Under ytan anas det som verkligen är

 

Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner,  och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.

Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.

Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:

 

Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!

Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.

#bästahästägaren #horserevolution

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Det är inte bara att borsta en häst!

Det är inte bara att borsta en häst!

I mitt stall får alla göra i ordning sina hästar från grunden inför en ridtur. Det inbegriper att borsta, att kratsa hovar och att sadla och tränsa. Vi ser det som en bra väg för att lära känna varandra lite inför turen, så ryttaren inte bara hoppar upp i sadeln, som om hästen var en moppe, eller en bil. Relation mellan ryttare och häst, en bekväm situation dem emellan är viktig för en trevlig och säker tur ute.

För att hästen ska kunna välja själv låter vi i princip alltid hästarna vara lösa i boxen när vi gör i ordning. Om den inte är bekväm med det vi gör, så kan hästen enkelt gå sin väg. Istället för att behöva bita och hugga eller vad de nu kan göra för att försöka få oss att förstå att något inte är ok. För mig är det en säkerhetsfråga – för hästar som kan ”fly” fäktar inte. De går bara sin väg, och där står vi som ”dumstrutar” och får jobba med att motivera hästen att jobba med oss. Ganska smart, i mitt tycke. För då kan vi inte pressa på en häst som inte vill av någon anledning.

Det är sällan en häst går iväg när vi ska borsta den. Det stora flertalet tycker det är vansinnigt mysigt, eller bryr sig inte alls. Men det händer. En av hästarna tycker inte att det är så roligt alls faktiskt, om jag ska vara ärlig. Däremot är det en riktig kelputte i alla andra bemärkelser och sadla och tränsa och rida går hur galant som helst (blir till och med sur om han inte får hänga på!). Vissa andra tycker om att borstas på vissa sätt, men inte andra. Då får vi klura ut hur de vill ha det.

Hästen som inte tycker det är urkul att bli borstad gick i våras undan för en person mer eller mindre hela tiden när hon kom med borsten. För att det ska funka blandar jag, när jag själv ska rida, en mjuk borste och snälla, snälla tag med massor med kel och kli. Vi brukar inte göra det till en grej, utan respekterar att den hästen är som den är. Och just detta brukar jag förklara tydligt för alla och envar som är i stallet – att vi ska stämma av att allt är ok för hästen, och inte bar ”köra på”. Döm då om min förvåning när tjejen som hästen gick undan för just denna helg förtvivlat utropade till mig: ”hästen tar över”.

”Tar över vad?” frågade jag såklart.

Det var att han ville ”bestämma” och ”styra” blev svaret.

Min fråga tillbaka var – ”Men tänk om han bara försöker säga att han inte vill bli borstad? Tar han över då menar du?”

Till det fick jag inget svar. Mina förklaringar därefter kändes som de hängde i luften – som om de var ursäkter för en häst som inte var ”fostrad”. Nåväl – fostrad eller inte. Hästen gillar inte att bli borstad. End of story.

Det finns många anledningar varför en häst inte vill bli borstad. I en studie publicerad i The Horse har det visat sig att många tycker det är besvärligt och orsakerna kan vara många, så min häst är inte ensam. Däremot är han ensam i mitt stall, så länge vi gör på rätt sätt. Och då går det även finemang att borsta denna, i grunden så keliga och gosiga häst. Och bits eller sparkas – det vet han inte hur man ska göra. Han går bara undan. Många andra hästar känner däremot att de måste hota, bita och sparka efter folk när de i sin iver om att vårda hästen vill få den fin. Jag har inga sådana hästar själv – kanske just för att vi tar hänsyn, anpassar hur vi borstar och jobbar hårt för att sadlar och träns ska passa och ridturen vara trevlig även för hästen. Extra hänsyn behöver vi mestadels när någon häst fått en smäll eller lättare skada eller är lite stel, något som tack och lov inte är någon vanlighet här. Och ston i ett visst skede i brunstcykeln kan vakta sin mage eller vara lite extra känsliga då och då. Så att läsa av och stämma av, att snacka och checka att allt är ok – det är vad vi alltid gör.

En borstning ger ju så mycket när den görs på rätt sätt.  Den kan vara fantastisk massage, är ett ypperligt sätt att checka in hästen efter låsningar, ömma punkter och små sår, och kan –  om den som sagt görs rätt – stärka en relation mellan människa och häst.

Men det är inte bara att borsta på och tro att det är en trevlig grej för en häst. För det är det inte, bara för att det kallas borstning. Hur den upplevs av hästen beror på kopplingen mellan borstning och vad som händer sedan, vem det är som borstar och hur den uppfattas av hästen, om hästen har ont, eller om den till och med i grunden kanske tycker att borstar inte är så behagliga trots allt.

Och sist men inte minst – tänk på säkerheten när du borstar en häst! Jag ser själv mycket slarv med sådant – något som vi borde ha i ryggmärgen hela tiden. Forskarna gjorde likadant. Det är illa – alltför många olyckor sker av vårt slarv, och skadorna kan bli stora. Bara det gör att vi borde tänka till både en och två gånger innan vi struntar i hästens försök att säga att något är obekvämt så att de känner att de måste agera emot oss, istället för med oss.

/Helena Norrby, författare till ”Bästa Hästägaren” – för dig som inte vill ta hästen för given.

omslaget2

Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

Ansvaret ankommer oss alla

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

Lyssnar du?

Lyssnar du?

Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete  – för man var ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.

När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?

Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.

lyssnardu.jpg

Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. wilma och nisse!

För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst –  så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?

Vågar du lyssna på din häst?

Här är ett forskningsreferat från en studie som just handlar om att hästar försöker kommunicera med oss människor. Artikeln finns i The HORSE, en tidning på nätet som för övrigt rekommenderas varmt! 

omslaget2

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Det är du som bestämmer!

Det är du som bestämmer!

För ett par år sedan skrev jag om hur jag resonerade när jag hör orden om att vi måste visa att ”vi bestämmer”. Det är just en sådan där kommentar som får mig att bli så ledsen eftersom det handlar om att vi ska sätta oss över hästen som i sin tur ska lyda oss. Som om mina vänner hästarna försökte göra annat än att kommunicera och försöka visa sitt perspektiv på tillvaron, så gott de nu kan i denna antropocentriska värld (människorcentrerade/ som utgår från människans perspektiv). Det är dessutom ett påstående som anslår tanken om att hästar visst förstår och kan allt – och att när det inte händer det vi vill så är det hästens fel då den i princip alltid förstår och kan men bara skiter i det för att jävlas. Om man hårddrar det.

När jag gick omkring i stallet i min vanliga mak häromkvällen kom jag att tänka på det igen. Kanske föra att jag hört det ett antal gånger bara den senaste tiden, och fortfarande har svårt att tackla fenomenet. Konstaterandet kommer dessutom påfallande ofta från individer som knappt vet vad som är bak och fram på en häst, eller som åtminstone missat en hel del i den beteendeteoretiska och etologiska utbildningen inom hästeriet. Men jag kom att tänka på en annan sak också. Och det är att vi faktiskt bestämmer hur hästarna beter sig. Men inte alls på det sätt som många kanske tänker på när de säger en sådan här sak. Här är några saker som vi beslutar om som avgör hur hästarna beter sig mot oss:

  1. Hur deras liv ser ut. Den lilla detaljen….. Vi bestämmer om deras mage mår bra för att de får rätt foder i rätt mängd och på rätt tider, om deras rörelsebehov är tillgodosett och om de får sina sociala behov tillfredsställda. Det om något bestämmer också hur hästarna är – glada och lugna eller tjuriga och ledsna och stressade.
  2. Hur deras omgivande miljö är. Är det stressigt och eländigt – då lär ingen häst vara harmonisk. Erbjuder vi däremot en lugn och trevlig tillvaro så blir hästen bra mycket trevligare mot oss.
  3. Hur vi lär in saker till hästen. VI bestämmer helt vilka träningsmetoder och vilka system vi ska jobba efter. Hästen har att reagera på det vi själva väljer. Förutsätter vi att hästarna fattar vad vi menar och förmår göra det vi anser de ska göra av egen hand, eller lotsar vi dem genom livet och ger det stöd hästen behöver? Använder vi oss av straff och säger nej när det blir fel i vår värld, eller jobbar vi utifrån positiva inlärningsmetoder?
  4. Hur hästarna uppfattar oss och hur det går till i människans värld. Vi bestämmer vilka vi är i hästarnas värld. Är vi den som domderar och styr eller en trygg person att lita på. Är vi en vän eller någon som ställer till deras liv.
  5. Hur hästarna ser på träningen. Är vi roliga samarbetspartners, eller någon att frukta? Handlar människans värld om stress och tvång och bråk eller handlar människans värld om något roligt och trevligt. Är tränngen stärkande och rolig, eller ger den smärta och obehag, är dödtråkig och enahanda eller berikande och stimulerande?
  6. Vår egen mentala inställning. Hur ser vi på hästen, hur agerar vi, hur beter vi oss? Helt enkelt – vilken attityd har vi när vi gör saker och ting tillsammans med hästarna?

Det var ganska omfattande det – det vi har att bestämma över och kan styra precis som vi vill. Tänk vilket ansvar det är att vara med häst ändå!

 

 

Tips: Lär aldrig hästen hur stark den är

Tips: Lär aldrig hästen hur stark den är

Det finns en del problem som uppstår i hanteringen av häst som är otroligt svåra att få bort. Ja – som faktiskt inte går att få bort helt alls! Det är också ofta tyvärr saker som dessutom kan bli riktigt farliga. En sådan sak är när hästen har lärt sig hur stark den är. Så mitt tips som tränare är – låt aldrig någonsin hästen förstå hur stark den verkligen är.

Jag vet inte hur många som funderar på det. Men om man möter en stor stark och vältränad karl på, säg en sisådär 120 kg, så skulle man aldrig någonsin tro att man som en person som är så mycket mindre än just den personen, skulle kunna få denna stora man att göra saker, ja till och med snällt följa med trots att han egentligen inte vill, med hjälp av våld. Alla förstår nog vad resultatet skulle bli. Om inte så rekommenderar jag inte att man provar. Försök istället att med ord övertyga människan om att det är en bra idé att gå åt ett visst håll och guida fint och säg att det blir jättebra om han väljer just det du hade tänkt dig. Det kommer funka bättre. Lvoar.

Men en häst, som är så mycket större – runt 500 (!) kg eller så, ska det tydligen gå bra? Konstig logik i min värld. Men så är det ibland. Och då får man problem på riktigt. För en häst lär sig snabbt. Och glömmer aldrig. Och har den väl fattat att bara deras halsmuskler är fyra gånger människans bålmuskulatur, så finns det liksom ingen bra väg tillbaka. Den kunskapen kommer alltid finnas där.

Jag har mött det många gånger. Jag har en sådan i mitt eget stall. Den var så när den kom. Den är så när den känner sig osäker och bara vill hem. Då blir det så också. OM inte personen som hanterar den har dels lite tur och dels en jäkla teknik. Eller om personen ifråga också känner att detta är på gång och lyckas avvärja ansatsen att dra iväg. Tekniken den hästen kan sätta till för att dra omkull sin ledare är anmärkningsvärd, ja till och med imponerande. Hästen tar sats med bogen emot en och vänder sig bortåt och sedan är det kört. I princip. Om man som sagt inte har tur.

Det går att hantera en sådan häst på ett säkert sätt – tills det inte gör det. Då går den hästen hem. Den sliter sig. Vad du än gör. Så den blir aldrig helt säker. Och för att få den att gå med dig 99.9 gånger av 100 måste du jobba en hel del med att hästen ska vilja följa dig. Så är det. Och då blir det farligt värre. Vem kommer hästen att slita sig loss från nästa gång, kommer någon att bli skadad på kuppen? Eller hamnar hästen ute på en stor väg när den slitit sig fri?

Ändå envisas folk med att försöka dra och knuffa en halv bil runt istället för att lära hästen att gå för lätta hjälper, och att aldrig lära den att bli stark. Det finns en anledning till att man ska ta till sig det där med inlärningsteori – hur vi lär hästar saker, och hur hästar lär sig, på allvar. Annars kan det gå på tok på riktigt.

