Göteborg Horseshow 2016

Klassiska Göteborg Horseshow arrangerades i helgen. Tyvärr hann jag inte vara där. Eller tyvärr och tyvärr förresten. Medan det kändes som om allt och alla stuckit dit ner passade vi på att köra igång sommarhalvåret ordentligt med mängder med uteritter och banlektioner för hugade, och mycket duktiga!, elever. Det vart en riktigt härlig helg, väl värd att minnas.

Lite av Horseshowen hann jag se på svtplay – finns det något bättre än att kunna se det man vill se när det passar, inte när TV:n behagar visa det? Och en del ryttare var ju magiskt duktiga. Försöker att se bort ifrån när de är stumma i handen, sitter obalanserat och sparkar på hästarna och rycker hästen i munnen. Tack och lov brukar de sällan vara de som vinner, utan det är de mest harmoniska ekipagen som klarar biffen. Men så kommer då det där som gör mig så upprörd. Att det så ofta är så. Det ger verkligen tjära i oljan.

Se här på Pénélope Leprevost ”uppvärmning” som visas i bild. Och hör Lotta Björes kommentar….. (du behöver vara inloggad på Facebook för att se detta. Annars går det bra att kika in på svtplay.se och deras sändning, 42 minuter in i programmet).

Jag blir helt ställd.

Hur kan någon ursäkta ett sådant här beteende?

Vill någon ha en sådan person som ”chef”? Någonsin? Oj du snubblade och jag var en förbenat dålig lots – så du får stryk….. Näe – det är verkligen bara dåligt uppförande och får aldrig ursäktas. Och vad har chefsskap med ridning att göra? Ledarskap kanske – men det är något helt annat. En chef domderar och styr, en ledare visar vägen och ser till att teamet inklusive dess individer utvecklas och blomstrar. Milsvidd skillnad (fråga vilken företagsledare som helst om detta, så får du ett bra svar….).

Från tid till annan är ridsporten ifrågasatt. Vi sitter där på våra höga hästar och påstår att hästarna gillar det vi gör. Det kan vara så, men inte alltid. Hästar gillar att jobba och är födda till samarbete. Men det är inte alltid så. Individer – människor såväl som djur, presterar också när de inte har något val och tål alldeles för mycket skit. Hästar är ofta för snälla för oss människor. Ofta sägs också att eliten alltid gör rätt, för de vinner ju….. Som om det är ett argument. Det gjorde de stackars kinesiska barnen också under 90-talet när det talades om det kinesiska undret inom gymnastiksporten. Bakom ytan fanns en fruktansvärd sanning med barn som gråtande tvingades in på skolor där det bändes, slogs och tvingades, 8 timmar om dagen. Bara för att få OS-medaljer. Kan vi människor tvingas till framgång, kan definitivt hästar det…..

Om vi verkligen tycker om hästar, om vi vill ha allmänhetens förtroende, om vi vill på riktigt kunna sova gott om natten och veta att vår sport är en trevlig sport, får vi definitivt inte sopa sådant här under mattan. Det borde bli ett ramaskri bland alla ryttare. Det är som att se någon mobbas på skolgården och inte gripa in. För att sedan komma och säga att alla minsann gillar att gå till skolan. Vill vi att det ska vara så? Eller vill vi ha en ren och bra sport där skitridning och dåligt uppförande aldrig tolereras? Då behöver vi alla höja rösten när vi ser dåligt uppförande, oavsett om ryttaren som behandlar hästen illa är OS-mästare eller hobbyryttare.

 

Bjudning och fart utan att glömma grunderna

I år har jag bestämt att det är lite av mitt år i år. Jag har länge satsat på andra, men i år vill jag själv gå vidare och utvecklas än lite till. Tanken är att satsa lite till på det där med dressyr och då särskilt på min ”förstahäst” Sayonara, ett svenskt varmblod med klassiska blodslinjer. Det är en häst jag fött upp själv och som jag verkligen känner at tjag kan utvecklas och har vansinnigt kul med. Jag är på rätt väg, men jag har inte riktigt tagit mig tiden att satsa det där lilla extra. Men nu är det dags. Det kommer ge de andra hästarna i stallet lika mycket som mig själv, och så även mina elever också, förutom att jag kommer tycka livet med häst är ännu roligare.

