djurskydd

av

När pengar styr

Nehru var en häst som fick Headshaking Disease och som till slut fick tas bort. Hans resa runt inom veterinärkåren, påhejad av försäkringsbolaget är allt annat än trevligt att läsa om. Ändå är historien en viktig tankeställare. Hästen fick lida något enormt, innan den till slut togs bort. Allt handlade i grunden om vad försäkringsbolaget ville, inte om hur hästen mådde. Här kan ni läsa Nehrus historia på egen hand. Väl värt besväret, för texten får en att fundera. Över liv och över död. Över lidande. Över pengars och bolags makt över individen. Men också över veterinärers ansvar, liksom vi hästägares ansvar.

Efter att ha tagit del av Nehrus enormt tragiska historia reflekterar jag främst över att veterinärer inte satte stopp. Mig veterligen kan en veterinär kräva avlivning av djurskyddsskäl. Ägaren har också ett mycket stort ansvar. Vi måste säga stopp när det går för långt. Det är vi som ska skydda våra hästar. VI kan inte räkna med att någon annan tar det ansvaret. Men vi kan också ställa krav på försäkringsbolagen.

Det är inte första gången en häst, som ägaren söker vård för, får lida i onödan. Vet en häst som stod i en sjukdel i ett stort stall i Stockholmsområdet som ingen kunde gå in till. Den hade förlorat balansen, och var därför livsfarlig både för sig själv och andra. Men det handlade om försäkringspengar och hästen fick snällt vänta på att försäkringsbolaget tagit sitt beslut. Det tog sin lilla tid…

Jag har också råkat på fall där hästen ses som ett intressant objekt för forskning. Så den kan stå drogad i ett halvår (!) så att man kan se om hästens senavbrott kanske eventuellt blir bättre. Då har ägaren själv fått ta beslut om avlivning, utan att få ut en krona av försäkringsbolaget (så klart). Tack gode gud för ansvarsfulla ägare!

Själv har jag turen att hitta veterinärer jag litar på. Som går att diskutera med. Jag har heller inte några värdeförsäkringar (A1 alt A2) på mina hästar. För mig är de för värdefulla för det. De är nämligen helt unika i sitt slag, och kan ändå inte värderas i ekonomiska termer på det sättet. Om jag förlorar någon av mina hästar, förlorar jag en vän, en individ helt unik i sitt slag, en familjemedlem. Jag kan utan att fråga någon annan än min veterinär, eller en annan om jag tycker han eller hon har fel, ta beslut utifrån hästens behov. Det är jag tacksam för när jag ser vad som hänt Nehru. Ingen av mina hästar ska få lida i onödan. De ska få somna in här hemma, utan att valsas runt hit och dit i jakten efter något som ändå inte kommer fungera. Utan att jag ska behöva ta ekonomiska aspekter med i bilden.

av

Konsten att våga äta kött etiskt

Sitter och tittar fascinerat på Farmen. Av många anledningar. Det som främst fängslar mig är det psykologiska spelet mellan människorna, och det finns de som spelar bättre än andra. Här har TV4 gjort ett jättebra jobb att matcha de som inte matchar.

Men sedan slås jag av en annan sak. Det där med att slakta djuren. De förfasas över detta, och Aftonbladet skriver snällt….http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/tv/article16123545.ab

Det är precis detta som gör att systematiskt djurplågeri inom storindustri är möjligt. Precis detta som gör att vi kan köpa billigt importkött. För att vi väljer att inte se. Och när vi tvingas att se en helt korrekt slakt, enligt alla etiska riktlinjer förfasas folk så väldeliga. Så de blundar och allt som händer djuren inom industrin kan fortsätta. Sedan kan folk uppröras över att sällskapsdjurens väl och ve istället. Kanske enklare. Men knappast för djuren. Bara för sin egen ros skull.

Det är det stora avståndet mellan de som är konsumenter och där själva händelserna sker som gör det möjligt. Det är denna abstraktion som gör det möjligt att köpa kläder som barn på andra sidan jorden sytt, det är det som gör det möjligt att orka med att köpa mat som odlats på ett sådant sätt att jordbrukarna mer eller mindre skadas för livet. Det är det som gör det möjligt att driva djurfabriker så långt ifrån djurskyddets ramar – på annat håll. Där vi slipper se.

Själv säger jag bara – återkom när du får be veterinär eller trotjänaravlivare ta bort din älskade vän som du haft i många, många år. För hästens skull står du också kvar. Du finns där, intill sista andetag. För det gör du för djurets skull. Det gör ont. Förbaskat ont. Och då vet du, att det går bra till när det går bra till. Och du kan se skillnaden. Det kanske är sant ändå – att hästtjejer är tuffare. Vi tvingas ta de tuffa besluten, och göra det jobbiga. För någon annan skull. Vi hyser inte så många romantiska föreställningar om hur djurkroppar är och hur det är att ta livet av ett stort djur. Det är ibland dramatiskt. Men det är så det är.

