av

Bara tio procent är generna…. resten påverkar vi

…I alla fall om du vill få tag på en bra galopphäst som vinner stora pengar.
I en studie på en uppsjö galopphästar i både USA och England har forskare lyckats klura ut hur mycket som påverkar vad när det gäller att ta fram en vinnande häst.

En vinnande häst är enligt forskarna den som tränas rätt, är frisk, och som går rätt lopp.

Visst finns det en koppling mellan prissumman hästar får in och den stam den har. Men det räknas enbart för tio procent av själva resultatet. En vinstrik hingst har därmed inte alls med säkerhet någon nedärvdhet i sin vinnarförmåga. Istället är det olika miljöfaktorer, såsom uppfödning, träning och vilka lopp man väljer att sätta in hästen på som avgör hur mycket prispengar hästen får. Dessutom spelade skadorna en stor roll för hästens karriär.

Med tanke på att ett föl från en superhingst i USA kan rocka loss på summor upp till en halv miljon US-dollar (!), så lär det vara svårt att få igen de pengarna. Då verkar det klart smartare att satsa på bra foder, bra hästmiljö och inte minst en bra tränare och jockey. Det blir mycket hö och många tränartimmar för en halv mille dollars……

Forskarna som bedrev studien heter Alistair J. Wilson och Andrew Rambaut. Studien genomfördes på 4500 olika hästar i löp och 550 hingstar och täcker åren 2001 till 2007. Studien heter Breeding Racehorses: What price good genes?, och går att läsa i sin helhet på denna plats

av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Hundar som hästar?

Så här på söndagskvällen kikar jag runt på olika bloggar och infosidor för att leta mer tips och idéer, få lite tankar väckta och fundera på de fantastiska fyrbenta djuren.

Det mest intressanta är att alla med någon beteendevetenskaplig utbildning och kompetens verkar ha en linje. Andra förståsigpåare väljer alla möjliga linjer i sin metodik med djur, men sällan något som bygger på den beteendevetenskapliga forskningen. Hur kan diskrepansen vara så stor.

Som här till exempel, en jämförelse mellan Cesar Milans dominansfilosofi kontra beteendevetaren och hundtränaren Ian Dunbar. Sådana jämförelser är mycket nyttiga för de sätter fingret på en enorm skillnad, och en skillnad jag här på bloggen återkommer till ofta: samarbete eller dominans. Här verkar ju hästar och hundar ha ungefär samma grund. Samarbete är överlevnadstekniken, inte att dominera, styra och ställa. Läs den gärna. Den ger goda insikter även för oss som jobbar med hästar, och inte hundar. Principen är densamma.

av

Förtroende för hand och människa

Hittade den här mycket fascinerande filmen på Youtube

Det är alltid lika härligt att se, även om detta bara är på åtta minuter. Jag har ju fått förmånen att se hundratals timmar med leslie och häst i ett snöre, vilket aldrig gjort mig besviken. Det här är känsla och timing för att på ett mycket positivt och lugnt sätt få en häst att samarbeta utan att visa det minsta störd attityd själv (vilket är förskräckligt vanligt annars när hästar inte riktigt har fokus på oss). Vilket leder till att ge några praktiska tips om hästhantering från marken, för jag ser mycket skräp där ute som ingen blir glad av.

1. Var ALDRIG hård i den hand som håller i själva repet. Hästen ska ha förtroende för att vara i grimman. Den hand som är närmast själva repgrimman ska alltid vara stilla och har enbart som syfte att visa riktningen. Det är den handen sm är den vägledande och ska lotsa vägen – vart kan jag gå handen, så att säga. Sytråd i händerna, sa man förr. Jag tycker det är ett bra uttryck. Hästen ska aldrig väga mer än själva snöret och att vifta med förtroendehanden som ska leda är ett big nono. Wiggle the rope, som många håller på med är därför för mig (liksom för leslie) ett onödigt otyg som enbart förvirrar. 

2. Slå aldrig på en häst om det inte är någon riktigt överhängande fara för att häst eller människa ska skadas om du inte gör det! Se hur hästen i videon får kraften framåt av leslies små små förändringar i kroppen!  Hästar är gentlemän. De flyttar sig gärna!  Går hästen inte med framåt, finns en anledning. Ta reda på den. Flyttar sig hästen men du inte vill, finns likaså en anledning. Kanske var det du som satte igång den???

4. Stå aldrig framför en häst. Vid sidan kan den se dig ordentligt. Är du framför ska du vara tillräckligt långt framför så att hästen ser dig. Tänk på att hästar inte ser som människor.

5. Se till att hästen FÖRSTÅR att du menar något – och VAD du menar. Om hästen inte förstår är det helt och hållet upp till människan att se till att hästen förstår vad hon menar. Om den inte förstår, ändra beteende och hästen kommer att ändra reaktion. Eller så förtydliga. Vilket som, beroende på tillfälle. Upprepa inte till vansinne. Att skrika högre på ett språk ingen förstår funkar sällan särskilt väl och gör bara den som ska lyssna matt i öronen.  

4. Stirra aldrig en häst i ögonen. Det är personligt och utmanande. Varför vill du utmana en samarbetspartner? Har ni någonsin sett andra hästar stirra ut varandra i hagen? Det händer inte, jag lovar. Kolla själva. De tar PLATS och riktar sitt fokus på platsen de vill ha.

5. Lyssna på hästen! Vänta ut och se reaktioner när du arbetar med en häst, vare sig du sitter på eller står brevid. Den är ett levande väsen och den har viktiga saker att säga, särskilt om du är intresserad av ett samspel. Och gör en sak på taket, så att säga, inga dubbla signaler… Förutsätt att hästen vill ha samarbete, inget annat. Det är den född till.

5. Om du nu har en häst som inte är koncentrerad. Vad är det som säger då att du är värd dess uppmärksamhet. IMPONERA på hästen och gör dig intressant. Gör något oväntat, eller vänta ut och låt hästen titta då! Vad är det som är så himla bråttom att det bara måste gå just nu? Hästen gör inget fel när den är okoncentrerad- den tittar bort på annat som händer vilket är naturligt.  Om något måste göras, så får det absolut inte ske med hugg och slag och slit och släng. Det kan ta lite tid på en ny miljö med en osäker hanterare (den som denna tränare tog över ifrån), att komma till arbetsro. Inget ryck i världen som skakar om hjärna, huvud och ögon på det där sättet kan få en häst att VILJA samarbeta.

6. Var cool och visa vägen.  En riktig hästhanterare arbetar utifrån kommunikation, respekt, förståelse, en aktiv hjärna och bra timing. Våld tillhör medeltiden till, oavsett om det sker i rep runt huvudet eller med slag. Det finns andra alternativ och det går också att välja sätt som passar den egna personligheten – för häst och människa.

Det här är inte det enda sättet men Leslie står för ett mycket trevligt, helt befriat från ryck, slit och andra grejs. Den bygger också på den kunskap som finns om inlärningsteori och etologi. Och det ska givetvis en bra hästhantering göra. Det finns andra som också är lika bra och jag har en del av dem inlagda här på bloggen, om än inte alla (än).

Det finns mängder med så kallade NH-folk med allehanda epitet och titlar och copyskyddade lösningar. De flesta av dem är väldigt mycket quick fixes. Det är ingen lösning. Det är att bota ett symptom och risken är att hästen bryter ner eller svarar med aggressivitet. All hästhantering tar tid att lära sig. Hästar är komplexa varelser, och vi än mer. Det krävs mängder med timtals med träning och några genvägar går inte att få. Men resan är så mycket värd, att den som verkligen är intresserad av häst går vartenda aha-steg med den största glädje.

av

Underbar artikel om filosofins kraft

I SVD idag hittade jag den här artikeln om coachen Cecilia Löfgren. Även om hon fått sina insikter på ett annat sätt än jag har hon också gått den långa vägen till insikten om att det finns ett alternativt, mycket roligare, säkrare och bättre sätt att relatera till de fyrbenta vännerna på än kommandon, disciplin och dominering. Härlig läsning på en gråmulen fredag när dammen hotar med översvämning och hagarna snart liknar jättelika lerpölar.

Artikeln påminner mig om varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Det påminner mig också om hur vi kan ställa krav på oss själva att relatera till ett fantastiskt djur på ett sådant sätt att vi faktiskt bidrar med något värdefullt för djuret. Och att vi, om vi lyckas med det, också får så mycket tillbaka. Det är då vi verkligen kan säga att djuret häst blir vår terapi och källan till ett ökat välmående. Det är då vi slipper rädslan, slipper negativa tankar och istället går in för konstruktiv och kreativ problemlösning. Det handlar inte om rätt och fel, det handlar inte om att ta över eller få rätt. Det handlar om att få relationer att fungera, och när det lyckas finns det bara vinnare – ingen förlorare!

av

Fåruppfödning blir storindustri

Som första land i världen blir Sverige landet där även fårskötseln blir industrialiserad och förlagd inomhus. Det handlar om storskalig uppfödning inomhus med snabbväxande raser. Enligt uppfödarna går uppväxten så fort att desa lamm kan slaktas redan innan sommaren, då det råder betestid för djuren.

