Urusla arbetsvillkor inom hästbranschen

Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.

Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.

Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.

I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?

Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .

Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.

Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).

Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.

Hellre snö än tö

Det är bara att erkänna – någon vintermänniska är jag då inte. Men att välja mellan lera och regn på tvären och fruset med lite snö och kyla är ganska lätt ändå. Det var faktiskt en av många anledningar till att jag flyttade från Skåne upp hit till norra Västmanland. Aldrig förr hade jag frusit så dant och när de hästar jag släppt ut från stallet till hagen vid åttatiden på morgonen redan klockan elva trängdes vid grinden och sa: ”vi vill in nuuuuuuuuuuuu!” förstod jag att jag inte var ensam. Dessa hästar som tidigare klarat av kyla och snö till förb-nnelse utan täcke frös nu så de skakade. Det var bara att köpa in ett helt gäng täcken och lära sig att spola av alla hästar från den lera som de så ofta var täckta med nästan från topp till tå var och vareviga dag. Vilket jobb det var i mörkret! Det kändes som jag aldrig kom ur de där gummistövlarna till slut, gummistövlar som jag verkligen, verkligen tycker är jobbigt att gå omkring i. Och det kändes som man aldrig skulle bli varm igen, då allt blev blött och kallt hur man än gjorde.

”Äntligen är du här – jag vill in och få mat” /Knasen

Och visst fick vi ett antal fina vintrar här i Västmanland när vi flyttade. Ibland med så mycket snö så det inte gick att rida på vallen – magarna tog i snötäcket, så djupt det var. Och visst har jag bilder på när ungdomarna envisats med att vara ute i 25 graders isande kyla och jag oroat mig för förfrusna tår och näsor. Snö lyser i alla fall upp, och det skitiga klabbiga har varit långt borta. Rent, vackert och torrt. Då klarar sig såväl djur som människor sig ganska bra bara man rör på sig.

Men de senaste vintrarna har tyvärr mest inneburit mörker och is. Is, is, is. Överallt is. Och ett mörker som aldrig verkar ge vika. Klimatförändringarna märks tydligt när man bor på landet och är beroende av väder. Jag hoppas på en bättre vinter i år. Vi har nu utstått höstens regn och lera. Det har således tack och lov frusit till ordentligt här nu, så tjälen gått i backen och idag väntas mer snö in – vi har ett litet, litet snötäcke men det blir knöligt i hagarna när det fryser på fort och ingen snö kommer. Så även snön är välkommen.

Det känns som jag den här gången förberett mig väl i alla fall för vinterns alla mödor. Varje säsong har sin, och vinterns kyla har sin speciella möda. Vattenkarens värme är inkopplad, frostvakterna i ledningarna likaså. Utan vatten står man sig slätt. Och så fort det blir kallare blir elen uppenbarligen snordyr (tack för det politiker) så inköp av timers så byttorna värms på natten är en god investering. Vattenslangar är upprullade i uppvärmda lokaler så att de kan tas fram vid behov. Bara att rulla ut när färskt vatten behövs.

Traktorn är servad liksom lilltraktorn ”Lille blå”, med förhoppningen att de ska funka hela vintern. Det funkade sisådär. Nybörjartrassel startade vintersäsongen då lilltraktorns startmotor gick sönder. Tur sånt går att fixa. För nog behövs båda traktorerna som mest under vintern – sladda ridhusbana, mocka lösdrifter, köra spån och silagebalar, skrapa bort lera utanför lösdrifterna, ploga och ta bort snö.

Hö är inköpt till fjording Knasen som har svårt att äta silaget vi har. Lucern, höpellets och proteinmüsli likaså. Och gången mellan ridhus och tjejernas lösdrift är ”Hubertsäkrad” (han tar sina chanser den herrn att larva iväg åt sitt eget håll), så att jag lätt kan låta tjejerna få bra underlag och ro i ridhuset när så passar. Lösdriften i alla ära, men nog älskar de ridhuset lite extra ändå.

