Nehru var en häst som fick Headshaking Disease och som till slut fick tas bort. Hans resa runt inom veterinärkåren, påhejad av försäkringsbolaget är allt annat än trevligt att läsa om. Ändå är historien en viktig tankeställare. Hästen fick lida något enormt, innan den till slut togs bort. Allt handlade i grunden om vad försäkringsbolaget ville, inte om hur hästen mådde. Här kan ni läsa Nehrus historia på egen hand. Väl värt besväret, för texten får en att fundera. Över liv och över död. Över lidande. Över pengars och bolags makt över individen. Men också över veterinärers ansvar, liksom vi hästägares ansvar.

Efter att ha tagit del av Nehrus enormt tragiska historia reflekterar jag främst över att veterinärer inte satte stopp. Mig veterligen kan en veterinär kräva avlivning av djurskyddsskäl. Ägaren har också ett mycket stort ansvar. Vi måste säga stopp när det går för långt. Det är vi som ska skydda våra hästar. VI kan inte räkna med att någon annan tar det ansvaret. Men vi kan också ställa krav på försäkringsbolagen.

Det är inte första gången en häst, som ägaren söker vård för, får lida i onödan. Vet en häst som stod i en sjukdel i ett stort stall i Stockholmsområdet som ingen kunde gå in till. Den hade förlorat balansen, och var därför livsfarlig både för sig själv och andra. Men det handlade om försäkringspengar och hästen fick snällt vänta på att försäkringsbolaget tagit sitt beslut. Det tog sin lilla tid…

Jag har också råkat på fall där hästen ses som ett intressant objekt för forskning. Så den kan stå drogad i ett halvår (!) så att man kan se om hästens senavbrott kanske eventuellt blir bättre. Då har ägaren själv fått ta beslut om avlivning, utan att få ut en krona av försäkringsbolaget (så klart). Tack gode gud för ansvarsfulla ägare!

Själv har jag turen att hitta veterinärer jag litar på. Som går att diskutera med. Jag har heller inte några värdeförsäkringar (A1 alt A2) på mina hästar. För mig är de för värdefulla för det. De är nämligen helt unika i sitt slag, och kan ändå inte värderas i ekonomiska termer på det sättet. Om jag förlorar någon av mina hästar, förlorar jag en vän, en individ helt unik i sitt slag, en familjemedlem. Jag kan utan att fråga någon annan än min veterinär, eller en annan om jag tycker han eller hon har fel, ta beslut utifrån hästens behov. Det är jag tacksam för när jag ser vad som hänt Nehru. Ingen av mina hästar ska få lida i onödan. De ska få somna in här hemma, utan att valsas runt hit och dit i jakten efter något som ändå inte kommer fungera. Utan att jag ska behöva ta ekonomiska aspekter med i bilden.