av

Jerringpris som berör

Stort Grattis Peder Fredricson för att du just fått det finaste man kan få i form av utmärkelse: Jerringpriset! Det är folkets röst och du tog en historisk seger – den var historiskt otippad och historiskt stor.

Inte sedan 1990 hade röstantalet varit så stort, och aldrig har man sett på maken till överlägsenhet. Du fick detta pris trots att du inte ens nämnts i årets sportkrönika, att ingen pratat om dig på förhand. I tv-sofforna fick dina konkurrenter plats. Inte du. Men nu är det Jerringpriset vi talar om – folkets röst. Inte de så kallade proffstyckarnas röst. Det är vår röst – din och min och alla andras. Alla hade samma förutsättningar att rösta.Det är därför priset är så fint. För att vi alla kan säga vårt. Alla de andra priserna är proffsens priser att dela ut. Vi som allmänhet har ett – Jerringpriset. Så grattis Peder för det finaste priset man kan få – folkets pris!

Du fick det för din ödmjukhet och ditt slit, för din 5 år långa matchning av häst bara för att få en enda chans till en os-medalj. Du fick det för att du höll nerverna i styr och för att du inte tog ett enda felsteg på hela denna väg – fem års matchning av häst för en enda tävling. Du fick det för att du berörde så många i somras – så många unga damer och herrar som inspirerades av dig. Äldre med! Som jag, som i vilken annan sport som helst i övrigt hade fått packa ihop sportbagen, men som i denna sport alltid kan komma vidare, framåt! Som tack vare dig fortsätter kämpa.

Du är en sann förebild – din hästhantering ett föredöme värt att kopiera. Det handlar om kärlek till hästen – om respekt, ödmjukhet, hårt jobb och fokus – om 24 timmars bra omvårdnad för de djur vi kallar partners i denna så unika sport. Om att träna, träna, träna och att det lönar sig att inte ge upp. Att vi inom sporten kan få den finaste utmärkelsen av alla vid 40+ ålder och mer än så. För att det är ett livslångt lärande att lära sig om häst och lära sig att rida och vi kan alltid, alltid, alltid bli bättre. Vi som röstat vet vad som ligger bakom dina framgångar. Du har tränat ett helt liv inför just detta. Vi som röstat vet vad du talade om där på podiet när du lyckligt gråtande tog emot ditt pris – om det perfekta samarbetet med ett djur så magiskt och så kraftfullt som hästens.

Tack för att du är en så stor inspirationskälla och förebild för alla gamla och unga, män som kvinnor, som dagligen kämpar för att bli lite, lite, lite bättre inom vår sport. Vi fortsätter drömma om våra framgångar, tack vare dig, – och vet att vi alltid kan komma vidare. Och du visar att för att lyckas behöver vi visa stor respekt för vår samarbetspartner hästen – vilket gör att vi har en stor respekt för andra oavsett situation – vi behöver besitta en stor ödmjukhet inför vad vi gör och- vilket gör att vi är ödmjuka i vår inställning till det mesta här i livet – och verkligen ha kärlek till vår sport och dess viktigaste subjekt – hästen – och  vårda den och sköta om den på bästa sätt. 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Precis som du.

 

GRATTIS till ett välförtjänt pris!!!!

 

 

 

av

Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com

 

 

 

 

av

Ridläger och Helgläger planeras

Det har blivit en hel del planeringsarbete den senaste tiden. Förutom att skriva i den här bloggen spenderar jag många timmar i stallet och på ridbanor som tränare – båda delarna tar en stor tid i anspråk och då gäller det att ha koll på veckor, dagar och timmar.

Den allra mesta tiden går åt till att verka på min egen gård Lövslätten i Skinnskatteberg, Västmanland. Här bor vi prima men bara ett par timmar drygt från storstäderna Stockholm och Uppsala, timmen och en halv från Örebro, Västerås och Falun och mitt i lugnaste skogsområdet. En stor del av verksamheten handlar om läger. Vi tar emot elever under helger nästan hela året om och på sommaren har vi ett antal lite längre läger- både för ungdomar och vuxna – de flesta för vuxna faktiskt.

I år är vi extra på när det gäller ridläger och hästläger här på gården. Det beror på att vi vill kunna få plats med alla de som verkligen vill vara med och de som vill komma helt egna helger som de bokar själva. Det har blivit många återbesök av gäster och vi utvecklas tillsammans – det är en gåva att få jobba på det här sättet. Sedan finns det lite andra planer som mest sker under helger också, och samtidigt vill jag hinna ha de där sociala helgerna också – där jag inte jobbar (även om våra läger är det roligaste jag vet!).

I år har vi laddat särskilt mycket också! VI har numera pool och relaxavdelning, ett kök till är snart en realitet och hästarna är bättre och fler än någonsin! Jag ser verkligen fram emot att det ska bli full rulle, vilket är snart. Bara om ett par veckor drar vi igång för fullt igen och det mitt i vintern. Innan dess ska hästarna hinna få lite massage, trimmas lite extra i snön och vi ska hinna planera än lite till – för det finns att göra på en hästgård. Oavsett om det finns gäster på gården eller inte.

Är du nyfiken på vår lägerverksamhet? Kika då in vår verksamhetshemsida: http://www.losatyglar.se. Under fliken på gång hittar du lägerschemat. Under de andra flikarna finns massor med bra-att-ha-info om oss och hur vi resonerar och jobbar. Och har du frågor eller funderingar är det bara att skicka ett mail – eller kommentera här om det känns enklare.

Välkommen säger vi till 2017 års supersäsong här på Lösa Tyglar!

 

av

Svarta hattar och autism som styrka

Det är få av mina elever som inte hört mig kalla något en häst tycker är läskigt eller blir stressad för något som vi tycker verkar underligt för en svart hatt. När jag och många av mina elever pratar om en svart hatt utgår vi från Temple Grandins beskrivning av hur hästar tänker och memorerar.

Djuren tänker nämligen enligt Tempel Grandin i bilder och när de inpräntar ett minne skapar de en bild av det som de ser samtidigt som de utsätts för något. Det är ofta en detalj de ser, då djur är mycket noga med just detaljer. Istället för helheter. Och det är det som kan blir så knasigt för oss, när vi inte kan förstå vilken detalj det är som påverkar djuret.

I min egen version berättar jag om en häst som blir pryglad av en man med en svart hatt. Hästen kommer inte bli rädd för människor, den kommer heller inte bli rädd för män. Men den kommer för alltid att blir stressad och orolig när det dyker upp en svart hatt.

Enligt Temple Grandins berättelse handlar allt om ett forskningsförsök där en häst utsattes för att få alkohol i ögat. Samtidigt såg den en svart cowboyhatt. Den svarta hatten blev en ångestladdad sak för hästen. En rund kubb funkade bra, en vit cowboyhatt funkade bra, men den svarta cowboyhatten manade instinktivt fram rädsla i hästen.

Sensmoralen i historien är densamma. Hästen blir rädd för den detalj de ser eller upplever (drn kan också uppfatta en lukt) och kommer inte att generalisera utifrån det och tycka att t ex alla hattar är farliga, utan komma ihåg väldigt specifikt det som setts/luktats i samband med en upplevelse. Det är den detaljerade bilden som kopplas ihop med minnet. Ett exempel till Temple Grandin har är att en häst kan vara stressad om den får ett tredelat bett i munnen, men inte om den har ett tvådelat. Den har känt att folk dragit smärtsamt hårt i det tredelade, men har inte samma minne med det tvådelade.

Som ni märker kan det snabbt bli oerhört svårt att avgöra vad som är den ”svarta” hatten. Något litet kan trigga en stor rädsla. Och det kan vara vad som helst egentligen. Har vi inte bakgrundsfakta och vet exakt vad som hänt en häst i livet innan den kom i våra händer, vet vi heller inte exakt vad det är som kan trigga rädsla om hästen varit med om något fruktansvärt i sitt tidigare liv. Förhoppningsvis har den det inte, men kanske har den det.

