personligt

av

När rider vi så illa att vi borde bli avstängda från tävlingsbanorna?

Ja det är så man undrar i dessa tider. Den här killen fick, enligt mig rätteligen, fem års avstängning från alla tävlingssammanhang som har med hästar att göra. Han får inte beträda ett tävlingsområde, inte ens som pappa åt sin egen ridande dotter. På fem år. Det är ett hårt straff.

 

Den här ryttarinnan däremot, fick dryga 50% för sin ritt. Ingen sa till, ingen stoppade henne och ingen kommer att stoppa hennes framfart. Än i alla fall. Hon har blivit ökänd på nätet pga alla upprörda människor som sett denna video. Men något straff får hon inte. Vi får väl se om det blir ändring. (klicka på länken för att kunna komma till videon).

Outcry over rider’s dressage test: US Equestrian responds

Ibland är det svårt att förstå att hästarnas väl och ve inte har kommit högre på agendan än detta. 😦

 

 

av

En vår med balans i fokus

Nu i vår kommer vi på Lösa Tyglar att kunna erbjuda tre helger i olika teman där vi tar hjälp av vår balansmästare Elettra Sonedotter. Det är helger jag verkligen ser fram emot då de ger så många insikter och lärdomar – i hur viktiga helheten är och kanske än mer, hur viktigt det är att fila på detaljer.

 

Balansen och sitsen är ju det viktigaste som finns om vi vill kunna prestera i sadeln, och låta hästarna lyckas med sitt uppdrag att dansa tillsammans med oss. Och det vill vi väl alla vi som sitter i en sadel och rider?

Jag har gått ut med inbjudan på Facebook på Lösa Tyglars egna FB-sida.  Du kan läsa den här .

Välkommen du också! Du kan komma själv, med kompisar och ta med häst eller låna av oss. Du kan hänga på en eller två dagar eller hela helgen, vara med på en helg eller allihopa. Du väljer.  Lövslätten är gården som ger lite mer i hästlivet, och här är alla välkomna!

 

 

 

av

Har du tre miljoner?

Häromdagen skrev jag om en otroligt vacker häst vars prislapp låg på fyra miljoner – antagligen också värd vartenda öre. Idag sitter jag och funderar på en offert jag fått från ett företag vad gäller ett ridhus. En tre miljoner kommer klabbet att kosta, men då blir det 22 gånger 72 meter också. Men knappast med någon champagnebar, något som jag kanske hade med i mina drömmars ridhus ändå.

Nåväl – ett ridhus i standardutförande och av god kvalitet kommer göra jobbet väl i vilket fall som helst. Nu ska jag se om jag kan få något stöd för investeringen och om det finns intressenter som vill gå in och stötta och hjälpa mitt lilla företag/ verka i ridhuset på ett eller annat sätt.

En verksamhet som jag verkligen ömmar för är vår lilla hästklubb. De går in och stöttar de barn och ungdomar som på annat sätt inte skulle kunna rida och hänga i stallet, men som ändå väldigt gärna vill. Det kan handla om en mängd olika orsaker till att de annars inte skulle få chansen. Det är sådant våra (läs mina) hästars timmar ska gå till när de inte får matte och andra elever att utvecklas och få livskvalitet.

I år satsar vi på ett projekt med att ha öppet hus.. eller hästfritids som man också kan kalla det. Det är varje tisdag middag/kväll och det kommer vara fredagsdagar hela sommarlovet. Vi satsar på att göra massor med olika roliga saker dessa kvällar och dagar. Lite blir beroende på väder – eftersom vi inte har det redan omnämnda ridhuset på plats än (det känns som en bra väg dit, men skam den som ger sig).

Det kan handla om pyssel, lära sig hästens alla delar, lära sig om foder och hur viktigt det är att hålla rent och fint, om olika hästraser, om hur hovslagaren arbetar. Det kan också handla om att fika och prata om likheter och skillnader mellan människa, häst och hund. Det kan handla om uteturer i skog och mark, få prova på enklare WE på banan eller få prova på hästagility. Eller varför inte lära sig att sadla och tränsa, smörja träns tillsammans och framför allt ha skoj ihop. Och allt detta vill vi göra helt gratis för barn och ungdomar som annars som sagt inte skulle få chansen. Som kanske inte har de där förutsättningarna som krävs för att kunna delta i lite ”större” klubbars gemenskap – oavsett vilken orsak.

Hos oss är alla lika. Hos oss betyder alla lika mycket. Hos oss ska alla få chansen, och möjligheten att känna en varm mule mot sin mjuka hand.

Mer om Lövslättens Hästklubb kan du läsa om på

http://www.hastklubben.com

https://www.facebook.com/lovslattenshk/

 

Ps- bli gärna medlem eller ge ett bidrag i dag. Det kan göra skillnad imorgon <3.

 

av

Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

De allt högre veterinärkostnaderna diskutera flitigt både bland oss djurägare och media Förr frågade man inte vad det kostade – man fick hjälp och betalade. Via faktura oftast. Priserna var rimliga, även om det ibland kändes i plånboken.

Idag är det en annan femma. Priserna har skjutit i höjden. De privata riskkapitalbolagen som köpt upp ett antal kliniker anses ligga bakom. Man får ringa och jämföra priser för att få något prisvärt – inte lätt när det är akut och man mest behöver hjälp typ nu. Det diskuteras också mycket huruvida klinikerna överbehandlar djuren. I jakten efter pengar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag tycker det är otroligt sorgligt när priserna ökar så dant, att var man snart inte har råd med ett djur. För det är ett faktum att priserna stuckit iväg. I en internationell jämförelse ligger Sverige garanterat på topp. Vad gäller priserna som tas ut….. I Skåne åker flera till Danmark för att få ner kostnaderna. Ibland är det bra att vara nära Europa. Hur har det blivit så? Och varför reagerar så få ändå? Är det fult att tala priser när det kommer till veterinär?

Vi som har många djur vet vart vi ska vända oss. Jag använder Mälarkliniken och Hallstahammars Veterinärstation. Två ”små” aktörer, med vettiga avgifter för dig som är stammis. Mälarkliniken har dessutom jour, om det råder panik. Tyvärr är det längre än till andra stationer, men då priserna varierar så häftigt tillika kompetensen och förmågan att lyssna, är det dit jag åker. Här vet jag att de tar hand om min häst, och mig, på bästa sätt.

Jag är också med i facebookgruppen för ett veterinärkooperativ. Tanken är att första sjukhuset ska ligga i Mälardalen. Det vore väl toppen! Konkurrens behövs – inte bara vad gäller service. Utan även vad gäller priser. Jag är beredd att gå in med en slant om det här blir av, för att sänka kostnaderna. Jag hoppas också att försäkringsbolagen, som noterat de kraftiga prishöjningarna, reagerar. För det kostar. För alla deras kunder, och för alla som inte är kunder men som har djur ändå. Läs mer om veterinärkooperativet på delade länken.

 

 

Det allt mer skenande veterinärkostnaderna fick några eldsjälar att starta facebookgruppen Veterinärkooperativetrobinhooddjursjukhus , ‘gruppen har snart 2000 medlemmar som alla på ett eller annat sätt är beredda att jobba för att ett Kooperativt djursjukhus skall bli verklighet. Det började med att eldsjälarna fick höra att Strömsholms djursjukhus ville ha 5600 kronor för att avliva en…

via Veterinärkooperativ en framtidsmodell av djursjukhus i Sverige? —

av

Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses med rätta i grunden vara allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

DSC_0020

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat.

Det där med att fodra rätt till var och en av hästarna i en lösdrift kan också bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten.  Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag. 20190203_1543477115584509032407013.jpg

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

av

Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

av

När novembersnön kommer….

….är det till att hugga i. Alla hästar på lösdrift tar vi in några timmar per dag om det är riktigt dåligt väder – som ihållande regn på tvären, eller som nu ett snömoddsregn eller vad man nu ska kalla det, som bokstavligen lägger sig som en våt filt över hästarnas ryggar. Dessutom delar vi upp höfodringarna till fyra/fem gånger per dag mot vanliga tre, för att hästarna inte bara ska stå där och bli kalla och kylas ner. Snön ligger kvar på backen i alla fall och det är underbart vad det lyser upp och gör underlaget på ridbana och vägar lite bättre – i alla fall för hästar som fått såväl snösulor som broddar. Fyrhjulsdrift deluxe! För bilen blir det värre.

Helt plötsligt tar sysslorna mångdubbelt tid mot de brukar, och uppgifterna känns ändlösa. Våta täcken ska bytas, boxar mockas flera gånger om dagen, stallgången hinner knappt sopas innan den blivit skitig igen, vattenhinkar bärs med varmt såväl som kallt vatten till hagar och boxar, lusern sätts med extra mycket vatten och hästar ska tas ut och in från hagen. I snömodden slaskar jag runt, och funderar på om jag är riktigt klok egentligen. Men tokig eller inte, jag älskar det jag gör, men det blir ibland lite många ”måsten”, det ”måste” skrivas…

Bara för att när jag gjort mitt den dagen hasta iväg för lektioner på annat håll. Tar tåget för att det kan vara dåligt väder. Dålig idé, snarare än dåligt väder den här gången. Vägarna är isfria mot storstaden, bara våta och slasken ligger i backarna bredvid, men tåget två timmar försenat pga snöfall längre inåt landet. SJ gör det igen. Snö verkar vara ett okänt begrepp inom det företaget. Utan bilen stannar Sverige, hälsar SJ! Det tar sin rundliga tid att komma på plats på ridbanan där lektionerna ska hållas under kvällen. En kvart sen blir jag, istället för två timmar för tidigt (tänkte fika och shoppa innan kvällspasset, men det fick jag glömma).

Men eleverna är duktiga, banelände till trots. I leriga spår på banan letar de sig igenom såväl öppnor som tendenser till slutor, hittar snygga halter och fin energi i traven. Tack ni duktiga elever som trotsar mörker och regn för att kämpa så. De har fattat grejen – en hästkille eller hästtjej som vill utvecklas får ibland kämpa på och låtsas som solen skiner, även om alla tecken tyder på något helt annat.

”hästens väl går före din bekvämlighet” heter det visst. Och nog är det så, vilket faktiskt är en lisa i denna individualistiska tidsålder. Äntligen någon som sätts före, i alla fall av vissa. Och ibland känns det mer än värt att kämpa lite extra även för sina elever, som denna kväll till exempel

 

av

#visparkarbakut – hästsportens #metoo

Äntligen! Nu är #visparkarbakut igång! Det är ridsportens svar på #metoo, ett uppror och upprop som jag personligen tror kommer vända upp och ner på en hel del idag och framöver. Det här är stort. Det här är viktigt. Aldrig någonsin har så få känt sig så ensamma, så många känt att de haft stöd att berätta och så många slutit upp sida vid sida för att säga – det räcker nu! Det är dags för jämställdhet på allvar – i vardagen. Det är dags att sätta stopp för sexuella trakasserier, våldtäkter, maktmissbruk och inte minst diskriminering och förtryck.

Det är dags att vi alla står upp för våra, och varandras, rättigheter. Vi är många på samma sida, många som inte accepterar. Tillsammans är vi starka.

här hittar du mer om uppropet!

 

av

Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.