Hästar har ett uttrycksfullt ansikte, på många sätt. De har en stor förmåga att uttrycka sina känslor med minspel, ett minspel som kanske tyvärr går oss förbi lite alltför ofta. Vi har helt enkelt inte blicken för att alltid förstå vad ansiktsuttrycket betyder. Men tack vare forskningen inom just detta område, ett forskningsfält som kommer starkt just nu, kommer vi snart att kunna inhämta massor med kunskap om detta, något jag hoppas kommer hjälpa oss hästälskare, liksom hästarna i sig, mycket framöver.
En annan del av kunskapen om hästar som forskningen nu intresserar sig för är hur hästen uppfattar oss människor. De senaste rönen inom detta är hur hästar reagerar på människans ansiktsuttryck. Det visar sig att de läser av dem snabbt, och reagerar på dem på ett mycket uppenbart sätt. Särskilt när vi är arga. Då reagerar hästarna mycket mer än när vi är glada. Forskningsteamet, ett psykologteam baserat i Sussex, tror att det beror på att de är flyktdjur och därför reagerar snabbare på det negativa (det som kan ge anledning att fly), än det positiva.
Det här är något att tänka på för alla som klampar in i ett stall. Allt negativt du utstrålar kommer att avspegla sig på de hästar du möter – de kommer märka av det direkt, och reagera. Och antagligen bli lite avigare själva. Och tänk vad detta betyder när vi tränar dem!
Ett vanligt uttryck inom dressyrvärlden är att ”rida fram till handen”. Det är ett uttryck som säger väldigt mycket om den inställning man ska ha i själva ridningen, men också rent tekniskt hur man ska få hästen att gå i form.
I grunden betyder det att hästen ska ridas på ett sådant sätt att bakbenen aktiveras, och hästen börjar jobba igenom hela kroppen i rörelsen. Denna kraft fångas sedan upp i handen och hästen går fram till bettet och ryttaren tänker framåt uppåt. Med andra ord- man rider hästen bakifrån och fram. Det är en känsla som ges när man rider och som kräver en bra sits och en inbjudande hand som erbjuder stöd – mentalt inte minst.
Tycker Charlotte Dujardin gör ett fint jobb i att visa det här:
Spanska ridskolan är också rätt duktiga på att visa upp en ridning framåt, uppåt mot mot handen.
Notera vilka fina händer hästarna kan gå fram till. Liksom de balanserade sitsarna. Båda viktiga förutsättningar för att hästen ska våga gå fram till handen.
Det är alltid lika roligt att se när forskningen kommer ”ikapp” ens egna erfarenheter. Den här gången handlar det om den eviga frågan: ”att täcka, eller inte täcka” hästen vid olika tillfällen. Extra intressant blir det när det handlar om en sak man gått en lång väg runt för att komma fram till.
Förr täckade jag slentrianmässigt. När andra gjorde det och för att jag ”skulle”. Annars var jag inte en bra hästhållare. I andras ögon. Sedan kom insikten – och forskningen – att det där med täcken inte var så nödvändigt. Så jag tog av alla täcken och det gick faktiskt bra ett tag. Så länge hästarna hade en stor lösdrift och en skog att gömma sig i när skitvädret satte i. Men när jag sedan flyttade till Skåne, kom mina hästar till grinden bara timmar efter utsläpp. Vissa av dem var totalt nedfrusna. Så då vart det täcken igen – på de som behövde, när de behövde. Jag har lärt mig kolla av och stämma av, att se vilka som är lite mer frusna än andra och vilka som njuter lite extra av att få skydd när vädret är skit. Vilket i hästarnas värld betyder blåst och regn klart mer än kyla.
Nu säger forskarna att jag har rätt – att det är stora individuella skillnader på hästarna vad gäller vilket skydd mot vädret de behöver och önskar. De är, som jag ofta konstaterar i den här bloggen, individer med sina egna upplevelser och behov. Vissa är lite mer känsliga än andra. Det roliga är att de hästar som till en början framstår som känsliga ibland är ena tuffingar i vissa sammanhang, medan andra som framstår som så tåliga faktiskt verkligen njuter av lite extra värme när vinden ligger på.
Och det är ju precis som forskarna till studien om frusna hästar säger till the Horse-journalisten:
”Varje häst är unik och man ska aldrig anta att hästen är kall baserat på utseende, ras eller vad de du delar stall med tycker”, säger hon.
