Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

Trendigt med hästar som jobbar i skog

Trendigt med hästar som jobbar i skog

Om jag inte hittas i något stall eller i något ridhus eller någon ridbana, finns risken att ni hittar mig i något sammanträdesrum någonstans. Om jag inte sitter och skriver i min lugna vrå förstås. För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att verka politiskt – då jag tror på att vi kan förändra och att vi kan göra saker om vi känner at tvi har engagemang för det. Och engagemang är inte något jag saknar – tvärtom. Ibland känner jag att jag brinner för lite väl många saker samtidigt och då kan det blir lite rörigt. Hellre det, säger jag bara. Hellre det än att inte bry sig eller bara stå utanför skeendet och klaga på vad andra gör.

Det mesta som händer när man jobbar som politiker uppmärksammas sällan. Men ibland händer det. Tyvärr då ofta när det är någon kris eller något gått fel. Men inte heller detta behöver vara en sanning. För det händer faktiskt att det du gör uppmärksammas på ett bra sätt också! Som nu i veckan till exempel.

Jag initierade ett ärende i kommunstyrelsen om att vi skulle sondera möjligheten att använda hästar som kraft i bruket av den tätortsnära skogen och på de ängar som kommunen har. Det var ett ärende som till min stora glädje fann bifall från samtliga ledamöter. Det var ju helt fantastiskt kul!

Här är min motivering till mitt yrkande:

Användandet av hästkrafter istället för tunga maskiner främjar:

  • Ett miljövänligt skogsbruk
  • En skonsam hantering av rekreationsområden
  • Kulturhistoria
  • Medborgarnas förståelse för skogsbruk och skogens värde
  • Tystare skötsel
  • Möjlighet för skolor och förskolor för utflykter med mervärde – där man hälsar på hästarna och får till sig värdefull kunskap om natur och naturskötsel. Gäller även andra grupper i samhället!

Men inte nog med det. SR P4 Västmanland ringde upp och ville ha intervju, och nu har VLT gjort detsamma. Det här med hästar väcker känslor. Det här med hästar väcker tankar och intresse. Hästar räknas, och visst finns dom- och visst verkar det inte sämre än att de är lite trendiga!!! 😀

Här är inslaget från Sveriges Radio! 

 

Snön är bästa underlaget

Snön är bästa underlaget

Vinter är härligt- när det är en bra vinter! Is, regn, mörker och annat elände är det värsta jag vet. Men när vintern får för sig att vara som den är nu, är den bara helt fantastisk. Och då är det perfekt för att konditionsträna tillsammans med fyrbenta vänner. Det finns inget bättre underlag, och hästarna är pigga som små pelikaner när vädret är sådär frysigt och krispigt som nu.

Djupsnö är grejer det! Nu är det ca 30 cm pudersnö på vallen och hästarna får jobba för att ta sig framåt. Jag får bra balansövning när hästarna pulsar runt i snön!

Det går fint att ta två hästar samtidigt och pulsa runt! De hänger snällt med båda två. Effektivt! För magen ska bort! 😀

Manne-stackaren vart mindre nöjd när jag tyckte han skulle synas bättre i snön, vit som han är. Usch för täcken!

Det går lika fint att lina hästarna i kondition på vallen. De är som sagt otroligt pigga – men kan de grundreglerna – inte dra i snöret och hålla kontakten med mig så att jag kan ge röstkommandon, så blir det en härlig och busig träning! ❤ Hästar är väldigt väldigt snälla om vi låter dem vara det, även om de har massor med energi och busar till det ibland känner jag mig alltid trygg.

Dagarna blir längre och längre – vi hinner mer då! 😀

 

Älskade, älskade W och jag på en tur i skogen. Bästa som finns! ❤ Hon fyller 20 i år – har haft henne sedan hon var tre….. många års samarbete ger en speciell känsla.

