Han kan kalla det jakt om han vill. Vem ”han” än är. Om han så är självaste Kungen. Och det är han ju faktiskt. Själv blir jag bara mer och mer negativt inställd. För det kungen gör när han kommer till vårt område är knappast jakt egentligen. Det är något annat. Något som stressar och som gör att just den dagen han dyker upp, om så bara för ett par timmar som det faktsikt är, känns som en evighet. Den tiden jag väntar på att han ska klara av sitt en och en halvtimmesdrevjakt som låter och väsnas och får hela gården att bli nerviga går så långsamt att den bara kan jämföras med tiden man vänatr på en veterinär när man har ett rejält kolikfall på gården. Så långsamt går tiden att det känns som den står stilla.
Det är inte jakten i sig som stör. Det är drevet, med hundar därtill. Det susar i skogen, hästarna hör ropen, hör energin som bryter tystnaden och de tycker inte om det. Nerverna ligger utanpå hela området. På mig med, även om jag försöker hålla mig lugn och på håll övervaka att ingen pålle får för sig att spränga ett staket, eller forsa runt i en box.
Nu har kungen inte kommit hit på flera år så det var en nygammal upplevelse. Jag hade kunnat vara utan. Det finns knappt några älgar i skogen. Fråga oss som bor här och följer deras steg och liv. Men nu var han alltså tillbaka. Så typiskt. Tur att det bara är en eftermiddag. Det hade också, har jag insett, vara mycket mycket värre.
För ingen har väl missat de arma shetlandsponnyerna som fick sätta livet till i en så kallad vildsvinsjakt häromdagen. Vilken fruktansvärd historia. Att någon klantar sig sjukt mycket och skjuter en ponny är fruktansvärt. Det här är något helt annat. De två ponnyerna som bodde på en gård med 25 hästar bodde i en lösdrift och var i sin vanliga hage invid stallet och folk var på plats i krokarna vid ”olycks”-tillfället. De sköts inte till döds vid första skottet heller utan skadades – en i benet och en i magen. Plågan måste ha varit oerhörd. Vissa uppgifter har också lämnats om att jaktlaget, där denna person som skjutit hästarna varit med i, inte heller hade rätten att jaga just på dessa marker. Någon måtta på idiotin får det väl ändå vara????
Nu är många jägare seriösa och tar säkerhetsregler och rutiner på största allvar. Det måste sägas. Jag har också sett oerhört många just jägare gå i taket över denna mans helt vansinniga tilltag. Det här är en skam för kåren i sig och sänker deras redan något tvivelaktiga rykte än mer. Man finner knappast ord. Så som sagt – det kunde tydligen ha varit mycket mycket värre. Själv fick jag bara huvudvärk av älgjakten här hos mig. Och de jägare som annars har markerna i området är mer än trevliga och kommunicerar jättefint med mig. Tack och lov.
Dressyrens sanna väsen. Vart hittar man det? Kanske gör man det på Paralympics. Plötsligt fylls mitt sociala medieflöde med bilder och videos på otroliga ryttare, glada och balanserade hästar och prestationer i harmoni mellan människa och häst. Allt det där jag efterlyser inom elitdressyren idag, flödar det av på Paralympics. Det är således här man hittar de riktigt skickliga ryttarna, de mest otroliga hästhanterarna med en sann kärlek till de bästa hästarna i denna sport idag. Då vet jag att det fortfarande existerar sådant här på jorden och det är i mitt tycke dessa pararyttare, som bokstavligen överkommer alla hinder, som borde vara de som får omslagsbilden på de fina hästmagasinen runt om i världen. Gå själva in på hashtaggen #paradressage så ser ni vad jag menar.
Officiella bilder från FEI.
För övrigt är det sjukt imponerande att se alla fantastiska tävlanden i de andra sporterna också…. Vilka människor det finns – vilka prestationer. jag rekommenderar verkligen alla att kika in lite extra på de paralympiska tävlingarna. Det ger verkligen lite tankar till vad människan kan åstadkomma när hon ser möjligheter istället för hinder.
Detta Paralympics kommer att gå till historien som ett av de mest uppmärksammade någonsin. Det är välförtjänt och underbart att paralympics röner sådant intresse denna gång – kanske får parasporten framöver den uppmärksamhet den så ytterst väl förtjänar. Så kanske folk som blir uttagna till eventet slipper betala för egen ficka bara för att få vara med, och sponsorerna hittar till alla dessa utövare som förtjänar bättre förutsättningar.
The legendary Danish FEI Para-Dressage star, @StinnaTange inspires us for the @Paralympics to come.
