I år har jag bestämt att det är lite av mitt år i år. Jag har länge satsat på andra, men i år vill jag själv gå vidare och utvecklas än lite till. Tanken är att satsa lite till på det där med dressyr och då särskilt på min ”förstahäst” Sayonara, ett svenskt varmblod med klassiska blodslinjer. Det är en häst jag fött upp själv och som jag verkligen känner at tjag kan utvecklas och har vansinnigt kul med. Jag är på rätt väg, men jag har inte riktigt tagit mig tiden att satsa det där lilla extra. Men nu är det dags. Det kommer ge de andra hästarna i stallet lika mycket som mig själv, och så även mina elever också, förutom att jag kommer tycka livet med häst är ännu roligare.

Som ett steg i detta passar jag nu på att få inspiration när så ges möjlighet. I helgen hängde jag till att börja med med min väninna och samarbetspartner Anneli på två träningar för Ricardo Reis, en man som jobbar inom den klassiska dressyrskolan. Han höll lektioner i ett ridhus i Hedemora och vi tog lastbilen och baxade iväg hennes fina Morganhästar för träning, både lördagen och söndagen.

Ricardo levererade en rad nyttigheter – inte minst genom det mellansnack han bjöd på, där han förklarade tanken och filosofin bakom de övningar ryttarna fick göra på banan. Sen var han duktig på att sätta dem i jobb också – han lotsade övningarna i det han såg hästen behövde just nu, på sekunden och fick därmed ekipaget att bli rundare, jämnare och stabilare för varje övningsdel. Intressant – då det är  precis det jag försöker få mina elever att göra – att jobba hästen genom olika övningar och att inte sitta och ”harva”. Bara det var roligt att se, och en bekräftelse på att den tanke jag försöker förmedla inte är så dum ändå.

Något Ricardo också återkom till var den enorma skillnaden mellan bjudning och fart. Han förklarade tydligt att bjudning (forward – att tänka framåt, vilket bjudning innebär), inte handlar om någon fart. Fart är fart och bjudning är bjudning. Det är två helt skilda saker. En häst kan ju ha (och det vill man ha som dressyrryttare), bjudning i halten. Och då finns ingen fart alls. En obalanserad häst springer gärna iväg, och spänningar uppkommer gärna om man rider i för högt tempo – vilket leder till sämre bjudning då hästen stelnar ihop och inte går in i handen. Jag har sett många falla i fällan – man driver så hästen ska springa när man känner att hästen är seg. Jag har också gjort samma misstag själv. Med förstehästen ”Sayonara”, liksom med hans mor, är det dock helt omöjligt. Så fort jag rider fortare än vad dessa hästar klarar av i avslappnad balans, så faller hela konceptet. Det var en viktig påminnelse för mig, och jag tror även för de andra som lyssnade.

Sist men inte minst var Ricardo mycket noga med att grundjobbet – jobbet på marken måste sitta klockrent innan vi kan tro att vi kan sitta upp på hästen och rida hästen i någon typ av hälsosam form. Här kände jag att jag själv har lite att göra – jag kan jobba hästarna mer och bättre i grunden innan jag går vidare. Många av oss hastar fram och slarvar gärna lite (vissa fattar inte alls poängen med markarbete på lina), och det straffar sig. Om inte annat för att hästen inte förstår vad man menar när man ber om att göra en vändning på ett korrekt sätt – den vet helt enkelt inte HUR den ska göra det. Och risken för skador på såväl häst (förslitningar för att den går i obalans) och på ryttaren (hästen klarar inte av de krav som ställs när ryttaren sätter sig upp och protesterar vilket gör att vi flyger av) blir onödigt stor. Det är så enkelt att sätta grunderna egentligen – även om det krävs tålamod och att alla tar ansvar för att grunderna ska sitta hela vägen.

Så nu blir det en del grundjobb till på hästarna, men också lite mer piaffande på min Sayo. Han börjar verkligen komma i form och tycker det är vansinnigt kul. På den hästen kan jag med fog säga att jag inte pressat fel, och det känns vansinnigt skönt. Att rida en häst som förstår  hur den ska gå i form under dig, det är ett drömscenario.