Det beror givetvis på vilken häst det gäller – och vilken ryttare.
Men här är en video på det högsta hoppet som registrerats officiellt.
Don’t try this at home kids….. risken för att hästen skadas (även om den inte kraschar) är ganska stor. Tänk vad vi folk gör för att få ära och berömmelse.
Hästar och Ridsport
Sto eller hingst eller både och?
Allt är inte som det ser ut att vara. Det dyker ständigt upp märkliga ting som visar att den gamla devisen stämmer, även i den fysiska världen. Nu har ett sto i USA visat sig vara – en hingst! Inte heller är det ett aprilskämt, utan fakta.
Ägaren trodde hon köpt ett sto men fick problem med att stoet envisades med att klättra på de andra stona i hagen. Efter undersökningar elfter en trolig tumör som skulle kunna ställa till med hormonsvängningar upptäckte veterinärerna till sin förvåning testiklar inne i buken. Så, stoet var en hingst och beteende mer än naturligt.
Det här har triggat forskare att studera hur det här har uppkommit. Generna från modern har enligt resultaten åstadkommit detta, och det finns alltså fler sådana här så kallade pseudohermafroditer. Lustigt namn, en hermafrodit som inte är en hermafrodit. Nåväl. Naturen spelar oss ibland ett spratt. Stackars hingst bara. Den har ju ingen dingelidong, om den i övrigt fungerar som ett sto. Hmmmm. Knepigt värre, men ingen är ofelbar. Inte ens Moder natur.
Det där med gener fascinerar. Tänk så många molekyler som ska hakas på i rätt ordning för att allt ska bli korrekt. Det är snarare helt otroligt att det blir så rätt det kan bli och så sällan blir fel.
En något utförligare rapport om stoet som är en hingst kan du läsa om i Hästfocus
Vad göra med oönskade hästar?
Vi stöter på problemet i Sverige. Men än värre verkar problemet vara i USA. Vilket problem då, kan man undra? Jo – vad gör man med hästar som inte längre har ett värde i den verksamhet de har funnits i?
Förbrukade hästar
Problemet med vad man ska göra med de hästar som ”förbrukats” har inte minst uppmärksammats i Sverige när media rapporterat om de fruktansvärda transportresor som väntar vissa uttjänta hästar. Resorna går mot Italien, där de tas emot och slaktas. I vissa fall är transporterna under all kritik, och ingen hästmänniska i världen kan försvara dessa resor. Jag med andra har också frågat oss varför detta är en business över huvud taget och vad skulle stoppa verksamheten?
Ovilja att äta hästkött ger längre resor
Svaret är, precis som jag hela tiden försöker visa på i den här bloggen – inte så himla enkel. En del handlar nog om att vi i Sverige inte är så glada i att äta hästkött. Vi tycker inte riktigt att det är okej. Problemet är bara att eftersom vi inte tycker det är okej, åstadkommer vi ingen förbättring. I det här fallet kanske det blir tvärtom. Vår ovilja att äta köttet från dessa hästar som inte har någon plats i livet längre, blir en skräckresa för djuret. Italienarna är dessutom inte alltid lika noga vad gäller medikament i djurkropparna som i Sverige, vilket gör att det är mer lättsålt där än här.
Det ironiska i det hela är att vi sedan gladeligen köper tillbaka i form av salami! Då blir köttet så abstrakt kanske att vi inte fattar att det som blivit en korv tidigare var ett levande väsen (eller flera…). Vad vi inte ser finns inte eller????
Slaktförbud ger problem i USA
I USA är problemet än värre. Vad sjutton ska de göra med hästarna? För problemet slutar inte att existera bara för att vi inte vill äta hästkött, eller som i delar av USA – helt förbjuder hästslakt. Vi kan tycka vad vi vill om det egentligen, men faktum är att folk och företagare är rådvilla. Det syns inte minst vad gäller varmblod och fullblod som inte har en karriär på banorna längre, eller gamla tävlingshästar som gjort sitt på banorna och nu ska lämna plats för nya förmågor i stallet. Satsar man går det av många skäl inte att ha gamla avtjänta hästar kvar i verksamheten.
Och det drabbar hästen. Det kanske blir Malta för varmblodet, som jag skrivit om tidigare. Det kanske i bästa fall blir en skogsmulleryttare för det gamla halvblodet. Men det kan också hända att det blir en lång dags resa mot natt för att sluta sina dagar som brödpålägg. Men i USA finns inte det alternativet heller. Så vad göra?
Räkna in i kostnaden
Själv är jag sådär hopplöst menlöst blödig som gör att jag aldrig någonsin skulle släppa en häst bara för att den blivit pensionär. I min värld har de då kämpat i så många år för mig (eller andra) att de verkligen är värda pension. Med tanke på de kunskaper jag också har om hästens etologi och min egen inställning till mina djur (alltid mitt ansvar att de har de bra!) så blir valet enkelt. Det är bara att behålla djuret och ta hand om det på allra bästa sätt. Men bara för att jag tagit det moraliska beslutet, betyder inte det att jag kan begära det av andra. Jag vet att jag är lite tossig i det här fallet, och att många inte ens har den valmöjligheten i det verkliga livet.
Alternativ
För med tanke på att det näst intill är omöjligt att driva hästverksamhet på plus som det är idag, är inte alltid min inställning realistisk, kanske inte ens önskvärd. Ska företag gå omkull bara för att de får så många gamla djur att vårda och ingen som kan jobba för intäkterna? Det gör en situation helt omöjlig. Man kan inte både ta hand om djur och gå omkull som företagare. Då mister man allt och hästarna blir i alla fall på driven. Här torde då vara human slakt, om inget annat positivt alternativ finnas, vara en bra lösning. En död häst lider inte. En död häst springer på evigt gröna ängar och möter sina kompisar igen.
Alternativ
Det kan finnas en stor poäng i att se om det inte finns möjligheter för en del hästar i alla fall att få ett nytt jobb efter att de gamla karriärerna tagit slut. Hästar som arbetar med personer för särskilda behov och som rehabiliterare behöver sällan anstränga sina muskler till max. Däremot behöver de en bred erfarenhet av oss människor, vara duktiga på att läsa av vårt språk, och inte minst kunna ta det lugnt. Alla hästar har inte den goda erfarenheten av oss människor, och då kan det vara svårt för dessa hästar att kunna verka på det sättet. Men faktum kvarstår. Om vi kan förstå den potential som finns bland djuren och som vi människor kan nyttja för att må bättre, så skulle faktiskt fler gamla hästar få ett bra jobb. Och inte bara vara oönskade och ses som ett problem och bli vanvårdade.
Slakt lokalt
Men det gäller naturligtvis inte alla hästar. Det finns ju de som inte passar, som är sjuka, och som inte håller längre. De är trötta och slut. Tyvärr blir dessa hästar hellre sålda billigt än avlivade. Avlivning kostar pengar, att sälja billigt ger i alla fall lite pengar. Och det är inte alltid en bra idé att sälja vidare. Vem vet vart det arma djuret hamnar. Än konstigare blir det då att det går att avliva en häst men inte ta hand om köttet. Det om något borde verkligen ses som resursslöseri.
Det betyder, i kort att vi absolut inte får gå USA:s väg om ett förbud mot hästslakt. Risken att skapa vanvårdadsfall blir enorm, och resorna runt om i världen kommer bara att öka för de stackars djuren. Bättre då att satsa på att det sker på ett så bra sätt som möjilgt och så lokalt som möjligt. Att bara sopa problemet under mattan och tro att man då gör något gott, det funkar inte i praktiken….
mer läsning
THe Horse – problemet med oönskade hästar ökar i USA.
Baucher – en ständigt kontroversiell hästtränare
Modern dressyrridning är inte så modern som man först kan tro. Den bygger till stora delar på 1800-talets stora ryttare Francois Baucher. Han var omtalad på sin tid, och kom med ett nytt sätt att tänka när det gäller ridning. Det i sin tur gav en helt annan ridteknik än hans föregångare.
Kontroversiell
Baucher är nog lika kontroversiell i hästvärlden idag som han var på sin tid. Många menar att det är just hand filosofi om hur man kan kontrollera och utbilda hästar som ligger till grund för både LDR och Hyperflexion/rollkur.
Baucher menade att det tog allt för lång tid att utbilda hästar genom att rida med det gamla sättet, det som många förespråkade då och gör än idag. Det tog år av träning, och då armén under hans livstid svalde mängder med hästar, behövdes nya och väl utbildade hästar i snabb takt. Därför försökte Baucher utveckla en utbildningsmetod som var snabbare än den gamla metoden.