We are so excited to see what our athletes achieve in #Tokyo2020! 😍
Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?
Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.
Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.
Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.
Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.
Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.
Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.
Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.
Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.
Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.
Så var vi där igen. Där jag inte vill vara. I den extrema kylan, mörkret och i snödrivorna. Just idag skiner solen och det är bara ett par grader kallt. Vackert så det förslår och jag kan slappna av en stund – tills nästa köldknäpp dyker upp igen. Vädergudarna (det vill säga meteorologerna) påstår att det kommer redan nästa vecka. Så det är bara att ladda om.
Det må vara vackert. Men för mig ger kylan och snön mest merjobb. Är det inte snöfall som måste plogas bort, så är det kyla som gör att man får fullt upp.
Jag överdriver inte när jag säger att jag inte är en vintermänniska. Jag skulle kanske kunnat vara, om jag var som andra. Det vill säga bodde bekvämt där någon annan står för plogandet, skottandet, saltandet, att ledningar och hus inte fryser sönder och att djur klarar sig bäst de kan eller är små nog att gosa in i soffan under en filt när det är under -15 grader. För att sedan ge sig ut i ett par preparerade skidspår en timme eller så, och sedan åka hem till värme och lugnet.
Men nu gör jag inte det och jag har det inte så. Jag ansvarar för allt på gården och inget är så skört som en gård när det är bistert kallt. Vintertid betyder mertid för jobb alla dagar i veckan. Jobb, jobb, jobb. – 27 grader, flera dagar i sträck är inte att leka med. En natt går, men när det är flera nätter måste man ha sina lifehacks i ordning för att det ska fungera. Och med 25 år som stretande hästhållare, även när jag tycker förhållandena är vidriga (som under vintern), vet jag vad som krävs. Även om jag lär mig nya saker hela tiden.
Hinkarna tål inte -27. Bara att kasta.
För det är ju rent magiskt vad nya saker som kan gå sönder och streta och fela när det är just kallt som bara den. En riktigt störande grej den här gången var att foderhinkarna inte klarar -27. De där okrossbara prylarna man betalar skjortan för sprack. En dyr läxa – som det mesta när det kommer till lärdomar om vad kylan kan ställa till med.
Men för att återgå till ämnet. Lite tips på lifehacks när kylan biter tag i gård och djur. Det allra viktigaste är att förbereda sig. Det är inte läge att inte ha tid, att inte ha laddat upp med foder, sett till att det finns vatten tillgängligt eller att inte ha koll när det är kallt som bara den. Händer en olycka händer det fort – såväl gård som djur blir sköra när det är riktigt kallt. Sedan lär man sig med åren, vad som verkligen är bra att ha och bra att göra för att få det att funka.
Det gamla mjölkrummet har varmluftspump och hålls varmt och gott under vintern. Perfekt ställe för allt som inte får frysa, och för katternas mat och sovplats.
”Godisvatten” går åt i mängder och jag ger det flera gånger per dag. Det är egentligen lucern/höpellets/müsli som är rejält uppblött, rent av ”vattnigt” och ljummet. Det är ett måste för en häst att få i sig tillräckligt med energi och vätska när det är riktigt kallt. Fri tillgång på hö och vatten är givet, men godisvattnet hjälper definitivt till. Det går åt en del pellets, så det gäller att bunkra upp ordentligt. Det är det värt. Och när jag ger det ser jag hur de mår – om de är väldigt hungriga, kanske kalla eller om det är något annat fel. Men ställ för Guds skull inte ut okrossbara, dyra, hinkar i hagen. Det överlever inte hinkarna. Ny läxa.
Mina lösdriftsdjur får komma in i stallet minst 5 timmar per dygn, men oftast längre, när det är riktigt kallt. De kan då vila ordentligt, jag får en bra insyn i hur de mår, och de håller stallet varmt. Blir ett djur sjukt behövs ett varmt stall och vattnet hålls igång tack vare hästarnas värme. Jag checkar också djuren väldigt ofta så att ingen börjar må dåligt, liksom att de har fräscht vatten och fri tillgång till mat precis hela tiden. Tidigare fick jag fylla på vatten för jämnan, men med värmekar för vattnet slipper man det. Det är tur det. Det finns en del annat att göra.
Att ha hästar inne hela tiden innebär mockning hela tiden. Och här får man inte vara lat – töm skottkärran direkt! Annars fryser allt fast och du får stå och hacka bort torv, spån och bajskluttar. inte att rekommendera i -27 grader.
Undvik torv vintertid. Det fryser fast och blir som en kaka, om man nu ens lyckas dela på en bal så att det över huvud taget funkar som strö. En blandning mellan torv och annat strö kan funka.
