Valde att lita på rätt person men skit med hovbensfraktur!

I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂 

 

Mer lika än olika?

Efter två och en halv veckas bortavaro är det enormt härligt att vara tillbaka på hemmaplan igen. Det är löjligt vad jag saknar mina djur när jag är borta. Det är väl som det sägs –  man saknar inte kon förrän båset är tomt. Att vakna utan hästar utanför fönstret, och att inte ha hundarna med mig på promenader gör mig lite halvare så där…. 

Hundarna verkade bra glada de med. Lille DSG Manne hoppade rakt upp i famnen och schäfer Cajsa välte mig nästan i dörren. REn och skär glädje, från båda sidor! Hur var det med hästarna då? De verkade ju inte hoppa jämfota direkt, men nog fanns det glada miner där med. eller drömmer jag? I vilket fall som helst så var min tjuriga lilla stomadam som en dröm att rida dagen efter, trots att hon fått vila en hel del medan jag varit borta. Innan resan hade vi haft en del stress att hantera, att hitta harmonin igen efter en tuff sommar. Men nu var det som bortblåst och hon dansade så stilla och fint, och i ro. Det var härligt att vara tillbaka i sadeln igen. En häst verkade rent av sur – en häst som brukar vara den kelnaste av alla. Men han tinade upp när han också fick vara med på en ridtur. 

Vad vet vi om vad djuren tycker egentligen, och vad de kan uppfatta och vad de har för känslor? Vissa ser känslor som kärlek, sorg och ångest som typiskt mänskliga. När vi vill att människor inte ska vara så rationella, utan mer känslosamma, brukar vi tala om att de ska blir humanare, mer mänskliga. Men är det inte rationaliteten som är just det som är oss människor unikt. För vilket djur kan rationalisera bort känslorna och inte alls ta hänsyn till dem i ett beslut. Bara människor kan. 

I övrigt verkar gränsen mellan människor och djur minska i takt med upptäcker på forskningsfronten. Från medeltida uppfattningar om att djur inte känner alls, till något mittemellan visar nu forskare upp rena rama paradigmskiftet. I takt med att nya metoder för att läsa av hjärnans reaktioner kan vi nu se vilka likheter som finns mellan människa och djur vad gäller våra känsloliv på ett rent fysiskt plan. Varje känsla har sin reaktion i hjärnan, en reaktion som forskarna blir allt bättre på att avläsa. 

Och se – djurens hjärnor beter sig misstänkt likt människors när det gäller känslor för det ena och det andra. gränserna mellan djur och människa finns där – men var? Själv är jag ju övertygad om att djur är MER känslostyrda än andra. Mer om aktuell forskning vad gäller djurs känsloliv kan du läsa om här, i en artikel från NY Times

När hästen inte vill….

Så trodde jag att jag lyckats förstöra ”allt”. Min förstehäst ville plötsligt inte alls gå på banan. Skritten rakt fram gick fint och lite trav funkade det med, men sen var det stopp. Tänkte jag skulle ånga igång i galopp så kanske vi fick lite fart under fötterna. ”Nej” sa hästen, och stannade istället för att galoppera iväg, som han annars brukar göra. 

Vad skulle jag göra? Hade jag förstört allt? Så mån som jag är om den hästen, är det svårt att tro att jag faktiskt skulle ha gjort något som fått honom att sluta vilja jobba med mig. Men å andra sidan – vi vet aldrig vad hästen upplever, sådär på riktigt.

Det gick kalla kårar utmed ryggraden på mig, och hjärnan arbetade febrilt. Så kom jag på det. Kanske hade det med att han gått omkull i hagen att göra? Jag såg det inte själv, men fick meddelandet om att så skett via telefon. Det var några dar tidigare, men då jag var ute och kollade in honom precis efter det skett verkade han helt okej. Och inte haltade han heller. Inte heller nu på banan. Rakt fram gick som sagt bra, och fräsht. 

Så jag ringde ut en massör, en bekant till mig som turligtvis också finns i krokarna. Hon kom ut kollade igenom hästen och hittade två stora områden med spänningar på ena sidan. ”Hmmmm”, sa både hon och jag. Kan det ha  med att han halkat i hagen kanske? ”släpper det snabbt, är det troligtvis det”, berättade massören och satte igång att jobba. Och nog släppte det alltid. 

