Träningsmetoder

av

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

av

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

av

Spanska ridskolan – 1920 fram tills idag.

 

All utveckling är inte till det bättre. Såklart inte, även om vi ofta hoppas att det blir så. I den här lilla filmen jag länkar till visas till exempel Spanska Ridskolans utveckling. Den visar ett klipp från början av 1920-talet, ett lite längre klipp från 1970-talet och så ett klipp från 2015. Jag vet vilken ridning och form jag föredrar. Vilket av klippen blir du mest imponerad av – och varför?

 

 

av

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

av

Luca Moneta – årets ”sexigaste” karl?

Empati och kärlek till hästen är kanske inte det första man tänker på när man tänker på en sexig karl. Men nog finns det något väldigt attraktivt över en man som uttrycker sig så här om sin relation till de hästar han rider (på högsta nivå i hoppning nota bene):

– Eftersom jag inte alls är lika duktig som mina hästar är jag lyckligt lottad att de samarbetar med mig, därför lyckas jag också nå resultat.

Mannen bakom orden är Luca Moneta och han ligger just nu på en 73:e plats på världsrankingen. Och som en ”vanlig” ryttare så vore det intressant i sig, men då han inte är riktigt vanlig (tyvärr måste sägas!) så röner han stor uppmärksamhet. Nu även i Hippson.

Vad är det då som gör honom så speciell? Jo han älskar verkligen sina hästar (vilket iofs många skulle skriva under på), men har är också övertygad om att de kan sitt jobb bra mycket bättre än vad han själv kan och att han ska vara passageraren på en individ som får göra sitt jobb ifred – vilket han också visar genom att ta sig an hästar andra gett upp på och lyckas bygga upp dem till eliten. Gärna i repgrimma eller helt utan! Han utstrålar också en stor dos empati och en sann förståelse för hästar som väsen. Sexigare än så här blir det nog inte inom ridsporten….

Hoppas det här ger ringar på vattnet. 😀

 

av

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Det är ett bra komplement till ridning och körning, men också det som föredras av många när det kommer till utbildning av häst.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt. Men det kan minst lika gärna handla om att öva den typ av hantering vi behöver göra med hästen dagligen – så att det går smidigt och säkert.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

av

Per Waaler gör minirevolt.

Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är…. 😀

 

Mer info om clinicen går att få på Hippson.

 

av

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

av

Lösgjordhet – vad är det?

Ett av de viktigaste målen för varje ridhäst är att den ska bli så lösgjord som möjligt. En lösgjord häst är en häst som är avslappnad i sin kropp och vars rörelse går igenom hela kroppen i varje steg. Det är det som förr kallades ”gå på tygeln”. Och först när hästen är lösgjord, kan vi över huvud taget tänka tanken på att samla den på ett korrekt sätt. Utbildningsskalan, om än med några år på nacken, är nog så giltig än idag.

Utbildningsskalan för en häst lyder som följer och i följande ordning: Takt, Lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning, samling.

Takt, lösgjordhet och kontakt hör i hop – det ena ger det andra som ger det tredje i samverkan med varandra. Detsamma gäller de tre senare punkterna schwung, rakriktning och samling – de bygger alla på varandra.

Lösgjordhet må komma som nummer två utav sex punkter, och i det första blocket av hästens utbildning, men det är något som man ofta får återgå till och jobba med, hur mycket hästen än är utbildad och ”kan”. För mycket av ridjobbet kan ge spänningar, vilka måste jobbas bort kontinuerligt och i varje ridpass. Det är som att gymnastisera hästen till att kunna använda kroppen på rätt sätt – så att vi sedan kan samla om vi vill (eller hoppa höga hinder för allandel – en sådan häst behöver också vara lösgjord).  För i varje givet ögonblick gäller det att hästen är lösgjord för att det andra ska fungera.

