Han kan kalla det jakt om han vill. Vem ”han” än är. Om han så är självaste Kungen. Och det är han ju faktiskt. Själv blir jag bara mer och mer negativt inställd. För det kungen gör när han kommer till vårt område är knappast jakt egentligen. Det är något annat. Något som stressar och som gör att just den dagen han dyker upp, om så bara för ett par timmar som det faktsikt är, känns som en evighet. Den tiden jag väntar på att han ska klara av sitt en och en halvtimmesdrevjakt som låter och väsnas och får hela gården att bli nerviga går så långsamt att den bara kan jämföras med tiden man vänatr på en veterinär när man har ett rejält kolikfall på gården. Så långsamt går tiden att det känns som den står stilla.
Det är inte jakten i sig som stör. Det är drevet, med hundar därtill. Det susar i skogen, hästarna hör ropen, hör energin som bryter tystnaden och de tycker inte om det. Nerverna ligger utanpå hela området. På mig med, även om jag försöker hålla mig lugn och på håll övervaka att ingen pålle får för sig att spränga ett staket, eller forsa runt i en box.
Nu har kungen inte kommit hit på flera år så det var en nygammal upplevelse. Jag hade kunnat vara utan. Det finns knappt några älgar i skogen. Fråga oss som bor här och följer deras steg och liv. Men nu var han alltså tillbaka. Så typiskt. Tur att det bara är en eftermiddag. Det hade också, har jag insett, vara mycket mycket värre.
För ingen har väl missat de arma shetlandsponnyerna som fick sätta livet till i en så kallad vildsvinsjakt häromdagen. Vilken fruktansvärd historia. Att någon klantar sig sjukt mycket och skjuter en ponny är fruktansvärt. Det här är något helt annat. De två ponnyerna som bodde på en gård med 25 hästar bodde i en lösdrift och var i sin vanliga hage invid stallet och folk var på plats i krokarna vid ”olycks”-tillfället. De sköts inte till döds vid första skottet heller utan skadades – en i benet och en i magen. Plågan måste ha varit oerhörd. Vissa uppgifter har också lämnats om att jaktlaget, där denna person som skjutit hästarna varit med i, inte heller hade rätten att jaga just på dessa marker. Någon måtta på idiotin får det väl ändå vara????
Nu är många jägare seriösa och tar säkerhetsregler och rutiner på största allvar. Det måste sägas. Jag har också sett oerhört många just jägare gå i taket över denna mans helt vansinniga tilltag. Det här är en skam för kåren i sig och sänker deras redan något tvivelaktiga rykte än mer. Man finner knappast ord. Så som sagt – det kunde tydligen ha varit mycket mycket värre. Själv fick jag bara huvudvärk av älgjakten här hos mig. Och de jägare som annars har markerna i området är mer än trevliga och kommunicerar jättefint med mig. Tack och lov.
Dressyrens sanna väsen. Vart hittar man det? Kanske gör man det på Paralympics. Plötsligt fylls mitt sociala medieflöde med bilder och videos på otroliga ryttare, glada och balanserade hästar och prestationer i harmoni mellan människa och häst. Allt det där jag efterlyser inom elitdressyren idag, flödar det av på Paralympics. Det är således här man hittar de riktigt skickliga ryttarna, de mest otroliga hästhanterarna med en sann kärlek till de bästa hästarna i denna sport idag. Då vet jag att det fortfarande existerar sådant här på jorden och det är i mitt tycke dessa pararyttare, som bokstavligen överkommer alla hinder, som borde vara de som får omslagsbilden på de fina hästmagasinen runt om i världen. Gå själva in på hashtaggen #paradressage så ser ni vad jag menar.
Officiella bilder från FEI.
För övrigt är det sjukt imponerande att se alla fantastiska tävlanden i de andra sporterna också…. Vilka människor det finns – vilka prestationer. jag rekommenderar verkligen alla att kika in lite extra på de paralympiska tävlingarna. Det ger verkligen lite tankar till vad människan kan åstadkomma när hon ser möjligheter istället för hinder.
