av

Show me a litte respect!

…sjön Aretha Franklin. En av mina absoluta favoritlåtar. För är det inte det värdighet och livet självt handlar om. Respekt för de levande. Även andra har sjungit vackra sånger om det. Michael Jacksons låt om att respektera allt levande klingar minst lika bra.

Men respekt är ingenting som bara fås. Vi ser avarterna av det dagligen. Vi kräver respekt genom att trampa på andra. Tar plats och hävdar. Ytterligheterna är kanske gängen, så mäktiga i USA. De har blivit trampade på, och de vill ge tillbaka. För att få respekt.

Sann respekt bygger dock aldrig någonsin på att trycka tillbaka. Det bygger på att främja att förbättra och att ge. Respekterar jag dig, så kommer du troligen att respektera mig. I alla fall om det handlar om två personer som vill väl i grunden. Det fungerar fint för att etablera trovärdiga, sanna och inte minst reella relationer mellan människor. Men fungerar det med djur???

När jag väl satte detta i system även hos djur, började det hända saker. När jag respekterade att hästar är hästar, med allt vad det innebär, och att en individ är en individ fick jag en helt ny respons från mina fyrbenta vänner. Vad innebar då den respekt jag gav? I korthet följande:

– individer har uppfattningar och känslor som ska tas på allvar

– individer har behov som behöver mötas

– individer är olika

– ett liv är om inte heligt så i alla fall värt att hedras

– alla är vi samma, men på olika vis och alla behöver vi varandra för att lyckas. Jag behöver hästen som partner för att lyckas med min sport.

I praktiken

Det som hände mig när jag började respektera hästen som just häst var att jag slutade mäta dem efter min egen måttstock. HÄstar är inte som andra människor… så är det bara. Hästar är hästar och vet bäst hur en häst är. Jag kan bara gissa. Själv vet jag hur jag själv är och den förmåga jag har. Det försöker jag använda i att förstå beteenden, istället för att döma dem.

Detta ger i förlängningen en helt annan filosofi och inställning till det djur som jag valt att ha i mitt stall. Varför, är oftast min fråga. Jag tycker inte längre att hästar är dumma, att de gör fel eller att de borde veta bättre. Jag vet numera att en häst agerar efter helt andra betingelser än vad vi människor gör. När jag försöker kontrollera, blir de fyllda med spring i benen. När jag ser valet som dumt, är det det val de såg fanns. När jag tycker att de inte försöker, är det för att de inte förstår hur.

Hästens förutsättningar

Men för att klara av att vara respektfull behövs förståelse. För förståelse krävs kunskap. Kunskapen i det här fallet är – vad är en häst och vad är det som är essensen i deras värld? Deras värld är fylld av en vilja att få tillräckligt med mat, att få skydd från fara och att få överleva. För att klara det har de ett extremt väl utvecklat socialt sinne. Endast tillsammans överlever de. De är flockdjur och den viktigaste faktorn till överlevnad är förutom gruppen djurets snabbhet och reaktionsförmåga.

Utan det sociala sinnet hade vi aldrig kunnat tämja hästen.  Och med det sociala sinnet kan vi utveckla vårt samarbete långt utöver det vi trodde var möjligt. Men bara om vi respekterar att hästen är häst och inte alls som vi människor. Vi måste sluta mäta allt enligt vår egen måttstock och orka se längre än så.

av

EN metod är alltid farlig….

Det går mode inom hästhantering och hästsport. Hästfolk, gärna de som själva känner sig otillräckliga, tyr sig gärna till en enda metod. En metod som alltid anses rätt. Det andra är fel.

Hur skulle detta gå om det handlade om människor? Relationer mellan människor handlar om tre saker: etik, känsla och filosofi. Varför skulle hästar vara så annorlunda? De är levande varelser och nog så komplexa individer, med känslor, humör och egna tankar. Att då alltid använda en enda metod för att få hästen dit man vill är inte bara ett dåligt sätt att agera på. Det kan bli farligt också.

Jag vill dansa med hästar! Jag vill samspela med hästen på våra villkor – tillsammans! Jag vill inte domdera, dominera, tyglar och tvinga! Det behövs inte, och om man ber, istället för kräver så får man så mycket mer. Men den filosofin kräver något annat. Då kraven aldrig kan ställas på hästen, som är den ”ofrivillige medspelaren” när vi människor hittar på något så ställs alla krav på oss människor. Hur ska vi kunna dansa när det inte finns någon känsla?

Hästar har ett väl utvecklat sinne för sinnesstämningar. I en flock behöver de snabbt kunna läsa av sina medhästars sinnelag. Är det läge att lämna gruppkompisen ifred, eller är det tid att klia varandra. Är det dags att vandra vidare mot bättre marker, eller är någon sjuk? Än värre – är det dags att ta fart och fly? Inte väntar de på att bli slagna, bitna eller vrålade åt då???? De känner direkt, på gruppens energier vad som händer och sker.

KÄnslan kan vi också använda oss av för att nå dit vi vill. Vi förmedlar alltid något med våra energier och genom vårt kroppsspråk. Det gör hästen också. Om vi lär oss att lyssna på hästen inser vi snart att olika individer behöver olika hjälp för att lyckas. Precis som oss människor. Samma häst behöver också olika typer av vägledning beroende på situation och sinnesstämning.

Jag kan peppa och pusha en häst som säger ”nej” på ett lugnt och coolt sätt. Men om jag peppar och pushar en häst som är rädd av någon anledning blir det kaos. Om jag tvingar en häst att gå fram, även då den är rädd kan det blir farligt. Dessutom – det kanske finns en anledning? Jag har mer än en gång räddats från hästar som sagt stopp på en väg. Medkompanjonens häst har gått framåt på ren ”lydnad”. Men se – då har det antingen varit glashalt eller underminerat! Tack hästar som säger till när jag inte fattar bätre!

Genom att våga använda sig av en filosofi istället för en metod ges mycket fler möjligheter att gå vidare i utvecklingen. Då går det att anpassa de verktyg som behövs för att komma vidare, för att lösa svårigheter utan att för den skull stånga huvudet i väggen. Men det är också en väg som kräver så mycket mer av oss människor. För om vi inser att en metod inte är grunden, utan att det handlar om en filosofi om vad hästen ÄR och kan vara, så blir inte längre livet svart eller vitt när det gäller hästar. LIka lite som när det gäller människor. Vi har bra sidor, bra dagar och likväl dåliga minuter, och dåliga sidor. Vi behöver olika saker vid olika tidpunkter, beroende på hur vi uppfattar en situation här och nu, hur vi tolkat saken. Hästar är inte mycket annorlunda, och skiljer dessutom på relation och relation. Det en människa kan göra med en häst, och det sätt han eller hon kan göra det, är en helt annan om någon annan gör det. Och det är svårt. Men det är också värt det!

För om man orkar gå förbi metoden, och se hästen för det djur som det kan vara, ifrågasätter man snart om det verkligen är rätt att tvinga, mästra och få hästen till lydnad. Då börjar man lyssna och lära av mästaren själv. För ingen kommer någonsin veta hur det är att vara häst lika bra som hästen själv vet det. Och hästar, i all sin stillhet och livsglädje, är komplexa varelser väl värda att lära känna. De lär gärna ut hur de behöver ha det för att det ska bli bra!

Ah – nu kommer säkert någon som läser det här och säger – vilket flum! Ska vi gulla oss fram till hästens hjärta nu? Nej, säger jag då till den personen. Det handlar inte om det. Men om man istället ser hästen som en arbetskamrat väl värd att lyssna på, kommer den att bli en partner. En parner applicerar man ingen metod på, den hanterar man utifrån respekt och lyhördhet och agerar därefter. Det är inget mjäk. Vet ni, när det handlar om säkerhet är jag den första att ta i ordentligt. För även om jag skulle vara ute med tant Agda, 85 år gammal, och hon fick för sig att gå ut i gatan när det kommer en bil, hade jag knuffat undan tanten först och bett om ursäkt sen! 

 Och vi behöver mängder med verktyg – olika metoder, för att lyckas. Dessa ska vi plocka fram när vår erfarenhet och känsla säger oss att dessa är de rätta här och nu. För det behöver vi – vi behöver alltid en plan!  Men det är en helt annan sak!!!!

av

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.

av

Hästfolk som inte gillar hästfolk

Än en gång bevisas i denna artikel: http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57858 att hästfolk är ett släkte för sig. Artikeln handlar i kort om en familj som inte vill ha hästar inom 50 meter från deras tomt. Det finns bara ett krux…. familjen har SJÄLV hästar ?!

Ja se den siste idioten är inte född än. Vilken trevlig grannsamverkan de verkar ha….

av

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.

av

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

av

Häst som kött eller inte????

Tittar just på ett program på TV – Gordon Ramsay. De tar upp frågan om hästköttets vara och inte vara. I Frankrike finns hästfarmar, där det går att beställa hem en särskild häst att levereras i filéform. Där går nog min etiska gräns – men vart går din?