Samma häst kan dessutom ha olika förutsättningar att klara av skiftande väderlek beroende på sådant som utfodring, träningsstatus och stigande ålder.”
Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!
Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.
Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.
De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor): Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.
Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.
SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):
Symtom
Klassisk symtombild för kvarka är:
Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.
Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.
Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:
Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
Immunmedierad myosit (muskelinflammation).
Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.
Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).
Alla hästar går i någon typ av form – oavsett om vi rider eller inte. I dressyren (och i hoppningen, liksom inom western) är ryttare och tränare ute efter en speciell form – det som dressyrfolk kallar för att ”gå i form”. Förr kallade man det för att ”gå på tygeln”, men det är det knappast någon som säger numera. Det var inte ett bra uttryck, och gav endast fingervisning av vad som hände framför sadeln, inte bakom.
Så nu heter det – gå i form. Vad det nu kan betyda. Det är inte alldeles säkert att alla är överens om. Det diskuteras mycket, särskilt vad gäller formen på de hästar som går i lite högre klasser. Nyligen blossade diskussionen upp igen, när Edward Gal vann en klass med sin Zonic. Är det bra eller dålig form på hästen – detta blossade upp till en stordiskussion på nätet. Vad tycker du?
I det här inlägget är jag inte ute efter att döma, utan tycker mer att diskussionen är intressant i sig. Och viktig. För en bra form på en häst – vad är det egentligen? Något som ser ”bra ut” eller något som är funktionellt för såväl häst som ryttare – något som får hästen att bära ryttaren på ett hälsosamt sätt så att den håller länge och är behaglig att sitta på? Och om det är det senare – vad innebär då det? Och hur ser det ut?
Många försöker beskriva hur det ska se ut med pedagogiska bilder. Sånt är bra, för det ger en vink om vad man som tränare eller ryttare eller intresserad åskådare ska titta efter när man försöker klura ut om hästen går i en bra eller mindre bra form. Trillade några dagar efter att Zonic-diskussionen kom igång på nätet på denna bild på ett av de sociala medierna.
Det är kort sagt en beskrivning över vad som är inkorrekt och korrekt utifrån en hållbarhetsform. De former som markeras med grön innebär att hästen går i en form som är hållbar, de som är kryssade med rött är inte sunda för hästen i det långa loppet. Det är ganska lätt att utifrån schematiska bilder konstatera att det där ser rätt eller ”fel” ut,men det är klart svårare i verkliga livet att se vad som är korrekt och inkorrekt. Det krävsmånga timmars intensiv och uppmärksam övning.
Om det är svårt att se om hästen går i en bra form är det än svårare att komma till de gröna formerna i ridningen själv. För det krävs konsekvent och balanserad ridning, bra timing, att man verkligen vet vad man är ute efter och inte minst en förståelse vad en bra form är för något och hur man uppnår den. För att lägga lite lök på laxen måste man dessutom påminna sig om att vad som är en bra form för en häst varierar.
Det finns flera olika ”bra former” för hästen. En bra form för den enskilde hästen utgår från hästens utbildningsståndpunkt och styrka, men kan också (ska också) varieras över ridpasset. Den fina samlade formen är inget hästen kan springa omkring i i flera timmar precis, även om den är utbildad för att klara det, och en ung häst eller en otränad häst ska inte samlas alls, enbart lösgöras. Sedan tillkommer att alla är individer och unikt byggda så det ser lite olika ut när två olika hästar gå i bra form, även om grunderna är densamma.
Och bilder säger knappast allt. När vi sitter på hästen ser vi ju inte hur det ser ut. Vi försöker känna det! En hjälp kan vara att vi försöker filma oss själva, och tar en tränare till hjälp (speglar i ridhusen är också goda vägledare). Så får vi samtidigt försöka känna hur det känns när vi ser att vi börjar nå målet.
En bra grund för att uppnå en bra form på sin häst är att utgå från utbildningsskalan. Den beskriver i och för sig inte HUR formen ska uppnås på ett direkt sätt, men den beskriver i alla fall vilka steg man måste ta för att komma vidare i hästens utbildning mot samling, och varje trappsteg man når betyder en bra form för hästen. För dressyrryttaren är målet att komma till fas 6, men för en hobbyryttare räcker det jättefint att komma till steg två eller tre.