I vårt stall finns det en del svarta hattar. Mest hos hästarna. Men se – vi själva kan också ha svarta hattar. En kommentar kan trigga ett helt minne, och en lukt kan definitivt återväcka hela scenarier. Skillnaden mellan oss människor och hästarna är att vi kan förklara det, relatera till det och öva oss i att hantera det. Det kan inte hästarna, utan de svarta hattarna dyker bara upp och hästen blir – ofta för oss i omgivningen – oförklarligt rädd. Då är det verkligen en match – men en viktig match – att vi som människor försöker lista ut vad i hela friden det är som triggar hästens rädsla. Det är vårt ansvar. Men ofta kopplar vi kanske tyvärr inte, och klassar istället hästen som larvig eller dum. För att vi inte förstår, för att vi inte har kunskapen.

Om ni aldrig har hört talas om Temple Grandin så kommer här en liten info – hon är en kvinna som är bra att ha i minnet när vi undrar hur djur fungerar. Temple är nämligen en av världens mesta professor i ”Animal Science”. Hon har haft en avgörande betydelse för hur hanteringen av boskap går till i USA genom att i sin forskning visa på förändringar som kan göras för att djuren ska uppleva situationen under transport och under slakt mindre traumatiskt. Det har, om än inte helt, i alla fall avsevärt förbättrat förhållandena för industridjur i hemlandet. Hennes meritlista är gedigen och hon har haft och har en enorm betydelse för djurskyddet i USA, och i resten av världen.

Sedan 2009 är Temple Grandin hedersdoktor på SLU för hennes oförtröttliga kamp att förbättra välfärden för våra tamdjur. Det är inte det enda universitetet i världen som har gjort detta – hon har många hedersdoktorshattar i sin garderob. Hon är också diagnosticerad med autism och har gjort lika mycket för djuren som de personer som är födda med autism. Själv fick hon leva ett långt liv innan hon eller någon annan förstod att hon var just autistisk. Hon hann bli över 40 innan diagnosen fastställdes. Men autism är inget hinder för Temple Grandin. Tvärtom.  Hennes forskning och hennes autism är, enligt henne själv, en ekvation som går mer än väl ihop, då djur har ett tankesätt som liknar den autistiskes tankebanor mer än andra människors.

Mer om Temple Grandin kan du läsa om på någon av dessa ställen:

 

Temple Grandins Hemsida

Grandin.com

Wikipedia

Bokus- hennes utgivna böcker och böcker skrivna om Grandin

 

 

av

varning om hästen får ont

En del av den forskning som kanske är allra mest intressant för en hästälskare är den om ”pain face”. Det handlar om att hästen tar olika ansiktuttryck beroende på hur den mår. För den som är född med hästar omkring sig eller åtminstone delat många tusentals timmar tillsammans med hästar (gärna utan att hela tiden vilja få ut någonting av dem, utan mer betraktat dem som de individer de är) ser ganska så enkelt om en häst mår dåligt eller inte.

Jag har numera en ganska god förmåga att läsa av mina hästar. Tydligast kom kanske det till uttryck när min gammelfux rullat fast i hagen och av andra fått hjälp med att komma upp. Jag forsade hem så fort det bara gick, och när jag kom stod han i hagen med sina kompisar. Då jag var riktigt orolig hade jag redan på vägen ringt veterinär för hjälp. Det var bra det. Något var uppenbarligen fel. Jag tog in hästen i stallet och kunde nästan ta på hans smärta. Inte för att han visade upp en enda svullnad, inte för att han haltade, inte för att jag egentligen kunde SE vad det var. Men något var det

När veterinären väl hittade till stallet gick hon igenom hela hästen, först utan att hitta det minsta spår på skada. Men jag envisades. Det var något fel på hästen! Till slut inser vi att han har slagit i nosbenet rejält i kampen om att komma upp. Efter en dos eller två med smärtstillande så blev hästen som vanligt igen, även i uttrycket. Då tackade jag mitt stilla sinne för alla de tusentals timmar jag bara umgåtts med hästarna, betraktat dem för att jag tycke rom dem och är nyfiken på hur de har det och hur de mår. Men med okända kan jag fortfarande tycka det tar sin tid att lära sig läsa av dem ordentligt. Man måste hela tiden öva.