Detta Paralympics kommer att gå till historien som ett av de mest uppmärksammade någonsin. Det är välförtjänt och underbart att paralympics röner sådant intresse denna gång – kanske får parasporten framöver den uppmärksamhet den så ytterst väl förtjänar. Så kanske folk som blir uttagna till eventet slipper betala för egen ficka bara för att få vara med, och sponsorerna hittar till alla dessa utövare som förtjänar bättre förutsättningar.
The legendary Danish FEI Para-Dressage star, @StinnaTange inspires us for the @Paralympics to come.
We are so excited to see what our athletes achieve in #Tokyo2020! 😍
Det var det enda jag ville se på ridsports-OS. Eckermanns ritter. Och så blir det så där knasigt som det kan bli ibland när man hanterar stora, känsliga och alerta djur. Det går åt pipsvängen och man flyger av. Så var den sagan slut. För mig är Eckermann vare sig större eller mindre av det. Jag är full av beundran för hans skicklighet i sadeln och hans kärlek till hästen som han verkar visa upp. Och att detta har blivit detta ridsports-OS mest spridda bild, ser jag enkom som positivt. Och som jag känner med Eckermann.
Men personligen drog jag faktiskt en suck av lättnad. Nu slapp jag och titt-sällskapet bli så upprörda över att behöva utstå stora starka män som hänger bakåt med full vikt i tyglarna, helt sjuka huvudlag, viftande svansar, gnisslande tänder och hackande sporrar i jakten efter någon enda som rider mjukt och fint i harmoni med sin häst. Det räckte med det vi såg och när vi sedan slog över till de andra fartfyllda, roliga och spännande sporterna där det inte gör något att man dammar till en boll med all den styrka man kan uppbåda var det som om jag kunde andas igen.
Ridsporten har problem. Stora problem. Och då talar jag inte om det urusla resultat som våra ryttare levererade under OS. Utan om det där jag tjatat om tidigare – sportens legitimitet som sådan. För genom att den återkommande väljer att sticka huvudet i sanden och försöker berätta för alla som undrar hur det står till med hästens välbefinnande att de inte fattar ett jota, så möter jag nästan enbart vanligt folk som undrar hur i hela friden hästar kan få BLÅ tungor av att bli ridna? Vad är det här egentligen, undrar folk som inte är initierade. Och om man inte fattat det innan, så kan jag berätta att om folk tycker att djurskyddet inte hålls i en verksamhet, så kommer den att stoppas. Som skedde med elefanterna på cirkus. Som skedde med det ”äkta” duvskyttet i OS. Jodå det har funnits men upprörde för många människor och inget proffs kunde övertyga allmänheten att duvorna visst inte hade ont av att bli skjutna och att allmänheten minsann inte fattade ett jota av sporten.
Som tur för mig har det funnits så enormt mycket annat spännande, roligt, underbart och rafflande att titta på. Där man inte behövt vara nervös över hur hästen har det där under ryttaren som vill vinna, där man inte undrat hur träningen ser ut när ingen ser på, där man bara kan skrika rakt ut när det blir mål/poäng och där människor med möjlighet till egna val ställts inför stora, ibland nästan övermäktiga, uppgifter. Det är så jag kan ångra att jag inte valde pingis som sport när jag var liten istället. Det hade varit betydligt lättare rent etiskt att leva med, och att vara en god ambassadör för.
Så grattis alla helt otroliga idrottsmän som vi kunnat njuta av under den här OS-tiden. Vilka bedrifter ni genomfört! Paris-OS har fått tillbaka mig framför rutan. Inte kunde jag väl missa när magiska Sarah var i bassängen, när Duplantis seglade över nytt världsrekord, när Sta Lucia eller Bangladesh tar sina första guld i friidrott någonsin, när Åhman och Hellvig smashade poäng efter poäng i beach volley eller när Kamga (min nya favorit!) sulade iväg diskusen längre och längre. Jag lämnade inte ens golftävlingarna ifred!