Och täcken är fixade, hela och rena. Eller var… innan regntiden i november satte sina spår. Flera av de äldre behöver mer täcken än förr, för att inte slösa på energin de så väl behöver för att hålla hullet. Som tur var vet jag också att mina hästar säger till om de vill in och vila i stallet ett tag. Då kommer de till grinden och blänger tills jag kommer med en grimma. Det är en lycka, en lycka som kommer av många års samvaro, där de allt eftersom förstått att jag försöker lyssna och agera på deras signaler, även om jag är en klant som inte fattar allt (de lär sig prata mycket T-Y-D-L-I-G-T så jag ska fatta….). Har faktiskt märkt samma fenomen vad gäller gnägg också. Det är inte bara det att de hö-hö-höar när de får en mathink serverad, eller ska få den serverad enligt dem. Det är också vrålgnägg på kompisarna: att de vill ut från stallet till sin flock, eller att jag borde ta ut den som är i stallet till flocken. Dessa vrålgnägg dyker upp när de märker jag är i antågande och hör mig komma gående. Om de inte hör mig, eller märker mig är det knäpptyst. Kommer jag mot stall eller hage vrålar de och stirrar uppfordrande på mig. Jag har testat om min tes här verkligen stämmer ett antal gånger. Det gör det. Tro mig. Rätt kul faktiskt. Och användbart. En häst som jag tar in i stallet och som mår dåligt eller som är mycket trött nöjer sig med det sällskap de har i stallet (ställer givetvis aldrig in en häst ensam en längre stund) och är tyst som en mus. En häst som är pigg och alert, vill vara ute med kompisarna. Och då vrålar de. Vrålar de även när de får en hink med müsli har de verkligen tröttnat på att stå inne.

Är vi ute och går och det inte är för kallt funkar det att vara utan täcke. Annars blir det täcke på för Manne numera.

Även min lilleman till hund, Manne, behöver numera täcken för att inte frysa. Han har alltid klarat sig fint utan tidigare. Jag har försökt, men han har tydligt visat att han inte vill ha dem på. Nu tar han tacksamt emot hjälpen att hålla värmen. Även han är en äldre herre vid det här laget och det påminns man om lite då och då. Även om han fortfarande, vid snart 12 års ålder, är en gynnare med mycket energi och lek i kroppen.

Så hoppas vi på att den snö som nu kommer får ligga till jul. Då blir ju december ganska mysig ändå. Men det är ju inte vi som bestämmer en sådan sak, så vill det sig illa blir det till att ha solsken i sinnet, och humöret uppe på de sätt man kan ändå. Badtunnebad, IR-bastumys och levande ljus, en god bok, trevligt sällskap och att man älskar sina djur väldigt mycket brukar vara en god hjälp på traven.

Har dessutom försökt få abonnemang på TV2 Danmark. Gick inte alls. Det är ju dokumentären (del 1 av 2) om Helgstrand ikväll – den omtalade om hur han verkligen gör för att bli så framgångsrik och tjäna så mycket pengar. Lär inte vara så upplyftande att titta på om jag förstått det rätt. Men något som känns viktigt att följa, av många olika skäl. Men nu fick jag tydligen inte ha abonnemang – tror man behöver betalkort registrerat i Danmark om jag förstod det rätt. Så jag får se hur jag löser detta – för se den vill jag, även om det kanske får mitt hjärta att snörpas ihop.

Varg och lösa hästar inleder vinterns första måndag.

Varg och lösa hästar inleder vinterns första måndag.

Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.

Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.

För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.

Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.

Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.

Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.

Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.

När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.

Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.

Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.

Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.

Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?

Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.

När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.

Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.

Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.

Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.

Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.

Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.

Foderskräck, regn och hetta

Foderskräck, regn och hetta

Inget år är det andra likt. Detta år är verkligen inte likt något annat. En segdragen vinter fylld med isgata och mörker verkade då aldrig ta slut. När bilder på betande hästar började ploppa upp i minnesbanken på facebook hade jag fortfarande broddarna på för att inte slå halvt ihjäl mig där ute i mörkret när jag kollade in hästarna.

Sedan vände det. Äntligen. Men oj vad det vände. Det blev tokvarmt och alla började prata om 2018 helt plötsligt. ”Det kommer inte finnas någon mat till hästarna!”. ”nu är det kört, nu torkar skörden bort!”. Ropen skallade så högt att P1 plockade upp det på sina nyheter och de tog in den ena förståsigpåaren efter den andra som hotade med torka värre än i Sinaiöknen.

Värmen var välkommen hos mig, och att det var lite torrt. Få insekter kunde härja runt och foder hade vi kvar så det räckte. Men att det skulle bli ett nytt 2018? Näe fy. Det här var inte bra!

Oron kröp in på kroppen, och telefonsamtal efter telefonsamtal följde. Det gällde att säkra upp fodret för vintern! Sådär som folk gjort i alla tider, eller i alla fall så länge man haft lantbruk med djur. Sommaren är inte bara här och nu, det är en låååång förberedelse för en lika lång vinter. Det man gör nu, eller inte gör nu, får man igen i januari.

Det dröjde drygt en månad eller så. Midsommar kom och med den kom regnet. Ett regn som till en början var underbart, men som blev till en stor sjö. För det ville ju aldrig sluta. Lagom till jag äntligen fått de där efterlängtade SUP:arna jag beställt för att glida omkring på sjöarna här i trakten. Det vart inte så mycket SUP:ande precis. Utan mer oro över att inte få in silaget- det regnade konstant. Går det ens att ta sig ut på fälten?

Till slut ger jag signal om skörd. Det har hunnit bli augusti så vill vi ha någon näring alls i maten måste vi försöka. Det är uppehåll i en dag och vi måste försöka. Så vi kör. Moln hotar i horisonten, men vi försöker och det är inte tu tal om att låta gräset ligga och torka upp så det blir ett sådant där fint och härligt hösilage vi alltid brukar få. Vi måste rädda det vi kan.

Balpressen håller på att köra fast i ett surhål. Surhål? Vi har platta sandmarker som vi brukat i över 10 år. Vi har aldrig haft något surhål? Men nu har vi det. Så vi kör runt, runt allt som är vattensjukt. Nästa skräck är nämligen inte att fastna i och för sig, utan att maskinerna kör upp jord så det hamnar i balarna. Det kan bli livsfarligt för känsliga hästmagar.

Balarna börjar räknas. Kommer det att räcka? Jodå. Mat blir det, men blötare än vanligt. Nu håller vi bara tummarna för att kvaliteten ska vara ok för djuren. Bara att vänta. I tre veckor.

Regnet har åtminstone gjort att gräset växer. Konstant. Även i juli då det brukar vara lugnare på den fronten. Jag klipper gräset utanför huset. Igen och igen. Tiden går och det är i mitten av september. Jag klipper gräset? Här i inlandet brukar hösten ha kommit nu. Men det är varmt, hästarna går på bete men är sura över alla insekter. Insekter? Det borde väl mest vara älgflugeeländen vid det här laget? Men alla knott verkar ha kommit på en gång, myggorna är otroligt aggressiva och hjortflugorna – ja de finns de med. Såklart. Allt ska ju hinnas med på ett år, och passar det så passar det. Oavsett om allt annat också händer.

Slutet av september. Värmen håller i sig. Flera hästar går på bete fortfarande. Fortfarande runda och goda, även om mörkret smyger sig på och det är svalare än förr. Nytt rekord med bete. Alla hade kunnat gå kvar på bete om de inte tyckt att den hage som har mat kvar är att vara ”bortifrån”. Den ligger på andra sidan vägen – flera meter från stallet och så jag ser den utanför mitt fönster. Men den är på andra sidan vägen och därmed ”Bortifrån” tydligen. Inte roligt att vara där, så det är bara att ta tillbaka dem till sin vanliga hage och börja fodra med årets ensilage. Första balen, 24 september. Nytt rekord.

Silaget funkar och håller måttet. Blötare såklart, men klart ätbart. Ja till och med gott. Jag går och klappar mina pållar, som börjar bli äldre och vill ha det som de ”alltid haft det”. Funderar på att det inte är som förr. Det är inte som vi alltid haft det. Klimatförändringen märks även här och vi får anpassa oss. Som vi alltid gjort i alla tider. Borta är vanlig svensk sommar med lite regn här och där och sol då och då. Nu parkerar vädret, och vilket väder som parkerar vet man inte på förhand.

