Det var det enda jag ville se på ridsports-OS. Eckermanns ritter. Och så blir det så där knasigt som det kan bli ibland när man hanterar stora, känsliga och alerta djur. Det går åt pipsvängen och man flyger av. Så var den sagan slut. För mig är Eckermann vare sig större eller mindre av det. Jag är full av beundran för hans skicklighet i sadeln och hans kärlek till hästen som han verkar visa upp. Och att detta har blivit detta ridsports-OS mest spridda bild, ser jag enkom som positivt. Och som jag känner med Eckermann.
Men personligen drog jag faktiskt en suck av lättnad. Nu slapp jag och titt-sällskapet bli så upprörda över att behöva utstå stora starka män som hänger bakåt med full vikt i tyglarna, helt sjuka huvudlag, viftande svansar, gnisslande tänder och hackande sporrar i jakten efter någon enda som rider mjukt och fint i harmoni med sin häst. Det räckte med det vi såg och när vi sedan slog över till de andra fartfyllda, roliga och spännande sporterna där det inte gör något att man dammar till en boll med all den styrka man kan uppbåda var det som om jag kunde andas igen.
Ridsporten har problem. Stora problem. Och då talar jag inte om det urusla resultat som våra ryttare levererade under OS. Utan om det där jag tjatat om tidigare – sportens legitimitet som sådan. För genom att den återkommande väljer att sticka huvudet i sanden och försöker berätta för alla som undrar hur det står till med hästens välbefinnande att de inte fattar ett jota, så möter jag nästan enbart vanligt folk som undrar hur i hela friden hästar kan få BLÅ tungor av att bli ridna? Vad är det här egentligen, undrar folk som inte är initierade. Och om man inte fattat det innan, så kan jag berätta att om folk tycker att djurskyddet inte hålls i en verksamhet, så kommer den att stoppas. Som skedde med elefanterna på cirkus. Som skedde med det ”äkta” duvskyttet i OS. Jodå det har funnits men upprörde för många människor och inget proffs kunde övertyga allmänheten att duvorna visst inte hade ont av att bli skjutna och att allmänheten minsann inte fattade ett jota av sporten.
Som tur för mig har det funnits så enormt mycket annat spännande, roligt, underbart och rafflande att titta på. Där man inte behövt vara nervös över hur hästen har det där under ryttaren som vill vinna, där man inte undrat hur träningen ser ut när ingen ser på, där man bara kan skrika rakt ut när det blir mål/poäng och där människor med möjlighet till egna val ställts inför stora, ibland nästan övermäktiga, uppgifter. Det är så jag kan ångra att jag inte valde pingis som sport när jag var liten istället. Det hade varit betydligt lättare rent etiskt att leva med, och att vara en god ambassadör för.
Så grattis alla helt otroliga idrottsmän som vi kunnat njuta av under den här OS-tiden. Vilka bedrifter ni genomfört! Paris-OS har fått tillbaka mig framför rutan. Inte kunde jag väl missa när magiska Sarah var i bassängen, när Duplantis seglade över nytt världsrekord, när Sta Lucia eller Bangladesh tar sina första guld i friidrott någonsin, när Åhman och Hellvig smashade poäng efter poäng i beach volley eller när Kamga (min nya favorit!) sulade iväg diskusen längre och längre. Jag lämnade inte ens golftävlingarna ifred!
Sport ska vara schysst. För alla som deltar. Det ska vara roligt och kännas kul att se på. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att det kanske inte går rätt till och att det finns offer i sporten. Annars får det vara. Och som tur var kändes det som om detta OS, förutom på ridbanorna i Versailles, var fylld med just detta och jag saknar redan detta magiska spel som Paris lyckades genomföra. Vilka tävlingar det blev ändå! Och kanske, kanske var det positivt för mig att ridsporten inte lyckades övertyga mig om att titta. För nu fick jag ju se allt annat istället. Och det var en ren OS-vinst, inte minst för att jag så tydligt påmints om vad sport egentligen ska handla om.
Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?
Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.
Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.
Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.
Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.
Att det är smolk i OS-bägaren inför Paris-OS i dressyr är kanske en underdrift när jag tänker efter. Det här måste nog vara skandalernas skandal. Igår gick självaste supermästarinnan, kvinnan som tillsammans med megatränaren Carl Hester, framställt sig som de stora ambassadörerna för hästarnas välfärd ut med att hon inte kommer delta i det OS som alldeles snart drar igång! Vilken skandal! I mitt huvud ringer – ”Även du min Brutus”….. Och fallet från den absoluta toppen kan bli väldigt långt och väldigt hårt.
Anledningen till att Dujardin inte kommer till OS är att hon blivit avstängd då det finns en fyra år gammal video av henne när hon tränar hästar i Nederländerna. Det är tydligen ingen smickrande video. Ingen har sett den förutom FEI- internationella ridsportsförbundet, men den lär visa Charlotte när hon ”tränar” en häst genom att slå den på benen 24 gånger med en långpisk på under en minut (undrar vem som räknat) som ”en cirkuselefant”. Som om nu ”cirkuselefanter” skulle behöva vara vana vid sådan träning (det är de antagligen, fruktansvärt nog).
Så nu är kaoset igång och spekulationerna går heta. Självklart har Charlotte gått ut med ett långt brev om hur hon skäms och att det här inte är bra alls. Men fyra år senare, samtidigt som varit ambassadör för djurskampsorganisationen The Brooke (organisationen rekommenderas varmt – de kämpar för alla arbetsdjur i världen och deras livsbetingelser – se filmen och strunta i att det är Charlotte).
Inte blir det bättre av att det är en nederländsk advokat som lämnat in filmen till FEI precis innan detta OS. VI kan lugnt konstatera att nederländska laget inte själva är särskilt kända för sin hästvänliga ridning, utan att säga för mycket eller utesluta eller inkludera några namn. Så vissa känner att det är väldigt lägligt att komma in med filmen till FEI precis nu. Ökar det chanserna till guldmedaljer att slå ut den alltid vinnande Charlotte redan innan OS-tävlingarna börjar?
Än värre för sporten i sig är faktiskt att OS-kommittén för närvarande väljer att avstå beslut om att dressyr över huvud taget kommer vara en OS-gren 2028. De skjuter upp detta beslut till ett senare tillfälle, efter att ha aviserat att de skulle besluta det nu under sommaren. Hänger hela OS-dressyren löst nu? I så fall vore det en än värre skandal, men kanske också en naturlig följd av all den skit som grävts fram i den här, bland allmänheten nu snarare sedd som smutsiga, sporten. Det lär oavsett vara en lång, lång, lång väg tillbaka för dressyren att få statusen som en fint ansedd sport igen.
Vi har sett det förr – inom boxning, brottning och längdskidor. När skandalerna bara blivit för mycket. Och nu ser vi det inom dressyren.
Uppriktigt sagt så skiter jag i dressyren och de som tjänat storkovan på att visa upp potemkinkulisser när baksidan är så mörk som den verkar vara . Vad jag vill se är ett nappatag för hästarna skull. Snälla – kan någon i toppen någonsin se hästarna som drabbas i det här? Som en viss politiker undrar jag hur mycket smink de ska lägga på grisarna innan hela korthuset faller. Många klichéer blev det i detta inlägg, men å andra sidan känns just nu hela sporten som en enda stor kliché just nu. Måtte detta vända.
En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.
Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?
Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.
Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.
Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.
Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.
För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.
Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.
Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.
Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?
Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.
Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀
Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.
Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:
I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.
Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.
Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.
I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!
Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.
Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM. 1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.
Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.
Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.
Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.
Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.
Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?
Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.
Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!), eller är det bara slump?
När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.
Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?
Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).
Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.
Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?
Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.
Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!
Albert Vorn är en legendar inom hoppsporten. Han har nästan femtio års erfarenhet inom sporten, dels som internationell ryttare själv med bland annat ett OS-silver i samlingen, men också som tränare. Som det senare har han gjort avtryck, men kommer han att göra skillnad? Många av oss hoppas det, för vad han talar om är välfärden för hästarna. I det här inslaget uttalar han sig om problemet med djurskydd och hur det kommer sig att livet för hästarna inte blir bättre med tiden, snarare ibland tvärtom.
Numera kan nämligen vem som helst köpa på sig en fin häst och gå upp i klasserna. Det mesta inom ridsporten, menar han, handlar om vad ryttaren vill. Inte vad som är bra för hästen. Och det finns inget som stoppar någon helt utan kunskap om ridning och hästar att vara ute och tävla. Hör hans egna ord:
Gaspari – En svensk hingst som var något alldeles extra. Två OS hann han med tillsammans med beridare Yngve Viebke, samtidigt som han verkade som betäckande hingst under alla år – och fick 593 föl inklusive hela 13 godkända hingstsöner. Han blev 26 år gammal.
Noterar formen på denna häst – inte riktigt det vi kanske ser idag på tävlingsbanan. Varför inte då? Formen är bärig, lätt och bara helt underbar. En inspiration även idag. Klippet hittade jag på Hippson. Läs mer om Gaspari på Hippson.
Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )
Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.
Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.
Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage. Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.
Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser? Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!
Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…
En häst är alltid en häst.
Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….
I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.
Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von Pongracz. Hiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.
Busenkelt! 