Den största hästen vi haft på besök här på gården var ett enormt och otroligt vackert nordsvenskt sto. Vilken drömhäst! Men enorm…. Men – hon hade ingen aning om att hon någonsin kunde slita sig loss eller bara ta sig iväg från sin edare. Det hade hon aldrig lärt sig så hon var lätt som en fjäder att leda, trots sin fysiska tyngd. Nu tyckte hon ju om sin matte också, och det gjorde inte saken sämre – de var ett team som höll ihop och då hade hon ju ingen anledning att försöka lära sig att sticka iväg heller. Det är så det ska vara.

Tack och lov är min största häst här hemma precis likadan. Hon väger som ett snöre – dvs grimskaftet. Aldrig att hon drar i detta snöre, aldrig att hon skulle försöka slita sig, även om hon kan bli nog så stressad och taggad ibland. Hon är lärd rätt, precis som alla andra här i stallet, utom den jag just berättade om. Det ger en trygg och sunt tillvaro för hästarna. Och en mycket enklare och behagligare tillvaro för oss människor. Där vi inte blir trötta i armarna för att försöka dra runt på djur som har en hjärna som fungerar alldeles utmärkt och som kan lära sig att samarbeta med oss, och som har helt egna vackra och fantastiska ben att gå på som kan leda dem till den riktning i den takt och det tempo som vi föredrar, utan att det handlar om att utöva ett krig. Ett krig både vi och hästen förlorar när vi lär dem hur starka de är.

 

 

 

 

En vanlig lunchfodring

 

Som alltid, vid halvfyrasnåret går jag ut och fodrar mina djur (om ingen annan gör det för att jag är någon annanstans….). Tror minsann att min entré till stallet vittnar om vart jag är på väg? 😉 

 

Om inte, så står det också på dörren…… 

Näe – inga tjejer är i lösdriften – de är på andra sidan stallet i väntan på fodringen. Dessutom tog jag in några av tjejerna i stallet, för extra mys. Däremot går jag alltid och kikar att lösdriften är hel och ren och att det finns vatten i den uppvärmda baljan. .

På eftermiddagen fodras med hö – det finns lite kvar, så det är lugnt 😀 räcker till alla hästar. 

 

 

 

Våra hästar bor i lösdrift, men tas ofta in i stallet för extra omvårdnad och för att få vila i lite lyx. Inte bara när de ska tränas. Det uppskattas! Lady ser ganska nöjd ut över tillvaron. 

Till morgon och kväll ger vi silage och på eftermiddagen ger vi hö – det går vi ut med till hagarna med blåa vagnar. Jag försökte förut att ge fri tillgång på foder, men känner att det inte fungerar. De hästar som i tidigare liv varit hungriga står och äter till vansinne tyvärr och det är inte bara något som blir dyrt ekonomiskt. Det blir lätt ohälsosamt feta också. Genom att fodra flera gånger om dagen har jag samtidigt full koll på att hästarna mår väl – eftersom jag hälsar på var och en och ser om de ser pigga och glada ut och vill ha sin mat. 

Pojkarnas lösdrift ser ok ut den med. 

Pojkarna har fått lunch och ser rätt nöjda ut. ❤ Nisse här i förgrunden är fullblod och ett matvrak – han behöver mycket energi. Därför får han komma in för fri tillgång till hö på natten och extra lusern och proteinfoder. Han får med sig någon av kompisarna – vilken varierar och för Nisse spelar det mindre roll. De är alla kompisar. 

Snacka om fin arbetsmiljö! 

I händelse av elavbrott behöver vi säkra upp att det alltid finns vatten. En tunna som fylls på med vatten är en bra garant för det. 

Vatten till hagarna går via hinkar och dunkar så här på vintern. Självklart ljummet! Då dricker hästarna bättre. På sommaren har vi slangar ut till hagarna. 

Hunden har koll på att allt är ok i stallet! 

Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand

Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.

Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.

Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!

Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?