Mellan hand och skänkel
Han kom snabbt på att det gick att kontrollera en häst via nacken. För att kunna göra detta drev han in i handen, så att säga. Han således gasade och bromsade på samma gång. Poängen med det hela var också att hästen skulle bli av med sina instinktiva reaktioner och genom att gasa och bromsa på en och samma gång skulle hjälperna slå ut varandra.
Bauchers metod går ut på att hästen inte kan undgå hjälperna. Det gör i sin tur att den ”ger sig” och att den låter sig underkastas människans hantering och ridning. Det är ryttarens minsta vink som gäller, och hästen i sig har att följa signalerna.
Hästens hals skulle också böjas. Här var det faktiskt bra om hästen gapade och försökte undkomma bettet. För då var hästen också tvungen att böja nacken också, i sin strävan att undkomma tygelns tryck.
För att få under bakkärran under hästen samlade Baucher upp hästen, så att bakbenen trampade närmare frambenen. Det kallas rassembler på Baucherspråk.
Olycka förändrade tekniken
Då han själv råkade ut för en olycka tappade han i styrka. Det gjorde att han under senare år kom att lägga om sin taktik för att träna hästar. Istället för att böja framåt nedåt för att lätta på fronen, började han höja nacken på hästen istället. Det visade sig bra mycket effektivare än rollmodellen, då han inte själv behövde använda lika mycket kraft för att åstadkomma samma resultat. Snarare tvärtom. Med den här metoden blev hästarna klart lättare.
Resultatet kom dessutom snabbare än med den andra tekniken. Men kontrollen av huvudet och nacken, den kvarstod som en vital punkt i träningsmetodiken, om än med mer separat hjälp och på ett mycket lättare sätt. Här fokuserades på avslappning i käkarna för att åstadkomma en bra hållning hos hästen. Den här varianten visade sig bli mycket mer populär i eftervärlden också, och den som oftast hänvisas till när folk talar om just Baucher som föregångare.
Blev sent erkänd
De som såg Baucher under hans livstid var inte alla så imponerande. Kavalleriet var inte helt nöjda, till exempel. Däremot fick han många fans utanför sitt eget land, Frankrike. De böcker han gav ut fick bättre renommé på andra håll än i det egna hemlandet. Tekniken kom dock att kritiseras kraftigt överallt. Hans samtida kritiker var förfärade över hur lea och lama hästarna var att rida. De hade ingen energi och det fanns stora problem med att få bakkärran under hästarna så att de bar sig själva. Dessutom var de skänkeldöda och utförde inte dressyrrörelserna som det var tänkt att de skulle utföras – med lätthet och mjukhet.
Vissa saker har slagit igenom
På vissa håll har Bauchers teknik slagit igenom, som ett snabbt och effektivt sätt att träna dressyr på. Huruvida man tycker att Baucher har bra idéer och träningsmetoder eller inte beror nog till stora dela på vilka delar man som ryttare anammar och vad man kopplar Baucher till. Det finns en linje som går mot rollkur, en annan som går mot dressyr och natural horsemanship. Bland annat finns det mängder med folk som har anammat den senare varianten av kontroll av hästens bärighet i de två senare inriktningarna – att få nacken att flexa genom tryck i tygeln och få käkmusklerna att slappna av för att erhålla en mjuk underhals. En av de främsta förespråkarna till det senare var Jean Claude Racinet.
Mer läsning om Baucher som människa och hästtränare kan du läsa här:
Wikipedia
Artistic Dressage
Om Racinet och Baucher
Det finns också böcker att köpa om Baucher. En av de mer populära är: Francois Baucher, the man and his method skriven av Hilda Nelson. Även hans egna böcker finns i handeln. Det är egentligen samma bok i flera upplagor. Förutom vid den 12:e editionen då han lagt om sin teori om hur man får ordning på nacken och frampartiet genom att höja nacken och separera de framåtdrivande och mothållande hjälperna.
Måtte min ponny inte bli ett gränsfall
Jag har som vana att läsa Tidningen Ridsport på webben, och slås alltid av att den enda gång som diskussionerna går riktigt höga i debattforumet är när något anses fel vid ponnytävlingar.