Vad är lösgjordhet

En lösgjord häst kan böja sin kropp i sidan utan att få spänningar och ryggen rör sig i varje steg. Hela kroppen är involverad i rörelsen, från bakhoven hela vägen igenom kroppen till nacken. Det spelar ingen roll om hästen har huvudet lite högre eller lite lägre, det är genomsläppligheten av rörelsen igenom kroppen som är det intressanta. Ett bra kvitto däremot, är att hästen ska kunna sträcka ut halsen framåt nedåt, och därigenom stretcha ut sina ryggmuskler, utan att den lixom trillar framåt och blir springig. Den ska kunna hålla kvar sin takt och tempo, även med långa tyglar som bjuder hästen att sträcka ut. Det är det vi kallar för att lägga ner en häst. I den här formen trivs hästen och kan jobba utan att slappna av. Det är  värt att komma ihåg att lösgjordhet är något som kommer både mentalt och fysiskt på en häst – en stressad häst är knappast lösgjord, en bekymrad häst är inte heller lösgjord. Det kan bara en nöjd häst vara.

Mjuk gång

Steget blir hos en lösgjord häst mjukt och rullar igenom hela hästen. Det är helt enkelt väldigt lätt att sitta på en lösgjord häst, då den inte stöter igenom rörelsen någonstans. Allt är böljande mjukt. Men det räcker med att en enda led eller muskel är stel, för att rörelsen igenom kroppen ska bli kantig och avig. Så att lösgöra en häst, det är lättare sagt än gjort. Kontakten genom tygeln med hästens mun känns som om man håller i ett par gummiband, så mjuk men ändå levande känns den.

Hur ser en lösgjord häst ut?

Man ser på en häst att den är lösgjord genom rundningen i halsen och att den är balanserad. Den ser inte ut att tippa framåt, och steget är lugnt och taktfast. Förr fick jag tyvärr lära mig att hästen skulle vara krökt i nacken – det var att gå på tygeln det! Men att knäcka in nacken gör inte bra form på en häst. Det här verkar hålla i sig lite grann, och det är inte så nyttigt för hästen. Många hästar har en tendens att låsa sig i bogarna, eller ha spänningar på andra sätt. Och många ryttare är lite duktigare på att få igång bakkärran än att kunna fånga upp rörelsen så att den även går igenom hästens framparti. Hästarna blir då framtunga, istället för lösgjorda och så fort man då försöker sänka hals och huvud framåt-nedåt springer hästen iväg.  Frambenen får ta hårda stötar i varje steg och hästen riskerar att få hältor, framför allt fram.

I en fin artikel i Equipage, visar Bo Tibblin skillnaden mellan en lösgjord lång och låg häst och en framtung häst. Här ser du tydligt skillnaden ,och kanske kan få en känsla för hur det känns där uppepå, när hästen är avspänd och genomsläpplig.

Lösgörande övningar

Vad kan vi då göra för att hjälpa en häst att bli lösgjord? För det första måste hästen må bra i grunden och tycka om det där med att bli riden. Sedan ska all utrustning passa hästen. Annars är ridningen obekväm. Att ha hästen i balans i sina skor är också bra, så en hovslagare som vet hur den ska göra för att hjälpa just din häst är viktigt. Annars behöver hästen spänna sig för att hålla balansen, precis det motsatta mot lösgjordhet med andra ord.

När vi väl är uppe i sadeln ska vi kika på oss själva först. Har vi mjuk hand och rider vi ”fram till handen”. Ok – bra. Är vi i balans och avslappnade? Ännu bättre. Nu har hästen en chans att bli det också. Har vi ett ridsystem som kan visa hästen skillnaden mellan att aktivera sin kropp och springa framåt? Nu börjar det likna något! Då kan vi ta till oss lite övningar som hjälper än bättre. Till de lösgörande övningarna på banan finns:

  • Övergångar
  • tempoväxlingar
  • framdelsvändningar
  • skänkelvikningar
  • böjda spår
  • sidepass