Såväl människan som hästen är anpassningsbar, tack och lov, även om det kostar på. Och nu väntar vi med spänning på en kommande vinter. Hur den ska bli? Mängder med snö som vi fått vissa år, eller isgata och mörker som vi fått de två senare? Den som lever lär väl få se, och försöka hantera det när det kommer. Än så länge växer gräset, och foder har vi för vintern. Vi får vara nöjda med det.

Nya kompisar, det är grejer det

I många år jobbade jag som instruktör på Häståkeriet. Där fanns och finns än idag mängder med fina hästar, som då var mina arbetskamrater. I ur och skur var vi på banan med våra elever och det är inte så konstigt att hästarna och jag blev bra kompisar under den tiden. Jag saknar många av dem, men en har jag faktiskt här – Agrande.

Agrande var en av mina favoriter. Stor, snäll, pigg. Enorma bruna ögon och ett grovt sådär fulsnyggt huvud som jag verkligen gillar. Hon arbetade både som kör- och ridhäst. Gärna i täten på gryningsritterna genom staden, eller förspänd för en vagn med ett lyckligt brudpar på väg från någon kyrka. Hon hade det inte alltid så lätt med kroppen, men vi fick det att funka i många år. Till slut såldes hon från Häståkeriet. Min sorg var stor. Jag trodde jag inte skulle få se henne mer. Så döm om min förvåning när jag halvåret efter hennes resa från stallet hittade henne i en säljannons på Hästnet.

”Agrande ska då inte bli en vandringspokal”, tänkte jag för mig själv när jag studerade annonsen. Och så blev det som det blev, och som det alltid blir när mitt hjärta hoppar över ett slag. För att göra en lång historia kort kom Agrande till gården bara veckor senare.

Agrande fann sig ganska väl tillrätta. Hela sommaren gick hon med en annan tjejkompis och hade det gott. Till hösten var tanken att hon skulle få gå i den lite större stoflocken och en vacker dag släppte vi ihop dem allihop. Det slutade med att Agrande sprang iväg till andra sidan hagen och gömde sig. Det kanske inte låter som en så stor sak, men om man tänker på storleken på våra hagar så innebar det att att jag fick gå 600 meter rakt ut mot skogen och runda ett hus som ligger insprängt i våra marker för att hitta henne. Det kändes mindre bra. Så nu var det till att lösa ett problem. Agrande behövde bra kompisar att leva med. Så var det bara.

Som tur var har jag ett par valacker som inte går med de andra valackerna. Sayo och Hubert. Sayo gillar alla. Men Hubert kan tycka mina andra valacker är för jobbiga och blir grinig och trött av dem. Men Sayo gillar han. Så de går tillsammans, bara de två. ”Hmmm”, tänkte jag. ”Agrande är ju van att gå med killar. Vi gör ett försök”.

Sagt och gjort. Jag lät Sayo vara ute i en hage själv för att se vad som hände om Agrande kom in i hagen. Det visade sig – absolut ingenting. De stod och betade 200 meter ifrån varandra och låtsades som ingenting. Till slut släppte jag in Hubert också. Och de fann varandra. Nu är ju Hubert som han är, och Sayo är inte alltid bättre. Så det hände ibland att de två rymde. Med Agrande kvar i hagen. Snälla Agrande som inte rymde, utan sprang åt mitt håll när hon såg mig för att avisera sin ensamhet. Men i övrigt var livet ganska trevligt då de trivdes bra ihop.

Tills för ett år sedan. Då hände något. Fråga mig inte vad. Helt plötsligt var det Agrande som rymde. Om och om igen. Det gick inte att få stopp på det och jag insåg att Hubert och hon inte längre drog jämt. Så det var bara att börja om från början igen. Vad skulle jag göra nu då?

Jag provade att släppa ihop Agrande med de andra pojkarna – Nisse, Knasen, Eos och Micro. Det var inte det hon ville, så mycket fattade jag. Så då fanns bara ett alternativ kvar – tjejerna. Igen. Med lite tur skulle det gå bättre den här gången. Annars visste jag inte vad jag skulle göra för då fanns inga alternativ kvar egentligen. Det var bara att hålla tummarna.