Nåväl – åter till forskningen. Det är inte bara jag nämligen som tycker det där med ”pain face” är intressant och viktigt. Även veterinärerna tycker det, och har utvecklat metoder för att kunna se hur hästarna mår. Men inte nog med det. Nu utvecklas en kamera som ska kunna avgöra hur hästen har det – genom att läsa av ansiktstuttrycket. Den ska tydligen användas i stallet. Se och hör här! 

Själv tycker jag minsann att den borde användas på ridbana och i ridhus. Och så skulle den kopplas till en mistlur. Så varje gång hästen upplever obehag i ridhuset eller på ridbanan som går det en tordönstöt genom ridhusarenan. Det om något borde ju få oss ryttare att lära oss att rida på ett sånt sätt att hästen inte känner obehag. Frågan är bara om någon skulle våga ha den på banan?

 

av

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

av

Tips i kylan

Igår satte kylan in. Inte för att det var så mysigt innan – det har varit en del minusgrader och på det blåst. Så vi har kämpat mot kalla fötter och frusna händer och ändå ridit – för hästarna har då inte tyckt att vädret är något annat än toppen. Men nu trillade gradtalet så dant att ridningen fick pausa när mörkret sjönk ner över nejden under gårdagen.

När vi väl nattade hästar under kvällen visade termometern på -27. YR lovade en vändning under natten, men i morse när jag klev upp var det inte ett dugg varmare. Samma jäkla -27.

Under sådana omständigheter blir jag alltid lite orolig för mina hästar. Kommer de att klara kylan? Jag får samma oroskänsla varje år. Men visst gör de det. Kanske för att de är sunda och friska hästar, och för att hästar faktiskt är gjorda för att klara kallare väder än vad vi människor klarar. Jag tycker ju det är fruktansvärt kallt (även om jag alltid blir förvånad över hur bra det ändå går att trampa runt i hagarna och fixa och dona när det är så här kallt). Men de ställer bara ut sin päls rakt ut och får värsta polarjackan deluxe när vädret blir så här. Tänk om vi hade sådana möjligheter! Då skulle jag inte tycka det var fullt så jobbigt att bo i det här landet under vintern. Själv är jag lite kinkig för kylan.

Det finns en del att tänka på för att hästarna ska må så bra som möjligt dock. Jag som har två grupper på lösdrift måste inse att de kommer stå där ute i kylan, utan att få tillskottsvärme. De måste klara värmen på egen hand. Och med lite vana verkar jag ha fått in rutinerna. Mina hästar går inte på fri tillgång av foder, då en del av dem skulle bli otroligt feta. Så vi får ta till lite tricks och ändra om lite när kylan sätter in på det här sättet.

Vad gäller fodret dubblas foderransonen om det blir riktigt kallt. Hästar är som kaminer och de behöver bränsle. Så länge de kan äta ordentligt kan de kompensera väl för de minusgrader som finns i den omgivande luften. Alla hästar kommer också in i stallet ett par tre timmar sådär för att få lite extra mys och kel och de som behöver får då även lusern för att hålla hull och må bra. Det är bra med ett ordentligt stall även när man har lösdrifter. Då hinner vi också kolla upp att de verkligen mår så bra som vi hoppas.

Förutom foder är vatten en stor fråga när minusgraderna blir många. En stor hjälp är de uppvärmda vattenbyttorna. Hästar behöver dricka mycket när det är kallt, men de gillar inte kallt vatten. Även i vattenbyttorna slår jag i ljummet vatten och då kommer hästarna och dricker sig otörstiga. Veterinärer vittnar om att det blir många kolikfall när det är kallt – för att hästarna inte får i sig vatten ordentligt. Det här är ovärderlig hjälp. När det är riktigt kallt, som igår kväll och i morse ger jag dem även hinkar av ”godisvatten”. Det är uppblött lusern som jag slagit extra mycket vatten på, så att det nästan blir bara vatten, men smaken består. Det gillar hästarna och då dricker de ännu lite till.