 

 

 

Konsten att sluta leta fel

Jag märker att många ryttare och folk som är nära hästar är otroligt rädda för att göra ”fel”. Vad det nu är…. Det här är ett problem som kan ställa till det i ridningen – ordentligt. För om vi inte vågar göra fel (vad det nu som sagt är), så kan vi inte heller göra ”rätt”. Vi blir passiva – och som piloter på en hästrygg, eller som ledsagare för hästen i människans värld är det precis det vi inte ska vara. Passiva. Vi ska vara aktiva – i att visa hästen vad som blir trevligt och roligt och vad vi hade tänkt oss i en människovärld hästen har svårt att relatera till och behöver hjälp med att guidas i.

Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever i en människovärld där alla fel upmärksammas snabbt och tydligt. Minsta detalj kan få igång människan att rikta finger till varandra och säga – se där! du gör FEL! Prov där fel ska upptäckas, tester där det klankas ner på minsta lilla. Det som är rätt uppmärksammas sällan lika mycket, och om det så gör det så kräver hjärnan fler än sex uppmuntringar om att något är rätt för att vikta av en tillsägelse om att något är fel. Så fungerar psyket, och det får vi leva med. Och vi har lätt att hitta fel. Inte så konstigt. Vi lever knappast i en perfekt värld och vi är knappast perfekta människor som gör rätt hela tiden. Och tur är väl det. Vi kallar det för prestige – vi vill visa upp att vi är duktiga och att vi minsann kan. Men det enda som händer är att vi ofta slår knut på oss själva och pressar såväl oss själva och hästarna till något som inte blir bra, och vi gör det så mycket svårare än vad det borde vara.

Ofta är det också hästen som drabbas. För det är lätt att ”skylla” på en häst när det inte blir som man själv tänkt, när man satt för höga förväntningar på något och när man vill för mycket. Hästen har svårt att försvara sig, står oskyldigt där och får ta smällarna – mentalt då de känner att vi inte är nöjda och att det är otillräckligt, eller rent fysiskt för att vi rent utsagt blir dumma mot dem. Mer eller mindre. En spänd ryttare är inte roligt att ha i sadeln, än mindre en som bankar, trycker och sliter för att få ”rätt” resultat. De kan inte lösa knuten – men blir drabbade ändå.

Och vad är då rätt och fel? När det kommer till hästar blir det egentligen totalt ointressant. Hästar kan inte tänka i dessa typer av banor – det är inte hästars hjärna gjorda för. Men de kan lära sig att vi straffar dem om de inte gör något korrekt, och om de blir rädda för att göra fel blir det väldigt konstigt – och ibland till och med farligt. För om de blir rädda slutar de att tänka och så sätter enbart instinkten till- och den talar om att hästen ska frysa fast och inte röra en fena, eller att den ska springa rakt fram – bort från problemet. Inget av detta är något som vi har någon som helst glädje av – och inte hästen heller. Att vara rädd är inte roligt. Det vet alla som varit rädda någon gång (och det har väl alla? ).

Och vare sig hästen eller ryttaren lär knappast få något trevligt ut av att springa omkring och vara rädda att allt ska bli fel hela tiden. Näe fy- done that, been there, tried that. NOT DOING IT TOMORROW. Jag tänker då inte springa omkring och betala massor med pengar, lägga ner eoner av tid och kämpa i regn, rusk, lera, på is och i mörker med något där rädsla, pekfingrar visas så fort det blir en gnutta tokigt eller passivitet är det som styr min tid.

Numera bygger jag mitt hästliv och min verksamhet på att bygga på det som är bra och gott och roligt och trevligt. Rätt eller fel är inte lika intressant – för det är en värdering, en bedömning som andra gör. Farligt eller inte farligt – det är en bra värdering för mig, och trevligt eller inte trevligt.

Det är bra mycket roligare. Jag har lärt mig känna av vad jag kommer att klara av, och vad hästen kommer att klara av – så att vi kan bygga självförtroende tillsammans och ha skoj ihop. Jag har lärt mig att se det positiva och bygga på det, och att försöka är grunden i all inlärning. Shaping kallas det. I början liknar det ju nästan inte alls det där slutresultatet jag har som dröm. Men det är en början. Sedan är det bara att förbättra – ett steg i taget och bli glad över varenda liten gnutta förbättring. Jag försöker analysera vart hästen och ekipaget är i utvecklingen och inte lägga någon värdering i var man är. Man är där man är – inte där man inte är.

