Hästar och Ridsport

av

FEI:s uttalanden om rollkur/hyperflexion

”There are no known clinical side effects specifically arising from the use of hyperflexion. However, there are serious concerns for a horse’s well-being if the technique is not practiced correctly. The FEI condemns hyperflexion in any equestrian sport as an example of mental abuse. The FEI states that it does not support the practice.”

(Veterinärkommittén 10 april 2008)

FEI:s definition av hyperflexion, eller rollkur:
”Hyperflexion of the neck is a technique of
working/training to provide a degree of longitudinal flexion of the mid-region of the neck that
cannot be self-maintained by the horse for a prolonged time without welfare implications.”

av

Stacey Westfall inspirerar

Stacey Westfall har blivit nationell kändis i USA och mer. Det är lätt att förstå varför när man ser henne rida. Är det här inte drömmen av samspel så säg…. Notera också:
– hästens hållning, halsposition och ryggverksamhet när den själv får välja helt fritt hur den ska bära upp sig.
– Staceys ben – hur stilla de hänger och hur bra balans hon uppvisar. Det man kan se är att hon rider med sätet, grunden i all ridning oavsett om det är dressyr eller hppning eller webstern.
– hästens tuggande. Tyder på avslappning och att den är med i matchen.
– deras samspel – även när det blir lite knas – som i backen. Stacey väntar lugnt ut hästen så att båda är på g, samt de verkar verkligen lita på varandra.

av

Balkenhol och rollkuren

Klaus Balkenhol står, i mitt tycke, i en klass för sig när det gäller dressyr. Karln är ett fenomen. På mer än ett sätt. Hans yrke är i grunden ridande polis, och som sådan blev han en framgångsrik ryttare. Med hans arbetande polishästar (!) skapade han sensation när han tog sig in i det tyska landslaget i dressyr, där konkurrensen är hårdast i världen inom sporten. Inte nog med det. Klaus Balkenhol kammade hem ett antal OS- och VM-medaljer också, fortfarande ridandes på en polishäst som tog dagliga turer i staden. Under ett antal år stod han som landslagstränare för USA:s dressyrteam. Då kallades laget för ”det amerikanska dressyrundret” då de snabbt avancerade från B-ligan till absoluta toppklass – under Balkenhols ridning.

För mig har det aldrig funnits ett mer harmoniskt och perfekt team. Här har ni dem, från OS i Barlcelona, år 1992 – den magiske och trogne Goldstern, och Balkenhol. Goldstern är en häst med medioker förmåga, men dansar som en gud….

På Globen
Klaus Balkenhol har förärat oss med besök, inte minst som ryttare. För ett tiotal år sedan valde Flyinge och ett antal hingstägare att visa sina hästar som då var fem, på Globen. Det var ett marknadsföringstrick. Och det gick hem. I alla fall för en ryttare, och en häst.

Klaus Balkenhol red Sack, godkänd hingst och en häst som idag har tävlat Grand Prix. Där de flesta femåringar gick på tårna, pressades av sina ryttare och hade kandar i munnen, hade Saigon en ryttare som bara åkte med de första varven och som red med ett helt vanligt träns. De andra hade jätteproblem att hitta ro och arbete i en miljö så olik hemma, med allt vad Globen innebär. Sack var nog som alla andra hästar i början – lite stirrig och ovan. Men Klaus bara satt där. Och log! Och åkte häst. Det tog inte mer än ett par varv så lugnade hästen ner sig betydligt och tog rygg på sin ryttare (bildligt talat). Sedan började dansen… Det var en fröjd att se.

Efteråt sa Klaus Balkenhol, att det var en av de bästa hästar han någonsin ridit.

Gissa vilken stam jag går på när jag väljer hingst! Ridbarhet är en dygd. Men så är det känsligt också, och kräver sin coola ryttare.

Nåväl. Det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata rollkur.

Rollkure och Balkenhol
Balkenhol har varit en av de främsta förespråkarna MOT rollkur.
Här talar han om fördelarna med klassisk ridning, där nacken är högsta punkten:

”Often the rider will notice more evasions (riding in front of the vertical and up) but these evasions present a rider with information. Perhaps the horse is unsteady because he is tired and needs a break. Perhaps the poll can’t be the highest point because of lack of engagement. Maybe there isn’t enough back-to-front connection over the topline.”