En veckas uteritter senare rider jag återigen in på banan för att se vad hästen nu tyckte om att gå på banan. Lite nervös, får jag lov att erkänna. Men – det sitter där igen: glädjen, energin och farten. En stor suck av lättnad, och så var det ju det där viktiga som jag påmindes om igen (för vilken tur i ordningen vet jag inte längre): 

Ingen häst ”bråkar” eller trilskas i onödan. Det finns alltid en orsak. En hästmänniskas uppgift är att hitta orsaken. Ibland tar det tid,och många försök. Ibland  hittar vi det snabbt och kan agera. Det är ju alltid det bästa. Men eftersom hästar inte kan tala med annat än hur de beter sig, så kan det vara svårt ibland. Men det är det värt, för både vår och hästarnas skull. 

 

 

 

En stor solbränna kan komma från en förgiftning

Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet. 

 

Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären. 

– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen. 

Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad. 

 

Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk…. 

Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.

Här får du mer information om Alsikeklöver (skrolla ner en bit för att se just om Alsikeförgiftning). 

 

Grunden för hållbar ridning – biomekaniken

Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete. 

Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”? 

Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid…. 

Äntligen

Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.

Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.

Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!

Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….

Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!

Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady.  Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?

Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!

En tanke om ridningens vara eller inte vara

aislinn och danielJag stöter ibland på folk och inlägg på webben som kommit fram till att det där med att rida hästar mer eller mindre är djurplågeri. Det gör mig något konfunderad när så kallat hästfolk säger detta, då min erfarenhet är bra mycket annorlunda. Det går inte att undvika att i så fall fråga: varför tycker inte hästen om att bli riden? Så jag ställer då faktiskt tvärtomfrågan mot vad de som säger att hästen inte vill bli ridna. De frågar nämligen varför hästar vill bli ridna (det är onaturligt och skadar… ). Men det är vår skolgång också, liksom vårt bilkörande, dataarbete etc. etc.

Vissa berättar glatt att hästen fått nog: den kommer inte in från hagen, eller låter sig inte sadlas, eller ”dör” under ryttaren, eller springer iväg, eller sparkar eller…… massor med symtom dyker upp. Och slutsatsen blir: hästen vill inte bli riden. Och den tar skada av det. Jo – vissa hästar skadas uppenbarligen av ridning (läs taskig ridning och taskig hästhållning).  Men för mig är slutsatsen lika knasig som att konstatera att människor inte vill jobba. Vissa gör det uppenbarligen inte, av olika skäl. Men varför vill de då inte jobba? (Att ha ett förvärvsarbete är för övrigt också väldigt onaturligt…).

Min fråga baseras på ett enkelt antagande: Hästar gillar att jobba med huvudet och med kroppen. Precis som de flesta människor. Det är jag helt övertygad om. Hästar har en vacker insida och en, utifrån sina mått, bra hjärna som både vill och behöver jobba. Det gör även deras kroppar. I en aldrig så naturlig tillvaro har nog hästar i gemen det ganska så trist. De har inga utmaningar i livet om de bara går i en hage och ”skrotar”. Vissa leker och håller igång, men andra vissnar betänkligt när de bara får vara i en hage. Vi serverar dem allt. Deras ”naturliga” vandringsbeteenden begränsas av två mycket enkla saker: de kan inte, och de behöver inte. De kan inte för att ett staket finns i vägen om de skulle få för sig att vandra som de är födda till. De behöver inte för att maten och vattnet serveras dem, och inga faror dyker upp i deras värld. Till det kommer det faktum att hästar är födda till att vara en del av en jobbande flock och är lätta att samarbeta med.

Om de då inte gillar att vara med oss och arbeta med oss så är det något vajsing som inte fungerar eller som blivit fel på vägen. Det gäller inte minst om de inte gillar att bli ridna. Så då måste jag ju ställa mig fler frågor (många frågor blir det för den som vill förstå). Några av dessa är:

– Har hästen ont?

– Passar utrustningen?

– Är ridning förknippat med en otrevlig upplevelse  och i så fall varför? (tvång, smärta, monotont jobb, obalans i kroppen pga ryttarens sits eller ojämn muskling, en olycka etc. etc). har den helt enkelt lärt sig att ridning är pest?