Och utgå från det i vidare utveckling. FÖr mig är det utvecklingen som är det roliga, det intressanta. Inte vart man börjar, eller hur långt det sedan bär. Utan hur det är i sjäva utvecklingsfasen – har vi roligt, blir hästen motiverad, blir jag motiverad, blir vi starkare och friskare, gladare och mjukare i våra pass och  lär vi oss något på vägen? Ingen är perfekt, ingen är fulländad eller färdig på något sätt. Och det har jag funnit en tjusning i. Tänk vilken tur – för hur trist hade det annars varit?

Och den dagen jag gör allting rätt och hästen gör allting rätt – den dagen slutar jag att rida. För då är jag ju klar med det. Och kan lära mig nya saker. Men det lär inte hända. Jag är själv för ickeperfekt för att det ska kunna bli så – jag är ju människa. Och jag vet och har lärt mig att om det inte blir som jag hoppats när jag rider har jag gjort något av följande:

  1. Haft för höga förväntningar
  2. Slarvat med grunderna
  3. Läst av situationen fel eller missförstått något
  4. Försökt mig på något jag inte bemästrar
  5. Inte kunnat kommunicerat ut det jag förväntat på ett bra och trevligt och trovärdigt sättsätt
  6. Inte gjort mig förstådd
  7. Inte hjälpt hästen tillräckligt att klara av det jag förväntade mig skulle fungera
  8. Inte analyserat hästen och dess situation på ett bra sätt.
  9. Inte sett eller hört det hästen försökt berätta för mig.
  10. Försökt för mycket

Och det är ok. Då har vi något att jobba på. Det är en chans att utveckla mig själv och samarbetet med min häst. Det är en möjlighet till lärdomar och klokheter, till utveckling och förbättring. Inte ett fel.

 

 

 

 

Och allt du behövde göra var att fråga…

Det hänger kvar. Tyvärr. Det där med att hästen minsann ska lyda, få oss att se bra ut genom att göra som vi säger. Det handlar om makt. Över ett oskydligt djur. Det är inte svårt att få makt över ett tamdjur – de är helt beroende av oss, och hästar liksom hundar gör det mesta för att vara oss till lags. Och de anpassar sig. Men är det verkligen det vi söker?

Och är det verkligen det som behövs för att få en bra tillvaro med en häst och lyckas i ridningen? Nej – det är snarare tvärtom, menar forskarna. De är väldigt tydliga på den punkten – att dominera, ställa sig över och tvinga är inte etiskt försvarbart utifrån ett hästperspektiv. Inte heller den bästa metoden – för det är inte något hästar förstår. Den förstår inlärningsteori och samarbete – inte hierarkier och dominans.

Jag håller på med hästar för att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är nog så för de allra flesta – hoppas jag i alla fall. Och det är väl det som motiverar oss alla till att kämpa i mörkret, jobba hårt för vårt hästintresse och stå ut med väder och vind, mörker och kyla och att hästintresset tar så omåttligt lång tid och inte minst kräver en hel del resurser i form av pengar.

Om vi nu tycker om dessa hästar så mycket – varför är det då så vanligt att vi hanterar och rider dem på ett sätt som vare sig är kul för oss eller hästarna? Hur kul är det egentligen att känna att vi ”ska” vara tuffa och domdera över ett djur vi påstår oss älska. Hur kul är det att bruka våld mot ett oskyldigt djur bara för att få som vi vill. Att stångas och bråka och kämpa och slita. Hur kul är det. När det kunde vara så annorlunda? Och varför tycker så många att vi måste? Och vilka argument gör att vi håller fast vi det när forskarna så tydligt berättar att det är det sista vi SKA göra om vi vill åstadkomma en säker och trevlig hästtillvaro för alla parter?

Hur roligt är det inte istället att kunna känna gemenskap med dessa fantastiska varelser. Att känna att man faktiskt kan jobba tillsammans med en annan djurart – och känna att det finns förståelse och vänskap emellan oss. Hur härligt är det inte att veta att ett djur faktiskt tycker om en, och tycker det är roligt att jobba tillsammans. Det är väl för 17 det som vi drömde om när vi var små och drömde om en häst – att dansa med häst?