Bästa kompisen är en hårtork. Många har skrattat över att jag har en hårtork – men att den hänger i stallet. Föga anar de att det är där den gör bäst nytta – för att värma rör och kranar när så behövs.
Lägg in slangar och kopplingar i ett väl uppvärmt rum. Då slipper du gå med hinkar.
Ha en plan. Genom att just vara förberedd genom att ha ströat ordentligt, se till att det finns foder lättillgängligt, ha elslingor runt alla rör som kan frysa och fokusera på att hålla varmt (stänga alla dörrar, ha en plan över hur man ska göra saker så man kan springa så lite som möjligt genom dörrarna så att man inte släpper ut värme ur stall och sadelkammare) gör att det går att fokusera på det viktigaste – att hästarna mår bra.
Sov ordentligt och mys emellanåt. Att ha ett gäng hästar att ansvara för när det är kallt ger en viss gnagande oro. ”Har jag glömt något”, ”hoppas de mår bra nu i kylan”, etc etc tär på orken och gör en trött. Tyvärr blir det inte bättre av erfarenhet- man vet hur fort det kan gå, och har varit med förr, vilket inte alltid är en fördel.
Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.
Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.
Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.
I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?
Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .
Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.
Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).
Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.
Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.
Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt
Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”
Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.
Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.
Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.
Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.
Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.
Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.
Det är bara att erkänna – någon vintermänniska är jag då inte. Men att välja mellan lera och regn på tvären och fruset med lite snö och kyla är ganska lätt ändå. Det var faktiskt en av många anledningar till att jag flyttade från Skåne upp hit till norra Västmanland. Aldrig förr hade jag frusit så dant och när de hästar jag släppt ut från stallet till hagen vid åttatiden på morgonen redan klockan elva trängdes vid grinden och sa: ”vi vill in nuuuuuuuuuuuu!” förstod jag att jag inte var ensam. Dessa hästar som tidigare klarat av kyla och snö till förb-nnelse utan täcke frös nu så de skakade. Det var bara att köpa in ett helt gäng täcken och lära sig att spola av alla hästar från den lera som de så ofta var täckta med nästan från topp till tå var och vareviga dag. Vilket jobb det var i mörkret! Det kändes som jag aldrig kom ur de där gummistövlarna till slut, gummistövlar som jag verkligen, verkligen tycker är jobbigt att gå omkring i. Och det kändes som man aldrig skulle bli varm igen, då allt blev blött och kallt hur man än gjorde.
”Äntligen är du här – jag vill in och få mat” /Knasen
Och visst fick vi ett antal fina vintrar här i Västmanland när vi flyttade. Ibland med så mycket snö så det inte gick att rida på vallen – magarna tog i snötäcket, så djupt det var. Och visst har jag bilder på när ungdomarna envisats med att vara ute i 25 graders isande kyla och jag oroat mig för förfrusna tår och näsor. Snö lyser i alla fall upp, och det skitiga klabbiga har varit långt borta. Rent, vackert och torrt. Då klarar sig såväl djur som människor sig ganska bra bara man rör på sig.
Men de senaste vintrarna har tyvärr mest inneburit mörker och is. Is, is, is. Överallt is. Och ett mörker som aldrig verkar ge vika. Klimatförändringarna märks tydligt när man bor på landet och är beroende av väder. Jag hoppas på en bättre vinter i år. Vi har nu utstått höstens regn och lera. Det har således tack och lov frusit till ordentligt här nu, så tjälen gått i backen och idag väntas mer snö in – vi har ett litet, litet snötäcke men det blir knöligt i hagarna när det fryser på fort och ingen snö kommer. Så även snön är välkommen.
Det känns som jag den här gången förberett mig väl i alla fall för vinterns alla mödor. Varje säsong har sin, och vinterns kyla har sin speciella möda. Vattenkarens värme är inkopplad, frostvakterna i ledningarna likaså. Utan vatten står man sig slätt. Och så fort det blir kallare blir elen uppenbarligen snordyr (tack för det politiker) så inköp av timers så byttorna värms på natten är en god investering. Vattenslangar är upprullade i uppvärmda lokaler så att de kan tas fram vid behov. Bara att rulla ut när färskt vatten behövs.
Traktorn är servad liksom lilltraktorn ”Lille blå”, med förhoppningen att de ska funka hela vintern. Det funkade sisådär. Nybörjartrassel startade vintersäsongen då lilltraktorns startmotor gick sönder. Tur sånt går att fixa. För nog behövs båda traktorerna som mest under vintern – sladda ridhusbana, mocka lösdrifter, köra spån och silagebalar, skrapa bort lera utanför lösdrifterna, ploga och ta bort snö.
