Hästar och Ridsport

av

Lika stolt idag, som för 20 år sedan

För exakt tjugo år sedan var jag ung – och faktiskt lite kär. I en häst som heter Tsar Alexander. En eldfux som inte hittat sin plats i tillvaron. Det hade inte jag heller. Alex var 7. Jag var 23. Jag kommer så väl ihåg den vackra våren, när jag åkte i min lilla Ford Escort – cabriolet gud bevars, till Södertörns ryttarcenter för att provrida honom. Det var hopptävlingar den dagen och platsen kryllade av hästar och folk. Men så kom en stor fux, ledd av en trevlig tjej. Jag visste med ens – där var hästen! Jag hade letat land och rike runt, efter MIN häst. Och här fanns han, bara några mil bort. Jag blev kär. Och det blev köp så klart.

Sedan dess har vi gjort så mycket tillsammans att vi säkert glömt bort hälften båda två. Vi har tävlat, vi har slitit, vi har ställt upp för varandra och ridit mysrundor i skogen. Vi har oroats, vi har roats. Och vi har växt. Tillsammans.

För tjugo år sedan tyckte jag att jag var världens mest lyckliga hästtjej. Jag hade hittat mina drömmars häst. Jag kommer fortfarande ihåg ruset i mitt huvud, där på väg hem i solskenet i min lilla cab, efter att jag träffat Alex. Precis som om det vore igår. Och jag var så stolt när jag tog hem honom, och så många sa att han var så fin. Och vet ni vad? Jag är lika stolt och lycklig idag. Över att han finns hos mig. Lite gammal och nött kanske. Men fortfarande så fruktansvärt fin. Och glad i hågen och om jag får tro det själv – lycklig. Vi hittade hem Alex och jag. Till slut. Tack vare att vi hade varandra. Och det har vi än.

Alex hoppar med Yasmine alexander (2) Alex hage aug 2002

av

Tolka hästens signaler positivt

Den ”late, sege” hästen som verkar så ouppmärksam kanske egentligen vill att du ska ta och lugna ner dig lite, så att han kan och vågar ta plats i samvaron med dig. Det är tankegången i den här tänkvärda texten om hur hästar tänker och upplever, skriven av Anna Blake. Bloggen i övrigt är ganska läsvärd också, så kika gärna runt….

Nåväl – åter till saken. Vi misstolkar gärna det som hästen försöker berätta för oss, utan att vi menar det. Av den enkla anledningen att vi är människor med våra måttstockar och uttryckssätt, egenskaper och egenheter – medan hästen är ett helt annat djur som upplever världen från sin horisont. Hästen vill ha lugn och ro och ber om samarbete. Den tittar bort för att visa att den är ofarlig i vår värld, vi skriker om att den inte är uppmärksam och ”rättar den”. Hästen går långsamt på banan för att den inte är i balans vare sig mentalt eller fysiskt och ber om lugn i samarbetet för att klara sin uppgift, vi skriker att den är seg och lat. Det här är enligt texten bara några av de tillfällen då hästen på sitt sätt försöker undvika konflikt, men i människans värld istället triggar ett beteende den allra helst vill undvika.

Att istället för att snabbt lägga in negativa egenskaper i de uttryck hästen ger, och istället försöka tolka dem på ett positivt sätt, och utifrån kunskap om hur hästen upplever världen och relaterar till sin omgivning, kan vi undvika många missförstånd och misstag. Till gagn för både hästen och oss själva.

 

 

av

Därför älskar jag dressyr

 

Det bor en sann dressyrkärring i mitt hjärta. Jag älskar sporten och kommer nog alltid att göra.  När jag ser ryttare som Dujardin, och hästar som Valegro fylls jag av något som jag bara kan beskriva som eufori. Det är så vackert och jag drömmer om att jag är där – i sadeln på denna underbara häst. Så går jag ut och försöker själv, på mina egna fyrbenta vänner. Och ibland – ett steg eller två, kan jag ana hur det känns där på Valegro när han dansar runt på nytt världsrekord. Dessa ynka sekunder jag känner detta, får mig att leta efter det igen. Och igen. Ja, jag är en sann dressyrnörd…..

När jag säger jag älskar dressyr handlar det om att jag älskar samarbete, jag älskar att se ekipage i balans, ryttare och häst i harmoni som dansar över ridbanan och som får varje rörelse att se enklare än enklast ut.  Tillsammans. Jag ser en stolt häst full av livsglädje och en ryttare som ler med hela ansiktet, för att känslan hen upplever är magisk. Det är dressyr för mig.

Ridning är en svår konst i alla lägen och dressyr är något av det svåraste som finns. Det krävs extremt mycket av ryttaren, eftersom hästen aldrig är bättre än vad ryttaren tillåter. Det är tufft att inse, att allt som går fel och allt som inte blir som vi tänkt handlar om oss. Väldigt, väldigt lite handlar om själva hästen.

Vi ryttare lägger grunden, ger förutsättningarna och lär hästarna vad vi förväntar oss. Om vi inte kan motivera hästen, om vi inte kan lära oss att sitta i balans och om vi inte är fyllda av glädje inför jobbet så kommer det också att gå som sig bör – mindre bra. Det ligger i oss att ändra oss, för att lyfta hästen, både mentalt och kroppsligt. De visar upp oss för vad vi är egentligen – inte vad vi vill att vi ska vara. Det går inte att ljuga för en häst. Hästen är sannerligen vårt inres spegel.

