hästar

av

The Grand lady Ulla Ståhlberg

Av en tillfällighet, när Kung Bore idag försöker att komma tillbaka genom snöflingor som dalar över nejden och ruggig kyla, trillade jag in på en gammal ”bekantings” hemsida. Det var Ulla Ståhlbergs hemsida, kvinnan som skrev en av de första ridhandböckerna jag någonsin hade i min ägo. Det var boken Känn din häst. Den har faktiskt sålts i 75 000 ex, vilket är ganska mycket för en hästbok. Det verkar vara fler än jag som har den i bokhyllan och hennes betydelse för ridsportssverige lär således vara av största betydelse. För Känn din häst är då inte den enda boken som Ulla skrivit med åren.

Ulla har skrivit en mängd böcker, både för ungdoma och vuxna. Det mesta handlar om hästar i allmänhet, att lära ut ridning, hästarnas historia och böcker om ridning för personer med funktionshinder. Numera har hon sitt eget bokförlag: http://www.kikkuli.com, där hennes böcker går att beställas. Om sin egen bok ”Gör hästar så” skriver hon själv på hemsidan:

Varje gång hästen bär sig omotiverat och konstigt åt måste du tänka dig in i hästen, klargöra för dig vilka instinktiva beteenden som ligger bakom i just den situationen och varför de har framkallats i den miljön. Du måste bli medveten om att hästen inte bara är ett yttre skal, som du säkert liksom de flesta ryttare kan väldigt mycket om, utan att det finns något som är mycket väsentligare innanför skalet.

Hon var redan på 1970-talet ute med en bok om hästens muskler och biomekanik. Det fanns på den tiden ingen bra beskrivning på hästens muskulatur och vad musklerna användes till, förutom i rent vetenskapligt syfte. Idag finns boken enbart ute på CD-rom.

På hennes egen hemsida som du hittar här finns mängder med små inlägg som jag fann mycket intressanta. Bland annat kloka ord från mästare från förr. Bland annat avslöjade hon där att det är mr Caprilli som stått för den lätta sitsen vid hoppningen. Innan hans tid valde ryttarna att sitta djupt i sadeln och luta sig bakåt (!) för att stanna kvar över hindret. Det låter så lagom bekvämt tycker jag.

av

Vad göra med oönskade hästar?

Vi stöter på problemet i Sverige. Men än värre verkar problemet vara i USA. Vilket problem då, kan man undra? Jo – vad gör man med hästar som inte längre har ett värde i den verksamhet de har funnits i?

Förbrukade hästar
Problemet med vad man ska göra med de hästar som ”förbrukats” har inte minst uppmärksammats i Sverige när media rapporterat om de fruktansvärda transportresor som väntar vissa uttjänta hästar. Resorna går mot Italien, där de tas emot och slaktas. I vissa fall är transporterna under all kritik, och ingen hästmänniska i världen kan försvara dessa resor. Jag med andra har också frågat oss varför detta är en business över huvud taget och vad skulle stoppa verksamheten?

Ovilja att äta hästkött ger längre resor
Svaret är, precis som jag hela tiden försöker visa på i den här bloggen – inte så himla enkel. En del handlar nog om att vi i Sverige inte är så glada i att äta hästkött. Vi tycker inte riktigt att det är okej. Problemet är bara att eftersom vi inte tycker det är okej, åstadkommer vi ingen förbättring. I det här fallet kanske det blir tvärtom. Vår ovilja att äta köttet från dessa hästar som inte har någon plats i livet längre, blir en skräckresa för djuret. Italienarna är dessutom inte alltid lika noga vad gäller medikament i djurkropparna som i Sverige, vilket gör att det är mer lättsålt där än här.

Det ironiska i det hela är att vi sedan gladeligen köper tillbaka i form av salami! Då blir köttet så abstrakt kanske att vi inte fattar att det som blivit en korv tidigare var ett levande väsen (eller flera…). Vad vi inte ser finns inte eller????

Slaktförbud ger problem i USA

I USA är problemet än värre. Vad sjutton ska de göra med hästarna? För problemet slutar inte att existera bara för att vi inte vill äta hästkött, eller som i delar av USA – helt förbjuder hästslakt. Vi kan tycka vad vi vill om det egentligen, men faktum är att folk och företagare är rådvilla. Det syns inte minst vad gäller varmblod och fullblod som inte har en karriär på banorna längre, eller gamla tävlingshästar som gjort sitt på banorna och nu ska lämna plats för nya förmågor i stallet. Satsar man går det av många skäl inte att ha gamla avtjänta hästar kvar i verksamheten.