De som behöver får täcken. Men de allra flesta som bor här på gården ser ut som rena ulltottar. De har fått en magnifik vinterpäls som står emot det mesta. Då är det bara onödigt att slänga på täcken.

Det blir en del pyssel. Jag får gå några extra rundor till hagarna, kollar och dubbelkollar. Blir något fel kan det gå snabbt. Men det finns en magi över det. Att vi klarar så skarp kyla (och att inte minst hästarna gör det), den klara luften. Stillheten som ligger över nejden när luften blir helt stilla. Det blir så tyst! Omkring mig ligger magin i naturen –  vintergatan och månen lyser upp fält och snöklädda granar så det nästan blir dagsljus, men färgerna är helt annorlunda än de brukar . Allt går i grått, blått och gnistrande vitt. Det är magiskt och jag känner mig lite liten när jag går omkring i denna sagovärld. Liten, men ändå lite stor – som en del av allt detta underbart vackra.

När allt pyssel är klart och hästarna fått det de behöver är det bara att vänta. Temperaturerna gör tvära kast den här vintern . Det har lovats mildare gradtal och jag ser redan nu att det blivit ett par grader mindre kallt. Ett magiskt ljus ligger över nejden. Det är ännu en morgon på Lövslätten. Och mina hästar och jag mår finemang. Jag drar en liten suck av lättnad. Vi överlevde den här gången också (som jag egentligen visste att vi skulle).

 

 

av

En Kajsa värd att läsa

Så här i januari är det hög tid att lägga massor med teoretisk kunskap i hjärnan inför en spännande hästsäsong. Ett lästips från mig är att ta del av det Kajsa Boström, B-tränare i dressyr har att säga i en klok blogg på Hippson. Här kan du läsa massor med visdomar – visdomar som kanske borde vara lite mer självklart inom hästvärlden än vad de egentligen är.

Länk till bloggen hittar du här.

av

Du kan inte tvinga en häst

I den segdragna och ibland väldigt aviga debatten om hästar som sportredskap och etisk träning och huruvida det premieras att rida på ett ur hästen sunt och trevligt sätt eller inte, spårar argumenten ut lite hit och dit och lite då och då. Jag har markerat mot det förr, och jag tänkte att det kanske skulle vara bra att göra det igen.

I det här inlägget tänkte jag att jag skulle diskutera ett argument som dyker upp lite då och då. När någon säger att hästarna tvingas till att prestera på ridbanan rycks det ibland på axlarna och denna kommentaren (eller liknande) levereras:

”Den som tror att vi med våld tvingar hästen att prestera har aldrig arbetat med hästar – för det låter sig inte göras” (för originalinlägg på en som säger precis så här se Tidningen Ridsport).

Därmed tar då debatten slut. Eller?

Nu är det ju inte så busenkelt. Det är lite mer komplicerat än så. För är det verkligen sant att ingen kan tvingas till någon prestation? Om vi lyfter blicken, om än så bara lite, inser vi snart att det inte är ett dugg sant. Det räcker med att resa till Santorini och se åsnorna kämpa upp och nerför den förbenade backen mellan hamn och stad fyra hundra meter och tusentals trappsteg upp på berget. Det räcker med en enkel googling, om man aldrig sett eller märkt att någon kan tvingas prestera något utöver det vanliga bara för att de måste. För att alternativet är än värre.

Vi kan ta några fler mycket talande exempel. Det första är ett exempel på människor. Det handlar om de omtalade kinesiska gymnastikbarnen som ”utbildas” till att bli morgondagens stjärnor. Jag vet inte om någon tror de gör detta av ren och skär och fri vilja. Jag tror att det ligger massor med annat bakom, bland annat tvång, hot och inte minst kraven på att familjen vill/behöver en bättre framtid.