Värt att notera är att man inte kan ta ett steg upp på skalan utan att klara av de första trappstegen.
Hästens utrustning påverkar såväl hästens välfärd som ridbarhet. Har man väl fått upp ögonen för detta inser man dock snart att det där med utrustning är en ren djungel. Nya modeller och varianter av utrustningen växer som svampar ur jorden. Det gör det möjligt att hitta det som verkligen passar för den enskilda hästen. Men det gör knappast livet enklare. Vart varumärke utlovar guld och gröna skogar, bättre komfort och högre prestationsförmåga. Då varje enskild häst är unik i sin kroppsform och sitt rörelsemönster är det däremot inte lätt att veta vad som är ergonomiskt lämpligt för just den enskilda hästen.
Snart märker man också att utrustningen består av väldigt många delar. De flesta av oss ryttare vet vikten av att ha en bra och utprovad sadel. Sedan tillkommer en sadelgjord såväl som träns och bett. För vissa är också benskydd en stor fråga, liksom många andra detaljer. Och för mig är det just det där med sadelgjorden som gett huvudbry det senaste året.
Sedan tidigare har jag en häst som är väldigt kinkig med vilken sadelgjord som används. Det är ett känsligt sto som tydligt visar vad som är bra och inte bra i hennes värld. Det är en hjälp,när vi jagat efter en sadelgjord som är behaglig och som inte hämmar rörelsen. I hennes fall funkar en sadelgjord i neopren, en av de billigare varianterna på marknaden. Den har en något elastisk känsla, och lätt åtdragen (dvs fast men ej tight) funkar den alldeles utmärkt.
Värre har det varit med hennes son. Han har kanske Sveriges uslaste sadelgjordsläge, inte alls avpassat efter var sadeln ska ligga. Tänk att hästen har ett sadegjordsläge också. Det är något jag faktiskt inte tänkt på så mycket förut, men självklart är det ju så. Nu var det ju inte så lätt att hitta en sadel han blev nöjd med till att börja med. Men till slut, givetvis med sadelinpassares hjälpande råd, hittade vi en som fungerar. Till den sadeln köpte jag en sadelgjord som var svängd, så kallat ergonomisk. Och sen började karusellen.
Sadelgjorden visade sig ge skav och ömmande tryck. Så fort en ”ergonomisk” sadelgjord inte ligger dikt an, så ger den ett punkttryck på hästen. Det hände i det här fallet. Så jag bytte. Den jag bytte till uppskattades inte heller, så jag bytte igen. Och igen, och igen. Då hästens rörelsemekanik också är lite speciell – han är väldigt rörig i hela kroppen när han tar sig framåt, blev hästen avig så fort sadelgjorden tog emot det minsta. Jag köpte dyra och billiga varianter, svängda och osvängda, breda såsom smala. Inget verkade funka. Det tog stopp i galoppen, varenda gång. Läser man sig till hur mycket tryck det blir av sadelgjorden så varierar det med gångart, där gjorden ger mest tryck just i galoppen. Så det var inte så konstigt att just galoppen felade när sadelgjorden inte stämde.
Till slut hittade jag en gammal men fortfarande väldigt fin sadelgjord i mina gömmor, en med elastiska band precis där sadelgjorden utgör som mest tryck – bakom armbågen. Jag tog bort ett utav de tre elastiska banden så att sadelgjorden endast bestod av två band som går i kors precis där armbågen rör sig bakåt. Sadelgjorden är dessutom lång, så spännena kommer högt upp på sidan, så att de inte stör vid rörelse. Det gjorde tricket. Nu har jag sett på nätet att sådana, men nya och inte riktigt lika hemmagjorda, sadelgjordar finns på marknaden. Till den nätta prislappen av ett par tusenlappar. Suck. Det är dyrt att hålla på med hästar och rätt som det var finns det något som man måste kosta på och som får budgeten att övertrasseras. Men ska jag hålla på med den här sporten, är det lika bra att göra det ordentligt. Så nu är det till att beställa ännu en sadelgjord, och hoppas på det bästa. De andra hästarna har vi också nymera bytt till neoprengjordar istället. När jag ridit med olika sadelgjordar under ett och samma pass märkte jag nämligen stor skillnad på varenda häst. Alla hästarna rörde sig ledigare och mer avslappnade med dessa, så då var valet enkelt.
