Idag firar jag liksom många andra dagar internationella kvinnodagen. Men egentligen, som kvinna, är alla dagar MINA! Alla dagar jag lever är helt mina, att göra det bästa jag kan på, utifrån vad jag gör och vem jag är. Inte för mitt vilket kön jag råkar tillhöra.

Jag noterar dock, med sorg i hjärtat, att det forfarande råder en enorm skillnad mellan han och hon i det samhälle jag lever. Jag märker det, även om jag är stark och tuff och låtsas som så inte är fallet. Det drabbar nära och kära. Brott mot kvinnor behandlas annorlunda än brott mot män. Ifrågasättandet av offer till övergrepp och hyllandet av machomän blir ju helt brutalt sjukt, när man tänker på det. Och löneskillnaderna, en parameter om något hur olika arbeten viktas, är stora. I styrelserna i stora bolag går till och med den sk utvecklingen bakåt. Hur kan det komma sig? Varför kvarstår de systematiska skillnaderna?

Själv har jag nog kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag har helt enkelt haft tur, till skillnad från många andra. Men några riktigt manschauvinistiska tillfällen gör sig påminda.Kommer aldrig glömma den gången i Katrineholm när jag och dåvarande sambon gick in i en butik för värmesystem. Jag ägde gården, jag hade plånboken. Expediten talade bara med sambon. Svarade inte ens på frågor jag ställde utan talade vidare, vitt och brett, till mannen bredvid mig. Det tog sin lilla stund. Sen tröttnade även sambon. ”Egentligen är det inte riktigt mig du ska tala med”, sa han. ”Det är faktiskt hon här som har gården och jag är bara med som sällskap”, fortsatte han. Aldrig jag sett en sådan röd min på en karl någonsin. Men skadan var redan skedd.

Kommer heller aldrig glömma när jag skulle köpa min första gård. I Vallentuna. En nedgången historia som jag byggde upp till ett vackert inackorderingsstall och höll en ridskola på för barn och ungdomar med särskilda behov. Idag är det värsta ridcentret. Nåväl. Året var 1997. Jag var ung. Och jag ville köpa ett fynd. Jag gav ett lågt bud på en gård med ”potential” som det heter. Det vill säga att inspektören tyckte att en sprängning av huset var en bra idé…. (vilket jag aldrig gjorde – huset var helt underbart!). Banken sålde efter att ha tagit över den för obetalda skulder.

Det ringde i telefonen ett par dagar efter budet. ”VI har emottagit ditt så kallade bud. Lilla Gumman, du kanske inte kan betala mer, men vi begär faktiskt xxx kr för gården. Bara så att du vet”, sa mäklaren.

”Jaha. Intressant. För jag tycker inte att gården är värd mer. Det har inte med min plånbok att göra”, kontrade jag. Sen la jag tankarna på denna vackra gård på hyllan. Jag hörde inte av dem på veckor, om jag minns rätt inte ens på ett par månader. Sedan ringde det igen.

”Vi undrar om du fortfarande är intressent på gården. Vi har flera på det bud du lagt, men om du höjer 100 000 kr, så är gården din”. Sa mäklaren.

”Jag återkommer” sa jag. Jag hade då inte glömt vad mäklaren sagt. Lilla Gumman (=klapp på huduvdet). Sånt svider. Även om vissa inte tror det. Så lyckligt lottad är jag också att det faktiskt svider lika hårt i min fars sinne, som i mitt. Jag är en stolt dotter till en far som varit chef under 1900-talet och som alltid sett till individens prestationer, inte vilket kön individen tillhört. Jag berättade vad som var på gång och vi kom överens om att 100 000 till – det kunde jag klara av.

Så blev det då dags för överlåtelse av gården. På min 26:e födelsedag, gudbevars. Banken som säljare och jag som köpare. Banken hoppades på att få låna ut. Men där tog det stopp. Det skulle jag inte ge dem, tack vare min far. På köpedagen tittade vi bara på dem och sa – ”duger det med en check?”. Stumma tittade de på mig – Lilla Gumman utan pengar, som inte kunde bjuda mer. Kan en revansch bli sötare än så. Så mycket glädje som den gården gett mig. Så mycket glädje. Saknar den så mycket att det gör ont ibland, men från och till. Vi har det toppenbra där vi är idag också. Men där hittade jag vänner jag aldrig kommer släppa. Och fick minnen som aldrig kommer blekna.

Men åter till det här med ”a mans world”. Trots att hästbranschen domineras av kvinnor, gäller eländet med att kvinnor i allmänhet betraktas som andra, det något sämre,  könet även i hästvärlden. Tränare eller ryttare som är ”han” räknas snabbt upp som duktiga, kunniga och värda att lyssnas på. De anses också sexiga, och kan flörta med allt ungt. Det är tydligen helt ok…. Medan damerna, tjejerna, eller vad du nu vill kalla oss med honkön, ödmjukt ofta konstaterar att vi har mycket att lära. och inte sjutton är det OK om den äldre tränardamen flörtar med den yngre lovande killen i sadeln…. Det är väldigt konstigt. Alltihop.

Inte sjutton skulle vi tycka ett sto var sämre än en valack, eller hingst för den delen. På banan. Över huvud taget. Men bland oss människor…. What IS the deal here?????

Så behövs då en dag, av 365 (366 i år) som visar att det minsann finns kvinnor som kan också. För att lyfta att den ena halvan av befolkningen minsann är lika mycket värd som den andra. Även om några kallas för hon och några kallas för han.

För kvinnor det är grejer det. Liksom män. De flesta av oss är duktiga och goda. Vi gör vårt bästa. Andra är ”not so”.  Och då spelar det liksom ingen roll om det är en han, en hon eller en hen. Det blir vare sig bättre eller sämre för det.

Så länge leve individen, så här på kvinnornas alldeles egna dag. Länge leve rätten för män och kvinnor att leva och verka i vårt samhälle på lika villkor. Jag hoppas jag får uppleva jämlikhetens tidsålder, även om jag misströstar ibland. Men jag kommer verka vidare för jämlikhet i dagliga livet och på de sätt jag kan. För kommande generationers skull.