Det har varit bråda dagar. Läger både här och där, för äldre och för yngre, i stad och på land. Långa dagar med ridning, men inte minst med diskussioner om hästar och deras väsen. Ja – de är väsen – så lika oss, men ändå så olika. Hästar är inte minst själar som inte har någon tid att passa, och som därför inte riktigt passar in i en stressad värld där tid är det viktigaste vi vet. Vi människor, menar jag då. Så det har varit en ynnest att ha folk på gården som ridit – här har vi vår egen tid. Vi kallar det Lövslättentid. Och vi diskuterar, skrattar och är klara precis när vi är klara. För att hästarna är nöjda, för att vi gjort vårt steg för steg. Inte för att klockan säger så.

Så står jag efter en sådan alldeles perfekt dag full av klokheter utanför huset på kvällen. Nu kommer mörkret igen. Långsamt men väldigt väldigt säkert. Jag står där och andas och njuter av den tystnad som omger oss och så hör jag en gnäggning. I hagen bortom vägen ser jag en ensam häst titta mot skogen. En gnäggning till. Sedan alldeles stilla. Men hör jag inte hovtramp någonstans? Jovisst är det små bestämda hovtramp i skogen – de går mot ett särskilt mål. Tre hästar dyker upp ur buskagen, går ett varv runt den ensamma hästen som gnäggat in deras sällskap. Så försvinner de iväg bland träden – nu fyra till antalet –  och ut i mörkret. Bara jag står kvar. Hästar är ett sällsamt släkte – så fina mot varandra, så bra vänner, så lyhörda. Jag får låna deras vänskap då och då och det är en ynnest. En gåva.