Du är där du är, inte där du inte är

Det händer lite titt som tätt att ryttare blir frustrerade när de utövar sin sport. Viljan hos ryttare brukar det knappast vara något fel på: men när vägen framåt inte är så rak som ryttaren önskar, eller då då det går åt helt fel håll, är det lätt att bli inte så lite frustrerad över situationen.

Det här gäller nog alla sporter och de flesta utövare. Problemet inom ridningen är bara att man ju lixom sitter till häst och att frustrationen nästan alltid går ut över en annan individ. Att drämma ett racket i golvet, eller en klubba i en trädstam skadar ingen förutom möjligtvis handen som håller i redskapet. För frustration väcker ofta energi i musklerna som måste rikta den åt något håll.

Om man nu är en äkta hästmänniska så låter man förstås inte ilskan gå ut över hästen (men alla ryttare är ju tyvärr inte det). Glad blir man i alla fall inte. Och bara den lilla detaljen märker ju hästen väldigt, väldigt snart. Och så går det än sämre. Att nedåtgående spiraler ska vara så lätt att få fart, medan uppåtgående sådana – det vill säga positiva spiraler – är så långsamma och sega. Underligt!

Tricket så att säga är att inte bli frustrerad. Det är en känsla som inte för så mycket gott med sig alls. Frustrationen har ofta med förväntningar att göra. Vi hoppas och förväntar oss att allt ska fungera och vill ofta mer än vi själva förmår. Ibland mer än hästen förmår. Och så blir vi sådär förtvivlade över att det inte är så. När jag känner dessa känslor börja komma krypande har jag mitt eget lilla mantra:

Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.

När man är frustrerad har man hoppats på att vara där – någon annanstans (ofta på ett finare ställe) än man faktiskt är. Men här – det är där man är. Och så är det alltid. Vi kan hoppas, önska och vilja allt vi vill – vi är här där vi är ändå. Och om vi vill därifrån, är det ett måste att inse att man är just – här! Så kan ett steg i taget tas för att komma – dit! Så när hästen inte känns bäst, och när jag känner jag inte gör som jag hoppats. Så inser jag att just nu, är jag här. Jag får lösa problemen som finns nu.

Det spelar ingen roll om de inte fanns igår, eller om jag red bättre då. Nu är nu, och då var då. I morgon är en annan dag, men om jag inte jobbar för att bli bättre till i morgon utifrån hur jag är idag, kommer morgondagen inte att vara ett dugg ljusare. Så kommer jag då till andning igen. Och börjar jobba utifrån det som är.

Men se ibland går det bara inte. Det är sällan det händer, men vissa dagar ska man kanske inte alls hoppa upp på sin häst. Frustrationen kommer krypande hur jag än vrider och vänder på tankar och muskler. När jag känner så, då hoppar jag av. Så lunkar vi tillbaka till stallet och hästen får lite extra godis och kel istället. För där är det också bra att vara…. Sen kanske en hink eller så flyger när jag kommer ut ur stallet. För att jag red så förbenat illa, och att den stackars hästen behöver stå ut med mig. Men det är då det. Det ska ju inte hästen lida för. Den gör ju alltid sitt bästa och är här där vi är, varje dag. Det har den alltid med sig.

 

Time goes by…..

…so slowly…. sjunger Madonna. Själv är jag mer inne på att tiden går så fort så fort. Nu har jag bott på Lövslätten i fyra år. Mina hästar också. Det känns som vi flyttade hit igår. Men ser jag tillbaka så ser jag vad mycket minnen jag redan har från det här stället, och hur väl vi alla rotat oss i vår lilla egna värld, här i vår egen oas. För bara tiotalet år sedan kändes fyra år som en ren evighet. Men har man roligt så går tiden fort, heter det ju. Så tiden kastar sig iväg här. Det kan bara betyda en sak….  😀

Tid är något vi alla har samma av. Vi vet när tiden började för oss i livet. Vi vet inte när det slutar. Vi vet också att vi har 24 timmar var om dygnet. Inte mer, och inte mindre. Ju äldre vi blir desto mer vet vi också att tiden gärna rinner iväg. Vi kan inte spara den. Vi kan bara använda den. Smarta individer och ambitiösa sådana försöker använda sin tid efter bästa förmåga. Andra försöker spara tid, som inte kan sparas. Eller jobbar på fel sätt med fel saker. Det gäller ibland att prioritera, och då menar jag inte bara det som vi vill göra, utan det vi behöver göra för att kunna göra det vi vill.

Tänker ganska på det där med tid. Kanske för att jag ser den som en bristvara. Jag verkar inte vara ensam. Jag tänker på att allt ska gå så fort och att allt hela tiden ska vara så mycket. Och vad jag och andra är beredda att lägga tid på, att det inte alltid är det vi borde lägga tid på. Quick fixes lockar, även om det är den långa, mödosamma, vägen som ofta ger bäst resultat. Ofta vet vi ju det, men slarvar ändå. För ack så jobbigt det är att traggla grunder, när man kan hoppas på det bästa. Eller hur? Går det så går det, verkar vi folk tycka. Och så går det som det går också.

Hur många kan med gott samvete säga att de aldrig slarvat med lastningsträningen, men ändå förväntat sig att hästen ska gå in i transporten. För att inse att det behövs tekniska attiraljer för att lyckas med bravaden (läs linor, kvastar etc). För att bara nämna ett exempel. Den tiden det tar att orka lastträna, miljöträna och träna uppsittning får man tusenfalt igen. För att inte tala om att hästen får en bra mycket bättre upplevelse i samvaron med oss än när vi slarvar och inte tagit oss tiden att sätta det som vi förväntas klara. Tänk vad tid vi ödar på att inte öva grunderna. Och vad tid vi kunde spara.

Ganska så ofta så tjänar vi på att tänka till en gång till. Vara lite noggranna och se till att vi verkligen hunnit med att göra det vi borde, innan vi sätter oss själva eller andra individer på pottan. Ofta inser vi att det krävs lite mer än vi vill erkänna. Men att öva är roligt och att låta något ta tid, som sedan ger resultat, är än roligare. När vi lyckas på riktigt.

Jag vill bara säga…..

….. att utan er hade jag  inte varit den jag är idag….

Ni är det finaste jag har. Ni är mina vänner och mina arbetskamrater, mina partners och livskamrater. Vad skulle jag göra utan er?

fölis 13 maj.jpg

Ni får mig att skratta med era bus.

t2.JPG

Ni får mig att andas i en stressad värld.

tolfta sommarhästar

Ni gör mig hel när jag känner mig bruten.

wtammysover

Ni får mig att tänka och känna när jag tappat kontakten med mig själv.

982e1efb55

Ni ger mig värme när jag fryser inombords.

seke närbild 1 aug 2002

Ni lyfter upp mig när jag känner mig nere.

Alex och helena

Ni lär mig tålamod när jag är frustrerad.

DSC_0170

Ni lär mig omsorg när jag bara vill gå ifrån.

DSC_0868

Ni lär mig att helheten räknas när jag ser fel i detaljer.

IMG_5934

Och ni berättar för mig att det duger att försöka, så länge du gör det med känsla.

DSC00899

Att aldrig ge upp, utan kämpa steget vidare. För min skull, lika mycket som er.

helenasayo

Ni är en del av min värld, en del jag inte kan tänka mig utan.

IMG_4540

Och jag vet att jag ert välmående helt beror på mig. Det får mig att bry mig, varje sekund, varje dag. För om ni skulle fara illa, skulle mitt hjärta brista.

kasper, en vinnare

Ni är det bästa som finns i min värld.

Tack ni fina för att ni finns.

 

För att kvinnor kan!

Idag firar jag liksom många andra dagar internationella kvinnodagen. Men egentligen, som kvinna, är alla dagar MINA! Alla dagar jag lever är helt mina, att göra det bästa jag kan på, utifrån vad jag gör och vem jag är. Inte för mitt vilket kön jag råkar tillhöra.

Jag noterar dock, med sorg i hjärtat, att det forfarande råder en enorm skillnad mellan han och hon i det samhälle jag lever. Jag märker det, även om jag är stark och tuff och låtsas som så inte är fallet. Det drabbar nära och kära. Brott mot kvinnor behandlas annorlunda än brott mot män. Ifrågasättandet av offer till övergrepp och hyllandet av machomän blir ju helt brutalt sjukt, när man tänker på det. Och löneskillnaderna, en parameter om något hur olika arbeten viktas, är stora. I styrelserna i stora bolag går till och med den sk utvecklingen bakåt. Hur kan det komma sig? Varför kvarstår de systematiska skillnaderna?