Det kan handla om att det blivit något knas med veterinärbesiktningar eller annat som gör att det blir strul med tävlingsresultat, eller så handlar det om att någon eller några har bestämt att ett lag ska/eller inte ska vara med i en elitserie. Men den vanligaste diskussionsfrågan brukar vara huruvida för stora ponnyer tävlar i olika kategorier. Det om något skapar en diskussion av guds nåde.
Är det det som (föräldrar till) ponnyryttare går igång på? Inte huruvida det ska vara roligt för häst (förlåt ponny) och ryttare att delta, inte hur hästarna mår, och vikten av att vi lär ut det verkligt viktiga till barnen: det att vi tar hand om våra ponnyer när vi tävlar, och att ingenting vi gör får gå ut över dem på ett negativt sätt? Näe, här gäller stenhårt reglemente om att varje milimeter räknas och varje resultat är viktigare än något annat i hela världen. Skit i hästarna (förlåt återigen – ponnyerna så klart!), eller? Jag hoppas inte det är fallet, utan att det handlar om andra anledningar till varför dessa centimetrar, som jag tänkte diskutera i det här inlägget, är så förbenat viktiga….
Hur utbrett är fusket?
Det påstås att det florerar mängder med ponnyer ”därute” som är för stora för sin kategori. Det blev rabalder för något år sedan om jag minns rätt för en kontrollmätning som skedde på en tävlingsplats. Vissa av ponnyerna var gränsfall på plats, vilket kunde förklaras av den inte alltför lugna miljön och stressigt folk runtikring. Ingen av dessa ponnyer, som jag förstod det, visade sig vid ytterligare en mätning vara några hästar, utan snarare ponnyer som det skulle.
Ett annat uppmärksammat fall handlar om en ponny som köpts in till Sverige för stora summor. Här visade sig ponnyn tydligen vara en häst med någon centimeter. Det skapade stort rabalder då ägaren, en man, var väl bevandrad i mättekniker och de avvikelser som kunde förekomma med mätningar. För mätningar har en felmarginal. Stickorna som används lär vara ganska säkra, men visa en felmarginal med ett par centimeter. Och det kan uppenbarligen göra jordens skillnad vid en ponnymätning. Han undrade varför inte laser användes vid mätning av ponny, en metod som är bra mycket säkrare än mätstickor.
Tidigare talades det också om superverkade hovar, avsaknad av vatten i timmar innan mätningen och ridning i timtals före en mätning för att få ner hästen till en ponny. Det föranledde att det började bli obligatoriskt med veterinär på plats vid mätningar. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad, men obligatoriskt blev det i alla fall. Men hur utbrett fusket är verkar det inte vara någon som vet. Alla vet någon som har en för stor ponny, men ingen vet vilken den är och den verkar inte heller åka dit vid kontrollmätningar.
Hur ser man en centimeter?
Många som är i tävlingssvängen vittnar om att det förekommer mängder med stora ponnyer. Men var är de någonstans? Och hur i hela friden kan en människa avgöra med en blick på en rörig tävlingsplats huruvida en häst är 147,5 eller 149,5 cm hög? Hästar är ju så olika byggda och har olika resning, att det torde vara omöjligt att se med blotta ögat exakt vilken höjd hästar eller ponnyer har. Många svär till exempel på att min dunderklump alexander är större än Daniel San. Det skulle jag göra också, om jag inte kontrollmätt dessa två herrar och deras uppgivna höjder är korrekta. Alexander Dunderklump är 167,5 cm över havet. Daniel är 174 cm… Det skiljer alltså 6,5 cm (!) på dessa herrar och det är det inte många som tror ens om jag visar mätningen på stallväggen där hemma….. Sedan har vi Tammy som är 164. Hon ser ut som en fluglort jämfört med Dunderklump. Så hur i hela friden kan folk skilja på en centimeter på en tävlingsplats?
Hur viktiga är en centimeter?
Jag funderar på varför just gränsen satts vid 148 cm. Vem kom på den idén? Är en häst på 149 så mycket bättre än en ponny på 148? Det måste tydligen vara så med tanke på att det skriks så högt när någon tros fuska med denna så heliga centimeter. Jag som i min enfald trodde att det handlade om hur bra ponnyn var och hur bra den reds, inte hur hög den är.
Vad avgör höjden?
