Hästar och Ridsport

av

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

av

Häst som kött eller inte????

Tittar just på ett program på TV – Gordon Ramsay. De tar upp frågan om hästköttets vara och inte vara. I Frankrike finns hästfarmar, där det går att beställa hem en särskild häst att levereras i filéform. Där går nog min etiska gräns – men vart går din?

I Sverige, liksom i England varifrån Gordon säljs, skickas årligen mängder med hästar ner till Italien för att bli korvar. Korvar som vi gladeligen äter utan någon koll alls. Den resan är en helvetesresa för många djur. Mängder med djurrättsaktivister har filmat om dessa resor som innebär ett så ofantligt lidande för de djur som en gång sett som det bästa som går på vår jord. De lämnas till sitt öde, kanske för att ägarna tror att de får det bra dit de säljs. Eller så är det bara utjänta och totalt ointressanta ur ekonomiskt perspektiv.

Varje dygn lastas dessa intet ont anande hästar på transport efter transport. Och vi bryr oss föga. Det vi inte ser skadar oss inte – eller? Själv har jag i och för sig svårt att se mina bästa vänner bli mackpålägg. Jag känner för mycket för dem. Men så tar jag också mitt ansvar. När den dagen kommer finns det två alternativ. Det ena är avlivning och destruktion. Det andra är att om hästen är i skick nog, kan jag tänka mig att skänka den till en djurpark. En park där utrotningshotade karnivorer räddas, och där köttet kommer till nytta. Aldrig i livet jag säljer en gammal häst, eller låter en häst som inte kan vara till den nytta jag hoppats, hamna i orätta händer.

Jag äter gärna hästkött. Men att skapa farmer med hästar som föds upp till enbart kött tycker jag är ett rent slöseri. Hästar har ett bättre syfte här i världen och kan glädja oss så mycket. För några kommer ändå olyckan att vara framme. Och detta kött tycker jag generellt ska finnas i diskarna i Sverige.

Låt inte hästarna få uppleva helvetet på jorden genom en resa lkångt härifrån. Vem vet vad som drabbar dem. Låt dem vila i frid och gå över till de evigt gröna ängarna i frid, i respekt och utan lidande. Sälj aldrig en häst under 10 000 kronor, eller en ponny under 5 000 kr. Över detta pris lönar det sig inte att köpa för att skicka till slakt utomlands.

av

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.

av

Färdigtävlat blir sålt – i bästa fall

En av Frankrikes största travstjärnor på fyra ben, L’Amiral Mauzun, ska gå i pension. Man kunde ju tänka sig att alla de miljoner hästen tjänat åt sina ägare skulle rendera någon säkerhet i livet efter travbanan. Att nu väntade morötter i krubban varje morgon, stora gröna hagar och en härlig tillvaro med andra likasinnade hästar. Men så är tydligen inte fallet. Nu ska hästen säljas på auktion till högstbjudande. Är det någon slump att högsbjudande rimmar på motbjudande????? För det är precis vad det är. Motbjudande i alla aspekter.

Vad hästen kommer att få för framtid står skrivet i stjärnorna. Ingen vill ta ansvar för en häst som inte längre kan tävla, och som dessutom inte har bollarna kvar – det vill säga kan avlas vidare på. Så då är den värdelös. Möjligen vill någon på Malta kunna tävla den vidare och skryta lite med namnet. Där tävlar de hästar både på asfalt och på banor, så länge de håller och gärna lite till.

Hur är vi människor funtade egentligen? I Sverige är det inte mycket bättre. Travhästarna som av någon anledning gjort sitt på banan blir vandringspokaler som kostar mindre ärn ett månadskort på gymmet. Allt för många av dessa högblodiga hästar hamnar hos kreti och pleti utan kunskap om vare sig vård eller träning. De klarar inte av energin i en travhäst och sedan säljs den vidare. Hur många som lastas på transporter för slakt i Italien vet ingen. Ingen bryr sig heller verkar det som. Hästarna är inte värda ett skit.

Inte tycker jag bättre om folk som säljer sina trotjänare som inte kan vara på tävlingsbanan längre heller. Hästar över 20 år är gamla, men de säljs gladeligen för att ge plats åt nya, unga talanger. Sedan att de kämpat med en ryttares alla oförmågor i alla åren innan, räknas inte alls. Så är också deras öde skrivet i stjärnorna. Det finns många lycksökare där ute, och ingen vill betala vad det kostar.

Men jag bryr mig. Jag har gamlingar i stallet. De är underbara djur och ger extremt mycket tillbaks. En är en gammal travare. På pappret helt värdelös, men guld värd för mig och mina elever. Guld värd för hans kompisar i hagen också för den delen. Livet självt är värt mycket och varför respekteras det så illa? Var är vår värdighet som människor på väg.