Här är deras beskrivning på hemsidan

av

Reiner Klimke om rollkur

En av dressyrens tyngsta namn är Reiner Klimke. Han anses av många vara en av de främsta ryttarna genom tiderna. Huruvida det är sant eller inte är en diskussion för sig och en smaksak. Men, det är svårt att säga annat än att han har en meritlista bättre än de flesta – både som tränare, utbildare och som ryttare. Ett antal OS har förärats ett besök av den numera gamle gode Dr. Klimke. Att han är en fantastisk dressyrryttare är det svårt att argumentera emot.

Jag har haft äran att se Reiner Klimke tävla på Globen. Jag förundrades då, för många år sedan, över hur bra hästen gick. Men jag förundrades också över det faktum över att hans hand var så lätt, lätt, lätt att det syntes på långt håll. Tyglarna var helt utan tryck. Det hade jag aldrig fått poäng för på en tävling, oavsett om hästen gick i samma fina form. Det är så jag undrar varför.

Nåväl. Här är en video Reiner Klimke gjort om rollkuren. Han visar här skillnaden mellan en och samma häst i rörelse med en form i hyperflexion (inte överdriven…) och en häst som söker sig framåt-nedåt enligt den traditionella läran:

Jag lägger, för de som är intresserade, också in en video som visar Dr. Klimke själv under olympiaden år 1984. Ritten gav honom guldet. Notera gärna hästens form och ryttarens sits. Jämför sedan med dagens elit. Jag vet inte om utveckling alltid är bra – men det här är bra. Kolla!

Reiner stod som VM-segrare redan tio år innan detta klipp. Här är en bild. Notera formen även här. Sådant får vi inte se på ridbanorna idag…

av

Exempel på rollkur

Det absolut viktigaste är att veta vad det är vi diskuterar över huvud taget. Och bästa sättet att ta reda på det är att se på de som gör det.
Den första videon här nedan visar Anky van Gruswen. HOn har vunnit det mesta som går att vinna och fortsätter att göra så. Den visar även andra bilder på ryttare som efterliknar metoden.

Det andra exemplet jag väljer är den omtalade videon med Patrik Kittel, en svensk landslagsryttare, som värmer upp sin häst inför en tävlingsvecka. Den här videon renderade en varning av FEI.

Så nu vet vi hur det ser ut – men vad innebär det här – egentligen????
I nästa artikel kommer jag gå igenom några av de stora mästarna – och vad de säger om rollkur.

av

Rollkursdebatten rasar vidare

Det är en sak att själv böja sig på det här sättet - stillastående. Hur går det att försöka röra sig framåt i princip samma ställning?

Med en ökad chans att uttrycka sig på webben, verkar också livet bli mer eller mindre svart och vitt. Det gäller de flesta frågor – allt från vargdiskussionen och vården, till arbetslöshet och sjukersättning. Ridsporten och dess etiska normer är inget undantag.

Sedan en tid debatteras fenomenet Rollkur, eller hyperflexion flitigt i medierna. I alla fall i hästvärlden. Få utanför vet vad det handlar om, men det handlar om HUR vi rider våra hästar. Så långt är klart.

Mot tradition – och fysikaliska lagar – eller bara modernt?
Traditionen är emot denna typ av verksamhet som ses som en nymodighet – kanske som en genväg till vinst? Fysikaliska lagar verkar också arbeta mot, enligt de rapporter jag kan se. Hur är det med upplevelsen för hästen. Och var tar metoden slut och djurplågeriet vid? Vilket ansvar har vi mot våra djur som vi använder för att ”sporta med”. Många frågor inryms i debatten och diskuteras hej vilt och fram och tillbaka.

Nu tar jag steget in i getingboet och lägger fram mina synpunkter, tillsamans med det underlag som finns om debatten. Det kommer ni se i de följande artiklarna under den här fliken. Jag ska försöka bena upp det så att ett forskningsresultat hamnar i en artikel, ett ämne i taget. För det är mer komplext än vad många vill tro.

Det finns en stor anledning till varför jag gör det här. Det är för att häst och människa – i harmoni, är en fantastisk upplevelse. När hästen brukas som en sportartikel, inte helt olika ett tennisracket, är något fundamentalt fel. Min inställning är tydlig och klar. Jag tror inte på att det finns någon objektiv journalistik eller någon objektiv vinkel. Vi har alla våra uppfattningar. Min – att rollkur strider mot den etik jag har valt att ha gentemot djur – bör vara klar och tydlig för alla.

Djur är levande varelser med ett lika rikt känsloliv som oss. De kan bara inte uttrycka det i mänskliga termer. Däremot är de olika oss på många sätt. Ingen ska behöva lida enbart för att någon annan vill uppnå något. Det är en av grundpelarna inom liberalismen, och i det här fallet måste vi inräkna hästen som individ också. De är värda all respekt. De är sociala, samarbetsvilliga, snälla och tåliga. Vad begär vi mer?

Än mer – de kan åstadkomma så mycket glädje och vara till så mycket nytta och ge så stor livskvalitet – om vi bara låter dem. Det finns mer att hämta än vi någonsin kan tro. Jag har gläntat på dörren, och stänger den aldrig igen.

Jag är glad att se att jag inte är ensam. Det finns en enorm mängd människor som är på samma linje som jag. Här är något att bita i för de som tycker att rollkur är okej. Och jag avslutar med en gammal vis man, Xenophon. Han, om ni inte vet det redan, är mannen som grundade ”the Art of Riding”, ridningen som konst. För det är en konst och det finns inga genvägar.

‘For what the horse does under compulsion… is done without understanding; and there is no beauty in it either, any more than if one should whip and spur a dancer.’

av

Inridning – min väg, del 1

Äran att få tillåtelse att hoppa upp på en häst är svår att beskriva. Med lugna steg har vi gått från lägga padd på ryggen till sadel och sedan mig själv.

För att kunna komma upp säkert har jag stått på min påstigningspall vid stallet, bett hästen kliva fram och hängt, slängt, viftat och haft mig från ryggen. Jag har alltid haft ett halvt steg av. Bara när hästen tyckt det är okej har jag fortsatt. Annars har hästen fått gå sin väg, för att sedan få en förfrågan om att komma tillbaka.

Markarbetet
Markarbetet har funkat fint. Sidledsflytt, back, släppa förbi, gå runt i ring, gå före, hänga med när jag vänder oavsett var jag är i förhållande till hästen…. Allt det som är samspel mellan häst och ryttare sedan är grundat. Det som funkar på marken funkar på ryggen. Funkar det inte på marken har inte hästen fattat, och då kan vad osm helst hända.

Uppsittning
Sedan året tillbaka sitter jag på min häst i paddoken. Sitter är det jag menar, för jag rider så lite som möjligt. Han ska förstå sitt jobb, jag ska ta hand om mitt. Det handlar om att redan från början åstadkomma allt med minsta lilla vink. Stoppet är medvetet. Han vet nu att om han står väl balanserad och stilla kan jag göra mitt. Han gör sitt jobb när jag kliver upp. Han hjälper på sitt sätt.

Släppa fram energierna.
När jag väl pysslat med mitt släpper vi fram energierna. Släpper, inte trycker. En häst vill inte klämmas som en ketchuptub…. det räcker med att de förstår. Backen är också bra att ha. Om det går att backa vid halt, går det att stoppa i galopp. Hästen ska kunna röra sig i alla riktningar och förstå att vi väljer väg, vi hamnar inte bara där. Samma sak med farten. Rider jag i skritt med takten och tanken, är det skritt. Piggar jag upp mig och släpper på mer energi, blir det trav. Än mer kraft i min tankeenergi och en höft framåt – ja då ska det bli galopp.

Idag trav…
Idag blev det trav. Knähögt snödjup är tungt att bära en ryttare i när man är liten och ovan. Hästarna i hagen bredvid skuttade och for, rullade och bockade. Min vän – en gentleman

Gentlemannen
Ömsesidig respekt. Det tolkar jag det som, när hästen inte behöver hållas i för att jag ska komma upp, stannar när jag hamnar på sniskan, inte far iväg för att polarna gör det i hagen, är lätt i handen och snällt följer tygen. Lillkillen är mer än snäll. Han har respekt. Väntar snällt när jag behöver fixa med mitt, nosar försynt för kontakt. Han är med i tanken och uppmärksam. Vill samarbeta – som hästar vill när de inte tror att livet handlar om en fight. Livet med hästar är seriöst men skoj. Det är ibland tuffa tag om det händer saker. Men främst är det små, små detaljer och säkerhet. Säkerhet – som vi ska utstråla för att ge vägledning så att allt blir rätt.

Anpassning
Det gäller bara för oss att läsa av tidigt och väl, känna av om hästen är spänd eller om den är lugn i sinnet. Pigg är något helt annat – det är livsenergier, inte rädsla. Det gäller att lära sig se skillnaden. ALla hästar har sina identiteter och personligheter. De behöver tas på något olika sätt även om grunden är densamma. Återigen – känsla behövs. Och känsla kommer av erfarenhet och av att jobba, jobba, jobba med hästar. Hela dagarna. Och inte bara på ett instrumentellt vis. Vi måste samarbeta med dem, läsa av dem hela tiden och tolka signalerna. Först då kan vi också skapa arbete på hästars vis – utan att bli mjäkiga.

Känslig för vikten
En unghäst är så känslig för vikten att det gäller att ha balans. Idag var en sådan dag då det rent praktiskt var svårt. Traven blev så vansinnigt stor att jag lätt halkade någon centimeter här och där. Snön räcker nästan upp till knäna på hästen – men så bra med härligt underlag! Men svårigheten ligger i balansen. Jag vill att minsta vink från mig

av

Show me a litte respect!

…sjön Aretha Franklin. En av mina absoluta favoritlåtar. För är det inte det värdighet och livet självt handlar om. Respekt för de levande. Även andra har sjungit vackra sånger om det. Michael Jacksons låt om att respektera allt levande klingar minst lika bra.

Men respekt är ingenting som bara fås. Vi ser avarterna av det dagligen. Vi kräver respekt genom att trampa på andra. Tar plats och hävdar. Ytterligheterna är kanske gängen, så mäktiga i USA. De har blivit trampade på, och de vill ge tillbaka. För att få respekt.

Sann respekt bygger dock aldrig någonsin på att trycka tillbaka. Det bygger på att främja att förbättra och att ge. Respekterar jag dig, så kommer du troligen att respektera mig. I alla fall om det handlar om två personer som vill väl i grunden. Det fungerar fint för att etablera trovärdiga, sanna och inte minst reella relationer mellan människor. Men fungerar det med djur???

När jag väl satte detta i system även hos djur, började det hända saker. När jag respekterade att hästar är hästar, med allt vad det innebär, och att en individ är en individ fick jag en helt ny respons från mina fyrbenta vänner. Vad innebar då den respekt jag gav? I korthet följande:

– individer har uppfattningar och känslor som ska tas på allvar

– individer har behov som behöver mötas

– individer är olika

– ett liv är om inte heligt så i alla fall värt att hedras

– alla är vi samma, men på olika vis och alla behöver vi varandra för att lyckas. Jag behöver hästen som partner för att lyckas med min sport.

I praktiken

Det som hände mig när jag började respektera hästen som just häst var att jag slutade mäta dem efter min egen måttstock. HÄstar är inte som andra människor… så är det bara. Hästar är hästar och vet bäst hur en häst är. Jag kan bara gissa. Själv vet jag hur jag själv är och den förmåga jag har. Det försöker jag använda i att förstå beteenden, istället för att döma dem.

Detta ger i förlängningen en helt annan filosofi och inställning till det djur som jag valt att ha i mitt stall. Varför, är oftast min fråga. Jag tycker inte längre att hästar är dumma, att de gör fel eller att de borde veta bättre. Jag vet numera att en häst agerar efter helt andra betingelser än vad vi människor gör. När jag försöker kontrollera, blir de fyllda med spring i benen. När jag ser valet som dumt, är det det val de såg fanns. När jag tycker att de inte försöker, är det för att de inte förstår hur.

Hästens förutsättningar

Men för att klara av att vara respektfull behövs förståelse. För förståelse krävs kunskap. Kunskapen i det här fallet är – vad är en häst och vad är det som är essensen i deras värld? Deras värld är fylld av en vilja att få tillräckligt med mat, att få skydd från fara och att få överleva. För att klara det har de ett extremt väl utvecklat socialt sinne. Endast tillsammans överlever de. De är flockdjur och den viktigaste faktorn till överlevnad är förutom gruppen djurets snabbhet och reaktionsförmåga.

Utan det sociala sinnet hade vi aldrig kunnat tämja hästen.  Och med det sociala sinnet kan vi utveckla vårt samarbete långt utöver det vi trodde var möjligt. Men bara om vi respekterar att hästen är häst och inte alls som vi människor. Vi måste sluta mäta allt enligt vår egen måttstock och orka se längre än så.

av

Hästfolk som inte gillar hästfolk

Än en gång bevisas i denna artikel: http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57858 att hästfolk är ett släkte för sig. Artikeln handlar i kort om en familj som inte vill ha hästar inom 50 meter från deras tomt. Det finns bara ett krux…. familjen har SJÄLV hästar ?!

Ja se den siste idioten är inte född än. Vilken trevlig grannsamverkan de verkar ha….