Sport ska vara schysst. För alla som deltar. Det ska vara roligt och kännas kul att se på. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att det kanske inte går rätt till och att det finns offer i sporten. Annars får det vara. Och som tur var kändes det som om detta OS, förutom på ridbanorna i Versailles, var fylld med just detta och jag saknar redan detta magiska spel som Paris lyckades genomföra. Vilka tävlingar det blev ändå! Och kanske, kanske var det positivt för mig att ridsporten inte lyckades övertyga mig om att titta. För nu fick jag ju se allt annat istället. Och det var en ren OS-vinst, inte minst för att jag så tydligt påmints om vad sport egentligen ska handla om.
En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Så idag är det alla-hjärtans-dag och jag hoppas verkligen att alla hästar och andra djur och alla de människor som sliter för att djur ska ha goda liv får inte bara en extra tanke utan verkligen känner att de är bäst i hela världen idag! Själv låter jag mina djur ha de som vanligt – vår välfärdsnivå känns ganska hög varje dag, det som räknas i längden. Men lite extra pussar och kli bakom örat blir det nog ändå. Kanske en morot med.
Men min energi idag tänkte jag faktiskt lägga mest på en hyllning till de fantastiska tjejer som inte bara vågade höja sina röster mot dressyrgiganten Cesar Parra och förhoppningsvis, äntligen, fick honom på fall! Vilka hjältar ni är.
Om ni missat det så är Cesar Parra en person som kommit mycket långt inom dressyrvärlden. Enligt FEI (Internationella Ridsportsförbundet) har han ridit världsmästerskap och OS och lever på att utbilda ryttare och träna unghästar. Bland annat har han deltagit flera gånger i Unghäst-VM på olika hästar och anses som en gigant i hästvärlden.
Redan 2009 kom dock rapporter och anmälningar på denne man för djurplågeri. Dom föll 2015- till Parras fördel. Han hade longerat en häst så illa (dessutom mycket hårt inspänd så den inte kunde röra sig) att den ramlat ihop och skadat sig ordentligt. Enligt ägaren själv så brydde sig inte Parra nämnvärt om fallet utan konstaterade ”de brukar komma upp av sig själva”. Detta friades Parras ifrån år 2015. En stor eloge till denna tjej och vittnen som försökte säga till, som stod upp för sin och sin hästs rätt – men som, vilket är alltför vanligt, hade rätt men inte fick rätt. Parra fick vara kvar på sin piedestal och fortsätta med sin ”träning”.
Och för bara ett par veckor sedan dök det upp förskräckliga filmklipp på Cesar Parras Instagramkonto. Uppståndelsen blev mycket stor. De flesta, inklusive undertecknad, förfärades över de klipp som visades där hästar plågades utan pardon för att ”dansa” för denna ”maestro”. Till en början verkade det som om Parra lagt ut dessa helt på egen hand, då de plötsligt fanns på hans eget instakonto.
Des vidéos d’actes de maltraitance du cavalier olympique Cesar Parra circulent sur les réseaux sociaux.
Sedan började fler och fler filmer komma. Alla lika vedervärdiga där Parra tydligt visar upp att han inte bara drar in huvudet på hästarna till bogen genom att spänna in dem med remmar så de inte kan balansera upp sig eller göra något mer än ta stryk, utan även har remmar och snören till hästarnas ben så att de ska få ”lyft” antar jag. Förutom då att han piskar hästarna stenhårt, även när det är ryttare på ryggen på dessa arma djur. Helvetet på jorden för hästarna. Jag delar inte mer än ovanstående klipp, för min beskrivning är illa nog. Men betänk att hästarna – de kunde inte välja att titta bort såsom auktoriteter gjorde TROTS att många varningar kom.
