Rollkursdebatten rasar vidare

Det är en sak att själv böja sig på det här sättet - stillastående. Hur går det att försöka röra sig framåt i princip samma ställning?

Med en ökad chans att uttrycka sig på webben, verkar också livet bli mer eller mindre svart och vitt. Det gäller de flesta frågor – allt från vargdiskussionen och vården, till arbetslöshet och sjukersättning. Ridsporten och dess etiska normer är inget undantag.

Sedan en tid debatteras fenomenet Rollkur, eller hyperflexion flitigt i medierna. I alla fall i hästvärlden. Få utanför vet vad det handlar om, men det handlar om HUR vi rider våra hästar. Så långt är klart.

Mot tradition – och fysikaliska lagar – eller bara modernt?
Traditionen är emot denna typ av verksamhet som ses som en nymodighet – kanske som en genväg till vinst? Fysikaliska lagar verkar också arbeta mot, enligt de rapporter jag kan se. Hur är det med upplevelsen för hästen. Och var tar metoden slut och djurplågeriet vid? Vilket ansvar har vi mot våra djur som vi använder för att ”sporta med”. Många frågor inryms i debatten och diskuteras hej vilt och fram och tillbaka.

Nu tar jag steget in i getingboet och lägger fram mina synpunkter, tillsamans med det underlag som finns om debatten. Det kommer ni se i de följande artiklarna under den här fliken. Jag ska försöka bena upp det så att ett forskningsresultat hamnar i en artikel, ett ämne i taget. För det är mer komplext än vad många vill tro.

Det finns en stor anledning till varför jag gör det här. Det är för att häst och människa – i harmoni, är en fantastisk upplevelse. När hästen brukas som en sportartikel, inte helt olika ett tennisracket, är något fundamentalt fel. Min inställning är tydlig och klar. Jag tror inte på att det finns någon objektiv journalistik eller någon objektiv vinkel. Vi har alla våra uppfattningar. Min – att rollkur strider mot den etik jag har valt att ha gentemot djur – bör vara klar och tydlig för alla.

Djur är levande varelser med ett lika rikt känsloliv som oss. De kan bara inte uttrycka det i mänskliga termer. Däremot är de olika oss på många sätt. Ingen ska behöva lida enbart för att någon annan vill uppnå något. Det är en av grundpelarna inom liberalismen, och i det här fallet måste vi inräkna hästen som individ också. De är värda all respekt. De är sociala, samarbetsvilliga, snälla och tåliga. Vad begär vi mer?

Än mer – de kan åstadkomma så mycket glädje och vara till så mycket nytta och ge så stor livskvalitet – om vi bara låter dem. Det finns mer att hämta än vi någonsin kan tro. Jag har gläntat på dörren, och stänger den aldrig igen.

Jag är glad att se att jag inte är ensam. Det finns en enorm mängd människor som är på samma linje som jag. Här är något att bita i för de som tycker att rollkur är okej. Och jag avslutar med en gammal vis man, Xenophon. Han, om ni inte vet det redan, är mannen som grundade ”the Art of Riding”, ridningen som konst. För det är en konst och det finns inga genvägar.

‘For what the horse does under compulsion… is done without understanding; and there is no beauty in it either, any more than if one should whip and spur a dancer.’

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

Häst som kött eller inte????

Tittar just på ett program på TV – Gordon Ramsay. De tar upp frågan om hästköttets vara och inte vara. I Frankrike finns hästfarmar, där det går att beställa hem en särskild häst att levereras i filéform. Där går nog min etiska gräns – men vart går din?

I Sverige, liksom i England varifrån Gordon säljs, skickas årligen mängder med hästar ner till Italien för att bli korvar. Korvar som vi gladeligen äter utan någon koll alls. Den resan är en helvetesresa för många djur. Mängder med djurrättsaktivister har filmat om dessa resor som innebär ett så ofantligt lidande för de djur som en gång sett som det bästa som går på vår jord. De lämnas till sitt öde, kanske för att ägarna tror att de får det bra dit de säljs. Eller så är det bara utjänta och totalt ointressanta ur ekonomiskt perspektiv.

Varje dygn lastas dessa intet ont anande hästar på transport efter transport. Och vi bryr oss föga. Det vi inte ser skadar oss inte – eller? Själv har jag i och för sig svårt att se mina bästa vänner bli mackpålägg. Jag känner för mycket för dem. Men så tar jag också mitt ansvar. När den dagen kommer finns det två alternativ. Det ena är avlivning och destruktion. Det andra är att om hästen är i skick nog, kan jag tänka mig att skänka den till en djurpark. En park där utrotningshotade karnivorer räddas, och där köttet kommer till nytta. Aldrig i livet jag säljer en gammal häst, eller låter en häst som inte kan vara till den nytta jag hoppats, hamna i orätta händer.

Jag äter gärna hästkött. Men att skapa farmer med hästar som föds upp till enbart kött tycker jag är ett rent slöseri. Hästar har ett bättre syfte här i världen och kan glädja oss så mycket. För några kommer ändå olyckan att vara framme. Och detta kött tycker jag generellt ska finnas i diskarna i Sverige.

Låt inte hästarna få uppleva helvetet på jorden genom en resa lkångt härifrån. Vem vet vad som drabbar dem. Låt dem vila i frid och gå över till de evigt gröna ängarna i frid, i respekt och utan lidande. Sälj aldrig en häst under 10 000 kronor, eller en ponny under 5 000 kr. Över detta pris lönar det sig inte att köpa för att skicka till slakt utomlands.