För mig är det okej att äta kött, men jag måste också våga se vad som görs – och hur. Inte varje gång, men jag måste ha koll på verkligheten bakom det kött jag väljer att köpa i butiken. Då kan jag också handla etiskt. Det betyder för mig svenskt och småskaligt, från en gård jag har koll på. Tyvärr är dessa mindre jordbruk utrotningshotade. Och att köpa kött från dem är inte det lättaste. Det har våra lagar och regler sett till. Det är nog lättare även för politiker att låta industrialiserade självgående systemet ha sin gång. Det syns ju inte, så det upprör väl ingen?

Mer om kött, etik, klimat och industrialiserad djurhållning:

I Effekt Magasin: http://effektmagasin.se/det-goda-kottet-kott

I DN (skrivet av eminente prof. Per Jensen): http://www.dn.se/debatt/kottskatten-gynnar-plagsam-djuruppfodning

av

Rätten till sin familj och den värld vi kan

Det finns mycket som kan uppröra ett empatiskt hjärta här i världen. En sak som verkligen upprör mig, och något som jag har ofantligt svårt att förlika mig med är när barn och djur rycks ifrån sina familjer, den värld de känner till och trots allt älskar, för ”deras egen skull”.

Rätten till sina föräldrar är inte given i Sverige. Som land har vi åtskilliga gånger fällts för att bryta mot FN:s barnkonvention angående barns rätt till sina föräldrar. vi är snabba med att omplacera, och tror att det är till barnens bästa. Nu bär det sig inte bättre än att djur också kan råka ut för detta. Det gäller inte minst sällskapsdjur, där både hästar, hundar och katter ingår. Att de skapar livslånga vänskapsband, och att hund såväl som häst är flockdjur helt beroende av sin närmaste familj är otvetydigt sant. Det finns inte en forskningsrapport som visar annorlunda. Även katter vill vara trygga i sin värd, med en omgivning som de känner till och kan relatera till. Det inbegriper även mäniskorna i denna värd.

Trots detta sker omhändertagande efter omhändertagande av sällskapsdjur i snabb takt efter varandra – i djurskyddets namn. Lidandet bakom alla dessa fall – oavsett om de är välgrundade eller inte – är enormt. Djur stressas halvt ihjäl och förlorar sitt allt, människor blir deprimerade och saknaden efter en familjemedlem som inte längr eär där, utan i någon bur (inte tillåtet i hus och hem, men väl på djurstallar….) omgiven av främlingar.

Det skär i mitt hjärta att vi spenderar så mycket resurser på att omplacera barn och djur i deras eget  bästas namn. Hur kan vi se det som något positivt. Om vi verkligen värnade om de som är svagare i samhället skulle vi istället satsa krut på att SLIPPA göra detta. Det vill säga hjälpa – istället för att stjälpa. För det är det som vi gör nu, alldeles för ofta. Och det ses som något positivt. LST:s effektivtitet mäts till och med i antal omhändertaganden, med flera parametrar. Det är inte heller så att omhändertaganden och avlivningar går rättssäkert till. Det är ingen domstolsförhandling bakom, enbart myndighetsbeslut. Och även om det går att överklaga till förvaltningsrätten har faktiskt polisen rätt att avliva hunden, innan deras eget beslut vunnit laga kraft.

Men när de är så här det går till, och nu allt oftare, ja då har vi misslyckats – med att fånga upp problem i tid, och för att se till att djur och människor i det här landet mår så bra som det bara är möjligt….. Och det dessutom på ett sätt som strider på den grundläggande rättssäkerheten för den enskilda individen, ett skydd som är den enda chansen till upprättelse mot felaktiga beslut.

Tycker det är hög tid för revidering av beslutsgången vid djurskyddsfall. Det måste ske rättsäkert -för människans såsom djurens skull.

En man och hans hund – vem betyder mest för vem? http://blog.myletsadopt.com/2012/11/13/the-golden-years-michael-and-nina/

Fel rottweiler omhändertogs och avlivades – matte totalt förtvivlad. http://www.facebook.com/ViSomVillAndraDjurlagenForVaraHundar

 

av

Romantiska ekipage på Manhattan…..

Det är gärna så de framstår, när de visas på film. Hästarna som drar vagnar i Central Park med kära par och glada familjer. Så här i juletid längtar jag faktiskt alltid till New York. Det är en av mina absoluta favoritplatser på jorden och jag har haft lyckan att besöka staden många gånger. Nu var det ett tag sedan, men en film på TV drog mig tillbaka i tiden. Både till den fantastiska stad New York är, men också till de hästar som drar vagnar fullproppade med turister mitt i denna myllrande och mycket djurfientliga värld.