Själv har jag nog kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag har helt enkelt haft tur, till skillnad från många andra. Men några riktigt manschauvinistiska tillfällen gör sig påminda.Kommer aldrig glömma den gången i Katrineholm när jag och dåvarande sambon gick in i en butik för värmesystem. Jag ägde gården, jag hade plånboken. Expediten talade bara med sambon. Svarade inte ens på frågor jag ställde utan talade vidare, vitt och brett, till mannen bredvid mig. Det tog sin lilla stund. Sen tröttnade även sambon. ”Egentligen är det inte riktigt mig du ska tala med”, sa han. ”Det är faktiskt hon här som har gården och jag är bara med som sällskap”, fortsatte han. Aldrig jag sett en sådan röd min på en karl någonsin. Men skadan var redan skedd.

Kommer heller aldrig glömma när jag skulle köpa min första gård. I Vallentuna. En nedgången historia som jag byggde upp till ett vackert inackorderingsstall och höll en ridskola på för barn och ungdomar med särskilda behov. Idag är det värsta ridcentret. Nåväl. Året var 1997. Jag var ung. Och jag ville köpa ett fynd. Jag gav ett lågt bud på en gård med ”potential” som det heter. Det vill säga att inspektören tyckte att en sprängning av huset var en bra idé…. (vilket jag aldrig gjorde – huset var helt underbart!). Banken sålde efter att ha tagit över den för obetalda skulder.

Det ringde i telefonen ett par dagar efter budet. ”VI har emottagit ditt så kallade bud. Lilla Gumman, du kanske inte kan betala mer, men vi begär faktiskt xxx kr för gården. Bara så att du vet”, sa mäklaren.

”Jaha. Intressant. För jag tycker inte att gården är värd mer. Det har inte med min plånbok att göra”, kontrade jag. Sen la jag tankarna på denna vackra gård på hyllan. Jag hörde inte av dem på veckor, om jag minns rätt inte ens på ett par månader. Sedan ringde det igen.

”Vi undrar om du fortfarande är intressent på gården. Vi har flera på det bud du lagt, men om du höjer 100 000 kr, så är gården din”. Sa mäklaren.

”Jag återkommer” sa jag. Jag hade då inte glömt vad mäklaren sagt. Lilla Gumman (=klapp på huduvdet). Sånt svider. Även om vissa inte tror det. Så lyckligt lottad är jag också att det faktiskt svider lika hårt i min fars sinne, som i mitt. Jag är en stolt dotter till en far som varit chef under 1900-talet och som alltid sett till individens prestationer, inte vilket kön individen tillhört. Jag berättade vad som var på gång och vi kom överens om att 100 000 till – det kunde jag klara av.

Så blev det då dags för överlåtelse av gården. På min 26:e födelsedag, gudbevars. Banken som säljare och jag som köpare. Banken hoppades på att få låna ut. Men där tog det stopp. Det skulle jag inte ge dem, tack vare min far. På köpedagen tittade vi bara på dem och sa – ”duger det med en check?”. Stumma tittade de på mig – Lilla Gumman utan pengar, som inte kunde bjuda mer. Kan en revansch bli sötare än så. Så mycket glädje som den gården gett mig. Så mycket glädje. Saknar den så mycket att det gör ont ibland, men från och till. Vi har det toppenbra där vi är idag också. Men där hittade jag vänner jag aldrig kommer släppa. Och fick minnen som aldrig kommer blekna.

Men åter till det här med ”a mans world”. Trots att hästbranschen domineras av kvinnor, gäller eländet med att kvinnor i allmänhet betraktas som andra, det något sämre,  könet även i hästvärlden. Tränare eller ryttare som är ”han” räknas snabbt upp som duktiga, kunniga och värda att lyssnas på. De anses också sexiga, och kan flörta med allt ungt. Det är tydligen helt ok…. Medan damerna, tjejerna, eller vad du nu vill kalla oss med honkön, ödmjukt ofta konstaterar att vi har mycket att lära. och inte sjutton är det OK om den äldre tränardamen flörtar med den yngre lovande killen i sadeln…. Det är väldigt konstigt. Alltihop.

Inte sjutton skulle vi tycka ett sto var sämre än en valack, eller hingst för den delen. På banan. Över huvud taget. Men bland oss människor…. What IS the deal here?????