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

Gamla gubbar är som goda viner

Jag har ett beroende och jag tror jag är kär! De gamla gubbarnas och den gamla tantens insikter, kunskap, charm och starka personligheter är mina dagliga kioskvältare, mina klippor, mina bästa vänne roch min passion. Jo, jag talar om mina gamla hästar i stallet. Jag tänker även på min gubbe till hund.

Finns det egentligen något värdigare än en häst som sett allt, hört allt, överlevt det mesta och som vet så mycket mer än ryttaren? Finns det egentligen någon roligare personlighet än den vise som har barnasinnet kvar? Som skakar på huvudet åt den lilla jag-vet-bäst-ungen som tror att hon äger världen och lugnt går iväg till mattes sida, oavsett vad ryttaren gör. Eller som helt plötsligt inser att den lilla grästuvan de inte brukar se är rena rama Nobelmiddagen?  Som lyser upp när din röst hörs, och som du känner redan vet vad som väntar.

Vad är bättre än den gamla herrn som kanske busar runt när det inte handlar om allvar, men blixtsnabbt ställer om till full koncentration när han vet vad som gäller? Vem kan slå en häst som du kan sätta i galopp i skogen i ett visst tempo, och som håller det hela vägen även om jag som ryttare mer eller mindre rider baklänges för att hjälpa efterföljande ekipage i ridandets konst. Men som dessutom bara vägrar att gå förbi den där skylten som står på det öppna fältet, för att sedan gå igenom en bullrig by där barn springer under magen, hundar gläfsar i hasorna och lastbilar dånar förbi utan att så mycket som vifta på vänstra örat. Säg mig vad som försiggår i dessa giganters hjärnor och jag ska ge dig mitt liv.

För hur jag än försöker slutar jag aldrig att fascineras av dessa fantastiska individer som ger mig och andra så mäktiga upplevelser. Jag har så svårt att förstå mig på folk som säljer dessa djur för en spottstyver, efter att de arbetat år ut och år in, stått ut med alla våra dåliga humörsyttringar, som lidit igenom ryttare och ägare som ofta haft mer vilja än kunnande och som aldrig gett tappt, aldrig gett upp och som fortfarande har livsglädjen kvar.

Själv drabbas jag  då och då av en djup sorg över att de kanske inte kommer va hos mig för evigt. Tiden går, och en vacker dag kommer åldern att ta ut sin rätt även för dessa herrar och damer. De kommer att få beta på evigt gröna ängar och aldrig ha ont mer, aldrig riskera att drabbas av människans nycker och aldrig, aldrig kommer jag att få känna deras värme, skratta åt deras personligheter och hyss eller rida i full galopp genom skogen på dem, hästar som jag litar på så fullt och som fyller mig med så mycken glädje.

Men än är inte tiden här. Än har vi dagar att njuta. Leva i nuet är det som gäller, när stallet är fyllt av pensionärer. Varje morgon jag ser pigga ögon, varje dag jag ser dem leka i hagen och varje gång jag ser att deras ben och kroppar håller välsignar jag. För vem ska trösta knyttet, den dagen jag inte kan  tröstas av Alex, Daniel eller Tammy? När inte heller världens bästa shnauzer gläfser åt dörren när han vill ut, tigger kel genom att lappa till mitt lår, eller sjunger när roligheter är på gång. Ja, vem ska då trösta Knyttet?

lilla W

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,

 

Vem 17 vågar sälja en häst?

Hästar faller, liksom andra sällanköpsvaror under den lag som anger att en köpare kan reklamera varan upp till två år efter köpet om varan visar sig defekt. Samtidigt är det väl dokumenterat att ryttrare och hästägare kan förstöra en häst på veckor allena. Ekvationen går inte ihop.

Nu senast har en säljare, ett förmedlande bolag, sålt en häst för 150 000 kr. Rätten ger köparen rätt till ersättning, inte bara för köpskillingen utan för mängder med omkostnader. Totalt rockar det loss på en bra bit över 300 o00. Det sjuka i det hela är att hästen dömdes ut, att veterinärerna dock visade sig oeniga om den verkligen skulle dömas ut – OCH att hästen idag lever i all välförmåga och tävlar! Läs mer själva och bedöm själva på www.ridsport.se. Detbatten är i full gång där – vilket jag förstår fullkomligt.  

Det är så man sätter kaffet i vrångstrupen. Med denna dom är det då fritt fram för folk att köpa en häst, rida den hipp som happ och upptäcka fel och brister som de klagar på, när de i själva verket är de själva som gör skadan!  Lagen anger nämligen inte bara att det tar två år innan dolda fel-klausulen upphävs. Inom sex månader är det säljaren som ska bevisa att felet inte förelåg där från början. Andra domar har visat på att veterinärundersökningar inte är nog. Vad är då nog?

Näe – nu blir det nog tufft att få en bra hästbransch i landet. Mängder med folk har redan dukat under av finanskrisen, fler har tröttnat på alla lagar och regler och tillstånd som finns och nu detta. Det är så undertecknad undrar om vi svenskar verkligen vill ha hästar i vårt land. Trenden går ju åt motsatt håll.

En stor tanke skickas också till alla dessa hästar som ses som varor som kan användas hur som helst. Blir det fel på dem, det vill säga ”varan” är det hästens eget fel indirekt. Det är alltid fel på dem, inte på hanteringen, ridningen eller uppstallningen. Stackars arma krakar! Är det verkligen den synen vi ska ha? Varthän är vi på väg då?