av

Inridning min väg – del två

Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!

Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.

Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.

Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.

Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel

av

Nosgrimma – smart detalj eller källa till skada?

Varför har vi nosgrimmor på hästarna när vi rider? Det råder faktiskt delade meningar om poängen med nosgrimmor. I flera ridsportsgrenar används inte nosgrimman alls och i körning är det heller inte lika vanligt som i hopp- och dressyrvärlden. Det råder dock stor enighet om att nosgrimmor som är hårt åtdragna eller sitter fel orsakar mycket onödig smärta på hästen.

Med eller utan

I hopp- och dressyrvärlden däremot är nosgrimmor legio. Det finns en uppsjö olika typer av nosgrimmor som alla anses bra för vissa saker. I dressyren är nosgrimman tom obligatorisk. Tvärtom är det på pleasurebanan och de andra grenarna som finns inom western. Där får man inte ha någon nosgrimma alls. Men traditionen med olika typer av nosgrimmor är verkligen ett nytt fenomen. Visa gärna mig den ryttare som för femtio år sedan använde en aachenrem eller liknande. Det är otroligt vad mycket saker vi uppfinner för att ta bort symtom och inte behandla orsaken…

Varför nosgrimma?

Många anser att en nosgrimma är till för att hålla munnen stängd. På så sätt kan inte hästen komma undan bettet genom att gapa. Huruvida detta är en korrekt anledning till att ha nosgrimma beror mycket på vilken filosofi som man anbringar problemet med. Själv är jag en varför-frågare. Varför gapar hästen? Är det av lathet eller för att den bara inte vill ”lyda” oss som den gapar, och därför är det korrekt att dra åt den ordentligt och rida på lite tuffare? Etologerna skulle nog inte hålla med. Det finns inga dumma hästar, och hästar är födda till att samarbeta. Dessutom älskar de att springa och leka. Varför försöker den då komma undan, om det inte är något annat fel i botten? 

Problemet löses nog istället genom att hästen börjar tycka att det är roligt att arbeta tillsammans med människan. Allra helst ska ju hästen dessutom vara fullt frisk och inte få ont av det vi gör. Muskelspänningar, hårda händer, tandskador och mycket annat kan orsaka en häst att försöka undvika bettet. Om den kan. Och mm så är, behöver hästen veterinärvård och inte en hårt åtdragen nosgrimma. Eller så behöver ryttaren lära sig balansera upp sig själv utan att ta hjälp av tygeln, eller få en mjuk och trevlig hand istället för ett skruvstäd. En hårt åtdragen nosgrimma torde snarare skapa spänningar och motstånd, än harmoni och lätthet.

Tid för förändring

Det här håller, tack och lov, också på att slå igenom bland nosgrimmefolket i allmänhet och vissa grupper i synnerhet. Craig Stevens är en dressyrdemon som arbetar hårt för att få folk att lossa på nosgrimman. Hästtandläkaren Torbjörn Lundström är en annan, och han ser en hel del skador förknippade med grimma och bett. Även Tell har arbetat med detta i en studie, som ett examensarbete på Veterinärhögskolan 2004. En av anledningarna till att nosgrimman ger skador är att många nosgrimmor sitter fel. De måste vara väl avpassade till hästen och får absolut inte klämma!

Hålla tränset på plats

En annan anledning till nosgrimmor är att hålla tränset på dess rätta plats. Det är också det som borde vara det egentliga syftet med en nosgrimma. Det finns däremot andra lösningar. På gamla träns går det att se nosgrimmor som löper igenom sidostyckena. Vissa av dessa nosgrimmor är de facto enbart ett läderband som löper över hästens nosrygg, och sluter inte om hela huvudet. Varför görs inga sådana träns längre? Ett sådant hade jag älskat, för nosgrimmorna är verkligen ett bra sätt att få tränset att ligga still på huvudet.

Träns med en typ av nosgrimma som bara går på ovansidan av huvudet. Perfekt för att hålla tränset på plats.

Utan nosgrimma

Visst går det att rida utan nosgrimma. Det går då inte heller att lura till sig ett stöd i bettet eller vara hård i handen. Det kommer hästarna undan och det ser jag som odelat positivt. Det jobbiga är ibland att vissa träns halkar runt något, men det finns andra sätt att lösa det på. Hästarna tycker faktiskt att det är jobbigt när den kommer på. Därför får jag öva det ibland, i alla fall de som jag vill kunna visa på vanliga ridbanor på tävling eller visning… . Det som dock får mig mest fundersam är att många fortfarande frågar varför jag inte rider med nosgrimma. Det vore mer intresant att fråga varför man har något, än att man inte har något? Eller hur? Särskilt som det går utmärkt att rida utan.

Mer läsning finns bland annat här:

Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045

Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.

av

Raspning ute – tandkunnande inne

 

Att måna om sin häst är att se till att tandstatusen är okej. Hästar får ibland problem med tänderna, och det enda som märks är att hästen inte längre fungerar som den kanske borde. Det kan handla om att den tar bettet, att den inte vill bli tränsad och att den släpper i handen när vi rider. Något annat sätt att säga till att tänderna är knas finns inte för en häst. De kan ju inte precis skriva en lapp och lägga i brevlådan…

Slentrianmässig raspning kan förkorta hästens liv - helt i onödan.

 

Det vanligaste ingreppet på en hästs tänder är raspning. De vassa kanterna slipas bort och vi hoppas sedan att hästen mår bra. Jo visst kan vi då känna oss förvissade om att vi försökt, men på helt fel sätt. Raspning är för det allra mesta totalt onödigt och förkortar hästens liv betydligt. Det finns en viss mängd tand som kan växa ut och den slits naturligt av grovfodret och tuggandet. När tänderna väl är slut, har hästens liv också en ände.

Tandskador

Istället beror de problem hästar har med tänderna nästan alltid på illasittande bett och nosgrimmor. Det är människans hand som förstör för hästen. Hela 80 % av ridhästarna har någon typ av problem. För att komma åt det hela behövs en grundlig undersökning och genomgång, inte bara lite rasp hit och dit.

Mota Olle i grind

Bästa knepet att undvika tandskador och tandproblem på en häst är långa ättider så att hästens tänder sliter naturligt. 15-16 timmar är det naturliga och så nära det som möjligt minskar risken för tandproblem. Dessutom minskar risken för kolik.

Ett annat bra tips är att gå igenom bett och nosgrimma. Sitter de verkligen som de ska. Det skadar inte heller med en mjuk hand.

Hitta kompetensen!

På SLU vidareutbildas veterinärer till hästtandtekniker. Det är veterinär Owe Wattle och tandgurun och tandläkaren Torbjörn Lundström som ansvarar för utbildningen. Det finns således verkliga veterinärer som har kompetensen. Det gäller bara att hitta dem.

av

Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.

av

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal

av

Dominera eller samarbeta?

 

Är hästen ett djur som lyder under hierarkiska lagar eller är det ett djur som fungerar bäst genom ömsesidigt samarbete? Den frågan har varit aktuell sedan klassisk period och har i grunden skapat två olika synsätt på hur hästen fungerar i sitt beteende.

Dominans

Den kultur som bygger på att hästen bör domineras av människan ser hästen som ett djur som i naturen lever ett hierarkiskt liv. Individerna behöver sättas på plats på något sätt, mjukt eller hårt, för att inte försöka sätta sig på tvären emot ledaren och ta över. Känner ni igen det? Det är mycket vanligt förekommande på de flesta ridskolor.

Om hästen inte lyder skänkeln – rappa till den med spöt. Om den inte stannar – dra den i tygeln. Först snällt, men tredje gången gillt. Kulturen baseras på en syn om hästar som presumtivt aggresiva och som ledarskapsssökande.

Samarbete

Redan när hästen började tämjas fanns också en genre och en kultur som växte fram som byggde på en ömsesidig förståelse mellan häst och människa. Synen på hästar i den här kulturen ses som samarbetspartners sm försöker förstå och som ska samspelas med. Hästen ses som ett samarbetsvilligt djur och som en varelse som inte behöver hållas i sin hierarkiska ordning för att ta plats.

Samarbetskulturen ses av många som bygger sina hästhanteringsteorier på dominanstemat som ganska flummiga. De velar och är mjäkiga och har inget ledarskap över sina hästar. I förläningingen, menar vissa som står för ett mer reslut förhållningssätt till hästarna, kan det bli farligt. Hästen kan då ta över i relationen och då vet vi inte vart det slutar.

Hur är det egentligen

Hästen är skapad för att leva i grupp. Hela deras beteende är anpassat för att vara flera. Det är en av hästens absolut viktigaste överlevnadsstrategier, tillsammans med förmågan att höra extremt bra och se över stora vyer på en och samma gång. Det är inte alltid så lätt att forska på hur hästarna gör i naturen, eftersom det finns väldigt få fria hästar kvar. Det är än svårare att se vad en häst skulle välja för relation till en människa – om den fick välja själv.

 Inget skäl att dominera

Vad forskarna vet är att hästen inte har någon absolut favör över att dominera andra i en grupp. Det är inte enbart ledarhingsten som får betäcka, och alla ston i en grupp betäcks så länge de själva tillåter det. Det finns därför inget större motiv för en häst att dominera en annan, så länge det inte är stor brist på mat och utrymme.

Hästar är per definition fredliga varelser. De har inget behov av att styra världen. Att överleva, få gott med mat, kunna röra sig fritt och umgås med kompisar samt leka är gott nog.

Forskare, inte minst välrenommerade Dr Goodwin, menar att dominans istället leder till att hästen i det tysta försöker undvika en dominerande människa. Men då vi inte låter dem fly undan, kan de istället hitta andra knep för att falla undan. Det skulle i så fall betyd att dominanskulturen är fel ute när det gäller att få ut det bästa av en häst.

Har en bästis

Goodwin menar istället att samarbete är ett effektivare och mer hästvänligt sätt att bemöta en häst på. Hästen är nämligen till naturen inte bara social. De hittar också bästa kompisar som de lever länge tillsammans med och hjälper och stöttar och bara umgås.

Den som är lite vaken och orkar kika på hästar en längre tid märker snart att visst väljer de sina kompisar. Det är det som är så härligt med hästar. De har faktiskt bästisar! I min stohage, där också en valack som vi kallar ledarhingsten håller till, finns det tydliga kompisrelationer. Den allra tydligaste är nog Yin och Yang. En är svart och en är vit. Den vita hade haft svårt att klara sig i en grupp och inte bli utanför om det inte råkade vara så att ledarstoet W var hennes absolut bästa kompis. Så hon får alltid plats att äta (brevid W såklart) oavsett hur lite mat det finns tillgänligt för tillfället. Hon kan dessutom jaga bort lilla gotlandsrusset som då istället går iväg och äter hos valacken, som i sin tur jagar bort alla utom just gotlandsrusset. För det lilla gotlandsrusset är HANS bästa kompis. SÅ vem bestämmer då och vem dominerar vem?

Bästa hästkompisar delar på allt och de sover på samma ställe, delar samma hötapp. Parfenomenet behöver inte ens vara till en och samma art. Det finns många exempel på hästar som skaffar en åsna till bästis, eller ett annat djur. Varför skulle det inte fungera med en människa? Samarbetsteorin, menar Goodwin, är därför en god strategi. Inte dominerar man sin bästa kompis? Dessutom menar hon, har hästar i stort ett mycket väl utvecklat kroppsspråk. En signal som hästar är särskilt duktiga på att uppfatta är när någon i gruppen signalerar fara. Däremot finns väldigt få signaler som är bevisade signaler för underdånighet. Varför? Jo, därför att de inte behöver visa dem. Lika lite som italienare behöver lika många ord för snö som eskimåerna….

En bästa kompis är guld värd - även för en häst!

 

Hästar leker

Även vuxna hästar gillar att leka. Det går således att se kompisskapet och träningen som en lek för hästen. Då är hästens hela mentala förmåga med. Och är det inte det vi egentligen är ute efter? Att få kul ihop med hästen. Varför är vi då så måna om att dominera, att hela tiden prata om ledarskap och om att styra och ställa? Visst kan vi även leda bästa vänner och arbetskamrater mot ett visst mål och få som ”vi vill”. Men då använder vi en helt annan strategi än vad en chef/diktator/ledare/mästare gör mot sin underdåniga elev. Att skapa en häst som vill bort och som känner sig trängd och stressad genom dominans (när en häst dominerar en annan betyder det – stick!) skapar vi bara otrygga och potentiellt farliga hästar.

Dr Deborah Goodwins arbetar på Southamptons Universitet och har hästars beteende och domsticering som huvudområde. Den texten jag refererar till i detta inlägg går att läsa här. Texten är publicerad i Equine Veterinary Journal år 1999.

av

Pensionerade galopphästar i Jamaica – en bild av hästens paradis?

Jag har skrivi några inlägg om hur hästar hanteras i andra länder än vårt. Det är viktigt, och nyttigt, att få en jämförelsepunkt. Tyvärr är det ofta de negativa sidorna av olika sporter som presenteras. Det gäller att få en nyanserad bild av den mångfald av val som vi människor gör för våra djurs räkning. Här kommer därför en helt annan historia, än de sorgsamma och plågsamma

 När jag satt och skrev om travhästarnas möjliga öde i Malta, kom jag att tänka på den resa jag gjorde till Jamaica. Här är min största upplevelse av det landet.

Stor sport

Hästkapplöpningar i Kingston är en sport för kungar och folk. Det är en av de största sporterna i landet och röner extremt stort intresse. Över 20 000 personer arbetar inom sporten, och flera jockeys har blivit internationella stjärnor. Det blir även hästar. Det var dock inget jag funderade på särskilt mycket när jag gick i land på den gröna och frodiga ön Jamaica. (den som vill läsa mer om kapplöpning på Jamaica kan gärna gå in på länkarna i slutet av inlägget).

Resa till naturen

Den här dagen när jag upptäckte Jamaicas landsbygd fick jag också uppleva hästarnas sanna paradis, utan att jag hade en aning om att det skulle ske. Kanske är det därför jag har blivit förälskad i Jamaica, och tycker att det nog är ett paradis för mig också?

Vi tog en jeepfärd uppför bergen, med Bob Marley dånande i öronen. Guiderna log sina breda vita leenden och pratade om att de på Jamaica minsann ”don’t drink and drive, we smoke and fly”….. Vi åt fantastisk frukt och regnet strilade ner för våra soltörstande kroppar. Men vad gjorde det i en värld som bemötte en iskall svensk med varm och öppen hjärtlighet?

Rakt in i paradiset

Guiden skjutsade ut oss i det grönaste gröna. Allt är frodigt. Han berättar om gräset som importerats och nu växer överallt och som växer året runt (!), han berättar om hus som är halvklara för att människorna på ön inte lånar pengar. Deras stolthet får dem att tjäna pengar först, bygger en bit och jobbade vidare. Stoltheten sken igenom och längre och längre ut i grönskan for vi. Vi ser fattigdom men också mycket mänsklighet på landsbygden. Jamaica är ett land med stora kontraster.

Titta på hästarna!

Så kommer vi till en grind mitt ute i ingenstans. Guiden går ut och öppnar med nyckel. Vi hade nu äntrat största jordägarens marker.  Snart dyker det upp grönskande fält där några black angus betar, runda och trinda. Vidare genom skog och äng och plötsligt börjar jag se hästar! 

Jag vart så hänförd, så här är vi faktiskt på väg ut från hästhagarna... men det är ändå en bild....

Jorden var mörkaste röd, och lera stänkte upp på mina vita linnebyxor. Men jag var lycklig. Det här var vad jag ville uppleva! Vackra hästar, stolta hästar. Långt borta. I enorma hagar, nu pratar vi tiotals ja tjugotals hektar, med meterhögt gräs på kuperade kullar med träd lite här och var ser jag dem spridda lite här och var i små grupper. Ingen trängsel här inte… Långbenta ädla varelser, som på avstånd betraktar vår tokiga jeepfärd. Vi kör nästan över en saltsten och badkaren står på rad.  

– What do they use these horses for? , frågade jag guiden.

– Nothing, any more. They used to race in Kingston, but now they’re retired. This is their sanctuary. Well, some of them had to take a break from racing, and will be back…

Han smilar med sitt bländvita leende. I bakgrunden gungar Bob Marleys röst vidare.

Men schhhhhh….. berätta inte det här för mina hästar. De skulle bli gröna av avund och fråga varför vi inte flyttar dit – evigt gröna ängar????? wow…….

Jamaica – ett kapplöpningsland