Så behövs då en dag, av 365 (366 i år) som visar att det minsann finns kvinnor som kan också. För att lyfta att den ena halvan av befolkningen minsann är lika mycket värd som den andra. Även om några kallas för hon och några kallas för han.

För kvinnor det är grejer det. Liksom män. De flesta av oss är duktiga och goda. Vi gör vårt bästa. Andra är ”not so”.  Och då spelar det liksom ingen roll om det är en han, en hon eller en hen. Det blir vare sig bättre eller sämre för det.

Så länge leve individen, så här på kvinnornas alldeles egna dag. Länge leve rätten för män och kvinnor att leva och verka i vårt samhälle på lika villkor. Jag hoppas jag får uppleva jämlikhetens tidsålder, även om jag misströstar ibland. Men jag kommer verka vidare för jämlikhet i dagliga livet och på de sätt jag kan. För kommande generationers skull.

 

Bjudning och fart utan att glömma grunderna

I år har jag bestämt att det är lite av mitt år i år. Jag har länge satsat på andra, men i år vill jag själv gå vidare och utvecklas än lite till. Tanken är att satsa lite till på det där med dressyr och då särskilt på min ”förstahäst” Sayonara, ett svenskt varmblod med klassiska blodslinjer. Det är en häst jag fött upp själv och som jag verkligen känner at tjag kan utvecklas och har vansinnigt kul med. Jag är på rätt väg, men jag har inte riktigt tagit mig tiden att satsa det där lilla extra. Men nu är det dags. Det kommer ge de andra hästarna i stallet lika mycket som mig själv, och så även mina elever också, förutom att jag kommer tycka livet med häst är ännu roligare.

Som ett steg i detta passar jag nu på att få inspiration när så ges möjlighet. I helgen hängde jag till att börja med med min väninna och samarbetspartner Anneli på två träningar för Ricardo Reis, en man som jobbar inom den klassiska dressyrskolan. Han höll lektioner i ett ridhus i Hedemora och vi tog lastbilen och baxade iväg hennes fina Morganhästar för träning, både lördagen och söndagen.

Ricardo levererade en rad nyttigheter – inte minst genom det mellansnack han bjöd på, där han förklarade tanken och filosofin bakom de övningar ryttarna fick göra på banan. Sen var han duktig på att sätta dem i jobb också – han lotsade övningarna i det han såg hästen behövde just nu, på sekunden och fick därmed ekipaget att bli rundare, jämnare och stabilare för varje övningsdel. Intressant – då det är  precis det jag försöker få mina elever att göra – att jobba hästen genom olika övningar och att inte sitta och ”harva”. Bara det var roligt att se, och en bekräftelse på att den tanke jag försöker förmedla inte är så dum ändå.

Något Ricardo också återkom till var den enorma skillnaden mellan bjudning och fart. Han förklarade tydligt att bjudning (forward – att tänka framåt, vilket bjudning innebär), inte handlar om någon fart. Fart är fart och bjudning är bjudning. Det är två helt skilda saker. En häst kan ju ha (och det vill man ha som dressyrryttare), bjudning i halten. Och då finns ingen fart alls. En obalanserad häst springer gärna iväg, och spänningar uppkommer gärna om man rider i för högt tempo – vilket leder till sämre bjudning då hästen stelnar ihop och inte går in i handen. Jag har sett många falla i fällan – man driver så hästen ska springa när man känner att hästen är seg. Jag har också gjort samma misstag själv. Med förstehästen ”Sayonara”, liksom med hans mor, är det dock helt omöjligt. Så fort jag rider fortare än vad dessa hästar klarar av i avslappnad balans, så faller hela konceptet. Det var en viktig påminnelse för mig, och jag tror även för de andra som lyssnade.

Sist men inte minst var Ricardo mycket noga med att grundjobbet – jobbet på marken måste sitta klockrent innan vi kan tro att vi kan sitta upp på hästen och rida hästen i någon typ av hälsosam form. Här kände jag att jag själv har lite att göra – jag kan jobba hästarna mer och bättre i grunden innan jag går vidare. Många av oss hastar fram och slarvar gärna lite (vissa fattar inte alls poängen med markarbete på lina), och det straffar sig. Om inte annat för att hästen inte förstår vad man menar när man ber om att göra en vändning på ett korrekt sätt – den vet helt enkelt inte HUR den ska göra det. Och risken för skador på såväl häst (förslitningar för att den går i obalans) och på ryttaren (hästen klarar inte av de krav som ställs när ryttaren sätter sig upp och protesterar vilket gör att vi flyger av) blir onödigt stor. Det är så enkelt att sätta grunderna egentligen – även om det krävs tålamod och att alla tar ansvar för att grunderna ska sitta hela vägen.

