Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

En Kajsa värd att läsa

Så här i januari är det hög tid att lägga massor med teoretisk kunskap i hjärnan inför en spännande hästsäsong. Ett lästips från mig är att ta del av det Kajsa Boström, B-tränare i dressyr har att säga i en klok blogg på Hippson. Här kan du läsa massor med visdomar – visdomar som kanske borde vara lite mer självklart inom hästvärlden än vad de egentligen är.

Länk till bloggen hittar du här.

Du kan inte tvinga en häst

I den segdragna och ibland väldigt aviga debatten om hästar som sportredskap och etisk träning och huruvida det premieras att rida på ett ur hästen sunt och trevligt sätt eller inte, spårar argumenten ut lite hit och dit och lite då och då. Jag har markerat mot det förr, och jag tänkte att det kanske skulle vara bra att göra det igen.

I det här inlägget tänkte jag att jag skulle diskutera ett argument som dyker upp lite då och då. När någon säger att hästarna tvingas till att prestera på ridbanan rycks det ibland på axlarna och denna kommentaren (eller liknande) levereras:

”Den som tror att vi med våld tvingar hästen att prestera har aldrig arbetat med hästar – för det låter sig inte göras” (för originalinlägg på en som säger precis så här se Tidningen Ridsport).

Därmed tar då debatten slut. Eller?

Nu är det ju inte så busenkelt. Det är lite mer komplicerat än så. För är det verkligen sant att ingen kan tvingas till någon prestation? Om vi lyfter blicken, om än så bara lite, inser vi snart att det inte är ett dugg sant. Det räcker med att resa till Santorini och se åsnorna kämpa upp och nerför den förbenade backen mellan hamn och stad fyra hundra meter och tusentals trappsteg upp på berget. Det räcker med en enkel googling, om man aldrig sett eller märkt att någon kan tvingas prestera något utöver det vanliga bara för att de måste. För att alternativet är än värre.

Vi kan ta några fler mycket talande exempel. Det första är ett exempel på människor. Det handlar om de omtalade kinesiska gymnastikbarnen som ”utbildas” till att bli morgondagens stjärnor. Jag vet inte om någon tror de gör detta av ren och skär och fri vilja. Jag tror att det ligger massor med annat bakom, bland annat tvång, hot och inte minst kraven på att familjen vill/behöver en bättre framtid.

Varför börjar jag då med detta klipp? Såklart för att människan anses vara en ”fri” varelse med möjlighet att välja. Som sådan borde det, om något, vara omöjligt att tvinga en sådan till att göra något som de tvingas till. Men så är det ju inte. Vi kan se det i vardagen också om vi kikar lite noga. Många gör fantastiska saker för att de tvingas till det. Inte för att de själva väljer det. I det lilla och i det stora. Vi kan tvingas till det för att vi är sociala varelser och beroende av varandra. Vi anpassar oss därför. Men inte nog med det. Vår överlevnadsvilja gör att vi ibland måste välja att göra något som vi inte vill, för att klara oss. Om vi är tillräckligt hotade, kan jag nog nästan lova att vi skulle gå ganska långt i att uppfylla någon annans förväntningar, om det i sin tur gjorde att vi överlevde eller slapp stränga straff och smärta. (det sista är det som har stor betydelse inom alla arter – man lär sig snabbt hur man gör för att undvika smärta och är beredd att gå ganska långt för det…. ren inlärningsteori.)

För att återgå till hästarna. Om vi anser att inget djur kan tvingas till att prestera stordåd. Hur förklarar vi då dessa klipp? Då är detta djur som trivs med det de gör och gör det av ren glädje. Så bra! Då skulle vi ju slippa att uppröras över det som händer i kommande videos. Allt är frid och fröjd. Eventuellt kunde några av hästarna ges lite mer mat, men i övrigt så gör de enligt resonemanget inget utan att vilja det, för att tvinga lönar sig inte (och då skulle man ju kunna undra varför nu folk då i så fall ens skulle komma på tanken att försöka plåga hästar till framgång, om det inte ger ngn effekt. För det händer ju faktiskt, trot eller ej) . Ni som redan fattar min poäng behöver nog inte kika på det här. För är man empatiskt lagd så mår man bara dåligt.

 

 

 

Jag hoppas ni fattar.

Så svaret på frågan om man kan tvinga någon är sjävklart ett rungande – JA! Och det är faktiskt inte så självklart att vi kan avgöra vad som är tränat på vilket sätt när vi ser ekipage på en tävlingsbana. Hästar är mycket mycket duktiga på att dölja smärta och obehg och är det någon här som verkligen, med handen på hjärtat, kan avslöja om en häst på en arena är olycklig? Det är svårt då de döljer sina obehag. Men lider gör de likafullt, om de tränas på ett oschysst sätt.

 

Jag kommer nog ta upp fler ”lustiga” argument i debatten (från båda sidor by the way). Tycker det där med argumentation, logik och inte minst vilka sanningar man väljer är mycket intressant. Men det här var ett första i alla fall, och ett som verkligen stör mig när det dyker upp. Ett annat är att det är djurplågeri att rida över huvud taget – men det får bli en annan gång.

 

Välkommen 2017

Nu kör vi! Det nya året har ringts in, solen skiner och hästarna har sin födelsedag idag. Kan det bli bättre? Nya tider och nya chanser att realisera drömmar på, och hoppas på en bra utveckling för alla och envar på denna jord. För oss var 2016 både ett sorgligt och ett roligt år. Vi förlorade två extremt älskade fyrbeningar. En hade vi haft i 10,5 år, den andra i hela 22. Sådant sätter spår. Tur då att vi har fler fantastiska varelser på gården och att vi dessutom begåvats med ett par till. Så att gänget är komplett.

Vi har våra planer klara här på Lösa Tyglar. Nästan i alla fall. Dessa planer kan du läsa om på vår hemsida. Det blir ett år fullspäckat med lägerverksamhet och annat smått och gott. Inbjudna tränare kommer också dyka upp vartefter i planeringen. Så utvecklingen på Lösa Tyglar går vidare med stora steg. Vi ser verkligen fram emot ett spännande år.

Men först blir det en nyårsdagsrunda med hästarna på sedvanligt manér. Som djurägare har vi ju varit hemma, i år i goda vänners lag och firat in nyåret lugnt och sansat. Trötta är vi ändå då det vart sent, men med tanke på hur många andra känner sig idag är vi nog ovanligt friska och fräscha här. Gott Nytt år på er alla hästälskare där ute!

PPID är nya namnet för Cushings

Har sett en del annonser på nätet angående hjälp för PPID-hästar. Vad är då detta, undrade jag stilla. Har jag missat någon sjukdom som är vanligare än man tror (vilket uppges just i annonserna). Men det hade jag egentligen inte gjort. Det är Cushings som numera kallas PPID. Mer om namnet kan du läsa om på HästSverige.

Och mer om själva sjukdomen kan du läsa om här på bloggen, följ bara den här länken. Även om den skrevs 2009, är infon aktuell.

 

 

Jul nr 5 på Lövslätten

Det här är den femte julen som vi firar här på Lövslätten. Det är också den första jul sedan jag var 24 år som jag inte kan fira den med min gammelfux Alexander i stallet. Det är den första julen sedan 11 år tillbaka som min schäfer Cajsa inte kommer att vara med.

Men som tur är finns väldigt många andra underbara individer som kommer fira julen med mig. Hästarna förstås, med nytillkomna Nisse inte minst! En ny fux, med en helt oskriven framtid. En häst jag redan känner kommer ge mig, oss glädje och som vi kommer kunna glädja. Hundarna och katten. Här har tant Jana, gamla omplacerade schäfertiken, tagit en naturlig plats på mycket kort tid. Och min familj. I år blir vi många. För varje nästan varje år blir vi lite fler. Som en till present som uppenbarar sig, för att värma och glädja. Så lyckan över att vara tillsammans kommer vara den stora julklappen det här året, det trots allt, trots sorg och trots besvärliga dagar, välsignade 2016.

För mig är det här också en tid då jag funderar mycket på vad som varit. Och vad som ska komma. Jag gör som ett litet bokslut med mig själv om vad vi har hunnit med under året, de viktiga händelserna och hur jag tagit mig vidare från det. Jag känner min sorg när jag förlorat, och min glädje när jag vunnit. Förlorat en vän. Vunnit genom att uppnå ett mål.

Det blev något av giganternas fall under våren, när först helt unika schäfern Cajsa gick bort, och sedan den levande legenden Alexander. Alex, min Alex. Jag vet fortfarande inte hur det är att leva utan dig, och Cajsa, jag skulle offra min högra hand för att få ha dig här, så saknad är du i mitt hjärta. Tack och lov för att ni båda blev gamla och jag fick ha er länge. Men inte länge nog….

Det har också varit ett år fyllt av tillskott. Nya elever och vänner, nya uppdrag och utmaningar. Nya möjligheter och många, många, många skratt. Stora delar har varit glädjens tid. Det har varit ett rekordår för våra träningsläger, och vi har fått så mycket gjort att jag inte ens kan räkna hur många aha-upplevelser vi fått, alla fantastiska möten vi gjort med roliga, intressanta och engagerade människor. Jag har också fått chansen att påverka, inverka och utöva inflytande över mycket. Det har varit utmanande och givande. Och när andra lyckats, lyckas också jag. Så är tränarens och coachens lott och det är en lott jag trivs med.

Jag ser hur världen står i brand, hur hatarna sprider sin rädsla via internetvindarna, jag ser hur barn drabbas världen runt, och djuren hur de plågas för vårt nöjes och vår bekvämlighets skull. Jag ser hur bra vi också har det, och lyckan i de som lyckas, och gläds med de godas framgångar. Med vänner som satsat och fått tillbaka, hur världen för många blir väldigt mycket bättre. Och hur mycket vi själva vi ibland kan påverka, om vi hittar vägen, viljan orken och modet.

Nu stundar så åter julen. Och med den kommer julefriden på gården. Vi ska rå om varandra och hästarna och hundarna. Njuta av att ett fantastiskt år passerat. 2016 blir ett år att minnas. Ett år som fyller mig med tacksamhet. Så mycket jag får av ”mina” otroliga ungdomar. Som varje lov kommer och umgås, rider, pysslar och fyller min tillvaro med liv och framtidstro och hopp. Vad vore jag utan er, vad vore min gård? Tacksamhet till mina vänner och alla de som stödjer mig – ställer upp när jag är borta, passar djur och finns där för mig när jag som bäst behöver. Jag hoppas jag ibland kan ge något litet tillbaka. Ni är ovärderliga. Tack för att ni finns!

God Jul på er alla hästvänner där ute! Jag vet att ni gör ett fantastiskt jobb. Att ni kämpar och att ni sliter för att få vardagslivet att gå ihop med en passion som är en äkta tidsslukare och som kräver så mycket. En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!

 

 

 

 

Balansen betyder så mycket

Det finns inga genvägar. I alla fall inga som ingen annan får betala för.

Det finns däremot lärdomar, och hårt arbete och systematiska upplägg där vi på ett strukturerat och konsekvent sätt kan utbilda och träna hästar på ett sund och positivt sätt. En som står för sådan utbildning är Traudi Björling. Hon kom på tal i ett av de många samtal med andra hästmänniskor jag har, och eftersom hon faktiskt varit lite i ropet på senare tid så gick jag in på hennes FB och kikade lite på inläggen där och annat jag kunde hitta om henne på nätet. Tyvärr bor jag inte så nära henne att jag med lätthet kan åka och kika på hennes träningar längre, men förr om åren var det mycket snack om denna otroligt ordningssamma, kompetenta och duktiga madam. I hennes cv hittar vi en tysk mästarexamen (vilket ger rätt att utbilda beridare), vinster i tyskt bundeschampionat, b-tränarexamen i Sverige och inte minst landslagstränarposten för svenska ponnylandslaget. Hon talar om utbildning som en röd tråd – med struktur och logik som bas. Den ska gå enligt utbildningsskalan och så pratar hon gärna om vikten av balans i kroppen hos ryttaren. Det gäller att sitta rätt i sadeln.

