Hästar och Ridsport

av

Em i dressyr – en uppvisning i framtidshopp

Så har ett otroligt intressant och spännande EM i dressyr och hoppning avslutats. Tack vare ”nya” och helt fantastiska ryttare har det också blivit riktigt trevligt att kika på mästerskapen, mästerskap som också kan ge en ryttare på en något lägre nivå många insikter och tankar. SVT gjorde ett förnämligt jobb i att visa finalerna – LIVE! Så glad jag blir och jag hoppas detta kommer att fortsätta. Nåväl, åter till saken.

Till att börja med finns det många olika ridstilar att bevittna. Vilka gillar vi, och varför? Själv är jag torsk på ekipage som verkar ha roligt tillsammans, och ryttare som verkligen hittar balansen. Jag tittar också väldigt mycket på vad hästen gör och inte gör, och hur den reagerar för vad som händer och sker.

I vissa fall verkar det finnas något extra. Kommentatorerna på SVT talade om magi, och jag håller med. Det finns en viss magi i vissa ekipage som är svår att beskriva. Jag tycker ändå Bo Jenå, förbundskapten, hittade rätt när han talade om att vissa ekipage uppvisar en relation som inte kan ersättas av något annat. Vi talar om att ryttare och häst ger allt för varandra, och har en sådan relation som gör dem unika ihop. Ett ekipage är en helhet, vars delar inte bara kan bytas ut. Han talade till och med om att det var en nyttig lärdom för dressyrvärlden – att det inte går att byta ryttare på en magisk häst bara sådär, och tro att samma magi ska kvarstå. Det är mellan häst och ryttare magin skapas, och de skapar en unik enhet. Vi talar om konst, som inte kan upprepas eller efterapas, för levande individer är unika och dess relationer likaså.

Vilka ekipage talar vi om här då? Jo självklart Charlotte Dujardin och hennes Valegro (även kallad Blueberry), till exempel. Den hästen verkar tycka att ryttaren är toppen! Jag kollade till exempel på Grand Prix Specialen som de red,  flera gånger för säkerhets skull. Inte en enda gång viftade hästen på svansen, eller knep med rumpan. Inte en enda gång verkade hästen brydd eller störd av vad som hände, eller vad ryttaren gjorde. Inte en fot sattes ner fel, allt var i säker takt. Valegro verkade hur cool och självsäker som helst, men också mycket aktiv och alert. Samspelet är helt enkelt grymt och för Charlotte verkar Valegro vara beredd att gå över eld och vatten. Det omvända verkar också gälla.

Nu har jag sett på FB att skötaren verkar stå minst lika högt i kurs. Valegro är omgiven av folk som verkligen verkar tycka om honom. Och det är ömsesidigt. Så glad jag blir då att också detta smittar av sig på banan, och att detta premieras. Mästaren bakom allt detta är Carl Hester, som inte är långt efter själv i resultatlistorna. Han lotsar sitt team så väl, och gläds över att hästarna mår bra, att de kan galoppera ärevarv i harmoni, och att det viktigaste – relationerna, fungerar väl. Det går inte att missa, om man följer deras FB-uppdateringar, vilket jag gladeligen gör! 

Charlotte liksom Carl Hester är mästare på att sitta väl. Båda sitter i en härlig balans, utan det minsta bakhäng. De hänger på och följer med. Den enda som kan mäta sig med deras ridförmåga vad gäller balans och harmoni tycker jag själv är Edward Gal. Även om hans häst har en bit kvar till ”forna tiders magi” som han uppvisade med Totilas. Vi har blivit bortskämda… Men Edward lotsar sin partner väl.

En glad överraskning var också Minna Telde. Jag måste erkänna att jag inte sett henne som någon superryttare tidigare. Duktig ja, men inte sådär proffsig som vissa andra. Men på küren fick hon också till det där magiska extra. Hon jobbade förträffligt fint tillsammans, med, och för sin häst! Och så fick hon betalt också. Hon red med hjärtat, och det gick rakt igenom rutan. Det gick verkligen rakt ner i hästens själ också för oj vad han dansade för henne. Vad lätt det såg ut helt plötsligt, vilken schwung de fick. Hejja Minna!

Så kanske det är på gång ett paradigmskifte inom dressyren trots allt. Där vi förstår att relationen mellan häst och ryttare är det som ger mersmak, det vi vill se mer av. För det är där som magin ligger, i en relation mellan det vackraste och ädlaste djuret i världen, och en människa i balans och harmoni. 

Och i veckan har vi till och med sett härligt glada Team Hester-hästar busa i hagen – välförtjänt efter en sådan uppvisning. 

Nu är det EM i Fälttävlan. Inte mindre spännande det! Det osar medalj om svenska laget efter dressyren så nu anar vi framgångar. Det blir vad nästa blogginlägg kommer handla om – så klart! 

 

 

av

När hästen inte vill….

Så trodde jag att jag lyckats förstöra ”allt”. Min förstehäst ville plötsligt inte alls gå på banan. Skritten rakt fram gick fint och lite trav funkade det med, men sen var det stopp. Tänkte jag skulle ånga igång i galopp så kanske vi fick lite fart under fötterna. ”Nej” sa hästen, och stannade istället för att galoppera iväg, som han annars brukar göra. 

Vad skulle jag göra? Hade jag förstört allt? Så mån som jag är om den hästen, är det svårt att tro att jag faktiskt skulle ha gjort något som fått honom att sluta vilja jobba med mig. Men å andra sidan – vi vet aldrig vad hästen upplever, sådär på riktigt.

Det gick kalla kårar utmed ryggraden på mig, och hjärnan arbetade febrilt. Så kom jag på det. Kanske hade det med att han gått omkull i hagen att göra? Jag såg det inte själv, men fick meddelandet om att så skett via telefon. Det var några dar tidigare, men då jag var ute och kollade in honom precis efter det skett verkade han helt okej. Och inte haltade han heller. Inte heller nu på banan. Rakt fram gick som sagt bra, och fräsht. 

Så jag ringde ut en massör, en bekant till mig som turligtvis också finns i krokarna. Hon kom ut kollade igenom hästen och hittade två stora områden med spänningar på ena sidan. ”Hmmmm”, sa både hon och jag. Kan det ha  med att han halkat i hagen kanske? ”släpper det snabbt, är det troligtvis det”, berättade massören och satte igång att jobba. Och nog släppte det alltid. 

En veckas uteritter senare rider jag återigen in på banan för att se vad hästen nu tyckte om att gå på banan. Lite nervös, får jag lov att erkänna. Men – det sitter där igen: glädjen, energin och farten. En stor suck av lättnad, och så var det ju det där viktiga som jag påmindes om igen (för vilken tur i ordningen vet jag inte längre): 

Ingen häst ”bråkar” eller trilskas i onödan. Det finns alltid en orsak. En hästmänniskas uppgift är att hitta orsaken. Ibland tar det tid,och många försök. Ibland  hittar vi det snabbt och kan agera. Det är ju alltid det bästa. Men eftersom hästar inte kan tala med annat än hur de beter sig, så kan det vara svårt ibland. Men det är det värt, för både vår och hästarnas skull. 

 

 

 

av

Perry Wood-clinic i Västerås

Så har jag varit med på ännu en Perry Wood-kurs. Tyvärr hade jag ingen häst med denna gången, men det var nog så intressant att följa med och se på alla ekipage som fick chansen att rida.

Perry är en av de tränare som jag verkligen kan relatera till. Han håller en mycket hög etisk profil, och påminner sina ryttare om att älska sina hästar, jobba MED hästen och inte minst att rida utifrån ett tänk som handlar om att låta hästen göra rätt och inte störa mer än nödvändigt. Och det var verkligen givande att se hur hästarna fick möjlighet att slappna av och att bära sina ryttare på ett korrekt sätt, när ryttaren fokuserade på sin egen sits och på att komma ner i sadeln ordentligt. 

Sitsen är en av Perrys grundpelare. Det handlar om att sitta rakt över hästen, komma ner på sittbenen och ha blicken mellan hästens öron. Det är grunden. ”Sit on your rumpa”, och  ”läng dina ben” säger Perry, och det är ord som nog ingen som hört honom missat. Att sitta i balans är en svår konst, men Perry vill att vi ska tänka att det är lätt. ”Det är lätt och roligt att rida”, meddelar han med ett stort smil. På svenska. För alla vet vi väl att det inte är lätt – men vi måste intala oss det för att inte göra det svårare för oss än vad det faktiskt är. Simplicity is the key.

Perry har varit i Sverige i många omgångar under många år och har snappat upp både det ena och det andra svenska uttrycket. Han frågar gärna om ord han vill ha översatta och är snabb på att dra ett skämt eller två. Det helt utan att tappa fokus på sin elev som kämpar för att göra mindre och mindre på hästryggen.

En annan av Perys mantran är nämligen att vi ofta gör för mycket, och därmed stör hästen, istället för möjliggör självbärighet och rörelse. Om vi vågar backa tillbaka och inte bara lägga på hjälp efter hjälp för att försöka få hästen att göra som vi vill kan vi hitta de hjälper som verkligen betyder något. Och som ger resultat. Kärleksfullt och effektivt.

Det är svårt att inte göra ”något”, för det är så många upplever att det är att rida för Perry. Man vill så mycket, och man vill så gärna förmå hästen att göra saker. Då hjälper vi till för mycket, och att ”bara sitta still”, blir då en konst i sig. Och när vi ska göra något är timingen viktig. Att driva på en häst för att aktivera ett bakben kan till exempel ge tvärtom-effekt om det sker vid fel tillfälle. Om hästen håller på att ta ner benet istället för att hålla på att ta upp det, smäller hästen bara ner benet än tyngre. Så det gäller att rida med känsla.

Detsamma gäller när vi hanterar hästar från marken. Något som är än svårare än att rida, menar Perry. Sjäv hanterade han en hingstig valack med den äran, när han fick chansen, och lotsade ägaren som valde att ta hjälp med markhanteringen till att verkligen lyckas med sin häst. Även här har Perry ett stort engagemang för sin elev. Själv tror jag faktiskt att den lektionen var mest lärorik för oss besökare, även om ridpassen också gav många tankar, idéer och en hel del inspiration.

Det är fantastiskt att se honom ”in action”. Än roligare är det att fundera på vad som kan användas i sin egen ridning. Så även om jag kom hem sent på söndagen, så blev det ett pass på bästahästen Sayo. Nu med ny energi och nya infallsvinklar. Något som alltid är utvecklande. 

Perry Woods hemsida är: http://www.perry-wood.com

Det går att köpa flera av hans böcker på Adlibris och i vanliga bokhandlar och en del av dem är översatta till svenska. Den senaste kom ut i höstas och innefattar information om hur vi rider rörelse och hur vi använder våra hjälper till häst. 

av

En stor solbränna kan komma från en förgiftning

Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet. 

 

Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären. 

– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen. 

Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad. 

 

Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk…. 

Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.

Här får du mer information om Alsikeklöver (skrolla ner en bit för att se just om Alsikeförgiftning). 

 

av

Hopp för hästar med Kissing Spines

Den här artikeln från Allt Om Hästar behandlar ett ämne som alltfler hästar ”drabbas” av. Det handlar om Kissing Spines, en omdiskuterad diagnos där tornutskotten ligger närmare varandra än vad som anses sunt. När de ligger emot varandra är risken stor att dessa klämmer en nerv, vilket gör att hästen får mkt ont och därför inte är ”brukbar”. 

Kissing Spines, eller något som är mycket likt i alla fall, finns hos en stor mängd hästar – utan att man för den skull någonsin upptäcker det. Närliggande tornutskott är vanligt, men hittas ju inte så länge ingen letar efter det. Och det är bara när hästen anses ha ett problem som man röntgar, och då kopplar ihop ett problem med vad man ser på röntgen. 

Men att tornutskotten ligger nära varandra på en häst som inte fungerar i ridningen är inte alltid liktydigt med att hästen har problem med dem, eller borde ha problem med dem! Det är en tolkning, något som Svelands undersökningar visar. De har tagit hand om 40 utdömda hästar för att se om hästen kan bli rehabiliterad. 

Och det visar sig att det är lite som det alltid är: rätt träning utifrån hästens fysiska förmåga och behov, utbildning som innebär att hästen förstår vad vi menar och också har motivation att utföra jobbet, samt en ryttare som rider i balans verkar vara tricket för att få de här hästarna att fungera. En enda häst, har man misslyckats med, av de fyrtio utdömda hästarna. En hade till och med inte fattat vad en skänkel betydde. Inte konstigt att hästen inte bjöd (något som ansågs som ett problem och som sedan blev grunden för en utredning som ledde till utdömning…). 

Själv reagerar jag dels på veterinärernas snabba och pessimistiska utlåtanden vid kissing spines (llite negativt då…), men jag reagerar också mycket på Svelands insats här. Det här är toppen! Det är inte bara av stor betydelse för en häst som får en till chans här i livet, utan det är också viktigt för att ta reda på om hästar verkligen är ohållbara, bara för att en viss diagnos ställs. 

Många problem med hästar beror på okunskap, och genom att sprida kunskap, kan vi bli bättre på att ta hand om våra fyrbenta vänner i framtiden. Och för den som är intresserad av ekonomiska aspekter – även försäkringspremierna kan hållas nere genom att hästar tränas bättre, och färre behöver dömas ut i onödan (det blir en indirekt kostnad för alla försäkringstagare då premierna måste hållas höga, och stora belopp betalas ut till hästar som egentligen skulle kunna fungera utmärkt. …). Vinst för alla med andra ord… 

 

av

Unik kommunikation mellan häst och ryttare

Vid en visning på Flyinge som jag bevistade en gång i tide berättade Peter Eriksson, denne sympatiske och glade hästälskare, om att rida in sig på en häst. Det handlade om en fransk hingst, och han berättade att det i början varit lite missar i kommunikationen. Men efter ett år hade han lärt sig ”snacka franska” med hästen, så att de förstod varandra. 

Ligger det något i hans påstående – att vi lär oss kommunicera med en häst? Visst gör det det. Och inte nog med det. Vi skapar dessutom en relation som bygger på en unik kommunikation mellan två individer, som lär sig förstå varandra allt bättre.  

Se bara här! 

Så om du tycker att du har en unik relation med din häst, att ni kan snacka med varandra som ingen annan kan – ja då har du troligen helt rätt! 

av

Grunden för hållbar ridning – biomekaniken

Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete. 

Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”? 

Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid…. 

av

Unghästar på väg ut på banorna

Våren är en hektisk tid för alla som vill ut på banorna. Det gäller inte minst de med unghästar. I Hippson går det att få kloka råd om hur just dressyrhästen kan och bör utbildas, för hållbarhet och för framtiden. Tipsen kommer från en hel rad med eminenta domare – om vad de vill se när de bedömer unghästklasserna. Tydligen är vi i Sverige inte alldeles bra på att bygga för framtiden, utan pressar gärna hästarna lite väl mycket för stunden. Sådant har en tendens att straffa sig i längden. Läs reportaget här och jag önskar alla som tänker visa sin unghäst lycka till där ute! 

av

Kyra om hjälper

Idag hittade jag en finfin artikel om att renodla hjälper på Hipppson, undertecknat – Kyra Kyrklund (självklart). 

Någon som känner igen sig? Själv känner jag igen min egen beskrivning om renodlade hjälper och att det är okej att skumpa!! Och min egen igångridning på banan … har själv upptäckt att hästarna verkligen börjar bjuda när jag vågar renodla alla hjälper och checka av dem en och en, samt göra massor, massor med enkla övergångar…. Det gjorde mig glad! 

av

Äntligen

Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.

Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.

Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!

Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….

Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!

Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady.  Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?

Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!