Första gången jag såg hästekipagen som väntade på gatorna runt Central Park på Manhattan var jag 16 år gammal. Jag hade lyckan att få bo precis bredvid parken vid mitt besök. Det första jag såg när jag gick ut genom dörren var hästarna. OCh varje gång mådde jag lika dåligt. Då så många andra såg något annat – det romantiska och trevliga, undrade jag redan då om det var mig det var fel på. Men det är ju kanske inte så. Det var nog andra som ville se det de såg, inte vad som egentligen fanns där.

Hästarna som drar vagnarna med turister i Central Park har ett lagstadgat skydd. Det finns också djurpoliser i New York, sådana som vi är så snabba att skrika på när vi tycker folk inte sköter sina djur här i Sverige. ”Titta på USA” ropar en kör, ”där har de ju djurpoliser! Och då blir det verkligen ordning och djurplågarna får sitt straff. ”

Det är lätt att tro att andra har lösningen. Men vilken lösning finns då för dessa hästar? Låt oss kolla under ytan:

– Hästarna får jobba max 9 timmar om dagen på New Yorks gator.

– Hästarna får jobba max 7 dagar i veckan. Nu var det visst slut på reglementet, i princip.  

– Hästarna inhyses i stallar på nordvästra Manhattan, flera kilometer från sin arbetsplats.

– Stallarna är i flervåningshus och upptar de ÖVRE våningarna.

– Boxarna är så smala att en shettis skulle bli tvångsomhändertagen om den vistades där i mer än tre minuter här i Sverige.

– Arbetsplatsen består av flerfiliga vägar mitt i en av de mest hektiska städer i hela världen.

 Alltfler röster höjs i New York för att hästar inte ska få jobba under de här omständigheterna. Men än så länge fortsätter vagnarna att gå på gatorna. De går runt, runt, runt, med hästar som inte alltid tas om hand som de borde, och som inte får den hovvård och den omsorg de är värda. De skadas ofta i trafiken, när de blir rädda för tutande bilar som viner förbi. Det händer att de dör i sitt arbete. Senaste dödsolyckan skedde i september månad innevarande år. Vilket liv är det för en häst?

Så visst. Djurpoliser är väl jättehäftiga att se på TV. Jag har tidigare i den här bloggen skrivit några rader om de jordbruksdjur som faller utanför allt vad lag och regler heter i jättelandet USA.Där har inte djurpoliserna något intresse eller ansvarsområde alls.  Grisar som bor i flervåningshus med gallergolv (tänk er effekterna!), tusentals kor som står i trånga inhängnader i kilometerlånga rader, enorma slakterihus där djur blivit en jätteindustri. Det är ett djurplågeri som går utöver det mesta vi människor kan tänka oss.

Men även många av de djur som faller inom djurpolisens så kallade område går också hårt åt. Det gäller inte minst de djur som dagligen trafikerar Manhattans gator, för att besökare som du och jag ska få känna oss sådär löjligt romantiska som vi sett på film.

Tänk på det om du drömmer om New York. Finns ingen marknad kommer inga nya hästar dit, som får slita asfalt över 60 timmar i veckan, för din och andra turisters skull.

Om du orkar läsa mer om vagnshästarnas vardag, finns en rapport att läsa här, en rapport skapad av Animals Angels.

av

Det svåra i att göra rätt!

 

Johan Beck Friis, veterinär tillika informationschef på Veterinärförbundet gick idag ut med en debattartikel angående de nackdelar som finns förenade med Krav-kraven för djurhållare. Många av reglerna är sunda och förankrade i en djup kunskap om vad djur behöver för att må bra. Andra regler är inte lika lyckade, utan leder till brister som är helt onödiga.

Debattartikeln hittar du här:  Expressen

Bristerna, menar Johan, beror på att dessa regler är ideologistyrda snarare än vetenskapligt underbyggda. Det är intressant att se detta debattinlägg och jag hoppas personligen att det bara är början.

FÖr som det är, så är inte regelverk så uppenbara som vi kan tro. Det finns alltid en å ena sidan, och en å andra sidan, det vill säga minst två perspektiv för samma fenomen. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg om avmaskningen, är det å ena sidan ypperligt att vi försöker skärpa doseringen av avmaskningsmedel så att vi slipper resistenta maskar. Å andra sidan kan ett för tungt och krångligt (och dyrt) regelverk leda till att djur blir sjuka på kuppen. I Johans debattartikel, påvisas samma fenomen i Krav-uppfödningens spår.  