Fakta om sadelgjordar:
Alla hästar har ett unikt sadelgjordsläge.
Hästar påverkas negativt i sin prestation om trycket av sadelgjorden blir för högt. Dra inte åt för hårt!
Ett enkelt sätt att undvika skav på hästen är att dra frambenen framåt uppåt innan du drar åt sadelgjorden.
Se till att spännena på sadelgjorden inte hamnar rakt bakom armbågen – det stör hästen.
Elastiska gjordar, eller elastiska delar, kan göra sadeln mer instabil. Däremot gör det lättare för hästen att andas in ordentligt om sadelgjorden är elastisk (gäller inte om man drar åt den för hårt).
Gjordar där bara ena sidan har ett elastiskt band, drar sadeln snett.
I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.
Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von Pongracz. Hiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.
Ridsport är en sport för sig. Det handlar om att jobba med levande och kännande varelser, varelser som är intelligenta och som har sina egna behov av trygghet, säkerhet och välmående. Det handlar inte om vilket racket eller vilka skridskor som helst, inte heller om vilka hästkrafter som helst. Ridsporten är på så sätt en väldigt annorlunda sport.
Vi människor kan tänja ut oss i det oändliga för att åstadkomma det där lilla extra. Vi kan övervinna smärta, rädsla och nederlag och genom att träna mentalt kan vi till och med se det positiva i allt detta – det som är sportens baksida, men även vardag.
Hästar kan inte göra det. De lever här och nu. De kan inte tänka bort sin rädsla eller känna annat än vad de känner. De kan inte resonera om att tränaren säkert hade en dålig dag och därför inte var på sin bästa sida, eller att det blir bättre nästa gång. Vi kan däremot ge dem verktyg och träna dem på så sätt att de bygger självförtroende och blir starka och stolta atleter som är duktiga på det de gör. Det kan vi göra genom att successivt träna upp hästars tankeförmåga och deras kunskaper om hur de kan arbeta för att lyckas i samvaron med oss människor. Men de kan inte själva bestämma sig för att satsa på en sport, eller att avstå den. De kan heller inte tänka bort en smärta som skrämmer, eller mentalt jobba bort obehagliga upplevelser på egen hand.
Hästar är födda till att ha en uppgift. I flocken har de varsin otroligt viktig uppgift, som de behöver klara av för att flocken, och de själva, ska överleva. Så att jobba är inget som är främmande för en häst. Jag har svårt att tro att hästar inte heller vill jobba, eller att de skulle vara lata (som en del säger). De trivs med att vara värdefulla, att ha en plats och uppgift i livet. Däremot tar de gärna kortaste vägen. Å andra sidan – vem gör inte det? Jag är övertygad om att hästar har samma uppfattning som de flesta människor vad gäller jobb. Får man lyckan att hitta ett jobb som verkligen passar en och som man har förutsättningar att klara av och dessutom en arbetsplats med rätt medarbetare som både ser och förstår en – då är lyckan gjord. Men om det inte är så, kan livet bli besvärligt.
Hästen kan inte välja jobb. Den kan inte heller välja arbetspartner. Den är helt utsatt för vad vi människor har i våra huvuden och vad vi ser i hästen. Många kämpar hårt för att lyckas med sina hästar på ett så bra sätt som de bara förmår. De ser hästens möjligheter, men också begränsningar. En hel del av oss hästmänniskor är helt enkelt ödmjuka kämpar som jobbar för våra hästars bästa. Vi försöker lära oss mer och mer, vi läser ständigt av hästarna och har som fokus att få hästarna att tycka att jobbet ska vara så roligt det bara är möjligt, även om det ibland kanske är lite klurigt.
Men apropå kortaste vägen. Det är det som en del ryttare gör idag för att nå framgång. Men det är alltid någon som betalar. Inom ridsporten är denna någon alltid en häst – eller flera. Vissa av dem har fina namn och fina hästar och mycket pengar. Andra försöker härma eliten, men inser inte riktigt vad det är som fattas dem (ofta kunskap och tålamod!), och försöker hitta genvägar för att nå så långt som möjligt så snabbt som möjligt. En annan del av ”hästfolket” jobbar mot bättre vetande, på fel sätt. De tror de vet och kan, och de gör som de alltid gjort och ibland helt enkelt som de lärt sig själva. Om det är bra eller dåligt, det vet man aldrig, men okunskap brukar inte sluta så väl alltid. Dessa tre olika grupper är något som jag antar alltid funnits i sporten och framför allt den första och den andra gruppen är den som nu alltmer uppmärksammas såväl i media som inom de egna leden.
Det är en bra utveckling. Och en bra början. I Schweiz har man förbjudit gramanen. I Tyskland har man nu nolltolerans mot aggressiv ridning. Det gäller såväl på träning som på tävling. Kan det vara ett resultat av skandalen på EM senast tro?
Så att tro att alla trender leder nedåt – vilket många verkar tycka angående rollkur och annat elände – det tycker jag då verkligen inte. Tvärtom. En hel del inom ridsporten är till det bättre.
Vi ryttare och hästmänniskor har i allmänhet blivit bättre på hästhälsa, på inlärningsteori och biomekanik. Vi har lärt oss att en riktigt bra och kompetent hovslagare är den bästa av hästens vänner och att en sadel som passar är a och o för en hållbar häst (och en människa utan ryggont). Vi håller i allmänhet våra hästar bättre och de får bättre omvårdnad i form av veterinär om olyckan är framme. Och på många håll ser jag en mer positiv och mjuk ridning än jag gjort de senaste tjugo åren på banorna (de under elit). Kandar och sporrar behövs inte längre för att få tävla. Allt detta är också en bra start.
Jag hoppas på en lika god fortsättning för det är som sagt en bra början….
Det är lika magiskt vackert som det är kallt den här januarimånaden 2016. Så här ser det ut på dagarna här just nu – i världens vackraste landskap. Häng med vettja!
Letade efter tips om hur andra gör för att se till att hästarna får i sig tillräckligt med vatten när det är som kallast. De senaste dagarna har det varit smällkallt här i alla fall, vilket gjort stallgörat till ett evigt pyssel för att se till att alla hästar rör sig, får i sig vätska och äter ordentligt.
Det har gått bra, igen, som tur är och med -8 nu på kvällen andas jag ut litegrann. Man vet aldrig – blir en häst nedkyld så är det jobbigt värre. Men med 20 års vana av köldknäppar borde man ju vara van. Å andra sidan blir jag bara nojjigare med åren.
Hittade min post när jag letade efter tips – och ljummet vatten som jag tipsar om här är ett extremt bra trick. Hästarna fullkomligt älskar när det är lite varmare i hinken. Ett annat tips jag gärna ger ut är att ge hästen lucernvatten eller liknande. De sörplar glatt i sig sörjan. Jag ger det med fördel i samband med höfodring för att vara på säkra sidan. Och med tanke på att vädergudarna (meteorologerna…) utlovar fler knäppar så är det bara att ladda för fler omgångar när nästan fryser till is, kroppen svettas som en gnu under stekande sol i de tokvarma och otympliga kläderna jag måste ha för att inte få köldfrossan samtidigt som kroppen får jobba hårt i kylan, samtidigt som pysslet i stallet blir tuffare än vanligt.
Å andra sidan – kan det bli vackrare än så här? Himlen har varit allt mellan kritvit till alla blåa nyanser till rosaskimrande, snön gnistrar som tusen och en diamanter och hästarna är ystra och glada och bjuder gärna på ett race över den stora vallen eller två.
Hästar klarar de flesta temperaturer och klarar kyla väldigt bra. Deras kroppar fungerar mer eller mindre som kaminer och bara de får tillräckligt att äta håller de också värmen. Men hästkaminen kräver också vätska för att det inte ska ta stopp. Utan tillräckligt med vatten kommer koliken lätt. Därför behöver också hästar mer vatten när det är kallt än under en vanlig vårdag.
När det är kallt fryser vattnet och det vatten som finns kyler ner kroppen. Av den anledningen är det troligt att hästen inte dricker så mycket vatten, även om det behövs. Veterinär Ionel Barbos skriver i Tidningen Ridsport den 10 februari om den kalla vinter som varit. Han säger att det varit extremt mycket kolikfall. Hans rekommendation, tillika många andras, är att se till att hästen har ljummet vatten att dricka.
Busenkelt! 