Utmaningen för att lyckas ligger i oss själva. Att vi ska bli bättre på så många plan, inte minst det mentala. Vår inställning påverkar hästen. Är det kul med dressyr – eller jobbigt och tungt? Du bestämmer. För hästen upplever vad du egentligen upplever. Att ljuga för en häst är omöjligt. Tycker du att det är svårt och besvärligt? Då kommer du också att hantera hästen så att det blir svårt och besvärligt för den att klara av det som du ber om (eller säger till). Det kan hända att hästen då blir besvärlig, eller helt enkelt tröttnar, även om du bara vill väl. Känner du däremot en genuin glädje inför jobbet med hästen och ser hästen som en partner, kommer det att smitta av sig i varje steg. Tar du ansvar för vad du gör, lär hästen hänga på och också lyckas göra sin del av jobbet. Precis på det sätt du själv gör det. Din inställning skapar hästens motivation (eller frånvaro av den), din attityd skapar hästens attityd. Kan du motivera hästen och leka fram svårigheterna, kommer också hästen att älska det den gör.

Men utmaningen ligger också fysiskt. Har du inte balansen, lär inte hästen hitta den heller. Har du inte koll på dina händer, kommer hästen inte heller att vara lugn och fin i munnen. Är du sned, kommer hästen att förbli sned. Men är du i balans, och mjuk och följsam i kroppen, har du känslan i ryggslutet och axlarna avslappnade. Ja då kan din häst dansa, utan motstånd. Så länge hästen är tränad för uppgiften. Häri ligger ännu en dimension – att bygga upp en häst till bättre styrka, hälsa och mental förmåga.

Så det blir många små bitar att jobba med när det kommer till oss själva. Och sedan ska hästens fysik därtill. Det är en sann konst och jag beundrar de som lyckas med allt detta. Det gäller att ”nörda in” på detaljerna. Att nöta utan att tråka ut (hästen eller dig själv), att fokusera och se de små, små stegen. Som tillsammans blir stora – till slut. Det gäller att inte tappa grunden, utan att vara noggrann i varje liten del. Allt är avgörande och missar vi något får vi problem senare.

Själv kämpar jag vidare, mycket väl medveten om mina svaga punkter.  Jag tränar och tränar, gör fel och om igen. Försöker bättre och lyckas ibland. Men så länge jag har kul, och så länge hästarna glatt hänger på och tycker vårt jobb är roligt så kommer jag att sträva vidare och tycka varje steg är värt det. För varje steg blir jag än något ödmjukare i sättet, för varje träningstillfälle blir jag än något lite mer respektfull inför hästen, detta stolta, vackra och magiska djur. För att den till att börja med släpper upp mig på ryggen. Men kanske allra mest för att den ger mig chansen och förlåter mig även när jag trasslar till det. Om och om igen….  Att de bara orkar med mig, är värt en eloge. Och det försöker jag uppskatta – varje sekund vi är tillsammans. Hur svårt det än är, med alla mina brister och fel. För i drömmen dansar jag med hästar, lätt och ledigt i varje steg.

Nothing Forced Can Ever Be Beautiful- Xenophon

 

DSC00328

av

Valegro och Dujardin gör det igen

Så har Valegro och Charlotte Dujardin gått och blivit historiska. OS-vinnare, VM- vinnare och nu allra senast VärldsCupsvinnare. Och det med ÄNNU ett världsrekord. Paret är oövervinnliga och hästen utstrålar en sådan självsäkerhet och sådant lugn att andra hästar ser ut som nervösa och stela nickedockor i jämförelse. Det roliga är också att ekipaget fick ett WildCard till finalen, då de inte deltagit i tillräckligt många deltävlingar för att kvala på egen hand (säkert ett medvetet val för att inte slita på hästen). Det här är god ridning med häst i balans. Det är bara att erkänna – jag blir lite tårögd av att se dem…..

Mer om Charlottes och Valegros framgångar kan du läsa om här:

http://horsetalk.co.nz/2014/04/20/new-world-record-charlotte-valegro/ och på typ en halv miljon andra platser på nätet.

av

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

av

Nu blir det lagerrensning

Med våren kommer också städning. Och i år kör vi hårdare än vanligt på den biten. 

Jag har rensat ut allt som inte längre passasr och som kan göra större nytta någon annanstans och lägger nu ut det till försäljning. 

Det är bara att kontakta mig om du vill ha något av det jag inte längre har nytta av! Sidan uppdateras stadigt: 

Andra Svängen 

av

Hästar har haft fång i evinnerliga tider

Fång ses gärna som något som hör tamhästen till. Men även om förekomsten av fång  är hög idag, och att vi många gånger kan härleda detta till hur vi håller och fodrar våra hästar, kommer nu nya rön fram som ställer människans skuld till fång något i en frågande dager. I en bred studie på hovar som mäter mer än en miljon år i ålder (!) har fångliknande förändringar hittats i lite drygt 3 utav 4 fall. Och i över 6 % av hovarna som undersöktes kunde man inte missta sig på att det var kronisk fång som vildhästen hade.Fler studier behövs förstås, men det här är intressanta nyheter som ställer många frågor. Jag hoppas forskarna går vidare med projektet för att lära sig mer om fång och dess orsaker. Det verkar ju inte enbart bero på oss människor, eller är hästar bara så där känsliga?  Att lära sig mer om fång är viktigt, för det är ett fruktansvärt tillstånd som orsakar stort lidande för var och enskild häst som drabbas. 

 

Här är länken till en sammanfattning av studien. 

av

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då? 

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

Kampanj för utsatta hästar med Malin Baryard i spetsen

Vår internationella stjärna Malin Baryard främjar arbetet med försummade hästar, omhändertagna av Hästarnas Värn. Nu i februari och i mars kör de en kampanj tillsammans, vars syfte är att samla in pengar för att sköta om akutfall. 

Bra gjort Malin! Varje häst är värd det bästa livet tänkbara. Så häng på du med – för hästarnas skull. Mer info får du på Hippsons hemsida