Och visst – den här gången gick det strålande. Agrande har fått en ny bästis i Lady och hon trivs fina fisken bland sina stokompisar. Själv tycker jag det är dötråkigt – alltså att ha fyra stycken bruna hästar i en hage om fem, hur tröligt är inte det? Jag kan knappt se skillnad på dem från håll och lite färgglada kunde de väl ha varit? 😉 Skämt åsido, så är nu lugnet i hagarna tillbaka. Agrande har fått nya vänner, och ibland är det en väldigt, väldigt bra sak.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

En bok betyder så mycket. Vad kan vara bättre present till sig själv eller annan hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.

 

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Det är du som bestämmer!

Det är du som bestämmer!

För ett par år sedan skrev jag om hur jag resonerade när jag hör orden om att vi måste visa att ”vi bestämmer”. Det är just en sådan där kommentar som får mig att bli så ledsen eftersom det handlar om att vi ska sätta oss över hästen som i sin tur ska lyda oss. Som om mina vänner hästarna försökte göra annat än att kommunicera och försöka visa sitt perspektiv på tillvaron, så gott de nu kan i denna antropocentriska värld (människorcentrerade/ som utgår från människans perspektiv). Det är dessutom ett påstående som anslår tanken om att hästar visst förstår och kan allt – och att när det inte händer det vi vill så är det hästens fel då den i princip alltid förstår och kan men bara skiter i det för att jävlas. Om man hårddrar det.

När jag gick omkring i stallet i min vanliga mak häromkvällen kom jag att tänka på det igen. Kanske föra att jag hört det ett antal gånger bara den senaste tiden, och fortfarande har svårt att tackla fenomenet. Konstaterandet kommer dessutom påfallande ofta från individer som knappt vet vad som är bak och fram på en häst, eller som åtminstone missat en hel del i den beteendeteoretiska och etologiska utbildningen inom hästeriet. Men jag kom att tänka på en annan sak också. Och det är att vi faktiskt bestämmer hur hästarna beter sig. Men inte alls på det sätt som många kanske tänker på när de säger en sådan här sak. Här är några saker som vi beslutar om som avgör hur hästarna beter sig mot oss:

  1. Hur deras liv ser ut. Den lilla detaljen….. Vi bestämmer om deras mage mår bra för att de får rätt foder i rätt mängd och på rätt tider, om deras rörelsebehov är tillgodosett och om de får sina sociala behov tillfredsställda. Det om något bestämmer också hur hästarna är – glada och lugna eller tjuriga och ledsna och stressade.
  2. Hur deras omgivande miljö är. Är det stressigt och eländigt – då lär ingen häst vara harmonisk. Erbjuder vi däremot en lugn och trevlig tillvaro så blir hästen bra mycket trevligare mot oss.
  3. Hur vi lär in saker till hästen. VI bestämmer helt vilka träningsmetoder och vilka system vi ska jobba efter. Hästen har att reagera på det vi själva väljer. Förutsätter vi att hästarna fattar vad vi menar och förmår göra det vi anser de ska göra av egen hand, eller lotsar vi dem genom livet och ger det stöd hästen behöver? Använder vi oss av straff och säger nej när det blir fel i vår värld, eller jobbar vi utifrån positiva inlärningsmetoder?
  4. Hur hästarna uppfattar oss och hur det går till i människans värld. Vi bestämmer vilka vi är i hästarnas värld. Är vi den som domderar och styr eller en trygg person att lita på. Är vi en vän eller någon som ställer till deras liv.
  5. Hur hästarna ser på träningen. Är vi roliga samarbetspartners, eller någon att frukta? Handlar människans värld om stress och tvång och bråk eller handlar människans värld om något roligt och trevligt. Är tränngen stärkande och rolig, eller ger den smärta och obehag, är dödtråkig och enahanda eller berikande och stimulerande?
  6. Vår egen mentala inställning. Hur ser vi på hästen, hur agerar vi, hur beter vi oss? Helt enkelt – vilken attityd har vi när vi gör saker och ting tillsammans med hästarna?

Det var ganska omfattande det – det vi har att bestämma över och kan styra precis som vi vill. Tänk vilket ansvar det är att vara med häst ändå!