Dessa kan vi variera i oändlighet för att hjälpa hästen att komma i balans och till lösgjordhet, från enklare övningar till riktigt kluriga. Men det kan vara svårt att hitta roliga slingor och övningar på egen hand, dag efter dag. Som tur är finns det andra som hittat på bra övningar och gärna delar med sig av andra. På till exempel Hippson kan du hitta en mängd olika tips på hur du kan kombinera olika lösgörande övningarna för att få hästen riktigt fin, och en bra tränare kan ge än flera kluriga och roliga övningar som gör din häst riktigt, riktigt, lösgjord.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

av

Vad är öppnor och slutor

De samlande rörelserna har en viktig funktion i ridningen, då de hjälper hästen att förstå att den ska lägga mer vikt på bakbenen. Men för att resultatet ska bli bra, krävs det att vi gör dem på rätt sätt. Det krävs också att hästen är lösgjord ordentligt och att takten och kontakten sitter i ekipaget. Med andra ord – för att skapa korrekta samlande rörelser måste vi jobba med grunden först, allt enligt tyska ridutbildningsskalan. Sedan är det dags för de samlande rörelserna.

Öppnor och slutor är en konst som tar tid att lära sig.Många av mina elever kämpar med att få till dem – och att komma ihåg hur de skulle vara. Jag beskriver och beskriver, men om man inte sett dem och inte vet hur de ska se ut i teorin blir det jättesvårt att förstå ändå. Men när man väl fått in känslan, blir det bra mycket enklare. Lättast är förstås att träna på en väl utbildad häst, som går korrekt i grunden.

Där skänkelvikningen är lösgörande är öppnorna och slutorna samlande. Skillnaden mellan en skänkelvikning och en öppna är böjningen i bålen (inte halsen). I skänkelvikningen ska hästen vara rak och trampa på med inner bak så att den flytar åt sidan. I öppnan och slutan blir går hästen på tre eller fyra spår tack vare att den rundar sig i sidan.

Öppna:

öppna

 

Öppna är som att påbörja en volt – hästen har alltså precis den här formen i en korrekt volt. Sluta är som att avsluta en volt. Genom att använda vår kropp på ett korrekt sätt kan hästen förstå vad det är vi är ute efter, då hästens bogar följer våra axlar och hästens höfter följer våra höfter. I öppnan vrider vi därför överlivet något inåt och rider med höfterna rakt fram på det spår vi tänkt. Då böjer sig hästen (om den går korrekt från början) sig inåt. Hästen ska kännas som om den är väl på ytterhjälperna och att den rundar sig i inre sidan runt skänkeln. Innerskänkeln är vid sadelgjorden. Ett vanligt fel är att man drar tillbaka innerskänkeln och försöker skuffa hästen åt sidan. Det är alltså inte korrekt. Anledningen till att hästen går på tre (eller i vissa fall fyra) spår i öppnan är just rundningen i sidan, inte att den går på snedden.

I slutan rider vi mot den tänkta punkten med överlivet. Men vi vrider istället tillbaka vår höft så att hästen förstår att den ska runda sig. Slutan är svårare att fuska sig till men också svårare att få hästen att förstå. Hästen vill gärna tro att den ska ställa sig och forma sig åt helt fel håll, då den lärt sig att den ska ställas ifrån rörelseriktningen i skänkelviktningen. Själv lär jag därför hästarna snabbt att det ska gå att gå sidleds oavsett åt vilket håll jag ställer den, och jag påbörjar leken med öppnor och slutor tidigt, även om jag inte kräver att hästen ska samla sig så jättemycket i början.

Öppnor och slutor heter på engelska shoulder in respektive haunches in. Sluta på diagonalen heter halfpassSå här är de olika sidvärtsrörelserna i bild sett ovanifrån:

sidvärts

På Mullebloggen finns det också jättefina bilder och beskrivningar hur de ska se ut -du ser inlägget här. Tydligt med såväl ritningar som på foto – pedagogiskt och bra!

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr