erfarenheter i praktiken

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg

Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 1

Jag minns så väl första gången jag och mina vänner körde till Sörmland för att titta på en unghäst som var till salu. Det var ett litet sto som vi skulle titta på, för att jag önskade mig en ung ridhäst att utvecklas med. Det var i början på våren då livet börjar på nytt, och då hästintresset vaknar efter en lång vinterdvala.

Bakgrunden till mitt letande var allt annat än lycklig. Jag hade redan en ung, och mycket älskad valack hemma, som inte var till för att få vara i denna världen. Inte för att jag ville se det, men det var nog så med min älskade Seke. Han var på något sätt för ädel för oss människor och är nu en fri och vacker silhuett på himmelen när solen lyser som allra vackrast, och vemodet ändå finns där. Jag bär mig med honom överallt, i allt jag gör, för evigt.

Då jag letade mitt blivande sto, var Sekemannen ännu i denna världen, men inte särskilt brukbar. Nåväl, det är en lång och annan historia. Vad vi fann på plats hos försäljaren var i alla fall ett oinridet treårigt sto som jag inte kände jag riktigt fick kontakt med. När hon skulle visas lös i ridhuset, sprang hon mest utmed kortsidan och vägrade gå ut på banan. När hon då visades på ridbanan ute istället var hon inte så mycket mer att orda om. Tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag var imponerad…. Jag ville ha något jag inte kunde få, och inte var det här stoet någon bra ersättare.

Övertalad av vänner
Men mina vänner tyckte helt klart annorlunda. Det blir en bra häst, envisades de. Och jag lyssnade på mina vänner. Vad är vänner annars till för? Och så rätt de skulle komma att få, men så lång tid det skulle ta mig att inse det! W kom till mig för att jag hade svåra, tuffa och livsviktiga läxor att lära – men det var jag glatt ovetande om på den tiden. Tur var kanske det….

Så nog köpte jag den där lilla oansenliga saken med sned bläs. Kanske hade hon lite korta ben också? Och början blev ju som den blev, när jag fick hem en häst som inte var min i hjärtat. Jag älskar alla djur, missförstå mig rätt. Men hon kunde lika gärna varit någon av inackorderingarna, och inte min egen.

Allt okej – men ändå inte
Trots känslan var jag engagerad och envis och jobbade mycket med min nya lilla häst. Jag marktränade, på det sätt jag gjorde då, och red in på det sätt som jag också gjorde då. Det mesta gick bra, som jag minns det. Jag flög inte av och vi utvecklades till något som kunde likna ett ekipage i alla fall. Visst blev vi någorlunda vänner W och jag. Trodde jag i alla fall. Jag la ner tid och själ på att få kontakt. Men icke – jag kändes mest som om jag var ett (o)nödvändigt ont i W. Det kändes liksom som om hon inte hajjade vad jag var bra för! Jag blev dock själv mer och mer fäst vid den lilla hästen med det stora humöret.

Humör!
För visst hade hon ett förskräckligt humör den där lilla damen. Leslie Desmond och min hovslagare lekte mycket med hästarna den första sommaren jag hade W. Leslie påpekade hela tiden att man borde vakta bakkärran på hästen – hon slår! Jag fattade nada, om jag ska vara ärlig. Hittills hade allt i alla fall gått riktigt bra, tyckte jag trallala. Det är svårt att se under ytan för den som inte vill se. Det erkänner jag gärna. För jag lärde mig snart läxan.

Det smäller!
Sommaren går och nätterna blir kortare igen. Hösten börjar och våra hästlektioner på gården tar vid. Någon riktigt alert lirare passar på att, precis före lektionen, lämna lilla W ensam i hagen. W springer, springer och springer. Jag är övertygad om att hon ska spränga hagen. Barnen står och tittar på. Jag går in i hagen för att få in henne med de andra. Mitt pucko. Mitt enfaldiga pucko.

Är huvudet dumt får kroppen lida. Jo tack. Min förmåga att coola ner lilla W är obefintlig. Hon vill att jag ska gå, vilket resulterar i att W ger mig en kick med båda bakbenen rakt i svanken. Vilken väckarklocka! Har hon skor på sig, hinner jag tänka innan jag segnar ner på marken inför barnens ögon.

Rädd!
För första gången inser jag att jag är rädd för min egen häst. RIktigt rädd. Jag klarar mig med blotta förskräckelsen. W hade inga skor bak och visste vad hon gjorde. Hade hon velat hade jag suttit i rullstol idag. Det gör jag inte – jag sitter till häst, på W:s rygg och är så trygg en människa kan vara! Det tackar jag W själv för. Hon tog inte mitt sätt att hantera hästar. Hon krävde mer. Hon krävde, och kräver än idag, människor med känsla, kunskap och finess.

Lära mig läxan.
Jag lärde mig läxan av W och jag lär mig än. Hon är en alfahona av guds nåde, vis som få, klok som en uggla, mer intelligent än vad som är riktigt nyttig och med en humor som kan få mig att kikna. Lilla W är också den tryggaste häst som en person som får kontakt med henne någonsin kan sitta på. Hur det kommer sig? Läs del två – om hur en häst kan få en att fatta att allt inte är vad det synes vara.

av

Mr. McAllen – en karl med forskning som grund

Så fann jag honom till slut – mannen som verkligen pratar om hästar utifrån hästens synvinkel. Det skedde av en slump, då jag kikade in på Tidningen Ridsport. I den här artikeln nämner tidningen att hästtränaren och beteendeforskaren Dr. Andrew McLean ska föreläsa på årets stora internationella forskningskonferens på SLU.

Och jag visste direkt att det var honom jag letade efter – jag kunde bara inte komma på namnet när jag letade runt på webben. För jag har läst om karln förut och fann honom mycket sympatisk, kunnig och intressant. Nu har jag kikat in på hans hemsida – en mycket utförlig hemsida om vad som är de viktiga principerna i ridning och hantering.

Och – det bästa av allt! Han understrycker vikten av att ge eftergift och konstaterar att det inte finns några dumma och elaka hästar! JIPPIIIIII! Äntligen säger jag bara, äntligen! Jag kommer här på bloggen att skriva om hans forskning och hans metodik som bygger på vissa grundprinciper. det är för bra för att låta bli.
Under tiden går det att kika in på Andrews hemsida

av

Mental träning extra viktig för hästmänniskor

Mental träning har varit i ropet i snart fyrtio år. Mängder med idrottstjärnor har lyckats prestera bättre och blivit vinnare tack vare bra mentala coacher. Starkast vinner handlar inte enbart om fysisk styrka, utan även den mentala styrkan.

Det finns också mängder med exempel på överlägsna idrottare som trots sin duglighet underpresterar på stora tävlingar. Hur vi tänker och hur vi ställer oss inför uppgifter är viktigt för hur vi också sedan (omedvetet) agerar. Negativa tankar och stress påverkar också vår förmåga att fokusera på det vi gör.

Rätt tänk ger en ökad positiv vilja, en bättre koncentrationsförmåga och ett mål att sträva efter som vi vet att vi kan uppnå. Men det påverkar också syreupptagningsförmåga och vår förmåga att använda våra muskler rätt. Men att vilja för mycket kan också ge låsningar. Det är även där en fråga om mental träning.

Än viktigare blir det givetvis med mental träning i hästsammanhang. Ditt tänkande, som ger tydliga signaler i din kropp gör att du själv presterar sämre. Men det gör också att hästen får signaler om att något är farligt. Hur går samarbetet då? Ganska så dåligt, troligen. Vi får svårare att tima våra instruktioner, att koncentrera oss och att känna in oss på hur hästen uppfattar situationen. Timing och känsla för hästen är nyckeln till en bra prestation.

Hästen har otroligt vassa sinnen när det gäller att plocka upp sinnesstämningar. De kan lätt se rörelser från minsta muskel och hör hur din röst låter. Minsta darr och minsta negativa känsla smittar som en löpeld till en häst. Förutom det har hästar också ett superbra luktsinne. Det är många gånger bättre än vårt. Vad de egentligen uppfattar med lukten vet vi inte riktigt, men det skulle inte förvåna någon kunnig hästmänniska om hästen kunde lukta sig till adrenalin och hormonutsöndringar i en människas kropp. Det kan ju hundarna och hästarnas luktsinne är inte långt efter.

Trots att mental träning kan förändra både hästens och ryttarens prestation talas det sällan om mental träning inom hästsporterna. Det är märkligt, faktiskt. Allt fokuseras på denna häst som ”ska prestera” och på materialval av alla saker. Foder och rätt sadel är givetvis mycket viktiga saker. Men det finns också andra dimensioner på det där med att lyckas.

Det finns så mycket hos oss som vi kan förändra för att ge den förutsättningar för att lyckas. Vi är lotsen och den som hjälper, men det är alltför ofta vi stjälper. Set your horse up to succeed säger Leslie Desmond. 90 % av rivningarna är ryttarens fel, säger andra. Och jag håller med. Tänk om vi kunde få bort de där 90% genom att kunna tänka lite bättre!

En debattartikel om vikten av mental träning vid idrottsprestationer kan du läsa här

av

Cushings hos häst (PPID)

ppid.jpg

PPID, eller som det förr benämndes – Cushings syndrom,  är ett hormonstörning som kan dyka upp hos människor, hundar och hästar. Det är främst äldre individer som drabbas. Hos hästar är det vanligast att problemet dyker upp vid 17 års ålder eller senare.

PPID hos häst
Cushings handlar om en ämnesomsättningsstörning och är därför en sjukdom att verkligen ta på allvar. Det kan däremot vara svårt att se att hästen har PPID  inte minst på grund av att syndromet utvecklas långsamt och att det kan vara svårt att avgöra om andra orsaker ligger bakom. Det är inte helt ovanligt att PPID förväxlas med EMS till exempel, en annan ämnesomsättningsstörning. Här kan du läsa om skillnaden.

Vanliga symptom vid Cushings:
– fång
– hästen fäller ingen päls efter vintern
– hästens fäll är långhårig men matt och gärna lockig
– hästen drabbas viktnedgång trots full aptit och bra foder
– Fettansamlingar på halsen och ovanför ögonen (i groparna)
– hästens vikt förändras. Den kan antingen förlora i vikt (muskler) alternativt bli fet.
– ökad törst och aptit
– ökad urinering och hästen svettas lättare
– hömage
– dålig ryggmuskulatur
– sämre immunsystem – vilket ger upphov till fler infektioner än hos en frisk häst

Orsak
Orsaken till PPID är att hypofysen av är ur balans. Det påverkar mängden kortisol i blodet. Kortisoltillskottet blir överdrivet och halterna därför onormalt höga. Orsaken till det är i sin tur att produktionen av dopamin är stört och inte längre fungerar som det ska.

Undersökningar visar att det är vanligt att Cushings orsakas av en tumör. Tumören sitter då oftast i själva hypofysen men kan även sitta i binjuren. Även yttre slag och genetiska faktorer kan ge upphov till syndromet. Eftersom orsakerna liksom symtomen kan variera i det oändliga, har tillståndet begreppet syndrom, och inte sjukdom.

Cushings’s kan leda till insulinresistens. Det ställer än högre krav på behandling av hästen.

Ställa diagnos
För att ställa diagnos på Cushings krävs ett test av hästen. Då injiceras kortison. Därefter undersöks om kroppens egen produktion av kusinen kortisol automatiskt sänks av tillskotten. Hos en frisk häst gör den det, men hos en häst med Cushings fortsätter hypofysen signalera för produktion av kortisol. Det går även att undersöka hästen via urinprov.

Livslång medicinering
En obehandlad Cushing’s leder till förtida död. Men tack vare modern forskning är Cushing’s inte längre livshotande, även om hästar med Cushing’s inte alltid blir fullt så gamla som sina friska kamrater. Det går att medicinera så att ämnesomsättningen blir bättre, precis som man gör vid diabetes. Men det går inte att bota sjukdomen. Sjukdomen är degenerativ, och blir alltså sämre med åren vilket leder till att medicinen ofta måste ställas om.
Den bästa medicinen lär bygga på en serotoninblockerare som ges dagligen resten av livet. En annan vanlig medicin är en dopaminmedicin som faktiskt tagits fram till Parkinsonsjuka. Medicinen säljs under namnet Pergolid. Denna medicin ges en gång om dagen.

Numera är det inte särskilt dyrt att medicinera med Pergolid. Det kostar ett antal hundralappar i månaden, men med tanke på hur dyrt det ändå är att ha häst, är det här en kostnad var och en som har en egen häst borde kunna betala för att hålla sin häst vid god vigör. Det finns biverkningar, men de brukar sällan vara svåra. Däremot är det tyvärr inte alla hästar som svarar bra på behandlingen, även om de flesta gör det.

Foder till en häst med PPID
Det är också extremt viktigt att hästen får en god foderstat som hjälper till att hålla sockerbalans och ämnesomsättning i balans. Det minskar symtomen och risken för fång. Fången kan annars bli slutet för hästen. Fodret får gärna vara E- och C-vitaminrikt och vara en GI-låg kost utan socker. Hö är den sanna grunden och gärna i många portioner om dagen för att hålla blodnivåerna så jämna som möjligt.

Det sägs att munkpeppar kan visa på goda effekter. Munkpeppar är en ört som växer runt medelhavet och som påverkar hormonbalansen i kroppen. Det används vanligtvis som ”lugnande” för ston som får stora humörsvängningar och hingstar. Det är dock omtvistat om det ger en effekt på Cushing’s. Forskning pågår dock i ämnet och vissa menar att munkpeppar tvärtom kan förvärra symtomen.

Vård av häst med PPID
En häst som har Cushing’s behöver vårdas extra noga. Tänderna och hovarna behöver kollas med jämna mellanrum så att hästen har en sund mun och inte utvecklar fång. Det är också viktgt att klippa hästen om den får problem med pälsen. Den naturliga pälssättningen är gärna ur spel och med en tjock päls under sommaren är det svårt för hästen att få i sig tillräckligt med vätska. En av symtomen är just att den också dricker mycket och svettas mer, och med en lång päls blir vätskehalten omöjlig att hålla med en varm och tjock päls.

Med tiden kan också hästens nedsatta immunsystem påverka allmänhälsan. Svåra inflammationer från små löjliga sår, svamp och andra hälsoproblem är ofta ett biresultat av den dåliga ämnesomsättningen. Det gäller därför att vårda en sådan häst lite extra noga i alla avseenden.

Personliga erfarenheter

Jag har personligen upplevt PPID på två hästar. En var helt uppenbar, med en häst som fick långa hår och återkommande hovbölder. Hon föll ur i musklerna, men blev istället bukig. På denna häst orsakade sjukdomen indirekt hennes död, då hon inte kunde behandlas med kortison vid en skada, något som gjorde att alternativen till behandling blev alltför få. Vi fick låta henne gå, men hon kunde leva med PPID i fem år med den hälsan då den aldrig utvecklades fullt u. Just detta kunde vi hålla i schack. Den andra hästen hade troligen PPID. Här hjälpte ingen behandling. Vad vi än gjorde höll fången i sig och vi fick skicka även henne till änglarna. Det är alltid individuellt hur sjukdomen utvecklas sig och hur svår den är att bemästra och mildra symtomen på. Så mitt varmaste råd till alla som misstänker att en häst kan ha PPID – ring veterinären och be om att hen tar tester på hästen!

Mer information går bland annat att få på:
http://www.laminitis.org/cushings.html
http://www.thehorse.com (sök på cushing’s – det finns ett antal artiklar här).

 

omslaget2

av

Inridning – min väg, del 1

Äran att få tillåtelse att hoppa upp på en häst är svår att beskriva. Med lugna steg har vi gått från lägga padd på ryggen till sadel och sedan mig själv.

För att kunna komma upp säkert har jag stått på min påstigningspall vid stallet, bett hästen kliva fram och hängt, slängt, viftat och haft mig från ryggen. Jag har alltid haft ett halvt steg av. Bara när hästen tyckt det är okej har jag fortsatt. Annars har hästen fått gå sin väg, för att sedan få en förfrågan om att komma tillbaka.

Markarbetet
Markarbetet har funkat fint. Sidledsflytt, back, släppa förbi, gå runt i ring, gå före, hänga med när jag vänder oavsett var jag är i förhållande till hästen…. Allt det som är samspel mellan häst och ryttare sedan är grundat. Det som funkar på marken funkar på ryggen. Funkar det inte på marken har inte hästen fattat, och då kan vad osm helst hända.

Uppsittning
Sedan året tillbaka sitter jag på min häst i paddoken. Sitter är det jag menar, för jag rider så lite som möjligt. Han ska förstå sitt jobb, jag ska ta hand om mitt. Det handlar om att redan från början åstadkomma allt med minsta lilla vink. Stoppet är medvetet. Han vet nu att om han står väl balanserad och stilla kan jag göra mitt. Han gör sitt jobb när jag kliver upp. Han hjälper på sitt sätt.

Släppa fram energierna.
När jag väl pysslat med mitt släpper vi fram energierna. Släpper, inte trycker. En häst vill inte klämmas som en ketchuptub…. det räcker med att de förstår. Backen är också bra att ha. Om det går att backa vid halt, går det att stoppa i galopp. Hästen ska kunna röra sig i alla riktningar och förstå att vi väljer väg, vi hamnar inte bara där. Samma sak med farten. Rider jag i skritt med takten och tanken, är det skritt. Piggar jag upp mig och släpper på mer energi, blir det trav. Än mer kraft i min tankeenergi och en höft framåt – ja då ska det bli galopp.

Idag trav…
Idag blev det trav. Knähögt snödjup är tungt att bära en ryttare i när man är liten och ovan. Hästarna i hagen bredvid skuttade och for, rullade och bockade. Min vän – en gentleman

Gentlemannen
Ömsesidig respekt. Det tolkar jag det som, när hästen inte behöver hållas i för att jag ska komma upp, stannar när jag hamnar på sniskan, inte far iväg för att polarna gör det i hagen, är lätt i handen och snällt följer tygen. Lillkillen är mer än snäll. Han har respekt. Väntar snällt när jag behöver fixa med mitt, nosar försynt för kontakt. Han är med i tanken och uppmärksam. Vill samarbeta – som hästar vill när de inte tror att livet handlar om en fight. Livet med hästar är seriöst men skoj. Det är ibland tuffa tag om det händer saker. Men främst är det små, små detaljer och säkerhet. Säkerhet – som vi ska utstråla för att ge vägledning så att allt blir rätt.

Anpassning
Det gäller bara för oss att läsa av tidigt och väl, känna av om hästen är spänd eller om den är lugn i sinnet. Pigg är något helt annat – det är livsenergier, inte rädsla. Det gäller att lära sig se skillnaden. ALla hästar har sina identiteter och personligheter. De behöver tas på något olika sätt även om grunden är densamma. Återigen – känsla behövs. Och känsla kommer av erfarenhet och av att jobba, jobba, jobba med hästar. Hela dagarna. Och inte bara på ett instrumentellt vis. Vi måste samarbeta med dem, läsa av dem hela tiden och tolka signalerna. Först då kan vi också skapa arbete på hästars vis – utan att bli mjäkiga.

Känslig för vikten
En unghäst är så känslig för vikten att det gäller att ha balans. Idag var en sådan dag då det rent praktiskt var svårt. Traven blev så vansinnigt stor att jag lätt halkade någon centimeter här och där. Snön räcker nästan upp till knäna på hästen – men så bra med härligt underlag! Men svårigheten ligger i balansen. Jag vill att minsta vink från mig

av

Snö – världens bästa underlag

Finns det egentligen något härligare än ett tjockt lager med ordentlig snö? Här är några fördelar jag upptäckt med att ha rejält snö som underlag på ridbanan:

 – hästarna tycker att snön är buskul! De blir pigga och glada.

– Det är ett perfekt underlag för att jobba powerjogging. Hästarna lyfter ordentligt på fötterna.

