Jag har tagit upp det förr, och jag kommer ta upp det igen. Nosgrimmor är inte så oskyldiga som de ser ut. De kan göra skada – på riktigt. Om de spänns för hårt och om de ligger fel. Här ser du varför…..
erfarenheter i praktiken
Vad hästen betyder för mig
Leva i ett vargområde
När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.
Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.
Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.
I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.
Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.
Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.
Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.
Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!
Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.
Mer om veterinärkostnader
För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?
Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.
Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.
Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.
Antalet som jobbar med hästar ökar!
Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.
Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.
Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.
Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.
Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀
Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.
Vi fodrar till fler än hästar och hundar
Det är inte bara jag som tycker det är besvärligt denna vinter, eller vår som det kanske borde vara men inte är. De vilda djuren har det ju för eländigt. Nu när det regnat på en meter snö, och sedan frusit till är det skare så hård att jag kan gå på den utan problem.
För ett litet djur blir det då helt omöjligt att ens gräva fram lite mat. Jag undrar hur de mår nu – älgarna och rådjuren. Jag har faktiskt inte sett dem så mycket under vintern. Andra har ju gjort det mer nära – när de varit så desperata att de gått in i hagarna och tagit hästarnas mat. Men här håller de sig borta.
Det gör däremot inte de mindre djuren. Vi fodrar ordentligt till alla fåglar, och en och annan ekorre har synts till de senaste dagarna också. Det är annars en ovanlig syn här. Jag bjuder gärna på mat till dem också. Rävarna har börjat närma sig huset också – kanske för att det finns sork och möss runt stallarna, i lösdrifterna etc. Så länge de inte tar min katt (vilket jag inte håller för troligt) så får de gärna hjälpa till att ta sork och möss för min del. För en hästtjej med stallar och vall, är rävarna rena hälsokurerna på markerna!
Vi har dessutom massor med harar. Jag ser dem aldrig, men jag ser spåren. Överallt där jag gått med min hökärra tappar jag lite hö och silage här och där. Och utanför stallet står en hel silagebal som vi tar av. Runt balen och i alla spåren hittar jag varje morgon harpluttar. Mängder med harpluttar. Till hundarnas förtjusning också dessvärre. De gillar tydligen harpluttar. Jag njuter mest av att jag då vet att hararna i alla fall får något i sig. Så jag bjuder gärna på det också. Det lustiga och kanske lite tråkiga är att jag aldrig ser dem. De har stenkoll på mitt schema. Antagligen är de smarta nog att undvika hundarna. Om jag hade varit hare hade jag gjort detsamma.
Virvlande personlighet
Jag har fått höra att ju fler virvlar en häst har i pannan, desto knasigare är det djuret. Jag har också faktiskt sett att det kanske finns något i det. Det finns många fler ”myter” om det här. Bland annat att en virvel – som är det vanligaste – påverkar läggningen om den är placerad ovan ögonlinjen, i ögonlinjen eller under. Längst ner här på det här inlägget ser du hela mytlistan (i fb-inlägget jag lagt in).
Så nu kikar jag på bilder på mina hästar och ser om det stämmer. Vi börjar med gamle kungen, saknad av oss alla. Han har en tydlig virvel långt ovanför ögonlinjen. Det kännetecknar tydligen en känslig och reaktiv häst. Och visst var Alex känslig och lite harig ibland. Han kunde flyga iväg och blöta stenar var inte att leka med. I hoppningen vägrade han gärna ut sig på nya hinder, och särskilt röda läskiga saker. Men min fina Alex var också ganska så intelligent och klok. Och väldigt väldigt älskad.
Ju fler virvlar desto knepigare häst sa vi. Här har vi en med en hel drös ju! Två sitter långt upp – tätt, tätt. En väldigt långt ner. Enligt myten är då W mycket talangfull men inte lätt att tas med, och behöver rätt person vid sin sida. Hon kan vara en sann utmaning.
Vad säger då hennes matte om detta? Mitt svar blir att det inte kunde stämma bättre. Det här är den svåraste och mest komplicerade damen, men också den härligaste och klokaste häst jag någonsin mött. Hon kan bli helt som förbytt i ”fel” händer, medan jag på de 16 år jag nu ridit henne, inte lyckats trilla av mer än en gång (även om jag försökt fler. Jag kunde känna mig tryggare och för mig är hon den finaste jag vet. Kanske för att hon lärt mig så himla mycket, smart som hon är. Och hon tar ingen skit från någon (helt rätt W – Nobody puts baby in a corner!!!!)
Känslige Sayo, mattes fina kille. Kan vara glad som få, men också sur som ättika och riktigt arg ibland. Tittar vi på hans virvel är den långt ovanför ögonlinjen. Det lär enligt myten beteckna en intelligent och reaktiv häst. Och visst är du det, även om du är det på ett annat sätt än Alex!
Finaste Daniel San – alltid lika snäll och rar. Alltid en kille att lita på och trygg som få. Älskade hjärtat – visst sa din virvel mitt emellan ögonen som dessutom löper lång väg utmed nosryggen att du var en behändig gentleman och väldigt, väldigt snäll. Det tänkte jag inte på då, men du var vår ängel och vår finaste farbror, vår vän i vått och torrt. Snällare fanns inte. Vi saknar dig här, farbror San. 
Här kommer hela listan. Hur är din favorithäst- och stämmer det med virvlarna?
Häsklubben hamnade i Hippson!
I tisdag var jag på möte under kvällen. Helt plötsligt började min telefon att pipa och vibrera konstant. Jag var ju bara tvungen att smyga upp luren för att se vad det var som var på gång!
Det var Hippson som lagt ut en artikel om Lövslättens Hästklubb, hästklubben som vi har här på gården! De gjorde en fin berättelse om varför vi driver klubben och inte minst om att vi har öppet varje tisdagskväll här på gården för alla och envar som vill andas hästlukt, mysa med hästar och lära sig mer om dessa fantastiska väsen.
Jag är oerhört glad att jag får chansen att starta sådana här projekt, och att jag har mina fantastiska hästar som kan hjälpa mig. Nu laddar vi för att utveckla klubben än mer.
Vill du också hjälpa till att bidra för att vi ska kunna hålla våra klubbkvällar och öppet hus-dagar för barn och ungdomar som skulle må bra av att vara i stallet helt gratis???
Då kan du swisha eller sätta in en slant på bankgiro:
swish 123 150 90 90 eller bankgiro 5103-8842.
Vill du bli medlem skriver du bara ditt namn och adress och kostnaden är 200 kr för individ, 400 kr för familj. 😀
Dressyr live!
Ni vet väl att det ganska ofta går att se dressyr helt live på Facebook?
Det är FEI Dressage som erbjuder detta, till glädje för oss alla dressyrfrälsta! Helt gratis!
Våra stallrutiner
Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.
Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.
Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.
En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.
Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!
Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.
Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..
Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.
Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.
Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.
Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀
Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.
Busenkelt! 