Peder hyllas vart man än vänder sig i media. Här är några roliga länkar till intervjuer med guldkillen. Tyvärr har inte All-In uttalat sig – än….. Det kanske kommer det med 😉

Morgonpasset i P3

Live från Fotografiska

Sveriges Radio

SVT

Det är en konst att värma upp sin häst. Alla hästar är lite olika och alla människor är det också. Det hjälper därför att känna sin häst väl, och att laborera fram ett bra program just för den individen som man tränar. Men det finns en del hållpunkter att ha fokus på när man rider fram hästen. För att värma upp, det får man aldrig slarva med.

Allt börjar långt innan man kliver upp i sadeln. Att göra iordning sin häst och se till att det har blivit en trevlig resa för både dig och hästen TILL själva uppsittningen är så mycket viktigare än många verkar vilja förstå. Men vem jobbar bra ihop med någon man blir nervös eller till och med rädd av, eller som man inte kommer överens med? Då är det inte lätt att vara ”lösgjord” och med i matchen. Det gäller såväl hästar som människor. Hästen ska vara nöjd med att bli sadlad och tränsad och att tas till ridbanan. Själv sadlar och tränsar jag de flesta hästar lösa i boxen. Alternativet är att binda upp dem i stallgången i ett snöre (så att de kan flytta på sig om de inte vill bli sadlade av någon anledning). Om allt gått bra och häst och blivande ryttare är glada kan man bege sig mot ridbana/ridhus.

En bra grej är att alltid gå en stund med hästen för hand. Det värmer upp kalla människokroppar också, och är ett utmärkt tillfälle att snacka lite med sin kompis och bli varm när årstiden är kall. När det väl är tid för sadeln och lite ridning är det skritt på lång tygel som gäller. Osedvanligt ofta får jag se att folk fuskar med detta. Men då är man ute på en farlig väg. Hästen behöver verkligen få komma igång i fri skritt och mjuka upp leder och ligament, lägga sadeln tillrätta på ryggen (den rör sig alltid lite i starten) och så behöver de känna in ryttaren där uppe.

Det är inte mindre viktigt för oss att sätta igång i skritt på lång tygel. Det ger oss chansen att känna in hästen inför dagen – känns skritten mjuk och taktfast och behaglig, är hästen på bra humör och känns allting som det ska? Sedan har vi ju tid att ta hand om oss själva också – och det är ju aldrig fel. Sitter vi rakt? Har vi lagom långa stigläder? Är vi avslappnade i benen, sitter vi med rak rygg och är axlarna avslappnade och i nivå. Krt sagt – det här är som de tio första minuterna på jobbet. Man behöver den tiden för att komma till ro, checka in på jobbet och känna att allt är som det ska.

Redan i det här läget . i skritt på lång tygel – kan man snacka in sig lite med hästen. GÅr det att lägga några snälla vändningar över ridbanan eller några stora volter med hjälp av sits och kanske lite ben (men helt utan hand) utan att hästen tappar takten? Lyssnar hästen på ”att-stanna”-kommandot (halten kommer senare när man är uppvärmd, men det borde vara lätt att stanna). Om det går finemang, vet man att man i alla fall har en grundläggande kommunikation med hästen.

När det sedan är dags att jogga igång är det återigen många som slarvar. De hoppas det ska se ut som om man tävlade program på en gång. Men det finns inget proffs och ingen seriös hästtränare som någonsin tränar sin häst i enbart hög form. En häst behöver lösgöras först innan man kan samla. Den samling som kommer utan lösgjordheten är ingen samling alls – utan en krök på nacken med bakbenen i stallet. Så man rider med ganska så lösa tyglar och jobbar i den gångart hästen tycker bäst om – trav eller galopp. Galoppen har stora fördelar då den ger ryggaktivitet och bra hjärtfrekvens vilket ger syre till musklerna. Många hästar föredrar den framför traven, och om hästen gör det ska man naturligvis rida fram i den gångarten istället. Det är meningen att hästen ska komma igång och få igång sina energier och tycka om läget och sedan (!) kunna prestera – inte att det ser ”bra” ut för dem som sitter läktaren.

Formen ska om möjligt vara lång och låg. OM hästen inte klarar det är det den formen hästen klarar som gäller där ryttaren kan hitta en bra kontakt med hästens mun – och inte minst att hästen går i balans och i bra takt. Själv rider jag aldrig fortare än vad hästen har balans för. Om det går för fort så tippar hästen framåt, och då blir ju hela jobbet ogjort. Det är balans som gäller och hästen ska lära sig bära sig på rakt och böjt spår utan stress och press.