– Alla får vara med! Även barfotahästar kan springa med ryttare på sig, och vara på ridbanan! Jag har flera unga och även lite äldre som inte rids. En del är barfota, coh de är i normala fall inte på ridbanan. Men nu vill de vara med!

– Det går långsamt att kuta iväg om man är ung och yster.

– OM ryttaren mot förmodan trillar av – är underlaget härligt mjukt!

– det är mycket ljusare på ridbanan och runt omkring.

Så det är när underlaget är så perfekt, som med tre decimeter snö, som unghästar ska ridas in, nya utmaningar mötas och inte minst glädje ska spridas på hästryggen!

av

Ordens makt!

Har ni någonsin tänkt på hur mycket makt orden har över vår egen tanke? Det har verkligen jag. Särskilt som en elev till mig frågade om det inte fanns något trevligare begrepp för att rida in på engelska än: break in. Det tog ett par sekunder, inte mer, innan jag hade svaret i min hand.

– Start Up!

Det är ett ord Leslie använt och jag är böjd att misstänka, jorunalist som hon varit, att det inte är en slump att hon väljer det uttrycket istället för det gamla sedvanliga.

Folk säger till mig att break in inte alls betyder samma sak som break in. Det betyder rida in och inte att bryta ner! MEN, och det är ett gigantiskt, enormt, ett hysteriskt stort MEN, vad ger break in för accossiationer?? Hur påverkar orden vi använder hur vi ser på saker och ting?

Inom idrottsvärlden har det länge varit känt att mental förberedelse inför en tävling är minst lika viktig för att lyckas som den fysiska träningen. ORdet inte, till exempel, har ingen relevans för hjärnan, enligt forskare och tränare. Så låt oss testa det.

– Tänk INTE på en kopp kaffe!

Det spelar ingen roll hur många inten den meningen må innehålla. Kaffelukten lägger sig som en ånga över ett rum i alla fall. För att inte tala om när man tänker:

– Cykla inte i diket!

Då är cykeln på väg i diket hur man än gör. Det är faktiskt otroligt fascinerande. Det sistnämnda tyder också på en sak: att det vi tänker på orsakar verkningar i kroppen som gör att det går åt det hållet vi planerar. Om vi också godkänner att inte inte har någon relevans för hjärnan….

Hänger ni med???? Skriv en kommentar annars.

Det här betyder också, om vi talar om hästar, att de ord vi tyst säger till oss själva påverkar hur hästen upplever oss och uppfattar vad de ska göra. De går nämligen på de känslor och små små variationer vi har i kroppsrörelserna som uttrycker så mycket mer än vi någonsin tror. Om cykeln hamnar i diket för att vi tänker på worst scenario, så påverkar vi våra muskler i fel riktning.

Om vi tror att en häst kommer stanna och tro att något är farligt kommer vi alltså att anpassa vårt rörelsemönster för att vara beredda på att hästen stannar. Och se på sjutton! Hästen kommer att stanna, för den läste av vad våra muskler sa om våra tankar! Avslöjad…. 🙂

Men, också vår attityd påverkas av hur vi tänker. Om vi säger att en unghäst är ett kräk per definition kommer vi faktiskt inte att kunna uppträda och hantera den hästen enligt den respekt som den faktiskt förtjänar. Även m vir tror och säger itll andra att vi gör det på skoj! Jag har hört det av tränare och vet ni – om någon sa det om min häst då skulle de få höra ett och annat!

För en häst är en individ värd respekt av många naledningar. Dels förtjänar dom det helt enkelt. Hästen som djur är en fantastisk varelse och given till oss av en högre makt som vi inte förstår oss på. Hur annars kan vi förklara hästens fantastiska skönhet och inte minst dess fantastiska förmåga att stå ut med oss människor som gör det bästa vi kan för att försvåra deras tillvaro och stoppa deras verkliga potential? 🙂

Dels är det för att om den får ett stärkt förtroende för oss kommer den också att prestera bättre- för oss. Vi tjänar på det, hästen tjänar på det. Ömsesidig respekt. Win-win.