Det finns mängder med faktorer som avgör hur hög en ponny är på en mätning. Då det inte finns något skelett som är fast förankrat till frambenen, kan en vältränad häst bli flera centimeter högre än en avställd häst. Det beror på muskelmassan. Det är också därför troligt att en ponny utan vatten och mat under ett antal timmar och hård ridning ger det utslag på ponnyn som folk talar om.
Hur en häst rids påverkar också. En häst som bär up sin ryttare får en bättre resning än en häst som rids framtung. En förändrad ryttare torde då, om den är duktig nog, kunna göra häst av en ponny! Ska vi då i sådana fall undvika att låta ungarna rida för bra på ponnyerna. Om jag minns rätt kunde Craig Stevens visa på att det skiljde ett antal centimeter mellan samma häst som ridits korrekt vid ett pass och efter ett pass där hästen ridits framtung.
En tredje viktig faktor vid avgörandet av höjden är givetvis mätstickan och mätpersonalen.
Nya regler
De nya reglerna för mätning av ponny innebär att alla nu måste åka in till klinik för att mäta dem. Trycket verkar ha blivit för stort från de som anser att fusket är utbrett. Tydligen är mätdomarna numera i allmänhet totalt diskvalificerade för sitt jobb. De har tydligen inte heller fått några uppgifter om att så är fallet, utan står där nu med betalda utbildnignar och mätstickor som inte kan användas. Genomförandet verkar vara allt annat än välplanerat. Antalet kliniker som tar emot är mycket begränsat, och mätningarna ska ske under vissa dagar. Vilka dagar som gäller verkar inte vara fastlagt. Inte heller kostnaden.
Skjuta fjärilar med älgstudsare
Det verkar lite också som om man försöker skjuta fjärilar med hjälp av älgstudsare. Alla ska genomföra mätningarna på klinik vilket ökar kostnaden. Ponnyerna kommer troligen inte heller att vara särskilt avslappnade, och vad händer då med dem som är en halv centimeter för stora. Det är givetvis viktigt att det finns någon typ av avskiljning så att ponnyer är ponnyer. Men finns det verkligen inga andra sätt att avgöra detta på? Vi människor som är så uppfinningsrika, kan vi verkligen inte komma upp med något bättre?
Ett förslag som kommit fram är att mäta rumpan. Det är en mer fast punkt. En annan kan vara att mäta själva frambenen, kanske? Dessutom är det verkligen underligt att laser inte används för mätning. Det ger ett mycket mer exakt mått.
Måtte min ponny bli liten nog, eller stor nog
Fasan för min egen del är att Micro liten blir 147,5 alternativt 148 cm. Då han är en känslig häst, och en krallig sådan så kommer han att se gigantisk ut om han kommer ut på en tävlingsbana. Det kommer också att kunna göra att en ponnymätning på klinik gör att ponnyn blir en häst, om han inte finner sig tillfreds. Och tänk om jag rider upp honom för bra. DÅ blir han stor häst. Ska jag då ställa av honom, eller låta någon som rider honom framtung ta honom så att han håller sig på ponnymått? Det blir ju tok hur man än gör? Då kanske det är lättare om han blir 151 cm. Men det blir han nog inte. Det troliga är nog att han landar på 146 cm, som det verkar. Men det verkar inte borga för någon garanti åt något håll. Såg senast i Bukefalos om en ponny som vid fyra års ålder mätts till 146,5 men som 6-åring blivit registrerad efter mätning som 143,5. Samma mätplats, samma ponny…… Nästa gång borde den då kunna mätas som 148,5 på samma plats med den avvikelsen.
Vem är värst?
En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är vem som är värst? Den som rider sin ponny hårt och verkar ner hovarna på sin ponny/häst för att få den som ponny i mätningen, eller de som tycker att en centimeter avgör hela världen….. Båda parter visar i mina ögon på att ridning och hästhantering på ett etiskt sätt sätts i andra rummet. Centimetrarna är viktigare…. Båda parter har givit massor med människor massor med extrajobb, och ger uppfödare till pnnyer mängder med extrauppgifter, som om det inte var dyrt nog ändå att försöka hålla hästar på ett bra sätt. Det har dessutom skapat ett hårdare klimat både för ponnyer och ungar som vill ut och tävla. Och förhoppningsvis ha skoj på vägen. Men, diskussionen, ger också en tydlig inblick i vart ponnyvärlden är på väg, tyvärr. Det är kanske inte så konstigt att ett antal klubbar numera inte vill anordna ponnytävlingar längre. För orden är hårda i den här debatten och folk drar sig verkligen inte för att vara riktigt elaka mot varandra. Är det så det går till på tävling också?