En klok man sa en gång att vi kan se på människan hur civiliserad hon är, i form av att titta på hur han eller hon behandlar de svaga. Det gäller både samhälle och individer.

Om hästen i fråga i det här fallet går att läsa på:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article6388722.ab

av

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

av

Skånes absoluta mardröm

Lera upp till knäna vart jag än går. Hästarna ser ut som dränkta katter efter att ha lekt ute i hagen en dag. Mörkret ligger som en matta överallt och vare sig ljus eller gott humör tycks hjälpa. Det kryper närmare ändå, in på skinnet, under ytan finns det där. Trycker ner, svärtar ner, ger en dunkelhet åt annars klara tankar (?).

Det är då det händer. Inte lottoraden som slår in, inte ljuset som kommer åter. Nej, nej. Det ska vi inte tro. Vi talar Skåne nu. Hovbölderna. Det är de jag talar om. De gör en i övrigt frisk, stark och pigg häst till ett hoppande monster som lider och svänger sig överallt. De plågas och de linkar fram med öronen på svaj. Fy fan, säger jag rent utsagt. Jag lider, jag med. Hur ont måste det då inte göra att få ett sådant övertryck i en hov. Som nageltrång, bara det att över 500 kg förväntas vila på eländet under rörelse. Fy fan, säger jag igen. Vi lider. Och vi letar och vi letar.

Vi har nu hittat en. Men inget händer. Lika ont, lika besvärligt. Hästen är precis lika trebent som den var innan veterinärbesöket. Stå inne, hoppa ut mot ridbanan och riskera ett besök från länsstyrelsen. Oroliga grannar som tror jag lämnat min häst med brutet ben på banan för att jag tröttnat? Det har hänt att de skjutit sådana. Hjälp! Men mest är jag ledsen för hur ont det måste göra för djuret. Jag kan inte mycket göra. Får ringa ut vet. igen. Hovslagaren på ingång för andra gången. Kanske går det den här gången.

Skåne må vara hästområdet nummer ett i Sverige, men jag vette gudarna om det verkligen är så lämpligt att ha häst i denna lera. Å andra sidan är de som säger detta, att SKåne är ett hästområde, ofta tävlingsryttare på hög nivå. De behöver inte bry sig om några hovbölder inte. Deras hästar går knappast ute, särskilt inte i leriga hagar tillsammans – hingstar och valacker i alla åldrar. Det skulle se ut det, va??? Tur att mina hästar inte har den potentialen så de stängs in, muttrar jag. Även om de är väldigt bra, de med. När jag tänker efter är de mer än bra. Bäst faktiskt, om jag får säga det själv. Och lyckliga som fan, mitt i all leran…..

 

Lilla W

av

Gamla gubbar är som goda viner

Jag har ett beroende och jag tror jag är kär! De gamla gubbarnas och den gamla tantens insikter, kunskap, charm och starka personligheter är mina dagliga kioskvältare, mina klippor, mina bästa vänne roch min passion. Jo, jag talar om mina gamla hästar i stallet. Jag tänker även på min gubbe till hund.

Finns det egentligen något värdigare än en häst som sett allt, hört allt, överlevt det mesta och som vet så mycket mer än ryttaren? Finns det egentligen någon roligare personlighet än den vise som har barnasinnet kvar? Som skakar på huvudet åt den lilla jag-vet-bäst-ungen som tror att hon äger världen och lugnt går iväg till mattes sida, oavsett vad ryttaren gör. Eller som helt plötsligt inser att den lilla grästuvan de inte brukar se är rena rama Nobelmiddagen?  Som lyser upp när din röst hörs, och som du känner redan vet vad som väntar.

Vad är bättre än den gamla herrn som kanske busar runt när det inte handlar om allvar, men blixtsnabbt ställer om till full koncentration när han vet vad som gäller? Vem kan slå en häst som du kan sätta i galopp i skogen i ett visst tempo, och som håller det hela vägen även om jag som ryttare mer eller mindre rider baklänges för att hjälpa efterföljande ekipage i ridandets konst. Men som dessutom bara vägrar att gå förbi den där skylten som står på det öppna fältet, för att sedan gå igenom en bullrig by där barn springer under magen, hundar gläfsar i hasorna och lastbilar dånar förbi utan att så mycket som vifta på vänstra örat. Säg mig vad som försiggår i dessa giganters hjärnor och jag ska ge dig mitt liv.

För hur jag än försöker slutar jag aldrig att fascineras av dessa fantastiska individer som ger mig och andra så mäktiga upplevelser. Jag har så svårt att förstå mig på folk som säljer dessa djur för en spottstyver, efter att de arbetat år ut och år in, stått ut med alla våra dåliga humörsyttringar, som lidit igenom ryttare och ägare som ofta haft mer vilja än kunnande och som aldrig gett tappt, aldrig gett upp och som fortfarande har livsglädjen kvar.

Själv drabbas jag  då och då av en djup sorg över att de kanske inte kommer va hos mig för evigt. Tiden går, och en vacker dag kommer åldern att ta ut sin rätt även för dessa herrar och damer. De kommer att få beta på evigt gröna ängar och aldrig ha ont mer, aldrig riskera att drabbas av människans nycker och aldrig, aldrig kommer jag att få känna deras värme, skratta åt deras personligheter och hyss eller rida i full galopp genom skogen på dem, hästar som jag litar på så fullt och som fyller mig med så mycken glädje.

Men än är inte tiden här. Än har vi dagar att njuta. Leva i nuet är det som gäller, när stallet är fyllt av pensionärer. Varje morgon jag ser pigga ögon, varje dag jag ser dem leka i hagen och varje gång jag ser att deras ben och kroppar håller välsignar jag. För vem ska trösta knyttet, den dagen jag inte kan  tröstas av Alex, Daniel eller Tammy? När inte heller världens bästa shnauzer gläfser åt dörren när han vill ut, tigger kel genom att lappa till mitt lår, eller sjunger när roligheter är på gång. Ja, vem ska då trösta Knyttet?

lilla W

av

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,

 

av

Skräckens djur??? Varför så rädd för hästen?

Det är tyst i mitt stall om morgonen. Inga höga rop, inga skrik. Morgonpassen går sin lugna gång. Jag fodrar glada hästar, ger en klapp. Borrar in min näsa i en bog. Snackar lite med de djur som jag ser som mina vänner. Pysslar, väntar. Väntar på att hästarna ska ha ätit klart. De i lösdriften sover mer eller mindre. Tittar förstrött på mig när jag kommer.

-Hej vännerna! säger jag och ger alla en hälsning, en smekning över halsen.

Sedan går vi ut. Två eller tre hästar och jag – i taget. Buset finns där i dem, men de väntar snällt på att grimman ska av och jag stänger grinden. Sedan rasslar det till. Glada vackra hästar springer iväg till sina kamrater.

Jag har många gånger varit i andra stall. Stallat upp hästar på inackorderingsställen, varit i ridskolor, varit ute och tävlat. Det skriks och det bråkas ibland så det är något alldeles förskräckligt. Jag förstår inte varför! Vad är det som är så farligt att man måste skrika och tjoa och slå och ha sig. Är det för att djuren är stora? Men herre min je – de äter ju gräs! De är sociala av naturen och tycker om lugn och ro, trygghet och närhet. De är vänner. Hur kan vi då skrika på dem så, slå dem till lydnad, vara rädd för både det ena och det andra.

Det finns undersökningar som visar på att stressade människor ger stressade hästar. Det kunde många av oss som jobbar med hästar och lever med dem säga på en gång. Men för de som ser sin häst en eller två timme per dag, som inte vet hur väl de tar hand om varandra i hagen, hur snälla och ömdjuka de kan vara eller hur det känns att bli räddad av en klok häst i alldeles rätt ögonblick, kanske det är nödvändigt för att förstå. Det är vårat sinne som sätter nivån i stallet och relationen till hästen.

Kanske är det också det som gör att alltfler skallskador noteras på hästfolk – trots hjälmar och västar. Det är inte där det ligger. Visst, det är bra med skydd. Än bättre om de inte kommer till bruk!

Själv är jag lugn. Jag litar helt och fullt på mina hästar. In och ut går vi, vi tränar på banan, rider ut långa turer. Alltid med säkerheten i första rummet. Jag utsätter aldrig en häst för något den inte klarar av, men vi övar gärna på att inte bry oss om konstiga saker. Veterinärer kommer, kliniker besöks. Allt går väl. Peppar peppar. Ingen stress, ingen oro. JO – för min del då. Ibland är jag fruktansvärt rädd faktiskt. Men inte för hästen, men för att hästarna är mina kära vän som jag ansvarar för och bryr mig om så otroligt mycket. Lite för mycket, tänker jag ibland.  Jag är väldigt rädd för att mina gamlingar ska gå ifrån mig, att en olycka inte ska kunna redas ut och jag förlorar dem. Det är jag rädd för.

Vad ska jag göra utan dem, när jag inte längre kan skratta åt Knasens krumbukter i hagen med den stora fjordismagen i vädret, vad ska jag göra utan Sayonaras helt förtroendefulla blick och nick när jag kommer, vad ska jag göra utan Daniels pondus och stolthet. Och vad i hela friden gör jag den dagen min allra egnaste kung Alexander går i graven? Min vän sedan 15 år, en gammelklump som tror han är tre och som regerar med mjuk hand bland stona.

Så inte skriker jag åt dem inte . Jag försöker uppskatta dem så länge jag kan. Snart är det för sent och jag får stå där med en tom grimma i handen.