Sedan bygger man upp passet med enkla övergångar, stora svängar som gradvis blir lite mindre och lite svårare övergångar och skänkelvikningar – allt efter vad just den hästen behöver och i vilken utvecklingsfas man är. Men fortfarande i en väldigt lös och trevlig form.

Det är först efter en tjugo minuter eller så som hästen verkligen kan börja prestera något lite svårare på banan. Det är då man kan jobba lite med samling och be om det lilla extra. Man hinner inte träna på allt – så man får välja ett tema, och det man behöver utveckla blandat med det hästen kan (hästen måste hela tiden få känna att den klarar uppgiften – annars blir det snabbt jobbigt!). Och man måste också lika snabbt vara beredd på att ändra sitt mål med dagspasset – under uppvärmningen märker man snart om planen är genomförbar, eller om det är något helt annat som behöver göras istället.

Tänker man lite som Jens Fredricson – ”man rider alltid för att lyckas i morgon”

Klicka för att komma åt Science%20of%20Warming-Up.pdf

Risports-EM är inte bara tävlingar och uppvisningar. Det är politik och diskussioner också. Inte minst de villkor som hästföretagare lever under har kommit att diskuteras. Varför man inte gör det mer, är för mig en gåta. För hur ska nu Sverige se på hästen – är det ett sällskapsdjur eller ett sällskapsdjur? Det kan låta som en obetydlig fråga – men hästen har något av en dubbel särställning inom den svenska lagstiftningen, vilket gör det rörigt och knepigt värre att vara hästföretagare.

För om hästen är ett lantbruksdjur – vilket jordbruksverket tycker när det kommer till att försöka registrera alla hästar och att man behöver pass för att ange vilka mediciner man ger hästen då den räknas som produktionsdjur tills man anger något annat, och att bete av hästar går bra för betesmarker – så borde hästen faktiskt också räknas som betesdjur när det kommer till strandnära hagar (vilket inte är fallet enligt lst), och byggnaderna till dessa djur borde klassas som lantbruksbyggnader. De är då inte belagda med bygglov. Men se – mitt stall i skåne fick inte bara förprövas. Bygglov krävdes också enligt kommunen (där är alla kommuner inte överens kan jag säga så rörigt är bara förnamnet). Och hur det är med bygglov på ridhus är en ännu knepigare fråga tydligen.

Som sällskapsdjur räknas det av jordbruksverket när det kommer till §16-tillstånd – det tillstånd jag och andra måste söka om man vill bedriva verksamhet med sällskapsdjur (hästar, hundar, katter), och det kan i vissa fall gälla från första djuret (men alltid över 9 djur), medan koägaren eller hönsägare kan komma upp till 100 djurenheter innan man måste anmäla detta till någon alls. Och då är det en anmälan som ska göras, inget tillstånd som ska sökas.

Och sen – om man vill handla med hästar, räknas de plötsligt som vilka varor som helst. Det innebär bland annat att om ett företag säljer till en privatkund så gäller 6 månaders reklamationstid där säljaren ska bevisa att det INTE var fel på varan (läs den levande hästen) när den lämnade säljaren och hamnade hos köparen. Att man kan rida sönder en häst på en vecka, att en häst som får fel foder inte överlever ett halvår, och att hovslagare som är mindre nogräknade kan förstöra en häst på ett par skoningar, att en illa passande sadel kan skada hästen för livet på några veckor eller att den ”vara” som kommer tillbaka till den stackars säljaren när de inte kan bevisa att den var hel på helt rätt sätt är helt förstörd för evigt (psykiskt, då ”varan” lever), om säljaren har riktig otur, är inget som lagstiftningen tar någon som helst hänsyn till. Men nu är en översyn vad gäller det här på gång i alla fall. Alltid något. Om tio år sådär kanske utredningen gett resultat. Det andra har inte ens börjat utredas än, i landet där utredningarna avlöser varandra, utan att något särskilt faktiskt händer.