Diskussionen på tidningen ridsport kan du läsa om här.
Lite fett skadar inget sto som ska föla
När jag skulle betäcka mina första ston lyssnade jag noga på Britta-Stina från Flenmo.
Inga valacker med stona! Och – håll hästen fet! Nu var det senare knappast några problem för mina hästar. Några problem efteråt med hullet fick jag inte heller. Däremot fick jag lite problem med nästkommande – som kom till stallet med bäbä i magen och bara fyra månader kvar till fölning. Fölet åt fullkomligen mamman ur huset, eller ur den vältränade kroppen i alla fall. Till slut fick fölis lämna mamman, så hon kunde få tillbaka det hull hon så väl behövde. Han klarade sig fint. Och hon med.
Så gammal kunskap är äldst. För nu har forskarna kommit ikapp det som uppfödare och seminstationer haft stenkoll på länge – håll stona feta redan vid betäckningen! Då förlorar det inte så mycket av sin kroppsvikt under fölningen. Inte ens i procent räknat.
Så om du tänker betäcka ditt sto i vår: fodra ordentligt! Hon behöver det! För övrigt får jag då önska lycka till. Och jag är lite avis. Vill också uppleva fler fölningar och föda upp mer. Tyvärr är det inte läge i år. Men kanske nästa? Uj, det betyder ju två år innan jag får trötta ut mig totalt och vaka nätterna igenom igen…..
Ja just det. Jag har ju lovat att ge referenser till kunskaperna så fort jag har möjlighet. Artikeln om forskningen hittade jag här i tidningen Ridsport.
Hästar glömmer aldrig en vän
En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……
Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.
Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.
Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.
Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.
Tragik på Dubaiderbyt för första svenska jockeyn
Det är inte ofta det finns nordiska hästar med i derbyn utomlands. Den nordiska galoppsporten är en tår i ett himlastormande hav, och har inte mycket att komma med internationellt. Det hade därför varit roligt att läsa lite om hur det går för de få nordiska hästar som får starta utomlands, men inte när resultatet blir så illa som det blev för den norskägde superhästen Timely Jazz.
Det skulle bli den svenska jockeystjärnan Per-Anders Gråbergs största lopp någonsin och han såg stora chanser i att åtminstone ta placering. Inte nog med det. I och med starten blir Per-Anders Gråberg den första svenske jockey att rida på en av de största galoppdagarna i världen. För mig som sett honom ett antal gånger är det här en skicklig känslig och bra jockey – precis som de ska vara. Jag hade önskat att hans stora debut internationellt hade gått så mycket bättre än det gick.
Tränare till Timely Jazz är välrenommerade Niels Petersen. Projektet vinst i Dubai var alltså ett samnordiskt samarbete med det bästa nordisk galoppsport har att erbjuda. För norrmännen blev det också premiär för en norstränad häst i sådana här sammanhang.
Timely Jazz, som visserligen är ett så engelskt fulllblod hade tillsammans med ett par andra hästar åkte den långa vägen till Dubai för att delta i det stora UAE Derby, en klass med 2 miljoner dollar i prispengar. Med Per-Anders Gråberg i sadeln, Sveriges mesta jockey, såg det ljust ut för hästen. I försöken kom han tvåa. Och i riktiga loppet blev det en bra start. Timely Jazz låg tätt efter ledaren på yttersidan.
Med endast åtta hundra meter kvar av loppet tappar hästen balansen och Per-Anders hör hur det knäcker till. Han får snabbt bort hästen från fältet och stopp på den. Det blir ambulanstransport till klinik och hästens ben visar sig vara brutet.
Tanken var att Timely Jazz efter loppet skulle ta sig till svensk mark för träning och tävling på svenska banor. Om Timely Jazz, inte mer än tre år gammal, kommer att kunna leva vidare över huvud taget står än så länge skrivet i stjärnorna.
Desto bättre gick det för den Hallsbergsfödde oljechefen Stefan Friborgs häst Gloria de Campeao. Den lyckades vinna hela Dubai World Cup och en segersumma om 42 miljoner kronor…Stefans hästar står i träning i Brasilien och i Frankrike.