Hö är inköpt till fjording Knasen som har svårt att äta silaget vi har. Lucern, höpellets och proteinmüsli likaså. Och gången mellan ridhus och tjejernas lösdrift är ”Hubertsäkrad” (han tar sina chanser den herrn att larva iväg åt sitt eget håll), så att jag lätt kan låta tjejerna få bra underlag och ro i ridhuset när så passar. Lösdriften i alla ära, men nog älskar de ridhuset lite extra ändå.
Och täcken är fixade, hela och rena. Eller var… innan regntiden i november satte sina spår. Flera av de äldre behöver mer täcken än förr, för att inte slösa på energin de så väl behöver för att hålla hullet. Som tur var vet jag också att mina hästar säger till om de vill in och vila i stallet ett tag. Då kommer de till grinden och blänger tills jag kommer med en grimma. Det är en lycka, en lycka som kommer av många års samvaro, där de allt eftersom förstått att jag försöker lyssna och agera på deras signaler, även om jag är en klant som inte fattar allt (de lär sig prata mycket T-Y-D-L-I-G-T så jag ska fatta….). Har faktiskt märkt samma fenomen vad gäller gnägg också. Det är inte bara det att de hö-hö-höar när de får en mathink serverad, eller ska få den serverad enligt dem. Det är också vrålgnägg på kompisarna: att de vill ut från stallet till sin flock, eller att jag borde ta ut den som är i stallet till flocken. Dessa vrålgnägg dyker upp när de märker jag är i antågande och hör mig komma gående. Om de inte hör mig, eller märker mig är det knäpptyst. Kommer jag mot stall eller hage vrålar de och stirrar uppfordrande på mig. Jag har testat om min tes här verkligen stämmer ett antal gånger. Det gör det. Tro mig. Rätt kul faktiskt. Och användbart. En häst som jag tar in i stallet och som mår dåligt eller som är mycket trött nöjer sig med det sällskap de har i stallet (ställer givetvis aldrig in en häst ensam en längre stund) och är tyst som en mus. En häst som är pigg och alert, vill vara ute med kompisarna. Och då vrålar de. Vrålar de även när de får en hink med müsli har de verkligen tröttnat på att stå inne.
Är vi ute och går och det inte är för kallt funkar det att vara utan täcke. Annars blir det täcke på för Manne numera.
Även min lilleman till hund, Manne, behöver numera täcken för att inte frysa. Han har alltid klarat sig fint utan tidigare. Jag har försökt, men han har tydligt visat att han inte vill ha dem på. Nu tar han tacksamt emot hjälpen att hålla värmen. Även han är en äldre herre vid det här laget och det påminns man om lite då och då. Även om han fortfarande, vid snart 12 års ålder, är en gynnare med mycket energi och lek i kroppen.
Så hoppas vi på att den snö som nu kommer får ligga till jul. Då blir ju december ganska mysig ändå. Men det är ju inte vi som bestämmer en sådan sak, så vill det sig illa blir det till att ha solsken i sinnet, och humöret uppe på de sätt man kan ändå. Badtunnebad, IR-bastumys och levande ljus, en god bok, trevligt sällskap och att man älskar sina djur väldigt mycket brukar vara en god hjälp på traven.
Har dessutom försökt få abonnemang på TV2 Danmark. Gick inte alls. Det är ju dokumentären (del 1 av 2) om Helgstrand ikväll – den omtalade om hur han verkligen gör för att bli så framgångsrik och tjäna så mycket pengar. Lär inte vara så upplyftande att titta på om jag förstått det rätt. Men något som känns viktigt att följa, av många olika skäl. Men nu fick jag tydligen inte ha abonnemang – tror man behöver betalkort registrerat i Danmark om jag förstod det rätt. Så jag får se hur jag löser detta – för se den vill jag, även om det kanske får mitt hjärta att snörpas ihop.
Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.
Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.
För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.
Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.
Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.
Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.
Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.
När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.
Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.
Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.
Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.
Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?
Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.
När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.
Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.
Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.
Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.
Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.
Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.
Inget år är det andra likt. Detta år är verkligen inte likt något annat. En segdragen vinter fylld med isgata och mörker verkade då aldrig ta slut. När bilder på betande hästar började ploppa upp i minnesbanken på facebook hade jag fortfarande broddarna på för att inte slå halvt ihjäl mig där ute i mörkret när jag kollade in hästarna.
Sedan vände det. Äntligen. Men oj vad det vände. Det blev tokvarmt och alla började prata om 2018 helt plötsligt. ”Det kommer inte finnas någon mat till hästarna!”. ”nu är det kört, nu torkar skörden bort!”. Ropen skallade så högt att P1 plockade upp det på sina nyheter och de tog in den ena förståsigpåaren efter den andra som hotade med torka värre än i Sinaiöknen.