Det där med att sitta rätt i sadeln är bra mycket svårare än vad det är sagt. Vi är alla lite sneda och vinda och bara en centimeters förskjutning i sidan förflyttar sex kilo på hästens rygg (om du väger sextio kilo….). Och om vi sedan lyckas sitta rakt när hästen står still eller skrittar, nog blir det bra mycket svårare när ”objektet” vi sitter på (aka hästen) rör sig och vänder och allt vad det nu är. Det är inte lätt att hålla balansen på ett rörligt föremål inte.

Men om vi verkligen vill komma vidare och se oss själva (och därmed hästen) lyckas, så gäller det att lära sig sitta i baans på detta ”föremål” (hästen….. ). Ju mer vi tränar på det, desto bättre går hästen. Väldigt enkelt – men också väldigt svårt. Nu under vintertid tar jag därför återigen ett nappatag på sitsträning. När det inte går att rida fort och öva galopper odyl alla dagar så kan vi finslipa på det där med att sitta väl på hästen. Så att det faktiskt går att göra de där grymt härliga fattningarna när underlaget så tillåter. Det är kul. Det är riktigt kul. och svårt. Men som sagt. det finns inga genvägar. Bara senvägar. Eller någon annan som betalar.

 

 

 

Fett en viss hjälp på vägen

Hästar som av någon anledning har svårt att hålla hullet behöver mycket – av allt! Men om fri tillgång till hö, en stor portion lucern och kanske till och med något annat därtill inte hjälper då är goda råd dyra. En sak som jag provat och som funkar fint är att ge tillskott på olja – gärna majsolja som har dokumenterad effekt (och svensk om jag hittar!). Det lär funka med alla typer av olja annars, bara de inte är avsedda för föda åt boskap. Sådan olja är tydligen för svår att smälta för en häst.

Men det gäller att vara försiktig. Det är ingen genväg för att kunna snåla in på maten inte, och för mycket av det goda kan ge motsatt effekt. Ren olja ger ett kraftigt tillskott på energi, men bara det. Inga vitaminer, inga mineraler och definitivt inga fibrer – allt det som hästar behöver så mycket av. Så om hästen får i sig sin energi genom olja istället för ”riktigt foder” finns risk för undernäring – pga avsaknad av allt detta. Och matsmältningssystemet har ingen metod att ta upp alltför mycket olja, och då kan hela systemet rubbas och hästen går då faktiskt ner i vikt istället.

Men i små doser har det effekt. Och som fetthöjare i maten är det guld värt för de som kanske helt enkelt inte orkar sätta i sig tillräcklig mängd med energi, oavsett hur mycket de får i sig. Som min gammelman på 27 som har dåliga tänder till exempel. Ett par deciliter om dagen och han får hjälp att hålla sin vikt. Men som vanligt gäller det att börja i mkt liten skala och öka över tid.

Mer om olja i maten kan du läsa om på desa länkar:

http://www.thehorse.com/articles/34426/how-to-feed-fat-to-horses

http://www.thehorse.com/articles/36587/can-fat-help-horses-gain-weight-in-winter

http://www.extension.umn.edu/agriculture/horse/nutrition/feeding-fat-to-horses/

 

 

Förstår hästen vad du menar?

Vill inte hästen som du vill?

Är den ”dum”?

I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?

En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.

När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.

Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.

För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?

Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):

Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.

Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.

Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?

En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer  alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.

En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.

Hur kör du människa?

Den här är bara helt klockren – tyvärr.

En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).

Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson