Ge mig valet mellan två ting: OS-guld eller det samarbete det här gänget uppvisar, och jag väljer utan att blinka det senare. Det varar så mycket längre och ger så mycket mer. Så här ska det vara, när samarbetet mellan häst och människa stämmer.
hästhantering
Hur får vi bukt med hästars rädsla?
Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.
Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.
Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.
Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.
De olika sätten
Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.
Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.
Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.
En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!
Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.
Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?
Vilket sätt är bäst
En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.
Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.
Gradivs inlärning är modellen!
Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.
Vad lär vi oss
Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!
Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!
Vill du läsa hela rapporten?
Inridning min väg – del två
Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!
Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.
Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.
Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.
Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……
Nosgrimma – smart detalj eller källa till skada?
Varför har vi nosgrimmor på hästarna när vi rider? Det råder faktiskt delade meningar om poängen med nosgrimmor. I flera ridsportsgrenar används inte nosgrimman alls och i körning är det heller inte lika vanligt som i hopp- och dressyrvärlden. Det råder dock stor enighet om att nosgrimmor som är hårt åtdragna eller sitter fel orsakar mycket onödig smärta på hästen.
Med eller utan
I hopp- och dressyrvärlden däremot är nosgrimmor legio. Det finns en uppsjö olika typer av nosgrimmor som alla anses bra för vissa saker. I dressyren är nosgrimman tom obligatorisk. Tvärtom är det på pleasurebanan och de andra grenarna som finns inom western. Där får man inte ha någon nosgrimma alls. Men traditionen med olika typer av nosgrimmor är verkligen ett nytt fenomen. Visa gärna mig den ryttare som för femtio år sedan använde en aachenrem eller liknande. Det är otroligt vad mycket saker vi uppfinner för att ta bort symtom och inte behandla orsaken…
Varför nosgrimma?
Många anser att en nosgrimma är till för att hålla munnen stängd. På så sätt kan inte hästen komma undan bettet genom att gapa. Huruvida detta är en korrekt anledning till att ha nosgrimma beror mycket på vilken filosofi som man anbringar problemet med. Själv är jag en varför-frågare. Varför gapar hästen? Är det av lathet eller för att den bara inte vill ”lyda” oss som den gapar, och därför är det korrekt att dra åt den ordentligt och rida på lite tuffare? Etologerna skulle nog inte hålla med. Det finns inga dumma hästar, och hästar är födda till att samarbeta. Dessutom älskar de att springa och leka. Varför försöker den då komma undan, om det inte är något annat fel i botten?
Problemet löses nog istället genom att hästen börjar tycka att det är roligt att arbeta tillsammans med människan. Allra helst ska ju hästen dessutom vara fullt frisk och inte få ont av det vi gör. Muskelspänningar, hårda händer, tandskador och mycket annat kan orsaka en häst att försöka undvika bettet. Om den kan. Och mm så är, behöver hästen veterinärvård och inte en hårt åtdragen nosgrimma. Eller så behöver ryttaren lära sig balansera upp sig själv utan att ta hjälp av tygeln, eller få en mjuk och trevlig hand istället för ett skruvstäd. En hårt åtdragen nosgrimma torde snarare skapa spänningar och motstånd, än harmoni och lätthet.
Tid för förändring
Det här håller, tack och lov, också på att slå igenom bland nosgrimmefolket i allmänhet och vissa grupper i synnerhet. Craig Stevens är en dressyrdemon som arbetar hårt för att få folk att lossa på nosgrimman. Hästtandläkaren Torbjörn Lundström är en annan, och han ser en hel del skador förknippade med grimma och bett. Även Tell har arbetat med detta i en studie, som ett examensarbete på Veterinärhögskolan 2004. En av anledningarna till att nosgrimman ger skador är att många nosgrimmor sitter fel. De måste vara väl avpassade till hästen och får absolut inte klämma!
Hålla tränset på plats
En annan anledning till nosgrimmor är att hålla tränset på dess rätta plats. Det är också det som borde vara det egentliga syftet med en nosgrimma. Det finns däremot andra lösningar. På gamla träns går det att se nosgrimmor som löper igenom sidostyckena. Vissa av dessa nosgrimmor är de facto enbart ett läderband som löper över hästens nosrygg, och sluter inte om hela huvudet. Varför görs inga sådana träns längre? Ett sådant hade jag älskat, för nosgrimmorna är verkligen ett bra sätt att få tränset att ligga still på huvudet.
Träns med en typ av nosgrimma som bara går på ovansidan av huvudet. Perfekt för att hålla tränset på plats.
Utan nosgrimma
Visst går det att rida utan nosgrimma. Det går då inte heller att lura till sig ett stöd i bettet eller vara hård i handen. Det kommer hästarna undan och det ser jag som odelat positivt. Det jobbiga är ibland att vissa träns halkar runt något, men det finns andra sätt att lösa det på. Hästarna tycker faktiskt att det är jobbigt när den kommer på. Därför får jag öva det ibland, i alla fall de som jag vill kunna visa på vanliga ridbanor på tävling eller visning… . Det som dock får mig mest fundersam är att många fortfarande frågar varför jag inte rider med nosgrimma. Det vore mer intresant att fråga varför man har något, än att man inte har något? Eller hur? Särskilt som det går utmärkt att rida utan.
Mer läsning finns bland annat här:
Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045
Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.
Övningar till för att lyckas!
När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.
Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.
Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.
Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.
Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:
”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”
I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.
Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida
Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.
Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?
Tillvaron med ett ledarsto – del 3, lita på din häst!
Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.
Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.
Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.
Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.
Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…
När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.
Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…
Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.
Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.
Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….
Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.
Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.
Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.
Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.
Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.
Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.
I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….
Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto
Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.
Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.
Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.
Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.
Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!
Det betyder rakt fram mot publiken.
Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).
När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.
Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.
Min fråga till Leslie?
”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.
Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.
Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.
Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg
Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.
Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.
Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.
Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.
Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.
Tillvaron med ett ledarsto – del 1
Jag minns så väl första gången jag och mina vänner körde till Sörmland för att titta på en unghäst som var till salu. Det var ett litet sto som vi skulle titta på, för att jag önskade mig en ung ridhäst att utvecklas med. Det var i början på våren då livet börjar på nytt, och då hästintresset vaknar efter en lång vinterdvala.
Bakgrunden till mitt letande var allt annat än lycklig. Jag hade redan en ung, och mycket älskad valack hemma, som inte var till för att få vara i denna världen. Inte för att jag ville se det, men det var nog så med min älskade Seke. Han var på något sätt för ädel för oss människor och är nu en fri och vacker silhuett på himmelen när solen lyser som allra vackrast, och vemodet ändå finns där. Jag bär mig med honom överallt, i allt jag gör, för evigt.
Då jag letade mitt blivande sto, var Sekemannen ännu i denna världen, men inte särskilt brukbar. Nåväl, det är en lång och annan historia. Vad vi fann på plats hos försäljaren var i alla fall ett oinridet treårigt sto som jag inte kände jag riktigt fick kontakt med. När hon skulle visas lös i ridhuset, sprang hon mest utmed kortsidan och vägrade gå ut på banan. När hon då visades på ridbanan ute istället var hon inte så mycket mer att orda om. Tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag var imponerad…. Jag ville ha något jag inte kunde få, och inte var det här stoet någon bra ersättare.
Övertalad av vänner
Men mina vänner tyckte helt klart annorlunda. Det blir en bra häst, envisades de. Och jag lyssnade på mina vänner. Vad är vänner annars till för? Och så rätt de skulle komma att få, men så lång tid det skulle ta mig att inse det! W kom till mig för att jag hade svåra, tuffa och livsviktiga läxor att lära – men det var jag glatt ovetande om på den tiden. Tur var kanske det….
Så nog köpte jag den där lilla oansenliga saken med sned bläs. Kanske hade hon lite korta ben också? Och början blev ju som den blev, när jag fick hem en häst som inte var min i hjärtat. Jag älskar alla djur, missförstå mig rätt. Men hon kunde lika gärna varit någon av inackorderingarna, och inte min egen.
Allt okej – men ändå inte
Trots känslan var jag engagerad och envis och jobbade mycket med min nya lilla häst. Jag marktränade, på det sätt jag gjorde då, och red in på det sätt som jag också gjorde då. Det mesta gick bra, som jag minns det. Jag flög inte av och vi utvecklades till något som kunde likna ett ekipage i alla fall. Visst blev vi någorlunda vänner W och jag. Trodde jag i alla fall. Jag la ner tid och själ på att få kontakt. Men icke – jag kändes mest som om jag var ett (o)nödvändigt ont i W. Det kändes liksom som om hon inte hajjade vad jag var bra för! Jag blev dock själv mer och mer fäst vid den lilla hästen med det stora humöret.
Humör!
För visst hade hon ett förskräckligt humör den där lilla damen. Leslie Desmond och min hovslagare lekte mycket med hästarna den första sommaren jag hade W. Leslie påpekade hela tiden att man borde vakta bakkärran på hästen – hon slår! Jag fattade nada, om jag ska vara ärlig. Hittills hade allt i alla fall gått riktigt bra, tyckte jag trallala. Det är svårt att se under ytan för den som inte vill se. Det erkänner jag gärna. För jag lärde mig snart läxan.
Det smäller!
Sommaren går och nätterna blir kortare igen. Hösten börjar och våra hästlektioner på gården tar vid. Någon riktigt alert lirare passar på att, precis före lektionen, lämna lilla W ensam i hagen. W springer, springer och springer. Jag är övertygad om att hon ska spränga hagen. Barnen står och tittar på. Jag går in i hagen för att få in henne med de andra. Mitt pucko. Mitt enfaldiga pucko.
Är huvudet dumt får kroppen lida. Jo tack. Min förmåga att coola ner lilla W är obefintlig. Hon vill att jag ska gå, vilket resulterar i att W ger mig en kick med båda bakbenen rakt i svanken. Vilken väckarklocka! Har hon skor på sig, hinner jag tänka innan jag segnar ner på marken inför barnens ögon.
Rädd!
För första gången inser jag att jag är rädd för min egen häst. RIktigt rädd. Jag klarar mig med blotta förskräckelsen. W hade inga skor bak och visste vad hon gjorde. Hade hon velat hade jag suttit i rullstol idag. Det gör jag inte – jag sitter till häst, på W:s rygg och är så trygg en människa kan vara! Det tackar jag W själv för. Hon tog inte mitt sätt att hantera hästar. Hon krävde mer. Hon krävde, och kräver än idag, människor med känsla, kunskap och finess.
Lära mig läxan.
Jag lärde mig läxan av W och jag lär mig än. Hon är en alfahona av guds nåde, vis som få, klok som en uggla, mer intelligent än vad som är riktigt nyttig och med en humor som kan få mig att kikna. Lilla W är också den tryggaste häst som en person som får kontakt med henne någonsin kan sitta på. Hur det kommer sig? Läs del två – om hur en häst kan få en att fatta att allt inte är vad det synes vara.
Mr. McAllen – en karl med forskning som grund
Så fann jag honom till slut – mannen som verkligen pratar om hästar utifrån hästens synvinkel. Det skedde av en slump, då jag kikade in på Tidningen Ridsport. I den här artikeln nämner tidningen att hästtränaren och beteendeforskaren Dr. Andrew McLean ska föreläsa på årets stora internationella forskningskonferens på SLU.
Och jag visste direkt att det var honom jag letade efter – jag kunde bara inte komma på namnet när jag letade runt på webben. För jag har läst om karln förut och fann honom mycket sympatisk, kunnig och intressant. Nu har jag kikat in på hans hemsida – en mycket utförlig hemsida om vad som är de viktiga principerna i ridning och hantering.
Och – det bästa av allt! Han understrycker vikten av att ge eftergift och konstaterar att det inte finns några dumma och elaka hästar! JIPPIIIIII! Äntligen säger jag bara, äntligen! Jag kommer här på bloggen att skriva om hans forskning och hans metodik som bygger på vissa grundprinciper. det är för bra för att låta bli.
Under tiden går det att kika in på Andrews hemsida
Busenkelt! 