Lamm - som vilken vara som helst som kan framställas i fabrik?

Därmed kommer lammen inte att få se dagsdjus i sina månadskorta liv, och industrin är ett faktum. Givetvis är det pengar som ligger bakom. Organisationen Lammproducenterna anger att det är för att möta ett allt större behov från marknaden. LRF, Lantbrurkarnas Riksförbund stöder också projektet. Att djuren inte får gå ute skyller uppfödarna på vädret, trots att vi som kan djur vet att djur just gillar att vara utomhus, oavsett årstid…..

Visst har troligen just fårnäringen fått ett uppsving på senare år. En stor del av detta uppsving kan däremot troligen tillskrivas sådana som mig. Det handlar om folk som väljer lammkött och lammfärs just för att näringen inte är industrialiserad, utan extensiv och därmed dessutom ganska så miljövänlig, i alla fall den fårnäring som funnits i Sverige. Jag tillskriver mina argument för att handla lamm även det faktum att många småbrukare i Sverige har lamm. Så med lammkött har jag alltså kunnat visa mitt stöd för ett jordbruk som upprätthåller vår mångfald med hagar och varierad natur och mitt stöd för alla de som arbetar för att detta ska vara möjligt. Dessutom vet vi vid det här laget att industrialiserade uppfödningar av djur nästan alltid leder till ett sämre djurskydd. Undantag finns – men hur vet jag vilket som gäller. Och att aldrig se dagens djur är knappast djurskydd i min mening.

Så nu är det kört. Nu blir det inget mer lammkött för min del, om jag inte kan få information om vem som fött upp djuret och hur de haft det, vilket ofta är en omöjlighet i butikerna. Jag blir så trött. Vi har världens hårdaste lagstiftning på hygien vid hantering och ett påstått fantastiskt djurskydd. Men industrialiseringen, och däremd avidentifieringen, av våra lantdjur är en process som uppmuntras. Hur får man det att gå ihop? Så länge vi ser djuren som individer kan vi också känna empati för dem. Och bryr vi oss är chansen så mycket större att djuren också får ett okej liv. Abstraktion leder knappast till något bättre djurskydd eller god djurhållning i allmänhet.

Så länge vi vet vart köttet kommer ifrån kan vi också ta ansvar för att vi köper rätt. Med en helt anonym industri bakom vet vi ju ingenting, och kan inte relatera till att köttet vi äter faktiskt kommer från djur som både känner och har ett värde.

Alternativet blir färre för oss som vill äta etiskt.

Jag kämpar för att hitta bra kött till min tallrik. Jag tycker inte att det är fel att äta djur, men hur i hela friden ska jag kunna göra det etiskt? Etik handlar inte bara om VAD vi gör. Etik handlar om hur vi gör det. Gris och kyckling kan jag i allmänhet glömma om jag inte råkar på utegrisar och kan spåra köttet. Nötkött får jag bara när min vän bonden är på besök. Han älskar sina djur och äter själv inte nötkött på en vecka efter att ha tvingats sända sina djur till slakt. De går vackra och stolta i hage som löper kilometer efter kilometer. Där hade jag också min rest av min egen kouppfödning, när jag tvangs lägga ner. Ville inte skicka iväg dem till någon annan, men nu har den sista gått åt….. så det blir lätt tomt i kyl och frys. Vilt är det som finns kvar då. De har i alla fall fått frihet under klövarna och funnits till för sin egen skull, innan de föll.  

Men visst säljer industrialiserat kött. Billigt är bra och det man inte ser finns inte….. eller hur var det nu?????? Hur misslyckad kan en politik bli? Industrin boostas och djurskyddet engagerar sig i små petitesser och mätbara enheter. Djur som varor är inte bara en Orwellbetratktelse. Det är mer än en realitet. Det är en ruggig, skrämmande och fruktansvärd realitet för miljontals djur i världen. Och den utstakade linjen går rakt ner i avgrunden, åt helt fel håll.

Det var någon som sa att så som vi behandlar de svaga, kan vi mäta hur bra människor vi är. Det är en hård värld där ute, och det goda alternativet blir bara svagare.

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.

av

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!