Visst bits hästar fram och sparkas bak – en liten inblick i hästarnas språkvärld
Det gamla talesättet är nog alltför sant – för alla de personer som hajjar noll när det kommer till hästens språk. Vad ska då en häst göra, om vi inkräktar på deras säkerhet och eller de blir rädda, alternativt frustrerade på vår okänsliga tillvaro tillsammans med dem? Jo givetvis – bitas fram och sparkas bak. Det är vad de har till buds. Men då har det gått lite väl långt.
En person som är intresserad av en häst och kan lite hästspråk kan locka fram ett helt annat snack från en häst. Vilket blir så mycket mer givande om vi vill skapa en relation och arbeta tillsammans med hästen. Bästa sättet att lära sig hästens språk är givetvis att själv titta på hästar som går tillsammans i en hage. Men här kommer i alla fall en grund om vad vi kan titta efter och hur det i allmänhet fungerar.
Rösten
Även hästar har en röst, även om de inte kan tala. Gnägg och frustande uttrycker så mycket och kan betyda vitt skilda saker. Ett dovt mysgnägg betyder närhet och tillhörighet. Bäst hörs det kanske när stoet vill få närhet till det unga fölet. Men riktigt bra fyrbenta och tvåbenta vänner får också detta mysgnägg till hälsning när de kommer. Det är en mycket fin komplimang att få, om hästen gör så när vi kommer – utan mat…. Gnäggningar kan också betyda:
– var är ni??? alternativt,
– kom hit du snygga hingst!
givetvis beroende på tillfälle. I allmänhet är det således ett inkallningsrop för att flocken ska komma nära, eller ska hittas.
Skria
I vissa fall skriar också hästen. Det handlar då om att hästarna etablerar en relation och tar plats. När det gäller hingstar kan det leda till, om en inte viker undan, att en fight om området sker. Men, som jag nämnt tidigare vad gäller beteende hos hästar, inte minst när det gäller Deborah Goodwins forskning, är det här en sällsam företeelse. För det mesta räcker det med att ”bara” ta plats med kroppsspråket. Det är sällan, i naturen, som hingstarna möts för att göra upp, även om det givetvis händer då en hingst utmanas av en annan om att få tillgång till damerna i en flock. I domesticerat tillstånd kan dock trängseln bli stor och fighterna hårda om två hingstar möts. Då skrias det ordentligt….
Frusta
Frustandet är också signaler, men handlar inte om att kalla in flock eller snygg hingst. Frustandet uttrycker andra känslor, nog så viktiga att uttrycka för att ge information till andra runtomkring. Ett frustande tillsammans med en spänd nacke och utspärrade näsborrar betyder fara. Det här frustandet varnar andra för att hästen som frustar ser något som flocken behöver vara beredd att fly ifrån. Hästen är allt annat än tillfreds.
Ett mindre alarmerande frustande är när något är lite läskigt men också ganska så spännande. En av mina hästar kallas allmänt för snorkfröken. Hon behöver inte stressa upp sig särskilt för att frusta. Det är mer snack om att hon inte är helt säker på något, utan anser att något behöver uppmärksammas och kollas av för säkerhets skull. Flykten är dock ganska långt borta. Så det är sas en mildare grad av varningsfrustandet.
Tänk på att det finns många saker i vår värld som påminner starkt om frustande. En häst kan bli livrädd för en bromspust från en lastbil, även om den inte är rädd för själva lastbilen. Ljudet är snarlikt….
Men så finns det också det där förnöjda frustandet, gärna i samband med en halsskakning. En häst som slappnar av och mår gott, frustar av att den blir avslappnad i halsen. Jag har mött hästar som nästan sjunger av småfrustande av förnöjdhet när de är ute på promenad. Eller som frustar lätt när de kommer igång och musklerna blir mjuka och energin börjar bli lagom hög, efter att ha varit lite för hög.
Känner igen varandras röster
Som så många gånger här på bloggen kan vi hitta studier från Universitetet i Rennes som visar att hästar också kan skilja på olika röster. De är till och med riktigt bra på det. Ett gnägg från en kompis betyder bra mycket mer än från en häst som de inte känner igen. Det fungerar till och med om gnäggningarna är inspelade på band.
Jo just det. Studien är publicerad i Animal Cognition Vol. 12(5), 2009 om du vill leta efter den på nätet.