I Sverige, liksom i England varifrån Gordon säljs, skickas årligen mängder med hästar ner till Italien för att bli korvar. Korvar som vi gladeligen äter utan någon koll alls. Den resan är en helvetesresa för många djur. Mängder med djurrättsaktivister har filmat om dessa resor som innebär ett så ofantligt lidande för de djur som en gång sett som det bästa som går på vår jord. De lämnas till sitt öde, kanske för att ägarna tror att de får det bra dit de säljs. Eller så är det bara utjänta och totalt ointressanta ur ekonomiskt perspektiv.

Varje dygn lastas dessa intet ont anande hästar på transport efter transport. Och vi bryr oss föga. Det vi inte ser skadar oss inte – eller? Själv har jag i och för sig svårt att se mina bästa vänner bli mackpålägg. Jag känner för mycket för dem. Men så tar jag också mitt ansvar. När den dagen kommer finns det två alternativ. Det ena är avlivning och destruktion. Det andra är att om hästen är i skick nog, kan jag tänka mig att skänka den till en djurpark. En park där utrotningshotade karnivorer räddas, och där köttet kommer till nytta. Aldrig i livet jag säljer en gammal häst, eller låter en häst som inte kan vara till den nytta jag hoppats, hamna i orätta händer.

Jag äter gärna hästkött. Men att skapa farmer med hästar som föds upp till enbart kött tycker jag är ett rent slöseri. Hästar har ett bättre syfte här i världen och kan glädja oss så mycket. För några kommer ändå olyckan att vara framme. Och detta kött tycker jag generellt ska finnas i diskarna i Sverige.

Låt inte hästarna få uppleva helvetet på jorden genom en resa lkångt härifrån. Vem vet vad som drabbar dem. Låt dem vila i frid och gå över till de evigt gröna ängarna i frid, i respekt och utan lidande. Sälj aldrig en häst under 10 000 kronor, eller en ponny under 5 000 kr. Över detta pris lönar det sig inte att köpa för att skicka till slakt utomlands.

av

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.

av

Färdigtävlat blir sålt – i bästa fall

En av Frankrikes största travstjärnor på fyra ben, L’Amiral Mauzun, ska gå i pension. Man kunde ju tänka sig att alla de miljoner hästen tjänat åt sina ägare skulle rendera någon säkerhet i livet efter travbanan. Att nu väntade morötter i krubban varje morgon, stora gröna hagar och en härlig tillvaro med andra likasinnade hästar. Men så är tydligen inte fallet. Nu ska hästen säljas på auktion till högstbjudande. Är det någon slump att högsbjudande rimmar på motbjudande????? För det är precis vad det är. Motbjudande i alla aspekter.

Vad hästen kommer att få för framtid står skrivet i stjärnorna. Ingen vill ta ansvar för en häst som inte längre kan tävla, och som dessutom inte har bollarna kvar – det vill säga kan avlas vidare på. Så då är den värdelös. Möjligen vill någon på Malta kunna tävla den vidare och skryta lite med namnet. Där tävlar de hästar både på asfalt och på banor, så länge de håller och gärna lite till.

Hur är vi människor funtade egentligen? I Sverige är det inte mycket bättre. Travhästarna som av någon anledning gjort sitt på banan blir vandringspokaler som kostar mindre ärn ett månadskort på gymmet. Allt för många av dessa högblodiga hästar hamnar hos kreti och pleti utan kunskap om vare sig vård eller träning. De klarar inte av energin i en travhäst och sedan säljs den vidare. Hur många som lastas på transporter för slakt i Italien vet ingen. Ingen bryr sig heller verkar det som. Hästarna är inte värda ett skit.

Inte tycker jag bättre om folk som säljer sina trotjänare som inte kan vara på tävlingsbanan längre heller. Hästar över 20 år är gamla, men de säljs gladeligen för att ge plats åt nya, unga talanger. Sedan att de kämpat med en ryttares alla oförmågor i alla åren innan, räknas inte alls. Så är också deras öde skrivet i stjärnorna. Det finns många lycksökare där ute, och ingen vill betala vad det kostar.

Men jag bryr mig. Jag har gamlingar i stallet. De är underbara djur och ger extremt mycket tillbaks. En är en gammal travare. På pappret helt värdelös, men guld värd för mig och mina elever. Guld värd för hans kompisar i hagen också för den delen. Livet självt är värt mycket och varför respekteras det så illa? Var är vår värdighet som människor på väg.

En klok man sa en gång att vi kan se på människan hur civiliserad hon är, i form av att titta på hur han eller hon behandlar de svaga. Det gäller både samhälle och individer.

Om hästen i fråga i det här fallet går att läsa på:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article6388722.ab