Träningsmetoder

av

Ilse Österwall – vass penna och insiderkunskap i förening

Ilse Österwall är en dam med skinn på nässan, vass penna (eller giftigt tangentbord) och gedigen kunskap om hur världen bakom kulisserna inom galoppen och travet ser ut.

Ilse har vigt sitt liv åt att själv träna hästar, men på ett något annorlunda sätt än de flesta andra i branschen gör. Jag kontaktade henne när jag funderade på att sätta en unghäst i träning.
”Gör det själv”, var slutsatsen jag drog av hennes mail. Hästen skulle må bra mycket bättre och skulle ha vansinnigt mycket roligare. ”Hoppa, rid ut och stärk hästen så att den har roligt. Då kommer den att gå så bra den kan på löpet sedan. Du är inte någon som skulle gilla att ha din häst i professionell träning.” Vi diskuterade också foder, hästhållning och mycket annat matnyttigt och det gav mig de insikter jag behövde för att ta ett beslut. Jag lämnade aldrig bort hästen utan den blev ridhäst hemma istället – och trivs mer än utmärkt med det.

Däremot insåg jag snabbt att Ilse Österwall kan det där med trav och galopp, om hästar och hästhållning, och vad som verkligen försiggår där bakom det vi ser. Jag började följa hennes blogg och gör det än. Det är nattsvart humor blandad med ett stort och envist hopp och Ilses kärlek till hästen lyser igenom i alla inlägg. Nyheter presenteras på ett mycket fyndigt och fartfyllt sätt.

För den som verkligen vill veta hur den här världen är – varsågoda. Läs Ilses blogg. Det är hon, hästarna och branschen väl värd! 🙂

Hovtramp.

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.

av

Att dominera en häst är att missbruka sitt ledarskap

Det menar i alla fall American Veternary Society of Animal Behavior i denna artikel.

Dominans används bland flockdjur för att få tillgång till en hona, mat om det finns för lite, eller bästa vattenplatsen. Det är oftast inte det som är problemet när det gäller problem i hanteringen av våra djur. Vad vi söker i träningen med våra husdjur är snarare att de villigt kommer när vi ber dem. Det är inte en dominanssituation – där tvång och underordning är det främsta syftet. Tvånget leder vanligen till att djuret blir oroligt och blir rädd. Hos hästar kan detta skapa ett flyktbeteende (det är så de överlever), som när det inte får utlopp kan leda till panik (min anmärkning). Det kan därför bli riktigt farligt att pressa ett djur under tvång för att få som man vill.

AVSA menar istället att de problem med beteenden vi ser hos våra tamdjur helt och hållet beror på inlärningsproblem – hos människan. Vi råkar förstärka det som vi inte vill ha, istället för att lyckas locka fram det vi vill ha. Positiv förstärkning är däför alltid att föredra. Lyckad inlärning bygger på att positiva beteenden förstärks. Om oönskat beteende kvarstår är det en stor poäng i att ta reda på varför de uppträder.

AVSA:s åsikter bygger på den beteendeforskning som finns idag.

Mer finns att läsa på deras hemsida

av

Dag Nätterqvist – en sann hästmänniska

År 2009 förlorade Sverige en i mitt tycke något underskattad personlighet. Mannen hette Dag Nätterqvist och var en hästkarl av stora mått. Han besatt ett engagemang och en kunskap inom hästområdet som genom hans frånfälle troligen inte kommer att fyllas i första taget.

Diger meritlista
Dag, eller Dadde som han kom att kallas, levde ett sant hästliv. Han var på sin tid en mycket framstående hoppryttare. Han vann SM fem gånger och championatet i hela 14 år. Han deltog även bland annat i OS år 1960. Redan under 1950-talet var han Sveriges främsta hoppryttare.

I början av 2000-talet kämpa emot den ”moderna dressyren” och försökte upplysa om det klassiska ridhästidealet. Han gjorde även sitt för att få folk att första hästens anatomi och ge det som grund i sin argumentation för sin ridning.

Klassisk ridning enligt Dadde
Enligt Dadde är klassisk ridmetod vägen att gå för att finna harmoni mellan ryttare och häst, utefter anatomiska principer och hästens egenskaper. För att förstå hans argument är det lättast att läsa hans egna ord om saken. Han visar med tydliga bilder hur det är tänkt. Du hittar hans artikel här

Nyare metoder
Han visar också på skillnaden mellan dagens ridning på dressyrbanorna. Det vi nästan alltid ser idag på ridbanorna är enligt Daddes åsikter helt inkorrekt egentligen. Det gäller även den mjuka runda formen, som så många förespråkar.
För oss som är fostrade i dagens så kallade moderna dressyr är det här tankeväckande läsning som behöver begrundas.

Hoppet lever
Dadde har influerat många och så fort rollkur kommer på tapeten är det Daddes kunskaper som oftast kommer i fokus.
Dadde måste också haft ett gott inflytande över sina barn och barnbarn. Ridningen och hästarna blev en del även av deras liv. Mest känd av dem alla är nog ändå Joakim Nätterqvist, även känd som Arn himself. Joakim lär vara uppfödd på hästryggen. Vi kan väl hoppas att han också för vidare lite av den goda kunskap hans farfar lärde ut.

av

EN metod är alltid farlig….

Det går mode inom hästhantering och hästsport. Hästfolk, gärna de som själva känner sig otillräckliga, tyr sig gärna till en enda metod. En metod som alltid anses rätt. Det andra är fel.

Hur skulle detta gå om det handlade om människor? Relationer mellan människor handlar om tre saker: etik, känsla och filosofi. Varför skulle hästar vara så annorlunda? De är levande varelser och nog så komplexa individer, med känslor, humör och egna tankar. Att då alltid använda en enda metod för att få hästen dit man vill är inte bara ett dåligt sätt att agera på. Det kan bli farligt också.

Jag vill dansa med hästar! Jag vill samspela med hästen på våra villkor – tillsammans! Jag vill inte domdera, dominera, tyglar och tvinga! Det behövs inte, och om man ber, istället för kräver så får man så mycket mer. Men den filosofin kräver något annat. Då kraven aldrig kan ställas på hästen, som är den ”ofrivillige medspelaren” när vi människor hittar på något så ställs alla krav på oss människor. Hur ska vi kunna dansa när det inte finns någon känsla?

Hästar har ett väl utvecklat sinne för sinnesstämningar. I en flock behöver de snabbt kunna läsa av sina medhästars sinnelag. Är det läge att lämna gruppkompisen ifred, eller är det tid att klia varandra. Är det dags att vandra vidare mot bättre marker, eller är någon sjuk? Än värre – är det dags att ta fart och fly? Inte väntar de på att bli slagna, bitna eller vrålade åt då???? De känner direkt, på gruppens energier vad som händer och sker.

KÄnslan kan vi också använda oss av för att nå dit vi vill. Vi förmedlar alltid något med våra energier och genom vårt kroppsspråk. Det gör hästen också. Om vi lär oss att lyssna på hästen inser vi snart att olika individer behöver olika hjälp för att lyckas. Precis som oss människor. Samma häst behöver också olika typer av vägledning beroende på situation och sinnesstämning.

Jag kan peppa och pusha en häst som säger ”nej” på ett lugnt och coolt sätt. Men om jag peppar och pushar en häst som är rädd av någon anledning blir det kaos. Om jag tvingar en häst att gå fram, även då den är rädd kan det blir farligt. Dessutom – det kanske finns en anledning? Jag har mer än en gång räddats från hästar som sagt stopp på en väg. Medkompanjonens häst har gått framåt på ren ”lydnad”. Men se – då har det antingen varit glashalt eller underminerat! Tack hästar som säger till när jag inte fattar bätre!

Genom att våga använda sig av en filosofi istället för en metod ges mycket fler möjligheter att gå vidare i utvecklingen. Då går det att anpassa de verktyg som behövs för att komma vidare, för att lösa svårigheter utan att för den skull stånga huvudet i väggen. Men det är också en väg som kräver så mycket mer av oss människor. För om vi inser att en metod inte är grunden, utan att det handlar om en filosofi om vad hästen ÄR och kan vara, så blir inte längre livet svart eller vitt när det gäller hästar. LIka lite som när det gäller människor. Vi har bra sidor, bra dagar och likväl dåliga minuter, och dåliga sidor. Vi behöver olika saker vid olika tidpunkter, beroende på hur vi uppfattar en situation här och nu, hur vi tolkat saken. Hästar är inte mycket annorlunda, och skiljer dessutom på relation och relation. Det en människa kan göra med en häst, och det sätt han eller hon kan göra det, är en helt annan om någon annan gör det. Och det är svårt. Men det är också värt det!

För om man orkar gå förbi metoden, och se hästen för det djur som det kan vara, ifrågasätter man snart om det verkligen är rätt att tvinga, mästra och få hästen till lydnad. Då börjar man lyssna och lära av mästaren själv. För ingen kommer någonsin veta hur det är att vara häst lika bra som hästen själv vet det. Och hästar, i all sin stillhet och livsglädje, är komplexa varelser väl värda att lära känna. De lär gärna ut hur de behöver ha det för att det ska bli bra!

Ah – nu kommer säkert någon som läser det här och säger – vilket flum! Ska vi gulla oss fram till hästens hjärta nu? Nej, säger jag då till den personen. Det handlar inte om det. Men om man istället ser hästen som en arbetskamrat väl värd att lyssna på, kommer den att bli en partner. En parner applicerar man ingen metod på, den hanterar man utifrån respekt och lyhördhet och agerar därefter. Det är inget mjäk. Vet ni, när det handlar om säkerhet är jag den första att ta i ordentligt. För även om jag skulle vara ute med tant Agda, 85 år gammal, och hon fick för sig att gå ut i gatan när det kommer en bil, hade jag knuffat undan tanten först och bett om ursäkt sen! 

 Och vi behöver mängder med verktyg – olika metoder, för att lyckas. Dessa ska vi plocka fram när vår erfarenhet och känsla säger oss att dessa är de rätta här och nu. För det behöver vi – vi behöver alltid en plan!  Men det är en helt annan sak!!!!

av

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.