Kroppsspråket
Om rösten kan säga mycket hos en häst, är det ingenting mot vad kropsspråket kan göra. Kroppsspråket är hästens absolut viktigaste kommunikationskälla och hela kroppen, från nos och örontipp till svans finns med i registret. Hästen är därför också mycket, för att inte säga extremt, känslig för andras kroppsspråk då det är den främsta källan för att inhämta information om vad som händer i flocken. I en flock är alla beroende av varandra. Är den andre individen fredlig, arg, farlig, eller vad är den? Och med många öron och ögon som ser räcker det med att ett par ögon får syn på en fara, varnar andra och sedan sprätter hela flocken iväg till tryggheten.
Öronen
Lättast är det att behandla öronen först när det kommer till språket. Öron fram = lycklig, öron bak = arg. Njae, riktigt så enkelt är det tyvärr inte, även om öron fram visst kan betyda att hästen är nöjd och öronen bak att den är missnöjd. Det kan faktiskt handla om att den försöker lyssna in ett visst ljud också, eller ser något läskigt som gör att öronen spärras framåt. Öronen bakåt kan också handla om att hästen lyssnar bakåt eller att den är trängd och osäker. Ofta är just osäker ett bra alternativ till arg, då hästar inte så ofta är arga som de är osäkra. Det krävs lite övning för att se skillnaden, men observationer ger färdighet då resten av kroppen tillsammans med öronen skapar ett samspel som visar på ett enormt register. Spända öron betyder i alla fall att hästen är alert och om de fladdrar är hästen avspänd. Så mycket är helt klart.
Svansen
Även svansen avslöjar mycket hos en häst. Det anges till och med i dressyrmanualen att betyget ska sättas ner om svansen slår på hästen. Det tyder på att något inte står rätt till och att hästen inte är nöjd och harmonisk, något som anses vara målet med dressyrridning. Swischande svans kan också betyda ilska. En intryckt svans betyder garanterat att hästen inte är säker på sin sak och inte är i balans i kroppen. Spänningar finns lite överallt. Oinridna hästar kan ibland ha den där, men det är verkligen inte bra om en inriden häst har svansen intryckt. Då behöver vi ändra på något för att få den mer tillfreds med situationen.
Hästen utstrålar alltid sitt humör och sina känslor med kroppen. Det har vi god nytta av när vi tränar hästar.
Avläsa människan
Hästar som är vana vid människan är lika duktiga på att lära sig vårt kroppsspråk som sina artfränders. Nästan i alal fall. De kan skilja mellan en intresserad och engagerad individ och en individ som inte har fokus på dem. Det finns också omskrivet i Animal Cognition, en intressant tidning med många artiklar om hästars förmåga att uppleva. Vi har också haft en studie i Sverige, SLU, som visar på att vi människor kan förmedla stress hur lätt som helst till en häst. Det har jag skrivit om tidigare på den här bloggen…
Det pågår ständigt forskning om hästarnas språk och samspelet mellan häst och människa och hur vi förmedlar saker, som vi inte alltid tänker på, med kroppsspråket. Ett har blivit säkert. Kroppspråket är viktigt och det gäller att förstå att om vi säger något genom vårt agerande med en del av kroppen, men också förmedlar något annat med en annan del av kroppen, kommer hästen att bli mycket konfundersam och förvirrad. Vi ger dubbla signaler.
Ska vi verkligen kräva att en häst lyssnar och går framåt av en skänkel från en människa som är rädd för fart och tänker stopp i resten av kroppen? Hästen känner av båda signalerna lika väl. Vilken ska den svara på, är det tänkt, och vilka krav ställer vi på hästarna när vi anser att den ska välja ”rätt”? Vi har ju inte ens själva valt något alternativ på riktigt i det fallet. Eller vad ska en häst göra när den möter en person som utstrålar stress till en extrem nivå, men ändå anser att hästen ska hålla sig lugn och skäller på den när den blir orolig? Något att fundera på så här på säsongsstarten. Lika viktigt att läsa hästens språk, är det således att vara medveten om vad vi själva signalerar till hästen.
Mer information om hästens språk går förutom tidigare tips att få på TheHorse.com, bland annat. En av de mer intressanta artiklarna i gnägg-ämnet går att hitta här
En tanke till alla de hästar som står inne
Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.
Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.
Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.
Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.
”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.
Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.
Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?
Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.
Hälsningar från solen!
🙂
Busenkelt! 