Så nu blir det en del grundjobb till på hästarna, men också lite mer piaffande på min Sayo. Han börjar verkligen komma i form och tycker det är vansinnigt kul. På den hästen kan jag med fog säga att jag inte pressat fel, och det känns vansinnigt skönt. Att rida en häst som förstår  hur den ska gå i form under dig, det är ett drömscenario.

 

 

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.

 

Tack för att du fanns

Jag skulle kunna berätta tonvis av knasiga historier om min Cajsa. Om hur hon kom på inkallning från 600 meters avstånd utan att blinka, hur hon lärde sig fem olika språk av barnen som kom och hälsade på gården, hur hon fick så många barn att inte vara hundrädda, hur hon kom bärande som liten valp på en glödlampa i munnen – vilket fynd! – utan att den kom till minsta skada, hur hon och Musse schnauzer smet när jag sov middag och hade partaj i byn, bara för att vara tillbaka lagom tills jag vaknade igen.

cajsaettår

Jag skulle kunna berätta om hur hon älskade att skratta med hela sig när jag busade med henne, hur hon alltid pratade. hennes härliga min när hon fick simma och bada, hur hon visade mig de vilda djuren – inte jagade – utan visade mig var de var så vi båda kunde njuta av synen, hur jag alltid visste att hon var vid min sida och aldrig skulle vika så jag behövde aldrig ha ett koppel.  Förutom den gången hon sprang efter husses bil i tron över att få åka med och kom bort i byn nere i Skåne. Vilken skräck! Vi letade i timmar och går till slut till byns coola lilla restaurang för att äta en bit innan vi letar vidare. Där, precis utanför köket, står en man och pratar med personalen. De tittar alla upp och säger – där är de! Mannen har hittat Cajsa Tofflan och jag gråter av lycka över att hon är tillbaka. Tofflan förresten – det namnet fick hon för att hon toffade fram, såsom schäfrar gör.

Jag skulle kunna berätta om när hon fick tag på minken och dödade den i ett kick, och hur lätt hon hade för möten med människor såväl som hundar. Hon styrde upp dem alla. Ingen fick vara annat än snäll när hon var i farten. Då sa hon till. Och gick man till låtsatsattack mot henne eller någon annan, då stoppade hon en effektivt! Utan att bli minsta aggressiv, bara på lek. Hennes mentala styrka var så mycket större än min, liksom hennes mod. Aldrig att hon lät sig bli provocerad, aldrig att hon lät sig pressas. Hon lyssnade alltid på dem hon älskade, och berättade alltid vad hon ville. Och hon var min bästa vän.

Men det jag saknar mest är att känna henne vid min sida, att  kunna luta mig över min Cajsa, borra in hela mitt ansikte i hennes lejonman, klia henne under magen och bara känna närheten till ett så klokt och vackert djur. Jag saknar att inte snubbla över henne när jag ska gå och lägga mig och hon har lagt sig precis bredvid min säng, jag saknar att inte kunna ta ner fötterna från soffbordet för att det ligger en Cajsa Tofflan precis där jag ska sätta mina fötter. Hon var en rackare på att vara i vägen för mig, så att jag inte missade henne. Som om jag någonsin skulle! Jag saknar hennes frenetiska skall som hördes vida omkring när hon hörde min bil rulla upp på gården när jag varit borta, hennes tokfnatt när jag stiger ut ur bilen. Och jag saknar att inte ha någon som förstår precis allt, utan att jag behöver säga något eller göra något alls, en som lägger sig nära när jag är nere och busar när jag är på G.

Hon var klok min Tofflan, klok som en bok. Cajsa var speciell och min trygghet.

Det har varit en ära att få ha dig Toffi. 3800 dagar av friska härliga dagar fick jag ha dig här. Du är och förblir mattes stolthet. Jag ångrar inte en dag, inte en minut som gått med dig. Jag vet att du hade ett bra liv. Du var aldrig ensam och du var alltid fri. Ingen styrde över dig, ingen behövde någonsin. Du kunde påverka ditt liv, för du gjorde dig hörd och vi lyssnade.. Du var alltid trygg i din familj och fick allt de du behövde och ville ha – god mat, massor med bus, goda vänner och tonvis med kärlek och kel. Varje dag…. Det är min lycka i min sorg – att jag förgyllde ditt liv lika mycket som du förgyllde mitt.

Vi ses i Nangiala min älskade vän. Glöm inte att ta hand om virrpannan Musse Schnauzer och ge mamma massor med pussar.  ❤ Jag hoppas min mamma, också hon en ängel, tar hand om mina fina änglahundar tills jag träffar dem båda igen. Det vet jag att hon gör, hon älskar ju fina djur.

cajsapåtrappen

Älskade gamla djur

Få inlägg i den här bloggen har engagerat så många som mitt inlägg om den gamla hästen. Jag har fått ta del av så många fantastiska hästar här via nätet, hästar som åldrats med en matte/husse som älskar dem vid sin sida. Alla ni fantastiska människor som månar om era djur, och som ser dem som familjemedlemmar. Vilken tur för era hästar att just ni finns vid deras sida.

Häromdagen läste jag om Mac Lobell, en av världens genom tiderna bästa travhäst. Han hade gått bort – 32 år gammal. Även han väldigt älskad och ombesörjd med kärlek i många år innan döden hann ifatt honom.  32 år är en imponerande ålder för en häst som presterat på det sättet. Bra avelsgener! Eller hur!

alexohelena.jpg

Mitt inlägg om den gamla hästen berodde på att jag själv tyckte jag hade gamla hästar i stallet, som jag ville måna om lite extra sådär på ålderns höst. Inlägget skrevs år 2010 – alltså nästan 6 år sedan. Jösses vad tiden går. Och tror ni inte att de gamla filurerna står kvar där än. Det är tur jag valt att lyda mina egna råd – det har tydligen gjort susen. Gammelfarbror Daniel, varmblod, fyller 27 i vår. Urgamle vännen Alexander, svenskt halvblod av den bastantare modellen blir…. vågar jag skriva det?…… 29…… Själv firade jag honom duktigt när han fyllde 20….. Och visst är de ganska fräscha än, även om tänderna inte är som de ska riktigt. Men varje dag räknas i vår värld, så länge livsgnistan finns kvar och de inte har ont.

alexaihagen.jpg

Ganska snygga är de fortfarande också, om jag får säga det själv. Ridna har de dock knappt blivit det senaste året, även om det händer att de får lunka med i skog och mark. Någon gång måste ju även en häst få pensionera sig. De verkar trivas bäst med sina kompisar i hagen och sin godismat. Huruvida min gammelfux hör eller ser så bra längre står skrivet i stjärnorna. Han hör det han vill i alla fall och ser det han behöver. Han går med sina tjejer och njuter av livet, och ser ganska så nöjd ut med livet.

Värre har det varit för min voffe…. Hon gick hastigt och mycket olustigt bort för några veckor sedan i akut leukemi vid 10,5 års ålder. En otäck historia med ett tragiskt slut. Lägger snart in ett litet inlägg om det. Hundar kommer en så otroligt nära och är vid ens sida varje minut på dagen. Särskilt gäller det en sådan som jag som är i stallet hela tiden och kan ha med mig mina fyrbenta voffevänner näst intill överallt… Det är hårt att mista sina vänner, men än så länge lever gammelgubbarna väl och verkar njuta av sina liv. Och oavsett hur långa liven blir, är det ju kvaliteten i dagarna som räknas mest, inte det antal dagar som går.

 

Övergångar är grejen

Alla mina elever vet nog vid det här laget hur viktigt jag tycker det är med övergångar – och vad det gör för hästens förmåga att jobba, ekipagets kommunikation och fokuset hos såväl häst som ryttare. Nästan varje lektion börjar med enkla – start-stopp, som jag brukar säga. Sedan blir det övergångar mellan skritt och trav och sedan trav till halt etc. Det är också något som jag själv gör när jag rider. Jag bestämmer antalet skritt/travsteg eller en sträcka jag ska trava/skritta alternativ var jag ska göra halt och gör små enkla övningar med övergångar om och om igen. Och för det mesta blir det ganska så bra..

Det verkar finnas fler som tycker som jag. I Hippson hittar jag numera en övning som handlar just om detta. Här är lite övningstips för er som inte riktigt har hittat grejen med övergångar än – och det finns många varianter av samma tema, bara man använder sin fantasi lite grann….