Med fokus på det etiska

 

Ridsport är en sport för sig. Det handlar om att jobba med levande och kännande varelser, varelser som är intelligenta och som har sina egna behov av trygghet, säkerhet och välmående. Det handlar inte om vilket racket eller vilka skridskor som helst, inte heller om vilka hästkrafter som helst. Ridsporten är på så sätt en väldigt annorlunda sport.

Vi människor kan tänja ut oss i det oändliga för att åstadkomma det där lilla extra. Vi kan övervinna smärta, rädsla och nederlag och genom att träna mentalt kan vi till och med se det positiva i allt detta – det som är sportens baksida, men även vardag.

Hästar kan inte göra det. De lever här och nu. De kan inte tänka bort sin rädsla eller känna annat än vad de känner. De kan inte resonera om att tränaren säkert hade en dålig dag och därför inte var på sin bästa sida, eller att det blir bättre nästa gång. Vi kan däremot ge dem verktyg och träna dem på så sätt att de bygger självförtroende och blir starka och stolta atleter som är duktiga på det de gör. Det kan vi göra genom att successivt träna upp hästars tankeförmåga och deras kunskaper om hur de kan arbeta för att lyckas i samvaron med oss människor. Men de kan inte själva bestämma sig för att satsa på en sport, eller att avstå den. De kan heller inte tänka bort en smärta som skrämmer, eller mentalt jobba bort obehagliga upplevelser på egen hand.

Hästar är födda till att ha en uppgift. I flocken har de varsin otroligt viktig uppgift, som de behöver klara av för att flocken, och de själva, ska överleva. Så att jobba är inget som är främmande för en häst. Jag har svårt att tro att hästar inte heller vill jobba, eller att de skulle vara lata (som en del säger). De trivs med att vara värdefulla, att ha en plats och uppgift i livet. Däremot tar de gärna kortaste vägen. Å andra sidan – vem gör inte det? Jag är övertygad om att hästar har samma uppfattning som de flesta människor vad gäller jobb. Får man lyckan att hitta ett jobb som verkligen passar en och som man har förutsättningar att klara av och dessutom en arbetsplats med rätt medarbetare som både ser och förstår en – då är lyckan gjord. Men om det inte är så, kan livet bli besvärligt.

Hästen kan inte välja jobb. Den kan inte heller välja arbetspartner. Den är helt utsatt för vad vi människor har i våra huvuden och vad vi ser i hästen. Många kämpar hårt för att lyckas med sina hästar på ett så bra sätt som de bara förmår. De ser hästens möjligheter, men också begränsningar. En hel del av oss hästmänniskor är helt enkelt ödmjuka kämpar som jobbar för våra hästars bästa. Vi försöker lära oss mer och mer, vi läser ständigt av hästarna och har som fokus att få hästarna att tycka att jobbet ska vara så roligt det bara är möjligt, även om det ibland kanske är lite klurigt.

Men apropå kortaste vägen. Det är det som en del ryttare gör idag för att nå framgång. Men det är alltid någon som betalar. Inom ridsporten är denna någon alltid en häst – eller flera. Vissa av dem har fina namn och fina hästar och mycket pengar. Andra försöker härma eliten, men inser inte riktigt vad det är som fattas dem (ofta kunskap och tålamod!), och försöker hitta genvägar för att nå så långt som möjligt så snabbt som möjligt. En annan del av ”hästfolket” jobbar mot bättre vetande, på fel sätt. De tror de vet och kan, och de gör som de alltid gjort och ibland helt enkelt som de lärt sig själva. Om det är bra eller dåligt, det vet man aldrig, men okunskap brukar inte sluta så väl alltid. Dessa tre olika grupper är något som jag antar alltid funnits i sporten och framför allt den första och den andra gruppen är den som nu alltmer uppmärksammas såväl i media som inom de egna leden.

Det är en bra utveckling. Och en bra början. I Schweiz har man förbjudit gramanen. I Tyskland har man nu nolltolerans mot aggressiv ridning. Det gäller såväl på träning som på tävling. Kan det vara ett resultat av skandalen på EM senast tro?

Så att tro att alla trender leder nedåt – vilket många verkar tycka angående rollkur och annat elände – det tycker jag då verkligen inte. Tvärtom. En hel del inom ridsporten är till det bättre.

Vi ryttare och hästmänniskor har i allmänhet blivit bättre på hästhälsa, på inlärningsteori och biomekanik. Vi har lärt oss att en riktigt bra och kompetent hovslagare är den bästa av hästens vänner och att en sadel som passar är a och o för en hållbar häst (och en människa utan ryggont). Vi håller i allmänhet våra hästar bättre och de får bättre omvårdnad i form av veterinär om olyckan är framme. Och på många håll ser jag en mer positiv och mjuk ridning än jag gjort de senaste tjugo åren på banorna (de under elit). Kandar och sporrar behövs inte längre för att få tävla. Allt detta är också en bra start.

Jag hoppas på en lika god fortsättning för det är som sagt en bra början….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s