Varför börjar jag då med detta klipp? Såklart för att människan anses vara en ”fri” varelse med möjlighet att välja. Som sådan borde det, om något, vara omöjligt att tvinga en sådan till att göra något som de tvingas till. Men så är det ju inte. Vi kan se det i vardagen också om vi kikar lite noga. Många gör fantastiska saker för att de tvingas till det. Inte för att de själva väljer det. I det lilla och i det stora. Vi kan tvingas till det för att vi är sociala varelser och beroende av varandra. Vi anpassar oss därför. Men inte nog med det. Vår överlevnadsvilja gör att vi ibland måste välja att göra något som vi inte vill, för att klara oss. Om vi är tillräckligt hotade, kan jag nog nästan lova att vi skulle gå ganska långt i att uppfylla någon annans förväntningar, om det i sin tur gjorde att vi överlevde eller slapp stränga straff och smärta. (det sista är det som har stor betydelse inom alla arter – man lär sig snabbt hur man gör för att undvika smärta och är beredd att gå ganska långt för det…. ren inlärningsteori.)

För att återgå till hästarna. Om vi anser att inget djur kan tvingas till att prestera stordåd. Hur förklarar vi då dessa klipp? Då är detta djur som trivs med det de gör och gör det av ren glädje. Så bra! Då skulle vi ju slippa att uppröras över det som händer i kommande videos. Allt är frid och fröjd. Eventuellt kunde några av hästarna ges lite mer mat, men i övrigt så gör de enligt resonemanget inget utan att vilja det, för att tvinga lönar sig inte (och då skulle man ju kunna undra varför nu folk då i så fall ens skulle komma på tanken att försöka plåga hästar till framgång, om det inte ger ngn effekt. För det händer ju faktiskt, trot eller ej) . Ni som redan fattar min poäng behöver nog inte kika på det här. För är man empatiskt lagd så mår man bara dåligt.

 

 

 

Jag hoppas ni fattar.

Så svaret på frågan om man kan tvinga någon är sjävklart ett rungande – JA! Och det är faktiskt inte så självklart att vi kan avgöra vad som är tränat på vilket sätt när vi ser ekipage på en tävlingsbana. Hästar är mycket mycket duktiga på att dölja smärta och obehg och är det någon här som verkligen, med handen på hjärtat, kan avslöja om en häst på en arena är olycklig? Det är svårt då de döljer sina obehag. Men lider gör de likafullt, om de tränas på ett oschysst sätt.

 

Jag kommer nog ta upp fler ”lustiga” argument i debatten (från båda sidor by the way). Tycker det där med argumentation, logik och inte minst vilka sanningar man väljer är mycket intressant. Men det här var ett första i alla fall, och ett som verkligen stör mig när det dyker upp. Ett annat är att det är djurplågeri att rida över huvud taget – men det får bli en annan gång.

 

av

Välkommen 2017

Nu kör vi! Det nya året har ringts in, solen skiner och hästarna har sin födelsedag idag. Kan det bli bättre? Nya tider och nya chanser att realisera drömmar på, och hoppas på en bra utveckling för alla och envar på denna jord. För oss var 2016 både ett sorgligt och ett roligt år. Vi förlorade två extremt älskade fyrbeningar. En hade vi haft i 10,5 år, den andra i hela 22. Sådant sätter spår. Tur då att vi har fler fantastiska varelser på gården och att vi dessutom begåvats med ett par till. Så att gänget är komplett.

Vi har våra planer klara här på Lösa Tyglar. Nästan i alla fall. Dessa planer kan du läsa om på vår hemsida. Det blir ett år fullspäckat med lägerverksamhet och annat smått och gott. Inbjudna tränare kommer också dyka upp vartefter i planeringen. Så utvecklingen på Lösa Tyglar går vidare med stora steg. Vi ser verkligen fram emot ett spännande år.

Men först blir det en nyårsdagsrunda med hästarna på sedvanligt manér. Som djurägare har vi ju varit hemma, i år i goda vänners lag och firat in nyåret lugnt och sansat. Trötta är vi ändå då det vart sent, men med tanke på hur många andra känner sig idag är vi nog ovanligt friska och fräscha här. Gott Nytt år på er alla hästälskare där ute!