Läs mer i TIdningen ridsport på länken nedan. Vill dock göra ett förtydligande, som är skrivet av Kristina Yngwe, talesperson i dessa frågor för Centerpartiet. Jag citerar ett inlägg på Tidningen Ridsports FB-sida:

Hej! Först och främst, tack till LRF Häst och HNS för intressant dag igår. Den första delen i artikeln återspeglar en diskussion kring attityder och varför häst inte ses som lantbruksdjur. Det är alltså inte så att Bengt tycker som han sa, utan han gav uttryck för en attityd som ofta finns kring häst och som är en möjlig förklaring till varför regelverket kring häst som lantbruksdjur inte är ändrat än. På samma sätt så pratade jag om en attityd jag möter inom lantbruket iaf, att häst inte ‘producerar något’ (även om både ni och jag vet att det inte är sant) och jag tror att ur jordbrukspolitisk synpunkt så finns det nog en delförklaring i att kor och får setts som livsmedel och därmed lantbruk men häst inte (jag vet givetvis att hästkött är ett utmärkt livsmedel). MP-politikern hade jag inte träffat tidigare men mina riksdagskollegor i panelen vet jag har ett stort intresse för hästnäringen och deltar aktivt i olika politiska aktiviteter kring hästen. Jag har motionerat om bl a friskvård, strandskydd och bygglov kopplat till hästnäringen sedan jag kom in i riksdagen och fick bl a igenom en motion i våras om att förändra konsumentköplagen. Jag är van vid att citat hamnar i konstiga sammanhang ibland och har inga problem med det, men jag ville bara att ni som brinner för hästnäringen inte ska gå och tro att riksdagspolitikerna inte bryr sig om näringen och inte fattar ngt alls för så är det absolut inte!

http://www.tidningenridsport.se/Nyheter/Sverige/2017/8/Politiker-omskakade-av-hastbranschens-problem/

Det är fantastiskt att ha ett EM i ridsport i Göteborg! Vilken uppmärksamhet våra sporter får dessa dagar. Det visas på alla möjliga sätt och är lätt att följa. Härligt! Stor eloge till SVT som satsat duktigt den här gången!

Och kanske viktigast av allt – Paradressyren har fått stor uppmärksamhet, inte minst tack vare de svenska ryttarnas helt otroliga insatser. Jag lyfter på hatten, och frågar samtidigt – var i hela friden är alla politiker som kan påverka det där med att hästsporten inte räknas som friskvård???? Det är hög tid nu. Snart är det lixom bara ridsporten kvar – och i friskvårdsbidraget ligger ibland de mest märkliga saker. Suck.

Och fälttävlan fick vi inte ha. Men nu när en av mina idoler inom hästvärlden – Ingrid Klimke lyckades ta hem guldet – ÄNTLIGEN! – så känns det toppen i alla fall.

Dressyren

Bland dressyrekipagen finns det både högt och lågt, bra och mindre bra. Under fredagens SPecial händer det mycket.  Edward Gal har för andra gången som jag sett fått kaos i sitt program. Förra gången var i VM:et. Inte förvånad tyvärr.

Bättre då för de svenska ryttarna. Ingen gör bort sig, alla gör sitt bästa och slår rekord Boostade av en härlig publik. Therese Nilshagen är en klar stjärna i sammanhanget. Mjukt och fint ridet på en fantastisk häst som ser nöjd ut hela vägen från början till slut. Min favorit bland svenskarna – och domarnas också! Jag blev tårögd. Domarna berömde ritten med 78,543 % vilket räckte till en fjärdeplats! WOW!

Och Isabel Werth regerar som vanligt. Tycker ibland det ser lite väl bekvämt ut i sadeln när hon rider, så spänd är hon då inte där uppe i sadeln. Det verkade inte unga herr Rothenberger heller vara, 22-åringen som lyckades ta sig in på en andraplats. I mitt tycke var han vinnaren. Den formen och den uppvisningen var ett hallelujamoment. Undra månne vad som kommer bli av den killen, och det ekipaget. Hästen är bara tio år gammal.

En tanke bara i övrigt – många hästar ser väldigt ”ihopkrullade ut”. Samtidigt ser man stängerna vara flexade näst intill max. Vore det inte lätt att ordna detta genom att släppa lite på stängerna (som ju fungerar som indragande av näsan). Dessutom sitter förvånansvärt många ryttare ganska så snett.  Men i toppen handlar det i alla fall om självbärighet hos hästarna, och det får vi verkligen tacka för!

Hoppningen 

Ja vad ska jag säga. Svår bana. Olidligt spännande. MEN –  Kung Peder gör det igen. Ren magi. Douglas gjorde ett fint jobb, liksom Eckermann. Hatten av igen!!!! Vilket silvergäng!!!!

Nu ser vi fram emot en lika spännande lördag!!!