Inte på det där sättet som liknar den där tragiska, ja hjärtskärande, björndansen man ibland kan få se när man är på resa i länder där djur ses som något annat än varelser med känslor och själ. Björnar som dansar i ett snöre kopplat till nosen – där man vet vilka hugg och slag som finns bakom, där man ser utsattheten och björnen som ett offer.  Utan tillsammans- i frihet. Som ordspråket som lyder:

To ride a horse, is to fly without wings

48996035_1138802696288637_8667218796164939776_n.jpg

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

Vi har tid

…och hästar tar mycket tid och kräver tålamod. Är det något jag lärt mig är att allt med hästar måste skyndas långsamt med. Så fort man jäktar för att få något gjort går allt åt pipsvängen. Det är som förgjort. Hästar och tid hör helt enkelt inte ihop.

Och stressar vi slarvar vi så då blir ingenting bra heller, även om det för stunden fungerar. Tar vi oss inte tiden att träna in något, utan bara hoppas att det funkar, kan det hela dessutom bli farligt.

Det finns massor med vardagsgrejer jag tycker många slarvar med. Det där med att sadla och tränsa i lugn och ro, och se att hästen är med på noterna. Lära hästen att det är okej att bli sadlad och att deras uppgift är att stå still när sadeln kommer på (även om man har hästen lös). Lära hästen att det är trevligt att bli tränsad (vilket också innebär att man måste orka tränsa på ett trevligt sätt), att vänta in en häst som tvekar istället för att tvinga sig på den så fort man möter minsta motstånd. Andas en minut – så går det mycket fortare. Och faktiskt – så kommer du spara en enorm mängd tid framöver – för om du skaffar dig en häst som är lätt att tränsa (genom att du lärt den att det är trevligt och angenämt och att allt sker på ett lugnt sätt) så kommer du ju inte behöva tjafsa varenda gång sedan, i resten av hästens liv. Det ger många timmars vinst. Men ändå verkar folk inte hinna detta i början? Dumsnålt kanske? Dumsnålt med tid…..

Än viktigare att ta sig tid är när vi rider. En galoppfattning när hästen är ur balans bara för att du vill ha en galoppfattning just då, blir det ingen bra träning av. En galoppfattning som sker i balans, och som alltid sker i balans, blir det däremot en champion av. Sådant tar tid. Att lära sig. Att kunna utföra. Att kunna vänta in under ridpasset.

Men allra viktigast är det när vi pratar om att utveckla en häst, eller försöker få en sjuk häst frisk. Hästar behöver eoner av tid för att utvecklas. De behöver god systematisk träning som sker i ett litet pyttesteg i taget och att man verkligen lägger en god grund för hästens utveckling. Här slarvas det och det här diskuteras flitigt i medier lite överallt. Men få verkar fatta att det handlar om just deras hästar – för de kan ju hoppa och studsa eller får godkänt på dressyrprogrammen. Så länge det varar ja. Sedan blir det risk för höga veterinärräkningar och hästar som stannar på LA istället för kommer vidare, för att en grund inte satts som den ska.

Och halta hästar sätts ofta igång alldeles för snabbt. Det ska liksom bli superatleter av hästar på nolltid, utan systematiskt träning? Kroppar fungerar inte så. Prova själv. GÅ från soffpotatis i november utan att ha sprungit en meter till Stockholm maraton (sker i början av juni) nästa år. Och se hur din kropp mår sen. Någon kanske klarar det, vi andra får brutna kroppar. Och vi kommer framför allt aldrig att vilja springa en meter till om vi försöker ändå. Näe – det måste få ta tid att bygga upp en kropp och en knopp, oavsett om man bara är ovan eller varit dålig. Så tid – det är den bästa vännen vi har. Om vi använder den väl och skaffar oss mer. Själv önskar jag mig en sisådär 28 timmar per dygn istället för 24. Skulle underlätta. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära och så mycket att träna in. Dagarna räcker ju inte till!

P.S Det var en av mina elever som berättade att SPanska Ridskolans Legendariske Chef Podhajsky sagt till sina elever att ”de har tid” när de skulle fatta galopp. Mycket klokt tycker jag – så nu använder jag frasen ofta, ofta!