Det går mode inom hästhantering och hästsport. Hästfolk, gärna de som själva känner sig otillräckliga, tyr sig gärna till en enda metod. En metod som alltid anses rätt. Det andra är fel.

Hur skulle detta gå om det handlade om människor? Relationer mellan människor handlar om tre saker: etik, känsla och filosofi. Varför skulle hästar vara så annorlunda? De är levande varelser och nog så komplexa individer, med känslor, humör och egna tankar. Att då alltid använda en enda metod för att få hästen dit man vill är inte bara ett dåligt sätt att agera på. Det kan bli farligt också.

Jag vill dansa med hästar! Jag vill samspela med hästen på våra villkor – tillsammans! Jag vill inte domdera, dominera, tyglar och tvinga! Det behövs inte, och om man ber, istället för kräver så får man så mycket mer. Men den filosofin kräver något annat. Då kraven aldrig kan ställas på hästen, som är den ”ofrivillige medspelaren” när vi människor hittar på något så ställs alla krav på oss människor. Hur ska vi kunna dansa när det inte finns någon känsla?

Hästar har ett väl utvecklat sinne för sinnesstämningar. I en flock behöver de snabbt kunna läsa av sina medhästars sinnelag. Är det läge att lämna gruppkompisen ifred, eller är det tid att klia varandra. Är det dags att vandra vidare mot bättre marker, eller är någon sjuk? Än värre – är det dags att ta fart och fly? Inte väntar de på att bli slagna, bitna eller vrålade åt då???? De känner direkt, på gruppens energier vad som händer och sker.

KÄnslan kan vi också använda oss av för att nå dit vi vill. Vi förmedlar alltid något med våra energier och genom vårt kroppsspråk. Det gör hästen också. Om vi lär oss att lyssna på hästen inser vi snart att olika individer behöver olika hjälp för att lyckas. Precis som oss människor. Samma häst behöver också olika typer av vägledning beroende på situation och sinnesstämning.

Jag kan peppa och pusha en häst som säger ”nej” på ett lugnt och coolt sätt. Men om jag peppar och pushar en häst som är rädd av någon anledning blir det kaos. Om jag tvingar en häst att gå fram, även då den är rädd kan det blir farligt. Dessutom – det kanske finns en anledning? Jag har mer än en gång räddats från hästar som sagt stopp på en väg. Medkompanjonens häst har gått framåt på ren ”lydnad”. Men se – då har det antingen varit glashalt eller underminerat! Tack hästar som säger till när jag inte fattar bätre!

Genom att våga använda sig av en filosofi istället för en metod ges mycket fler möjligheter att gå vidare i utvecklingen. Då går det att anpassa de verktyg som behövs för att komma vidare, för att lösa svårigheter utan att för den skull stånga huvudet i väggen. Men det är också en väg som kräver så mycket mer av oss människor. För om vi inser att en metod inte är grunden, utan att det handlar om en filosofi om vad hästen ÄR och kan vara, så blir inte längre livet svart eller vitt när det gäller hästar. LIka lite som när det gäller människor. Vi har bra sidor, bra dagar och likväl dåliga minuter, och dåliga sidor. Vi behöver olika saker vid olika tidpunkter, beroende på hur vi uppfattar en situation här och nu, hur vi tolkat saken. Hästar är inte mycket annorlunda, och skiljer dessutom på relation och relation. Det en människa kan göra med en häst, och det sätt han eller hon kan göra det, är en helt annan om någon annan gör det. Och det är svårt. Men det är också värt det!

För om man orkar gå förbi metoden, och se hästen för det djur som det kan vara, ifrågasätter man snart om det verkligen är rätt att tvinga, mästra och få hästen till lydnad. Då börjar man lyssna och lära av mästaren själv. För ingen kommer någonsin veta hur det är att vara häst lika bra som hästen själv vet det. Och hästar, i all sin stillhet och livsglädje, är komplexa varelser väl värda att lära känna. De lär gärna ut hur de behöver ha det för att det ska bli bra!

Ah – nu kommer säkert någon som läser det här och säger – vilket flum! Ska vi gulla oss fram till hästens hjärta nu? Nej, säger jag då till den personen. Det handlar inte om det. Men om man istället ser hästen som en arbetskamrat väl värd att lyssna på, kommer den att bli en partner. En parner applicerar man ingen metod på, den hanterar man utifrån respekt och lyhördhet och agerar därefter. Det är inget mjäk. Vet ni, när det handlar om säkerhet är jag den första att ta i ordentligt. För även om jag skulle vara ute med tant Agda, 85 år gammal, och hon fick för sig att gå ut i gatan när det kommer en bil, hade jag knuffat undan tanten först och bett om ursäkt sen! 

 Och vi behöver mängder med verktyg – olika metoder, för att lyckas. Dessa ska vi plocka fram när vår erfarenhet och känsla säger oss att dessa är de rätta här och nu. För det behöver vi – vi behöver alltid en plan!  Men det är en helt annan sak!!!!