Flera av mina hästar blir ytterst obalanserade och spända om jag från början av passet ber om att de ska gasa på i traven (eller skritten med för den delen). Jag har då utvecklat en tanke om att det inte spelar någon som helst roll om de går i ett väldigt lugnt tempo – jag har tänkt att spänningar inte är roliga och att vi får prioritera balansen och avspändheten istället. Jag rider medvetet väldigt långsamt utifrån denna tankegång – ännu långsammare än vad hästarna vill gå. Och se jag gillar idén och jag tycker det funkar. Plötsligt hamnar hästarna i en mjuk balans och farten kommer lixom av sig själv. En ganska häftig känsla – för den fart och energi jag får när jag ber om det efter att ha ridit fram i min fjöstrav känns många gånger kraftfullare, mer rakriktad och inte minst mer avslappnad än den när jag med alla medel ridit igång hästen med för mycket fart.

Jag kallar den här traven jag rider fram i själv för fjöstrav, även om jag tänker mycket energi i det låga tempot (utan att pressa, utan snarare att tänka sig att man är lätt som en fjäder som hänger med upp, upp, upp. ). Jag diggar den. Och det bästa av allt – jag verkar inte vara ensam.

När jag var på en Heuschmannclinic i våras fick jag ett mycket finare namn på min fjöstrav. Helt plötsligt sa han glatt – ”Podhajskytrav”. Han satt då på en häst och red glatt vidare. Jag frågade några intill mig i publiken om vad han menat men de såg mest frågande ut, och verkade inte veta riktigt vad han hade sagt alls.

Nu råkar jag ju veta vem Podhajsky är – mannen som under WWII räddade spanska ridskolan och som är en guru inom dressyren – hans små fina böcker (varav en ni kan hitta i sin helhet på nätet genom att söka på den här sidan – leta efter Podhajsky så dyker den upp) är mycket lärorika och intressanta. Men vad för trav Heuschmann pratade om det var jag mindre säker på. Långsamt verkade det gå i alla fall – så jag började fundera på om det inte var min fjöstrav han var ute efter? Och visst var det det!

I somras hittade en av eleverna en text i Podhajskys bok som precis skrev det jag var ute efter. Och nu hittar jag på nätet en artikel i eminenta Dressage Today där Heuschmann (som är expert på biomekanik) skrev om de svårigheter som uppstår om man enbart tränar hästar att gå fram, fram, fram hela tiden – och att man då enbart jobbar med några av de stora muskelgrupperna och missar de så viktiga småmusklerna som kan styra HUR något görs. Så hans tips var att gå ner i tempo och rida – jag just det – Podhajskytrav (aka min fjöstrav). Detta för att då slappnar de större musklerna av (om det görs rätt) och hästen blir lång och låg och då kan mindre muskler komma till jobb, mindre men minst lika viktiga muskler.

Läs gärna resten av artikeln också – den handlar om hur man får hästen till lösgjordhet, aktiverar muskler i allmänhet och massor med praktiska tips. Lärorikt så det förslår.

Det har varit bråda dagar. Läger både här och där, för äldre och för yngre, i stad och på land. Långa dagar med ridning, men inte minst med diskussioner om hästar och deras väsen. Ja – de är väsen – så lika oss, men ändå så olika. Hästar är inte minst själar som inte har någon tid att passa, och som därför inte riktigt passar in i en stressad värld där tid är det viktigaste vi vet. Vi människor, menar jag då. Så det har varit en ynnest att ha folk på gården som ridit – här har vi vår egen tid. Vi kallar det Lövslättentid. Och vi diskuterar, skrattar och är klara precis när vi är klara. För att hästarna är nöjda, för att vi gjort vårt steg för steg. Inte för att klockan säger så.

Så står jag efter en sådan alldeles perfekt dag full av klokheter utanför huset på kvällen. Nu kommer mörkret igen. Långsamt men väldigt väldigt säkert. Jag står där och andas och njuter av den tystnad som omger oss och så hör jag en gnäggning. I hagen bortom vägen ser jag en ensam häst titta mot skogen. En gnäggning till. Sedan alldeles stilla. Men hör jag inte hovtramp någonstans? Jovisst är det små bestämda hovtramp i skogen – de går mot ett särskilt mål. Tre hästar dyker upp ur buskagen, går ett varv runt den ensamma hästen som gnäggat in deras sällskap. Så försvinner de iväg bland träden – nu fyra till antalet –  och ut i mörkret. Bara jag står kvar. Hästar är ett sällsamt släkte – så fina mot varandra, så bra vänner, så lyhörda. Jag får låna deras vänskap då och då och det är en ynnest. En gåva.