Värmen var välkommen hos mig, och att det var lite torrt. Få insekter kunde härja runt och foder hade vi kvar så det räckte. Men att det skulle bli ett nytt 2018? Näe fy. Det här var inte bra!
Oron kröp in på kroppen, och telefonsamtal efter telefonsamtal följde. Det gällde att säkra upp fodret för vintern! Sådär som folk gjort i alla tider, eller i alla fall så länge man haft lantbruk med djur. Sommaren är inte bara här och nu, det är en låååång förberedelse för en lika lång vinter. Det man gör nu, eller inte gör nu, får man igen i januari.
Det dröjde drygt en månad eller så. Midsommar kom och med den kom regnet. Ett regn som till en början var underbart, men som blev till en stor sjö. För det ville ju aldrig sluta. Lagom till jag äntligen fått de där efterlängtade SUP:arna jag beställt för att glida omkring på sjöarna här i trakten. Det vart inte så mycket SUP:ande precis. Utan mer oro över att inte få in silaget- det regnade konstant. Går det ens att ta sig ut på fälten?
Till slut ger jag signal om skörd. Det har hunnit bli augusti så vill vi ha någon näring alls i maten måste vi försöka. Det är uppehåll i en dag och vi måste försöka. Så vi kör. Moln hotar i horisonten, men vi försöker och det är inte tu tal om att låta gräset ligga och torka upp så det blir ett sådant där fint och härligt hösilage vi alltid brukar få. Vi måste rädda det vi kan.
Balpressen håller på att köra fast i ett surhål. Surhål? Vi har platta sandmarker som vi brukat i över 10 år. Vi har aldrig haft något surhål? Men nu har vi det. Så vi kör runt, runt allt som är vattensjukt. Nästa skräck är nämligen inte att fastna i och för sig, utan att maskinerna kör upp jord så det hamnar i balarna. Det kan bli livsfarligt för känsliga hästmagar.
Balarna börjar räknas. Kommer det att räcka? Jodå. Mat blir det, men blötare än vanligt. Nu håller vi bara tummarna för att kvaliteten ska vara ok för djuren. Bara att vänta. I tre veckor.
Regnet har åtminstone gjort att gräset växer. Konstant. Även i juli då det brukar vara lugnare på den fronten. Jag klipper gräset utanför huset. Igen och igen. Tiden går och det är i mitten av september. Jag klipper gräset? Här i inlandet brukar hösten ha kommit nu. Men det är varmt, hästarna går på bete men är sura över alla insekter. Insekter? Det borde väl mest vara älgflugeeländen vid det här laget? Men alla knott verkar ha kommit på en gång, myggorna är otroligt aggressiva och hjortflugorna – ja de finns de med. Såklart. Allt ska ju hinnas med på ett år, och passar det så passar det. Oavsett om allt annat också händer.
Slutet av september. Värmen håller i sig. Flera hästar går på bete fortfarande. Fortfarande runda och goda, även om mörkret smyger sig på och det är svalare än förr. Nytt rekord med bete. Alla hade kunnat gå kvar på bete om de inte tyckt att den hage som har mat kvar är att vara ”bortifrån”. Den ligger på andra sidan vägen – flera meter från stallet och så jag ser den utanför mitt fönster. Men den är på andra sidan vägen och därmed ”Bortifrån” tydligen. Inte roligt att vara där, så det är bara att ta tillbaka dem till sin vanliga hage och börja fodra med årets ensilage. Första balen, 24 september. Nytt rekord.
Silaget funkar och håller måttet. Blötare såklart, men klart ätbart. Ja till och med gott. Jag går och klappar mina pållar, som börjar bli äldre och vill ha det som de ”alltid haft det”. Funderar på att det inte är som förr. Det är inte som vi alltid haft det. Klimatförändringen märks även här och vi får anpassa oss. Som vi alltid gjort i alla tider. Borta är vanlig svensk sommar med lite regn här och där och sol då och då. Nu parkerar vädret, och vilket väder som parkerar vet man inte på förhand.
Såväl människan som hästen är anpassningsbar, tack och lov, även om det kostar på. Och nu väntar vi med spänning på en kommande vinter. Hur den ska bli? Mängder med snö som vi fått vissa år, eller isgata och mörker som vi fått de två senare? Den som lever lär väl få se, och försöka hantera det när det kommer. Än så länge växer gräset, och foder har vi för vintern. Vi får vara nöjda med det.
Busenkelt! 