Och det drabbar hästen. Det kanske blir Malta för varmblodet, som jag skrivit om tidigare. Det kanske i bästa fall blir en skogsmulleryttare för det gamla halvblodet. Men det kan också hända att det blir en lång dags resa mot natt för att sluta sina dagar som brödpålägg. Men i USA finns inte det alternativet heller. Så vad göra?

Räkna in i kostnaden
Själv är jag sådär hopplöst menlöst blödig som gör att jag aldrig någonsin skulle släppa en häst bara för att den blivit pensionär. I min värld har de då kämpat i så många år för mig (eller andra) att de verkligen är värda pension. Med tanke på de kunskaper jag också har om hästens etologi och min egen inställning till mina djur (alltid mitt ansvar att de har de bra!) så blir valet enkelt. Det är bara att behålla djuret och ta hand om det på allra bästa sätt. Men bara för att jag tagit det moraliska beslutet, betyder inte det att jag kan begära det av andra. Jag vet att jag är lite tossig i det här fallet, och att många inte ens har den valmöjligheten i det verkliga livet.

Alternativ
För med tanke på att det näst intill är omöjligt att driva hästverksamhet på plus som det är idag, är inte alltid min inställning realistisk, kanske inte ens önskvärd. Ska företag gå omkull bara för att de får så många gamla djur att vårda och ingen som kan jobba för intäkterna? Det gör en situation helt omöjlig. Man kan inte både ta hand om djur och gå omkull som företagare. Då mister man allt och hästarna blir i alla fall på driven. Här torde då vara human slakt, om inget annat positivt alternativ finnas, vara en bra lösning. En död häst lider inte. En död häst springer på evigt gröna ängar och möter sina kompisar igen.

Alternativ
Det kan finnas en stor poäng i att se om det inte finns möjligheter för en del hästar i alla fall att få ett nytt jobb efter att de gamla karriärerna tagit slut. Hästar som arbetar med personer för särskilda behov och som rehabiliterare behöver sällan anstränga sina muskler till max. Däremot behöver de en bred erfarenhet av oss människor, vara duktiga på att läsa av vårt språk, och inte minst kunna ta det lugnt. Alla hästar har inte den goda erfarenheten av oss människor, och då kan det vara svårt för dessa hästar att kunna verka på det sättet. Men faktum kvarstår. Om vi kan förstå den potential som finns bland djuren och som vi människor kan nyttja för att må bättre, så skulle faktiskt fler gamla hästar få ett bra jobb. Och inte bara vara oönskade och ses som ett problem och bli vanvårdade.

Slakt lokalt
Men det gäller naturligtvis inte alla hästar. Det finns ju de som inte passar, som är sjuka, och som inte håller längre. De är trötta och slut. Tyvärr blir dessa hästar hellre sålda billigt än avlivade. Avlivning kostar pengar, att sälja billigt ger i alla fall lite pengar. Och det är inte alltid en bra idé att sälja vidare. Vem vet vart det arma djuret hamnar. Än konstigare blir det då att det går att avliva en häst men inte ta hand om köttet. Det om något borde verkligen ses som resursslöseri.

Det betyder, i kort att vi absolut inte får gå USA:s väg om ett förbud mot hästslakt. Risken att skapa vanvårdadsfall blir enorm, och resorna runt om i världen kommer bara att öka för de stackars djuren. Bättre då att satsa på att det sker på ett så bra sätt som möjilgt och så lokalt som möjligt. Att bara sopa problemet under mattan och tro att man då gör något gott, det funkar inte i praktiken….

mer läsning
THe Horse – problemet med oönskade hästar ökar i USA.

av

En tanke till alla de hästar som står inne

Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.

Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.

Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.

Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.

”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.

Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.

Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?

Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.

Hälsningar från solen!

🙂

av

Fritidsintresse ställs mot djurens väl i storstan

Nu är det fullt med diskussioner i hästvärlden om den blivande regeln att hästar ska få en ökad rörelsefrihet i sin vardag. I augusti smäller det. Då ska hästar i allmänhet få gå ute varje dag och kunna ha en hage som är stor nog för alla gångarter.

Senast den 16 februari 21010 publicerades en mycket intressant och belysande artikel om fenomenet i SVD som du kan läsa här. Där finns också en länk till en artikel om problemen med att ridskolornas farhågor om att barnen inte ska kunna rida på skolorna framöver.

Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i praktiken. I media diskuteras i alla fall problemen med hagtillgång i storstaden och för de ridskolor som finns där. Argument för och emot utegång haglar. De som vill ha det som förr påpekar skaderisk, att hästarna tas hand om väl ändå och att de har det bra. Ett stort argument mot utegången är också att der blir omöjligt för barn och ungdomar i storstäder att rida.

De som vill ha utegång bygger sin argumentation både på forskning om hästens naturliga behov av social kontakt och rörelse och etiska skäl. Ingen trivs i en bur det knappt går att lägga sig i. Flera inlägg i media har även behandlat frågan huruvida ridning och hästägande är en mänsklig rättighet eller inte.

Här står lätt djurskyddet mot de mänskliga rättigheter vi anser oss kunna ta oss och livskvalitet för de tjejer och grabbar som rider på ridskolor i staden. Jag tycker inte att deras rätt till en fantastisk fritid ska negligeras på något sätt. Däremot är frågan hur problemet ska lösas.

För att inte släppa ut hästarna är inte bara dåligt för hästarna idag. Det är också en tradition som har en tendens att gå i arv. Om ridskolebarn lär sig att hästar är varelser som står uppbundna i ett snöre när man inte rider dem, blir synen på hästen mycket märklig. Dessa hästar beter sig inte heller riktigt som hästar som får vara just hästar största delen av dagen.

Det kanske är här problemet ligger nu när nya regler kommer till? Okunskapen verkar vara stor. Många av oss har börjat våra karriärer inom hästeriet på en ridskola. Jag är en av dem, och en av de som gick på ridskola i stan där hagtillgången var obefintlig. Om man bara ser och upplever sådana hästar vet man inte vad de heller KAN vara, i en bättre miljö.

De hästar som är på sådana ridskolor är inte sådana hästar jag jobbar med idag. Jag har fått lära mig mycket efter att jag slutade, om man säger så. De hästar jag har idag vill röra sig, vill vara med folk och har en helt annan mentalitet än de jag upplevde som liten. Om barn ska lära sig om häst ska de också få träffa hästar som är sunda, friska och välmående – på alla sätt. Det inkluderar inte minst hästar som får röra sig fritt och vara med sina artfränder utan att kontrolleras i vartenda steg av en människa. Här har ridskolorna lång väg att gå….

DET däremot är en mänsklig rättighet att få uppleva. För en sund och frisk häst som vårdas utifrån sina egna förutsättningar och inte mäts efter vår måttstock. Det är en upplevelser som man inte glömmer i första taget. Det är lycka, det.

Släpp hästarna loss – det är vår. För hästens, framtida hästars och barnens skull! Släpp också för guds skull till mark åt ridskolorna. Hästar kräver arealer. Så är det bara!

av

Ta inte med dig vardagsstressen in i stallet

Varför ska allt gå så fort i stallet?

Hästar är som vissa människor jag känt. De har ingen aaaaaaaaaning om var klockan är. Här är här och nu är nu. Och lika bra är det för en häst. För vad har de bråttom till?

Om de inte är klara mentalt, måste vi tvinga dem. Det vill säga om vi inte orkar vänta de där trettio sekunder som det tar att bli redo för det vi hittar på. Genom att tvinga dem tar vi bort deras inre vilja. Och om vi gör det alltför ofta, dödar vi deras livsglädje, den som vi vill nyttja och njuta av. Låt därför bli stress, vardagsbekymmer och problem när du går in i stallet. Det tjänar både du och hästen på. Båda får det så mycket trevligare om ni båda finns här och nu, inte bara hästen.

Livskvalitet
För ett liv med hästar det är något vi väljer själva. De väljer inte oss. Vi väljer dem. Vi gör det för det mesta för att förgylla tillvaron. Men ofta blir det bråk, tvingande och sura miner. Varför?

För att vi inte låter hästarna komma till oss, vi ger inte oss själva eller hästarna en chans att samspela så att det frambringas ljuv musik. Det är sorgligt. För det enda som behövs är lite tid.

Snabba rörelser stressar
Hästars sinnen reagerar blixtsnabbt på snabba, ivriga rörelser. De säger dem intiutivt att något ska reageras på. Med snabba rörelser stressar vi hästen och den får svårare att samarbeta med oss. Vilken urusel start på ett träningspass! Båda ska vara på bra humör och känna sig säkra för att en ritt eller en körtur ska bli bra. Ta det lite lugnt. Spring inte, vifta inte i onödan. Slappna av och andas.

Du har alltid en halv minut till
Det är lätt att få en mysigare start med sin häst. Ett mysigare slut också för den delen. För att inte tala om mitten – själva ridningen. Om hästen inte tar bettet på sekund ett. Vad gör det? Andas ett tag. Tänk på hur kul ni ska ha. Försök sedan igen. Lugnare, snällare. Det går bra mycket bättre.

Säkerhet
Säkerhet i ett stall och i ett liv tillsammans med hästar är så mycket mer än bara hjälm och väst. Vi behöver ta bort stress från hästarna. Stressen orsakar många olyckor, av många anledningar:
– stressade hästar tänker sämre, precis som vi människor. De blir således mer stirriga och då kan det hända grejer.
– stress hindra oss från att hinna se vad som egentligen händer. Hur uppfattar hästen situationen? Den varnar alltid innan den reagerar. Hinner du se det?
– stressade individer blir lättare arga. Genom att bli arga på våra hästar orsakar vi en konfliksituation. Hästar kan reagera med stress och då blir de farliga. De starkare blir till slut förbannade tillbaka. Och ingen vill vara nära en förbannad häst. Starta inte en onödig fight med dina känslor och din oförmåga att varva ner!!!!!

av

Inridning – min väg, del 1

Äran att få tillåtelse att hoppa upp på en häst är svår att beskriva. Med lugna steg har vi gått från lägga padd på ryggen till sadel och sedan mig själv.

För att kunna komma upp säkert har jag stått på min påstigningspall vid stallet, bett hästen kliva fram och hängt, slängt, viftat och haft mig från ryggen. Jag har alltid haft ett halvt steg av. Bara när hästen tyckt det är okej har jag fortsatt. Annars har hästen fått gå sin väg, för att sedan få en förfrågan om att komma tillbaka.

Markarbetet
Markarbetet har funkat fint. Sidledsflytt, back, släppa förbi, gå runt i ring, gå före, hänga med när jag vänder oavsett var jag är i förhållande till hästen…. Allt det som är samspel mellan häst och ryttare sedan är grundat. Det som funkar på marken funkar på ryggen. Funkar det inte på marken har inte hästen fattat, och då kan vad osm helst hända.

Uppsittning
Sedan året tillbaka sitter jag på min häst i paddoken. Sitter är det jag menar, för jag rider så lite som möjligt. Han ska förstå sitt jobb, jag ska ta hand om mitt. Det handlar om att redan från början åstadkomma allt med minsta lilla vink. Stoppet är medvetet. Han vet nu att om han står väl balanserad och stilla kan jag göra mitt. Han gör sitt jobb när jag kliver upp. Han hjälper på sitt sätt.

Släppa fram energierna.
När jag väl pysslat med mitt släpper vi fram energierna. Släpper, inte trycker. En häst vill inte klämmas som en ketchuptub…. det räcker med att de förstår. Backen är också bra att ha. Om det går att backa vid halt, går det att stoppa i galopp. Hästen ska kunna röra sig i alla riktningar och förstå att vi väljer väg, vi hamnar inte bara där. Samma sak med farten. Rider jag i skritt med takten och tanken, är det skritt. Piggar jag upp mig och släpper på mer energi, blir det trav. Än mer kraft i min tankeenergi och en höft framåt – ja då ska det bli galopp.

Idag trav…
Idag blev det trav. Knähögt snödjup är tungt att bära en ryttare i när man är liten och ovan. Hästarna i hagen bredvid skuttade och for, rullade och bockade. Min vän – en gentleman

Gentlemannen
Ömsesidig respekt. Det tolkar jag det som, när hästen inte behöver hållas i för att jag ska komma upp, stannar när jag hamnar på sniskan, inte far iväg för att polarna gör det i hagen, är lätt i handen och snällt följer tygen. Lillkillen är mer än snäll. Han har respekt. Väntar snällt när jag behöver fixa med mitt, nosar försynt för kontakt. Han är med i tanken och uppmärksam. Vill samarbeta – som hästar vill när de inte tror att livet handlar om en fight. Livet med hästar är seriöst men skoj. Det är ibland tuffa tag om det händer saker. Men främst är det små, små detaljer och säkerhet. Säkerhet – som vi ska utstråla för att ge vägledning så att allt blir rätt.