För en dressyrnörd som jag är det inte så intressant om hästen gör en halt när vi begär det eller inte, inte heller en galoppfattning. För en dressyrnörd som jag blir det istället HUR som är det riktigt viktiga. För jag vill inte ha en häst som ”snällt” stannar trots att den är helt i obalans, som tappar bakbenen och som får all vikt på frambenen när den stannar och som jag får ta i tyglarna ordentligt för att stanna, inte heller en galoppfattning som innebär att hästen springer in i galoppen från en slängtrav. Vad ska jag med det till, liksom?

Att det går att stanna och att det går att mana på hästen i galopp, det är något som de flesta klarar av ganska snabbt. Konsten ligger i att kunna göra det i balans, mjukt och fint  och i samspel på ett sådant sätt att hästen kan ta i från bakbenen hela vägen fram till öronen utan att få en spänning i kroppen. Det är det som är dressyr för mig – att träna på HUR hästen arbetar under oss, inte bara ATT. Kanske därför jag aldrig pratar om lydnad hos hästen?

Det finns en rad olika ridsystem där ute. Den som är uppmärksam märker det inte minst när man provar en ny tränare. Då kan det blir väldigt förvirrat, om tränaren och ryttaren har olika ridsystem. Det behöver i sig inte betyda att någon av dem – vare sig ryttare eller tränare – har ett sämre ridsystem än den andra, bara att det skiljer sig åt.

Ett ridsystem handlar om vilka knappar vi använder oss av för att få en viss effekt, eller få hästen att göra något. Inlärningsteoretiskt kan vi använda vilka knappar som helst för att få vilket resultat som helst – bara vi lär in vilka knappar som betyder vad. Hästen måste alltså förstå vad vi vill när vi ger en viss signal. Man kan tänka sig att knapparna är som ett tangentbord – där en knapp betyder en sak. Och vilket tangentbort man använder sig av beror på vilket språk man använder sig av. På engelska tangentbord har man inte åä och ö till exempel – så det är snarlikt men inte helt lika, medan det japanska är helt annorlunda vårt. Så kan man se på ridsystem också – de kan vara lika varandra men de kan också vara helt olika. Utan att för den skull skilja i kvalitet.

Det som avgör om ett ridsystem är bra eller inte är hur det lärs till hästen, hur hästen uppfattar ridsystemet och vad man kan använda det till. Enligt etologerna är ridsystem som är bra system som bygger på tio inlärningsprinciper:

1. Hästen tränas utifrån dess kognitiva egenskaper och enligt etologisk kunskap. Hästar tänker inte som vi och beter sig inte som vi – och vi måste veta hur de tänker och hur de beter sig för att kunna lägga upp ett bra hanterintgs- och ridsystem om vi är måna om hästens välfärd
2. Hästen tränas utifrån inlärningsteoretisk kunskap.
3. Varje signal betyder en sak och bara en enda sak och hästen har lätt att förstå vilken signal som betyder vilket.
4. Träningssystemet bygger på att hästen först kan göra någorlunda rätt för att sedan bli alltmer precis i sitt utförande. ”Försöka duger” i början.
5. Signalsystemet är konsekvent och tydligt och hästen får en enda signal i taget – inte flera, särskilt viktigt är det att hästen aldrig får två motstridiga signaler på en och samma gång (t ex broms och gas).
6. Det finns bara ett svar på en signal – aldrig flera.
7. Träningssystemet är konsekvent – signalen ges alltid på samma sätt och på samma ställe på kroppen (om det är fysiskt).
8. Hästen lär sig att självständigt bära sin kropp och att självständigt utföra rörelsenm tills annat anges. Signal ges INFÖR att göra något, inte hela tiden under själva utförandet (t ex konstant hålla i tygeln för att hålla hästens huvud på plats eller konstant drivning i en skänkelvikning tex.)
9. Ridsystemet får inte trigga hästens flyktbeteende på något sätt.
10. Ridsystemet kan visa på att hästen när den lär sig under systemet är avslappnad.

Mer om detta kan man läsa på denna sida.

Det finns en del ridsystem som uppvisar allt detta- och som därför av etologerna kan anses som ”hästvänliga”. Det finns tyvärr också massor med andra ridsystem som delvis eller inte alls lever upp till det här. Hur är ditt ridsystem? Jag vet hur mitt är och vi kämpar verkligen med varenda av denna punkter. Här hos oss är vi allt annat än perfekta och vi klantar oss lite då och då, men vi försöker i alla fall vårt allra bästa för att bygga vårt ridsystem på dessa grunder. Tycker vi kommit en bit på vägen i alla fall!