jag hittade klippet och info på LAND.

av

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

av

Nu planerar vi för flera

Alla som varit på vår gård har kanske noterat att vi har en del ston. Ganska fina sådana om jag får säga det själv. Vi har också planerat in för ett fint sto till. Och nu bär det av. Det är nämligen dags att börja fundera på att ta upp lite avel igen. På ett par av dem i alla fall.

Det var några år sedan. Och här på gården har vi nog minsann saknat att ha små yrväder som får oss att skratta så där gulligt som man bara gör när man har med föl att göra. Så vi planerar ordentligt, och hoppas kunna hitta ett bra ställe för seminering av stona, kunna välja ston som ska betäckas i år, och sedan inte minst vilka hingstar som ska till för att få riktigt bra avkommor. Det har snabbt visat sig att det här gärna blir en heltidssyssla. Det är makalöst vad tid det går till att kika på hingstar, jämföra, kolla stammar, fundera. Ångra sig. Fundera igen, kolla vidare på nätet, fråga folk man tror vet bättre och mycket mycket annat.

Men om vi får som vi vill blir det fölisar 2019 på Lövslätten. Längtar redan dit, med lite bävan. Det är ju alltid en risk, även om det för det allra mesta går väldigt bra och blir väldigt roligt.

av

25 längders vinst

Det är alltid lika roligt att se lite äldre klipp på nätet. Och att se Secretariats vinst om 25 hästlängder! Det är mumma det för en hästentusiast. Året var 1973 och visst var galoppörerna minst lika snabba då som de är nu. För det här rekordet står sig än idag. Kolla här bara!

Secretariat är tack vare denna vinst och två andra lika stora, vilket gav honom en Triple Crown liksom många fler en legend inom galoppsporten. Då, 1973 var secretariat tre år gammal. Ni vet säkert att det blev en film om honom också för ett antal år sedan, precis som för Seabiscuit.  regisserad av Randall Wallace (Braveheart, Pearl Harbor). Här kan ni läsa mer om den filmen. 

Eller se trailern här:

 

av

Perry Wood

Lite mer lästips kommer här. Perry Wood är en engelsk tränare som har en stor dos ödmjukhet, lekfullhet och inte minst lärdomar att erbjuda sina ryttare. Jag såg honom första gången runt 2007 och tyckte då han var helt fantastisk. Jag har också haft chansen att rida för honom och han plockar verkligen ut det bästa ur varje ekipage, med glädje! Det jag minns bäst var hur roligt det var! Så det blir nog till att köra iväg igen någon gång – han är i Västerås då och då.

Då och då dyker han upp i Sverige, och det är då en fröjd att kika in hans arbete med eleverna. Han driver också en blogg som du kan läsa här . Och än bättre – han har givit ut flera böcker, alla är de lika bra att läsa och väldigt intressanta för en dressyrryttare som verkligen vill samspela med en häst. Dessa kan du beställa via nätet, till exempel på Bokus. Det går ju också såklart att låna på biblioteket också. Så nu har ni att läsa i kylan. Själv tränar jag vidare i den djupa snön med mina hästar. Jag hoppas jag blir lika vältränad som de lär bli som de hoppar runt, som små kaniner, ute i snöyran. Det går minst upp till knäna på både mig och hästar. Världens bästa underlag!