Anpassning
Det gäller bara för oss att läsa av tidigt och väl, känna av om hästen är spänd eller om den är lugn i sinnet. Pigg är något helt annat – det är livsenergier, inte rädsla. Det gäller att lära sig se skillnaden. ALla hästar har sina identiteter och personligheter. De behöver tas på något olika sätt även om grunden är densamma. Återigen – känsla behövs. Och känsla kommer av erfarenhet och av att jobba, jobba, jobba med hästar. Hela dagarna. Och inte bara på ett instrumentellt vis. Vi måste samarbeta med dem, läsa av dem hela tiden och tolka signalerna. Först då kan vi också skapa arbete på hästars vis – utan att bli mjäkiga.

Känslig för vikten
En unghäst är så känslig för vikten att det gäller att ha balans. Idag var en sådan dag då det rent praktiskt var svårt. Traven blev så vansinnigt stor att jag lätt halkade någon centimeter här och där. Snön räcker nästan upp till knäna på hästen – men så bra med härligt underlag! Men svårigheten ligger i balansen. Jag vill att minsta vink från mig

av

Hästfolk som inte gillar hästfolk

Än en gång bevisas i denna artikel: http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57858 att hästfolk är ett släkte för sig. Artikeln handlar i kort om en familj som inte vill ha hästar inom 50 meter från deras tomt. Det finns bara ett krux…. familjen har SJÄLV hästar ?!

Ja se den siste idioten är inte född än. Vilken trevlig grannsamverkan de verkar ha….

av

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.

av

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

av

Häst som kött eller inte????

Tittar just på ett program på TV – Gordon Ramsay. De tar upp frågan om hästköttets vara och inte vara. I Frankrike finns hästfarmar, där det går att beställa hem en särskild häst att levereras i filéform. Där går nog min etiska gräns – men vart går din?

I Sverige, liksom i England varifrån Gordon säljs, skickas årligen mängder med hästar ner till Italien för att bli korvar. Korvar som vi gladeligen äter utan någon koll alls. Den resan är en helvetesresa för många djur. Mängder med djurrättsaktivister har filmat om dessa resor som innebär ett så ofantligt lidande för de djur som en gång sett som det bästa som går på vår jord. De lämnas till sitt öde, kanske för att ägarna tror att de får det bra dit de säljs. Eller så är det bara utjänta och totalt ointressanta ur ekonomiskt perspektiv.

Varje dygn lastas dessa intet ont anande hästar på transport efter transport. Och vi bryr oss föga. Det vi inte ser skadar oss inte – eller? Själv har jag i och för sig svårt att se mina bästa vänner bli mackpålägg. Jag känner för mycket för dem. Men så tar jag också mitt ansvar. När den dagen kommer finns det två alternativ. Det ena är avlivning och destruktion. Det andra är att om hästen är i skick nog, kan jag tänka mig att skänka den till en djurpark. En park där utrotningshotade karnivorer räddas, och där köttet kommer till nytta. Aldrig i livet jag säljer en gammal häst, eller låter en häst som inte kan vara till den nytta jag hoppats, hamna i orätta händer.

Jag äter gärna hästkött. Men att skapa farmer med hästar som föds upp till enbart kött tycker jag är ett rent slöseri. Hästar har ett bättre syfte här i världen och kan glädja oss så mycket. För några kommer ändå olyckan att vara framme. Och detta kött tycker jag generellt ska finnas i diskarna i Sverige.

Låt inte hästarna få uppleva helvetet på jorden genom en resa lkångt härifrån. Vem vet vad som drabbar dem. Låt dem vila i frid och gå över till de evigt gröna ängarna i frid, i respekt och utan lidande. Sälj aldrig en häst under 10 000 kronor, eller en ponny under 5 000 kr. Över detta pris lönar det sig inte att köpa för att skicka till slakt utomlands.