Det är svårt att göra rätt. Hur vi än vrider oss känns det ibland som det finns nackdelar. Just därför måste vi också kunna skilja på ideologi och vetenskap, och orka se vilka nackdelar som det ena för med sig. Om inte, blir det bara djuren som lider. Det kan inte vara meningen med regelverket. Vana och tro blir lätt till en gällande norm, oavsett hur bra eller dåligt det än är.

av

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

av

Hästar beroende av civilkurage

Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!

Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.

Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.

Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!

Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.

Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?

Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.

av

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.

omslaget2

av

Fåruppfödning blir storindustri

Som första land i världen blir Sverige landet där även fårskötseln blir industrialiserad och förlagd inomhus. Det handlar om storskalig uppfödning inomhus med snabbväxande raser. Enligt uppfödarna går uppväxten så fort att desa lamm kan slaktas redan innan sommaren, då det råder betestid för djuren.

Lamm - som vilken vara som helst som kan framställas i fabrik?

Därmed kommer lammen inte att få se dagsdjus i sina månadskorta liv, och industrin är ett faktum. Givetvis är det pengar som ligger bakom. Organisationen Lammproducenterna anger att det är för att möta ett allt större behov från marknaden. LRF, Lantbrurkarnas Riksförbund stöder också projektet. Att djuren inte får gå ute skyller uppfödarna på vädret, trots att vi som kan djur vet att djur just gillar att vara utomhus, oavsett årstid…..

Visst har troligen just fårnäringen fått ett uppsving på senare år. En stor del av detta uppsving kan däremot troligen tillskrivas sådana som mig. Det handlar om folk som väljer lammkött och lammfärs just för att näringen inte är industrialiserad, utan extensiv och därmed dessutom ganska så miljövänlig, i alla fall den fårnäring som funnits i Sverige. Jag tillskriver mina argument för att handla lamm även det faktum att många småbrukare i Sverige har lamm. Så med lammkött har jag alltså kunnat visa mitt stöd för ett jordbruk som upprätthåller vår mångfald med hagar och varierad natur och mitt stöd för alla de som arbetar för att detta ska vara möjligt. Dessutom vet vi vid det här laget att industrialiserade uppfödningar av djur nästan alltid leder till ett sämre djurskydd. Undantag finns – men hur vet jag vilket som gäller. Och att aldrig se dagens djur är knappast djurskydd i min mening.

Så nu är det kört. Nu blir det inget mer lammkött för min del, om jag inte kan få information om vem som fött upp djuret och hur de haft det, vilket ofta är en omöjlighet i butikerna. Jag blir så trött. Vi har världens hårdaste lagstiftning på hygien vid hantering och ett påstått fantastiskt djurskydd. Men industrialiseringen, och däremd avidentifieringen, av våra lantdjur är en process som uppmuntras. Hur får man det att gå ihop? Så länge vi ser djuren som individer kan vi också känna empati för dem. Och bryr vi oss är chansen så mycket större att djuren också får ett okej liv. Abstraktion leder knappast till något bättre djurskydd eller god djurhållning i allmänhet.

Så länge vi vet vart köttet kommer ifrån kan vi också ta ansvar för att vi köper rätt. Med en helt anonym industri bakom vet vi ju ingenting, och kan inte relatera till att köttet vi äter faktiskt kommer från djur som både känner och har ett värde.

Alternativet blir färre för oss som vill äta etiskt.

Jag kämpar för att hitta bra kött till min tallrik. Jag tycker inte att det är fel att äta djur, men hur i hela friden ska jag kunna göra det etiskt? Etik handlar inte bara om VAD vi gör. Etik handlar om hur vi gör det. Gris och kyckling kan jag i allmänhet glömma om jag inte råkar på utegrisar och kan spåra köttet. Nötkött får jag bara när min vän bonden är på besök. Han älskar sina djur och äter själv inte nötkött på en vecka efter att ha tvingats sända sina djur till slakt. De går vackra och stolta i hage som löper kilometer efter kilometer. Där hade jag också min rest av min egen kouppfödning, när jag tvangs lägga ner. Ville inte skicka iväg dem till någon annan, men nu har den sista gått åt….. så det blir lätt tomt i kyl och frys. Vilt är det som finns kvar då. De har i alla fall fått frihet under klövarna och funnits till för sin egen skull, innan de föll.  

Men visst säljer industrialiserat kött. Billigt är bra och det man inte ser finns inte….. eller hur var det nu?????? Hur misslyckad kan en politik bli? Industrin boostas och djurskyddet engagerar sig i små petitesser och mätbara enheter. Djur som varor är inte bara en Orwellbetratktelse. Det är mer än en realitet. Det är en ruggig, skrämmande och fruktansvärd realitet för miljontals djur i världen. Och den utstakade linjen går rakt ner i avgrunden, åt helt fel håll.

Det var någon som sa att så som vi behandlar de svaga, kan vi mäta hur bra människor vi är. Det är en hård värld där ute, och det goda alternativet blir bara svagare.

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.