Som ett steg i detta passar jag nu på att få inspiration när så ges möjlighet. I helgen hängde jag till att börja med med min väninna och samarbetspartner Anneli på två träningar för Ricardo Reis, en man som jobbar inom den klassiska dressyrskolan. Han höll lektioner i ett ridhus i Hedemora och vi tog lastbilen och baxade iväg hennes fina Morganhästar för träning, både lördagen och söndagen.

Ricardo levererade en rad nyttigheter – inte minst genom det mellansnack han bjöd på, där han förklarade tanken och filosofin bakom de övningar ryttarna fick göra på banan. Sen var han duktig på att sätta dem i jobb också – han lotsade övningarna i det han såg hästen behövde just nu, på sekunden och fick därmed ekipaget att bli rundare, jämnare och stabilare för varje övningsdel. Intressant – då det är  precis det jag försöker få mina elever att göra – att jobba hästen genom olika övningar och att inte sitta och ”harva”. Bara det var roligt att se, och en bekräftelse på att den tanke jag försöker förmedla inte är så dum ändå.

Något Ricardo också återkom till var den enorma skillnaden mellan bjudning och fart. Han förklarade tydligt att bjudning (forward – att tänka framåt, vilket bjudning innebär), inte handlar om någon fart. Fart är fart och bjudning är bjudning. Det är två helt skilda saker. En häst kan ju ha (och det vill man ha som dressyrryttare), bjudning i halten. Och då finns ingen fart alls. En obalanserad häst springer gärna iväg, och spänningar uppkommer gärna om man rider i för högt tempo – vilket leder till sämre bjudning då hästen stelnar ihop och inte går in i handen. Jag har sett många falla i fällan – man driver så hästen ska springa när man känner att hästen är seg. Jag har också gjort samma misstag själv. Med förstehästen ”Sayonara”, liksom med hans mor, är det dock helt omöjligt. Så fort jag rider fortare än vad dessa hästar klarar av i avslappnad balans, så faller hela konceptet. Det var en viktig påminnelse för mig, och jag tror även för de andra som lyssnade.

Sist men inte minst var Ricardo mycket noga med att grundjobbet – jobbet på marken måste sitta klockrent innan vi kan tro att vi kan sitta upp på hästen och rida hästen i någon typ av hälsosam form. Här kände jag att jag själv har lite att göra – jag kan jobba hästarna mer och bättre i grunden innan jag går vidare. Många av oss hastar fram och slarvar gärna lite (vissa fattar inte alls poängen med markarbete på lina), och det straffar sig. Om inte annat för att hästen inte förstår vad man menar när man ber om att göra en vändning på ett korrekt sätt – den vet helt enkelt inte HUR den ska göra det. Och risken för skador på såväl häst (förslitningar för att den går i obalans) och på ryttaren (hästen klarar inte av de krav som ställs när ryttaren sätter sig upp och protesterar vilket gör att vi flyger av) blir onödigt stor. Det är så enkelt att sätta grunderna egentligen – även om det krävs tålamod och att alla tar ansvar för att grunderna ska sitta hela vägen.

Så nu blir det en del grundjobb till på hästarna, men också lite mer piaffande på min Sayo. Han börjar verkligen komma i form och tycker det är vansinnigt kul. På den hästen kan jag med fog säga att jag inte pressat fel, och det känns vansinnigt skönt. Att rida en häst som förstår  hur den ska gå i form under dig, det är ett drömscenario.

 

 

Hästar och ansiktsuttryck

Hästar har ett uttrycksfullt ansikte, på många sätt. De har en stor förmåga att uttrycka sina känslor med minspel, ett minspel som kanske tyvärr går oss förbi lite alltför ofta. Vi har helt enkelt inte blicken för att alltid förstå vad ansiktsuttrycket betyder. Men tack vare forskningen inom just detta område, ett forskningsfält som kommer starkt just nu,  kommer vi snart att kunna inhämta massor med kunskap om detta, något jag hoppas kommer hjälpa oss hästälskare, liksom hästarna i sig, mycket framöver.

En annan del av kunskapen om hästar som forskningen nu intresserar sig för är hur hästen uppfattar oss människor. De senaste rönen inom detta är hur hästar reagerar på människans ansiktsuttryck. Det visar sig att de läser av dem snabbt, och reagerar på dem på ett mycket uppenbart sätt. Särskilt när vi är arga. Då reagerar hästarna mycket mer än när vi är glada. Forskningsteamet, ett psykologteam baserat i Sussex, tror att det beror på att de är flyktdjur och därför reagerar snabbare på det negativa (det som kan ge anledning att fly), än det positiva.

Det  här är något att tänka på för alla som klampar in i ett stall. Allt negativt du utstrålar kommer att avspegla sig på de hästar du möter – de kommer märka av det direkt, och reagera. Och antagligen bli lite avigare själva. Och tänk vad detta betyder när vi tränar dem!

Hela rapporten går att ladda ner och läsa på The Royal Societty. 

Ridsport

 

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

Ett starkt inlägg om etik och träning

Det är starkt att gå ifrån metoder som tränare och andra förståsigpåare försöker intuta i dig. Om ditt hjärta säger att det är fel, står du ofta ganska ensam med ditt beslut. Vi människor har svårt att gå emot auktoriteter och våga göra det vi känner. Och ofta blir det en ensam väg i tron på något bättre. Det gäller inte minst om du är yngre.

Men det finns de som vågar, som tror annat och som sällar sig till skaran av de som kritiskt granskar vad de lärt och gjort, och som vågar tänka om. Det gäller inte minst Vivan Olivia, en tjugoårig före detta ponnytävlingsryttare. Hon beskriver sin vardag idag, och sin tillvaro igår, på det mest självutlämnande sätt i sin blogg. Läs den, och begrunda! Vad lär vi våra barn egentligen, och vilket pris får ”framgången” ha?

 

Uppdatering: Tyvärr var länken helknas – tack för att det uppmärksammades! Dessutom – det finfina inlägg som skrivits är borttaget – däremot är bloggen i sin helhet inspirerande. Dessutom finns det en post som anger varför inlägget tagits bort. Bloggen är fortfarande mkt läsvärd!

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

Därför tar vi bort hästen

Hittade den här på Agria. Det är deras statistik över sina försäkringsutfall.

  1. Abort 21,3
  2. Infekt, infl förändringar, flera (ospec) leder 20,8
  3. Symtom från rörelseapparaten 19,5
  4. Förlossningsfång (drabbar hovar)17,7
  5. Artros i hasens glidleder/spatt 15,0
  6. Hältutredning 14,7
  7. Kolik 13,8
  8. Akut serös kotledsartrit/kotledsinflammation 9,4
  9. Kronisk fång (>6v) 7,6
  10. Trafikskada 7,1
  11. Död utan säker diagnos 6,9
  12. Kvickdrag (luftvägssjukdom, COPD) 6,6
  13. Kroniska inflammationstillstånd i karpalled 4,6
  14. Ospecificerad sårskada i huden 4,5
  15. Symtom på sjukdom utan fastställd orsak, hela djuret 4,3
  16. Strålbenshälta 3,9
  17. Slinger 3,5
  18. Kronisk bronkit 3,5
  19. Intilliggande överridande tornutskott (kissing spines) 3,1
  20. Fraktur i skankbenet 3,1
  21. Kroniska inflammationstillstånd, flera (ospec) leder 2,9
  22. Kotbensfraktur 2,7
  23. Fraktur i framben 2,6
  24. Fraktur i bäcken 2,2
  25. Död 2,0
  26. Kroniska inflammationstillstånd i knäled 2,0
  27. För tidigt födda/svaga 1,7
  28. Kroniska inflammationstillstånd i kotled 1,6
  29. Hovbroskförbening 1,3
  30. Kroniska inflammationstillstånd i hovled 0,2

Hur många av dessa beror på vår ridning? Hur många av dessa beror på den miljö och de rutiner som finns i hästens liv?

Hur mycket är kvar?

Det finns mycket att göra för att förbättra hästens liv och livslängd…

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

Det går inte att tvinga en häst…. tankar om bettets inverkan

Vet du hur mycket kraft en häst tål i munnen? Vet du hur starkt du kan rycka i hästens mun och hur det känns för hästen? Många dressyrryttare och andra ryttare säger att hästarna gör saker för att de alltid vill. Om de inte ville skulle de heller inte göra grejerna. Många av oss vill nog gärna att det ska vara så. Men med de tekniska verktyg vi har för att bli starka och kunna hantera hästen rent fysiskt, kan vi absolut inte vara säkra på att hästarna inte upplever sig tvingade till än det ena och än de andra.

Se här bara vad forskarteamet som Nevzorov (som jag skrivit om tidigare) kommit fram till: .

En tydlig bild av vad vi lätt hemfaller till finns också på denna .

Det är en tydlig och pedagogisk beskrivning av den kraft vi kan få till mot en av hästens mer känsligare delar. Frågan är vad vi själva skulle göra för att slippa sådana upplevelser? Hästarna undviker det garanterat. Andra studier visar att hästar inte vänjer sig vid trycket. Efter att de har fattat vad det innebär, vill hästarna inte alls ha mer än, säg några äpplen i tryck. Trycket som avses är med vilken kraft vi kan dra till oss saker, inte vad vi bär omkring på, när vi själva håller i tygeln. Det går att läsa hela studien i bland annat the Horse Ytterligare undersökningar visar att proffsen håller mellan 1 – 15 kg i handen konstant, medan etologer som Andrew McLean förespråkar under 0,6 kg. Rycken i undersökningen från Nevzorovs film visar att ett ryck ger upp till 300 kg tryck, ett tryck hästen inte alltid ens kan förutse.

Det finns än fler studier som är intressanta i det här fallet. I en studie från etologiinstitutionen på SLU, visade det sig att konfliktbeteendet hos hästen ökade i takt med att hästens tryck i munnen ökade. Med tanke på de studier jag nämnt ovan är det föga förvånande. Bara det faktum att hästen är ett flyktdjur hade en stor del i detta. Vi vet alla att hästar är just flyktdjur, men hur mycket tänker vi på vad det de facto innebär? Än värre. Vissa lärde till och med in att få drag i munnen. Bara hästen stretade emot tillräckligt släppte ryttaren i handen, vilket gjorde att hästarna lärde sig att streta än mer. Helt enligt alla inlärningsteoriers mantra- det som ger resultat kommer också att förstärkas. Jag håller helt med om författaren i avhandlingen som menar att inlärningsteori är en mycket viktig del av ridningen, och bör uppmärksammas bra mycket mer. Jag har först nu på senare dagar förstått vikten av detta, och jag har gått i ”lära” hos proffs länge… Positiv försärkning istället för negativ, kanske inte är så dumt ändå. Mer om inlärningsteori kommer lite senare i den här bloggen…

Ja jösses, det är ett stort ansvar vi tar på oss när vi sätter oss till häst med full mundering. Vad vågar vi upptäcka och vill vi se allt vi gör?

En vinnande filosofi?

Så har världsmästaren i hoppning korats. Det blev Phillippe Le Jeune som avgick med segern. Finalen består av de fyra bästa ekipagen från ett antal rundor. De ska då hoppa en banan med både sin egen häst – och de andras. Det klarade Le Jeune allra bäst, och när han på presskonferensen svarade på varför det gick så bra att hoppa motståndarnas hästar svarade han så här:

”Jag hade kul när jag red de andra tre hästarna i kväll. Jag kände av dem och tänkte att jag gör som hästarna vill, istället för att försöka få hästarna att göra som jag vill.”

Väl talat av en världsmästare! All heder åt en sådan vinnare.

Artikel om segraren finns att läsa på Ridsports hemsida.