– Vill den som rider på hästen verkligen rida på hästen, eller är de rädda, ovilliga att rida (även om de intalar sig något annat?), tjuriga människor kan till exempel förstöra den mest ambitiösa häst. Och jag förstår hästen! Vem vill jobba när arbetskamraterna suger?

– Är hästen tränad för uppgiften. KAN den utföra det som  begärs av ryttaren när den rids? Det gäller både mentalt – det vill säga att den lärt sig det som ryttaren vill signalera och fysiskt. Oroväckande många gånger är nog hästen helt enkelt inte redo för att ridas, eller i alla fall inte ridas på det sätt som ryttaren ville innan han eller hon bestämde sig för att hästen inte ville bli riden. En häst med hängmatta till rygg och med dåliga muskler har ju inte precis styrkan och förmågan att bära sin ryttare heller. klart det blir otrevligt!

Min övertygelse är att en häst med en ryttare som den tycker om och som ger tydliga och lätta signaler, med rätt utrustning som sitter bekvämt, och som är rätt tränad för uppgiften där hästen steg för steg utvecklats för det som den utför också är en häst som tycker om att bli riden. Det är deras träningspass, deras meditation där knopp och kropp får sitt. Det är lätt att säga att hästen inte vill. Det är bra mycket svårare att klura ut: varför?

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

När hästar skyggar

Epona har skrivit en intressant artikel om när hästen skyggar – hur följden av händelser går sin stadiga gång, och hur vi kan hjälpa hästen att känna trygghet i det osäkra. Den kan du läsa här. Jag har sett många sätt att ”få” förbi en häst som tycker något är läskigt på turen. Själv har en av mina hästar hittat på ett eget sätt att få stöd för att våga gå förbi läskiga saker. Han stannar upp, backar ibland en eller ett par steg och står sedan och stirrar på det läskiga. Om han vågar går han förbi om jag sitter still och avslappnat. Om  han inte vågar vänder han huvudetet mot mig och nästan lägger det i famnen på mig (jo han är vig). Det är som om han frågar mig, om hur han ska göra. Jag ger lite kli och berättar för honom att allt är okej. Vägen går ju där framåt, förbi det otäcka som inte är så farligt egentligen, och inget ont kommer hända honom. Efter lite funderande brukar han snällt gå förbi….. 

Vet du vem som gnäggar?

Kan du skilja en hästs gnägg från en annan hästs gnägg? Själv har jag blivit ganska bra på detta, men det har tagit år av träning och lyssnande på mina egna pållar, hästar som jag har haft många år. Hästar är desto bättre på att sära på vilka röster som tillhör vem. Det låter kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det är det faktiskt.

Jag var ganska nyligen på en föreläsning om vargar och hundar – skillnader och likheter. Det var en mycket intressant och givande föreläsning anordnad av länsstyrelsen här i trakten. Föreläsare var Tobias Gustavsson .Han arbetar på eminenta SWDI. Där fick jag, bland mycket annat mycket matnyttigt, veta att hundar, även om de aldrig umgåtts med människor, ändå kan läsa av vårt kroppsspråk. Det ligger i generna. Det ligger däremot inte i vargens gener- vad ska de med denna kunskap till – de har ju inte med oss att göra? De kan heller inte skilja en person från en annan. Det är heller inte lätt för oss, om vi inte är vargfantaster, att skilja på vargarna heller. Och den som inte är hästintresserad lär inte kunna skilja på den ena bruna hästen från den andra.

Framför allt kan få skilja på det ena djurets läte kontra en annans – om inte skillnaderna är ritkigt stora. Hästar, som har en lång historia i människans värld, kan däremot enkelt läsa av vilken röst som tillhör vilken människa. Det är en av hästens viktigare nycklar till att veta vilka personer som finns i närheten. Det gör att vi kan ha på oss hjälmar, sätta på oss parfym och ibland se allmänt konstiga ut, men ändå bli igenkända av dem. Det är väl tur det! Tänk om de trodde att vi var några okända! Den här förmågan är en signal om att hästar tycker att vi enskilda individer är viktiga. Förhoppningsvis tycker de att ”matte” eller ”husse” är en välkänd figur, värd att lyssnas på och någon som ger trygghet och glädje. ‘

Forskningen som bekräftar att hästar verkligen är duktiga på att läsa av våra röster kan du läsa om här, och är en studie utförd av forskare på University of Sussex.