Och förresten – nu skrev jag den! Det är inte bra och värt att tänka på, men kanske okej när det gäller ”en häst”. Aldrig i mitt liv jag skulle nämna en häst som den om jag visste hans eller hennes kön. Det är ohyfsat och leder till ett avståndstagande som gör att hästen i sig inte ses som en individ utan ett ting. Till och med båtar är en hon! Tänk på det när ni säger – den hästen, den vore något…..

Som avslutning kommer jag att lägga in lite synonymer – saker som egentligen betyder samma sak, men som påverkar vårt tänkande i olika riktningar. På det följer några alternativa tänkesätt om vi vill skapa en annan inställning. Välj och vraka….. se vad som händer med hjärnan…. Notera gärna perspektivförändringen.

Trycka till med skänkeln – sparka

Ta tag i honom! – ryck hästen i munnen!

peta till med pinnen – spöa

rygga – backa

box – bur

krake – häst

pissmärr – sto

den som styr och ställer (HSB) – ledarskap

kuta – galoppera

virrpanna – vaken

rörig – alert

nedstämd – lat/trött

Alternativ:

1a Den lyder inte!

1b Jag får inte samspelet att fungera!

2a Han är hård i munnen

2b Jag lyckas inte med att få en mjuk kontakt med hästen i tygeln

3a hästen lyssnar inte för skänkeln?

3b hur får jag hästen att förstå att skänkeln betyder något?

4a Hur får jag hästen att sluta springa så fort?

4b Hur inverkar jag på hästen så den förstår att den kan ta de lugnt?

5a.  HÄsten är dum!

5b. Vad var det jag gjorde som fick hästen att uppfatta att den skulle göra så?

6a. Min häst är lat, den gör inte som jag säger!

6b. Varför vill inte hästen gå, vad är fel?

7a. Min häst är en buffel!

7b. Varför respekterar inte min häst mig?

Det kommer fler exempel… jag lovar.  Om du har tips på uttryck som används som kan alterneras och därmed ändra en tankebana – hojta till!

av

Fotjävel!

Så hände då det som bara inte får hända. Jag trampar ordentligt snett när jag jobbar och det leder till en fot som gör så sabla ont att jag inte får en blund i ögonen på hela natten. Urtrött under natten snubblar jag nästan över trösklarna. FOten är obrukbar. Skräcken infinner sig. Vad gör jag nu???? Ensam med ett tiotal hästar och två hundar. Är benet brutet? Klarar jag mig till på söndag (det är torsdag nu…) för sjukhusbesöket, då jag inte är ensam längre.

– Nej, nej och nej. Det här går inte!

På morgonen är foten minimalt bättre, men dock bättre. Jag trevar mig fram och försöker gå försiktigt. Tar ut ett par hästar. Två ska stå inne för identifikationskoll och några kan stå i lösdriften i den lite mindre hagen. Tur det i alla fall. Efter att ha tagit ut några hästar går jag in och vilar. Foteländet svullnar upp och blir sämre.

Jag håller mig inne, sover en stund. Jobbar så gott jag kan framför datorn. Molande värk gör det svårt att koncentrera sig. Men, så kommer lättnaden. Värken släpper något. Foten fungerar hjälpligt igen. Tur ska en tokfan ha….

 

av

Sinnliga djur

En artikelserie i Aftonbladet berättar om hur det gick för de stjärnor vi älskade att titta på TV förr. Även om jag nog var lite liten vid den tiden, vet jag mycket väl vem/vilka delfinen Flipper var. En av dem lär enligt tränaren ha tagit sitt eget liv genom att täppa till sitt lufthål. Kvävning till döds är ganska drastiskt och antagligen rätt ovanligt i djurvärlden om vi räknar bort oss själva som djur.

Men nog finns det mer bakom pannbenet än vad som syns på ytan. Djur är kloka på sitt eget sätt och flera djurarter kan ta livet av sig. Vad som finns där bakom vet vare sig du eller jag. Vi kan bara gissa och försöka läsa av de signaler djuren ger oss. Det är en konst som är på utdöende. Nu krävs forskning för att bevisa att djur har känslor. Vad underlig världen är ändå.