dressyr

av

Äntligen

Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.

Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.

Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!

Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….

Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!

Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady.  Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?

Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!

av

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

av

Lodrät sits – något att bry sig om?

Ja, ja – jag har filat på en text ganska länge nu om vikten att vara i balans och själv bära upp sin kropp. Den får komma ut på bloggen när jag är klar. Men för att fatta mig kort… sitsen är grunden i allt. För det är grunden i att tillåta hästen vara i balans, något som vi dressyrmänniskor och hästmänniskor anser är ganska viktigt. Utan balans kan vi inte påverka något korrekt, i alla fall inte om vi vill att hästen ska ha en självbärighet. Med självbärighet menas att hästarna bär oss, inte tvärtom. Det betyder också att rätt muskler, rätt senor och rätt leder arbetar för att orka bära oss – något som naturen inte givit hästen (bärkraft…). Även lättheten, smidigheten och gångarterna kommer ur den rätta sitsen. Är vi i balans, kan hästen vara i balans. Det borgar för hållbara hästar…..

Men inte får jag någon hjälp av proffsen inte, i alla fall inte i de bilder som presenteras i media. Om ni klickar på länken här, till Ridsports referat om femåringarnas tävlingar på Falsterbo nu i veckan, kan ni se ett fantastiskt så kallat ”bakhäng” från en proffsryttare, tyvärr ack så vanligt på hästryggarna i dressyrtävlingarna. Hänger de med i ökningarna över huvud taget eller är det mellan ”hand och skänkel plus lite bakvikt” som gäller?

Ska det verkligen vara så här? Var är balansen – i händerna???? Jag hoppas att bilden inte är representativ, men då jag sett några sådana här under årens lopp börjar jag fundera….. Lodrät sits – testa att dra ett streck mellan axlar, höft och häl…..

av

Räddhågsenhet troligen ett arv – också.

Så får jag då veta, tack vare Hästfocus, som nu verkligen börjat bombardera sin sida med forskningresultat (jippi!!!!!) att min unga dressyrhäst är en lite mer räddhågsen individ, som jag också insett. Det är tydligen i generna, delvis i alla fall. I en studie som SLU genomfört tillsammans med Universty f Guelph (Kanada) har det visat sig att dressyrstammade hästar i grunden är mer lättskrämda än vad hoppestammade hästar är….

Dressyrhästars gener leder till att de blir skrämda lite lättare, enligt en ny studie.

Å andra sidan testade de inte fullbloden. De är ju kända för att vara lättstressade, vilket i och för sig inte är räddhågsenhet. De har väldigt mycket energi. Men jag tycker då att min är lugn. Hon är tillfreds med livet och låter sig inte skrämmas i första taget. Det är bara det att hon har en otrolig fart och inte vet vad hon ska göra av sina fötter än när energin går upp och ingen visar vägen…. Uj vad det går. Antingen rakt upp i fyrfotamodell eller full fart framåt och runt. Idag släpptes hon på en äng 600 meter lång tillsammans med klunsar till halvblod. Hon joggade bredvid de tyngre som höll full fart….. hmmmmm. Snacka om avel!

Så det är ju klart att avel påverkar. Travarnordisar är inte som andra bruksnordisar, TIngelingrussisar är inte som andra fullblod, avlade för att gå så fort en häst någonsin kan gå, med explosiv start därtill. Men de kommer bra överens ändå och är lättarbetade på sitt sätt. Dessutom skiljer det sig på individ. Så vi får aldrig glömma det, om vi vill förstå en häst – att se till typ OCH till individ för att tolka dem rätt!

Just det. Hästfocus artikel om SLU-studien hittar du här.

av

Baucher – en ständigt kontroversiell hästtränare

Modern dressyrridning är inte så modern som man först kan tro. Den bygger till stora delar på 1800-talets stora ryttare Francois Baucher. Han var omtalad på sin tid, och kom med ett nytt sätt att tänka när det gäller ridning. Det i sin tur gav en helt annan ridteknik än hans föregångare.

Kontroversiell
Baucher är nog lika kontroversiell i hästvärlden idag som han var på sin tid. Många menar att det är just hand filosofi om hur man kan kontrollera och utbilda hästar som ligger till grund för både LDR och Hyperflexion/rollkur.

Baucher menade att det tog allt för lång tid att utbilda hästar genom att rida med det gamla sättet, det som många förespråkade då och gör än idag. Det tog år av träning, och då armén under hans livstid svalde mängder med hästar, behövdes nya och väl utbildade hästar i snabb takt. Därför försökte Baucher utveckla en utbildningsmetod som var snabbare än den gamla metoden.

Mellan hand och skänkel
Han kom snabbt på att det gick att kontrollera en häst via nacken. För att kunna göra detta drev han in i handen, så att säga. Han således gasade och bromsade på samma gång. Poängen med det hela var också att hästen skulle bli av med sina instinktiva reaktioner och genom att gasa och bromsa på en och samma gång skulle hjälperna slå ut varandra.

Bauchers metod går ut på att hästen inte kan undgå hjälperna. Det gör i sin tur att den ”ger sig” och att den låter sig underkastas människans hantering och ridning. Det är ryttarens minsta vink som gäller, och hästen i sig har att följa signalerna.

Hästens hals skulle också böjas. Här var det faktiskt bra om hästen gapade och försökte undkomma bettet. För då var hästen också tvungen att böja nacken också, i sin strävan att undkomma tygelns tryck.
För att få under bakkärran under hästen samlade Baucher upp hästen, så att bakbenen trampade närmare frambenen. Det kallas rassembler på Baucherspråk.

Olycka förändrade tekniken
Då han själv råkade ut för en olycka tappade han i styrka. Det gjorde att han under senare år kom att lägga om sin taktik för att träna hästar. Istället för att böja framåt nedåt för att lätta på fronen, började han höja nacken på hästen istället. Det visade sig bra mycket effektivare än rollmodellen, då han inte själv behövde använda lika mycket kraft för att åstadkomma samma resultat. Snarare tvärtom. Med den här metoden blev hästarna klart lättare.

Resultatet kom dessutom snabbare än med den andra tekniken. Men kontrollen av huvudet och nacken, den kvarstod som en vital punkt i träningsmetodiken, om än med mer separat hjälp och på ett mycket lättare sätt. Här fokuserades på avslappning i käkarna för att åstadkomma en bra hållning hos hästen. Den här varianten visade sig bli mycket mer populär i eftervärlden också, och den som oftast hänvisas till när folk talar om just Baucher som föregångare.

Blev sent erkänd
De som såg Baucher under hans livstid var inte alla så imponerande. Kavalleriet var inte helt nöjda, till exempel. Däremot fick han många fans utanför sitt eget land, Frankrike. De böcker han gav ut fick bättre renommé på andra håll än i det egna hemlandet. Tekniken kom dock att kritiseras kraftigt överallt. Hans samtida kritiker var förfärade över hur lea och lama hästarna var att rida. De hade ingen energi och det fanns stora problem med att få bakkärran under hästarna så att de bar sig själva. Dessutom var de skänkeldöda och utförde inte dressyrrörelserna som det var tänkt att de skulle utföras – med lätthet och mjukhet.

Vissa saker har slagit igenom
På vissa håll har Bauchers teknik slagit igenom, som ett snabbt och effektivt sätt att träna dressyr på. Huruvida man tycker att Baucher har bra idéer och träningsmetoder eller inte beror nog till stora dela på vilka delar man som ryttare anammar och vad man kopplar Baucher till. Det finns en linje som går mot rollkur, en annan som går mot dressyr och natural horsemanship. Bland annat finns det mängder med folk som har anammat den senare varianten av kontroll av hästens bärighet i de två senare inriktningarna – att få nacken att flexa genom tryck i tygeln och få käkmusklerna att slappna av för att erhålla en mjuk underhals. En av de främsta förespråkarna till det senare var Jean Claude Racinet.

Mer läsning om Baucher som människa och hästtränare kan du läsa här:
Wikipedia
Artistic Dressage
Om Racinet och Baucher

Det finns också böcker att köpa om Baucher. En av de mer populära är: Francois Baucher, the man and his method skriven av Hilda Nelson. Även hans egna böcker finns i handeln. Det är egentligen samma bok i flera upplagor. Förutom vid den 12:e editionen då han lagt om sin teori om hur man får ordning på nacken och frampartiet genom att höja nacken och separera de framåtdrivande och mothållande hjälperna.

av

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.

av

Dag Nätterqvist – en sann hästmänniska

År 2009 förlorade Sverige en i mitt tycke något underskattad personlighet. Mannen hette Dag Nätterqvist och var en hästkarl av stora mått. Han besatt ett engagemang och en kunskap inom hästområdet som genom hans frånfälle troligen inte kommer att fyllas i första taget.

Diger meritlista
Dag, eller Dadde som han kom att kallas, levde ett sant hästliv. Han var på sin tid en mycket framstående hoppryttare. Han vann SM fem gånger och championatet i hela 14 år. Han deltog även bland annat i OS år 1960. Redan under 1950-talet var han Sveriges främsta hoppryttare.

I början av 2000-talet kämpa emot den ”moderna dressyren” och försökte upplysa om det klassiska ridhästidealet. Han gjorde även sitt för att få folk att första hästens anatomi och ge det som grund i sin argumentation för sin ridning.

Klassisk ridning enligt Dadde
Enligt Dadde är klassisk ridmetod vägen att gå för att finna harmoni mellan ryttare och häst, utefter anatomiska principer och hästens egenskaper. För att förstå hans argument är det lättast att läsa hans egna ord om saken. Han visar med tydliga bilder hur det är tänkt. Du hittar hans artikel här

Nyare metoder
Han visar också på skillnaden mellan dagens ridning på dressyrbanorna. Det vi nästan alltid ser idag på ridbanorna är enligt Daddes åsikter helt inkorrekt egentligen. Det gäller även den mjuka runda formen, som så många förespråkar.
För oss som är fostrade i dagens så kallade moderna dressyr är det här tankeväckande läsning som behöver begrundas.

Hoppet lever
Dadde har influerat många och så fort rollkur kommer på tapeten är det Daddes kunskaper som oftast kommer i fokus.
Dadde måste också haft ett gott inflytande över sina barn och barnbarn. Ridningen och hästarna blev en del även av deras liv. Mest känd av dem alla är nog ändå Joakim Nätterqvist, även känd som Arn himself. Joakim lär vara uppfödd på hästryggen. Vi kan väl hoppas att han också för vidare lite av den goda kunskap hans farfar lärde ut.

av

FEI: Form under tvång oacceptabelt

FEI har idag tagit en viktig ställning om HUR man får rida en häst på deras banor. Det var ett välbehövligt steg för hästens väl. Det är också ett mycket viktigt steg för sportens bevarande.

Aggressiv ridning förbjuden
FEI statuerar efter ett rundabordsmöte med en mängd experter att all aggressiv framridning kommer att stoppas. Beslutet gäller såväl framridning som på banan. Det kommer till och med at tbli övervakning med TV-kameror när så känns påkallat. Med aggressiv ridning menar FEI att alla ställningar som fås igenom med tvån alternativt våld är aggressiv. Ställningstagandet gäller således inte rollkur, även om rollkur ses som ett exempel på tvång.

Low deep and round tillåtet
Däremot förblir den teknik som går under benämningen low deep and round, LDR, användas framöver. Där anser nämnden att det inte finns ett överdrivet våld involverat för att få en böjning. Vad är då egentligen skillnaden mellan Low deep and round och rolkur? När vi tittar på diskussionerna kring rollkur betyder low deep and round samma sak!

Men faktum är att en djup form utan ihoptryckt underhals och en avlsappnad nacke är det som vi alla strävar efter. Det är också en form som Klimke själv förespråkar – se även under Reiner Klimke om rollkuren. Där finns en video och hästen går i en lugn och djup form när Klimke visar på vad som är önskvärt. Så i mitt tycke BORDE de inte gå under samma benämning. Men ett trick kan ju vara att rollkursförespråkarna själva börjat kalla sitt system för LDR, för att falla innanför ramen sas.

INkrid Klimke värmer upp

Det är när det går till överdrift och blir hämmande som vi anser att det är rollkur. Eller? Här verkar inte alla vara överens, men jag tippar starkt på, och hoppas, att det är detta de menar. Rollkur för mig är när underhalsen tvingas ihop, nacken sträcks ut och hästen biter sig i bringan. Dessutom bärs hästen upp av ryttarens händer. Bilder på rollkur visar jag i ”vad är rollkur”, och då de är ganska så otrevliga tänker jag inte visa dem igen… 😉

Men det är som med en nos framför lodplanet. Det är inte bara lodplanet som ska kollas. Viktiga frågor i alla former är:

– vilka muskler arbetar?
– vilka muskler är onaturligt spända och hämmar rörelsen?
– är hästen självbärig?
– hur fördelar hästen vikten? Framtunga hästar är inte kul de heller…
– är hästen rakriktad?

Sedan kan hästen gå i en bra reningform, dressyrform, fälttävlansform eller hoppform. De ser alla olika ut men bygger alla på en bra balans, att rätt muskler arbetar och att bakbenen är motorn.

av

Fransk toppryttare Colonel Carde om Rollkur

Den 7 februari 2010 publicerades detta öppna brev, som skickats av ryttaren Coloner Carde till Heuschmann, som kommer delta på rollkursmötet den 9 februari arrangerat av FEI.

Dear Gerd,

You have been invited to take part in the FEI roundtable discussion scheduled for February, 9th.

At the heart of the debate will be the hyperflexion of the horse’s neck. I want to personally let you know that like many trainers, judges and thousands of riders, all my thoughts will be with you on that day.

Rollkur must be strongly discouraged in riding/training and banned from competition:

– Because it has no place in a philosophy of training designed to develop horses into happy athletes.
– Because it is contrary to the classical Dressage principles applied in all the Schools.*
– Because it is dangerous to the horse’s health when badly executed – which is the overwhelming majority of cases.

In Dressage competition, it must be forbidden for the entire duration of the competitions. In order to implement this rule, at the very least, the warm-up should be monitored by a judge and at the very best, it should be scored and that score should be included in the competitors’ final ranking.

Good luck, we are counting on you.

Colonel Christian Carde
Ancien écuyer en chef de l’Ecole Nationale d’Equitation et du Cadre Noir de Saumur
(Former Head Rider of the French National School of Riding and of the Cadre Noir in Saumur.)

Mer information om arrangemanget inför mötet, samt den korrespondens som sker/skett i ämnet går att läsa på Facebookgruppen Horses FOR life.