Det visar sig att den här gången har flera personer gått ihop och hjälpt till för att få stopp på denna Parra. De understödde varandra i filmningen av missdådaren – och skickade filmerna till amerikanska Ridsportsförbundet. Och precis som med Helgstrand – där Danska Ridsportsförbundet fick se dokumentären om hur hans personal misshandlar hästar låååångt innan den visades på dansk TV - agerade inte organsiationen förrän det filmerna och den brutala faktan blev allmängods. Så kom inte till mig och säg att det blir bra bara man säger till. Många har gjort det – många har kämpat för sina hästar och sig själva för att få upprättelse och få stopp på djurplågare i branschen. Mycket få ha haft någon som helst lycka. Hierarkiska strukturer fungerar så och klägget på toppen håller varandra om ryggen.
Som tur var gav sig inte denna lilla trupp som bestämt sig för att avslöja Parra. De lyckades kapa hans insta-konto och publicerade helt sonika filmerna där istället. Och resten är, som man säger – historia. När inte ens toppen nu kunde blunda för det faktum att ALLA vet – är han äntligen avstängd i alla fall. Temporärt (de är knappast supermodiga de här organisationerna som styr i hästvärlden). Först var det amerikanska ridsportsförbundet som stoppade honom och nu även FBI.
Men inte nog med det. Personer som Parra är knappast trevliga att ha att göra med för någon och han verkar ha varit en person som gillar att utnyttja allt levande runt sig. FBI har fått upp ögonen för denne man och hans verksamhet och gör nu en ingående utredning vad gäller 40 (!) misstänkta fall av trafficking. Han har ”anställt” personer som kommit och vistats visa VISA i USA och hotat att dra in VISA-handlingarna om de inte varit lydiga och snälla. Och det är något som amerikanska myndigheter tycker särskilt illa om.
Och denna sjuka historia blir inte ett dugg bättre av att det i filmerna som ridsportsförbunden fått ta del av syns ett antal tyska ryttare som är med på ”leken” med att plåga hästar. Så i Tyskland pågår nu också en utredning.
Så vilka hjältar dessa tjejer som gick ihop och avslöjade Parra-fallet! Modigt, rätt och vist. Må ni få en fantastisk framtid med era hästar.
Jag vill också passa på att ge ett fång rosor till alla som vågar säga till, alla som står på hästarnas sida och alla som offrar bekvämlighet, vänner, nätverk och allt annat som står i vågskålen för att stå upp mot de hierarkiska strukturerna och agerar visselblåsare vid otillbörligheter – oavsett om det gäller utnyttjandetav andra människor eller djur. Utan er vore världen en mycket, mycket mörkare plats och ni gör det i vetskapen om att ni HAR rätt. Tänk om ni också framöver kommer FÅ rätt, något som varit alltför sällan hittills.
Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.
Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.
Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.
Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.
Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.
Det var fasligt vad kylan biter sig in i märgen i år. Och snön. Är det inte snöstorm så är det -27 grader. Få dagar är utan oro och besvär. Det gäller att hålla värmen på alla sätt som tänkas kan, utom på några sätt. Alla sätt är inte bra.
Om det är något jag märkt vintertid är att luften ofta är förskräcklig i många stallar. Det går ju knappt att gå in och tänk på alla hästar som får stå i den där eländiga luften halva dygnet, eller ännu mer. Orsaken är inte att man stänger de dörrar som finns i stallet. Eller ens de fönster som man kanske kan öppna på ett säkert sätt på sommaren.
Orsaken är urusel ventilation.
Det finns mycket tydliga regler för hur ventilationen ska vara i ett stall. Hästar är nämligen väldigt känsliga för dålig luft och kan börja må dåligt på alla möjliga sätt. Det gör byggnader också. Ju varmare, desto fuktigare, Då hästar avger stora mängder fukt tar det inte lång tid för olika svamp- och mögelsporer att etablera sina små kolonier här och var – vilket försämrar luften ytterligare, men även förstör hela byggnader, om ventilationen är dålig och värmen hög. Så det finns all orsak att ta det där med ventilation på allvar. Frisk luft in, dålig luft ut. Så håller sig alla och allt friska, oavsett temperatur.
Man kan lösa ventilationen på flera sätt men alla inbegriper de luftintag och luftuttag, så att luften kan cirkulera. Det här är något länsstyrelsen kontrollerar på byggnader som inhyser mer än fem hästar – då förprövning krävs och detta ingår i förprövningen. Men det hjälper knappast eftersom länsstyrelsen inte kan vara på plats hela tiden, och människor kan uppvisa en sällsam förmåga att inte förstå hur saker och ting fungerar. I sin iver att hålla värmen i stall när vinterkylan sätter in så verkar många ta bort just ventilationen – när det behövs som bäst! Luftintag och luftuttag sätts igen och fläkten stängs av. Allt för att hålla värmen.
Tanken är nog god – men som med ganska mycket här i livet så går vägen till h-etet kantad av goda intentioner. Och med hästar är valet mycket enkelt egentligen – hästar gillar frisk luft. Hästar klarar sig fint i kyla.
Märker dessa stallhållare då inte själva hur dålig luften blir? Själv reagerar jag starkt, men så har jag väldigt mycket ventilation i mitt stall, inklusive otäta dörrar och fönster som ger det där lilla extra (och en fläkt därtill om så behövs). Genom luftintagen har numera de vilda småfåglarna hittat en väg in. Lite häftigt kan jag tycka 😀 Heller det än att vistas i ett stall som stinker urin och stöv. Vill du?
Har du en häst uppstallad i ett stall där luften känns unken och dålig så är det läge att säga till. Det kan orsaka problem både för dig, din häst och byggnaden.
Vill du veta mer så är HästSverige en mycket bra portal med information om ventilation i stallar. Här är länk till artikel om ventilation.
Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.
Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?
Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.
Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.
Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.
Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.
För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.
Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.
Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.
Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?
Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.
Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀
Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.
Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:
Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.
Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.
Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.
I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?
Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .
Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.
Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).
Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.
Det är inte enbart hästttidningar och hästfolk som reagerar på Operation X dokumentär om Andreas Helgstrand. Men till skillnad från de flesta hästtidningar, så sker också en vidare, högre ställd, diskussion om människans rätt att (ut)nyttja djur i icke-häst-medier. Igår till exempel skrev Ann Heberlein, teologie doktor tillika författare och fristående kolumnist på Svenska Dagbladet, en kommentar i Svenska Daglbladet angående programmet.
Det är ett klokt inlägg, mycket väl värt sin läsning – klicka här för artikeln , där Ann diskuterar vad som egentligen hände med kärleken till hästen inom ridsporten och konstaterar så vist: ”Våra husdjur utgör en brygga mellan natur och kultur, det vilda och det tama”. Ja så KUNDE det ha varit på riktigt, om vi inte låtit vinstjakten tagit över ridsporten, och inte låtit sätta ”eliten” (som inte alltid kommer dit för kärleken till hästen, utan för sina vinnarskallar i tävlingssammanhang) i förarsätet. För som Ann skriver – ”Vad hände med kärleken till hästen?”. Ja vad hände egentligen? Bra fråga Ann! Det är dags att ta tillbaka ridsporten där den hör hemma – hos de som verkligen älskar hästar.
Så drar jag mig ju också till minnes att jag minsann för många år sedan haft Ann Heberlein med dotter som elever på läger i Skåne. Kommer ihåg att jag tyckte mycket, mycket om henne, och är glad över att hennes engagemang inom ridsporten inte är helt borta, även om hon har många andra ämnen som också tar hennes engagemang.
För övrigt har nu TV4 beslutat att köpa in rättigheterna till dokumentären om Helgstrand från Operation X och TV2 Danmark. Vi får väl se när den visas, men jag tror TV4 vill smida medan järnet är varmt.
Busenkelt! 