Ridning handlar inte om prestation

Ännu en mycket lärorik helg i hästarnas tecken är avhandlad. Som så många andra helger pratas och diskuteras det flitigt. Det handlar om detaljer, om helheter och framför allt handlar det om hur vi människor relaterar till hästarna – oavsett om vi sitter på eller om vi är på backen.

Det finns många som vill lära sig rida. Många lär sig också att hästen ska göra si eller så (lyda) och fokuserar ofta på hur bra till exempel en halt blir. Blir den inte bra så gör man om det, gärna med ”tydligare” signaler till hästen för att ”få den att” stanna. Ni ser mina många citattecken – de som visar att jag kanske inte är överens om de ord som skrivs. Men man säger ofta så, och fokuset ligger ofta på ”att få hästen att”…..

Det är ett fokus som blir lite tokigt ibland. För om hästen gör, och hur hästen gör är helt avhängigt det vi själva gör. Hästen blir lixom aldrig gladare än vad vi ger den förutsättningar att vara, den kan inte balansera upp en obalanserad ryttare på ett bra sätt och om de signaler vi ger är otydliga eller till och med obehagliga, då lär den inte vare sig förstå eller vilja förstå vad vi vill förmedla.

I ridningen och i samspelet mellan hästar och människor går det att skapa en ganska så tydlig arbetsfördelning, en arbetsfördelning som – om den vi är konsekventa- gör livet bra mycket enklare för såväl häst som människa. Om vi litar på att hästen försöker göra sitt jobb så bra den kan, utifrån de förutsättningar de har, kan vi fokusera på vad vi själva gör och inte försöka kontrollera hästen hela tiden.

Då kan vi istället jobba på att ge hästen så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas.

Med andra ord – vi kan fokusera på att erbjuda en god balans i sadeln, och fina, trevliga och tydliga signaler som hästen kan förstå och relatera till. Vi kan erbjuda en jobbatmosfär som är rolig och stimulerande för hästen (som försöker sköta sitt jobb, född till samarbete som den är) och ett inlyssnande samspel där kommunikationen är viktig åt båda hållen.

Om vi jobbar med detta märker vi snart att en taskig halt kanske inte är hela världen. Den går att fixa på många sätt. Den går framför allt att fixa genom att bättra på vårt eget jobb inför och under själva utförandet av halten (det hästen ska utföra). Vi kan sitta i bättre balans, vi kan ha en bättre timing och vi kan bli finare i vår hjälpgivning och vara mjukare i handen så att hästen inte känner att det är obehagligt att ställa sig i en balanserad halt.

Istället för att välja att säga att hästen inte är lydig, och att den gör ett dåligt jobb, bli sura och tycka att ”hästen gör ju inte som jag vill!” (varför den nu skulle behöva vilja det hela tiden för att vår värld ska vara ”perfekt”).

Och om vi inte tycker att en taskig halt är hela världen, då kanske vi också kan komma ihåg varför vi en gång i tiden sökte oss till stallet och hästarna – för att vi tycker de är fantastiska varelser, inte för att en halt skulle bli perfekt, en rosett skulle hänga på väggen eller att någon annan skulle tycka att vi var duktiga ryttare. Utan för att vi själva ville vara med en häst….På kuppen hittar vi också det teamwork mellan häst och ryttare som gör att vi kan få de där balanserade halterna, om och om igen. Som en liten extra present från våra vänner hästarna.

 

 

 

 

Miljön påverkar inställning

Forskningen inom hästarnas värld tar gigantiska kliv framåt för varje år, och för den som är intresserad av att förstå hästarna så bra som möjligt (läs undertecknad) levereras publiceringar som intresserar var och varannan vecka. Fler och fler forskare har riktat fokus på att försöka förstå hästen i en bredare bemärkelse, förstå hur de upplever och påverkas sin omvärld, hur de reagerar och agerar i den värld de befinner sig i och hur vi människor bäst (på ett etiskt sätt) kan samverka med våra fyrbenta vänner.

Ett ganska brett forskningsfält nuförtiden är den om hästens välfärd – hur de mår i den miljö de befinner sig i och hur de reagerar på den miljön. Forskarna försöker hitta objektiva mått och tester på hur hästen uppfattar sin livsmiljö. I en aktuell studie har forskarna vid Universitetet i Rennes, Frankrike, tagit fram ett mått som visar hur positiva hästarna känner sig. Genom att se hur optimistiska hästarna är vad gäller hinkar och dess innehåll, kan de avgöra om hästen har en grundläggande negativ eller positiv inställning.

Det här måttet kan i sin tur visa hur hästarna trivs i sin livsmiljö. Om de är negativa är det något i deras livsmiljö som hästarna inte är tillfreds med. Det kan handla om att de inte får utlopp för sina naturliga beteenden på det sätt som de skulle behöva. Om de däremot är positiva och optimistiska, har de en bättre livsmiljö – inte bara ur vår synvinkel. Utan även i deras.

En artikel om denna forskning kan du hitta på The Horse.

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

Judging Dressage

Dressyren tillhör alla som kämpar för att utvecklas, för att bli bättre på att samspela med sin häst och framför allt tillhör den alla oss som verkligen älskar hästar och som sätter deras väl och ve i första rumme.

Relaxed & Forward: AnnaBlakeBlog

WM NubebridleDressage isn’t perfect, but what part is baby and what part is bath water?

Watching the Dressage competition at the Olympics was inspirational. And horrific. There were impeccable riders with fluid bodies and invisible cues. And riders who were brutal, with hard hands and cruel methods. There were horses who were light and brilliant; who moved with such freedom and elegance that it took my breath away. There were horses whose bodies were so filled with tension and resistance, that I choked just watching.

In other words, pretty much the way I feel when I see high-dollar horses compete. There have always been two ways to train and ride, and one look at the horse’s eye tells the truth.

Social media predictably exploded: Some defend abuse and some deny it. Some just like to pour gasoline on the fire. Rumor, guilt by association, and out-and-out lying stand beside positive training…

Visa originalinlägg 864 fler ord

Varför återvända till ridsporten

….eller stanna kvar och kämpa trots alla timmar det tar, den kostnad det för med sig och alla kläder man måste tvätta bort stallukten ifrån hela tiden?

 

Det har faktiskt Amalia, av alla tidningar, svar på! 😉

De missade dock att det tränar din mentala förmåga och din kropp ordentligt, att vara med hästar, en träning som kan göra att vi går rakare i ryggen genom livet. Såväl bokstavligen som mentalt ….

 

Hårt spända nosgrimmor i fokus

Nu pågår en kampanj från många håll som syftar till att få FEI att ta tag i de hårt spända nosgrimmorna på banan. Den som skriver under på denna sida kan påverka för att sätta problemet under lupp. Här vill man få IOK att påverka FEI, som inte verkar vilja ta tag i problemet. Skriv på – för hästens skull.

Det här har blivit ett problem som eskalerat. Förr hade man nosgrimmorna för att stabilisera upp tränset – för att få tränset att ligga still. Idag används de alltför ofta för att dölja dålig ridning. På dressyrbanan sätts nämligen betyget ner om hästen gapar – går emot hjälpen. Syftet var gott – man ville få bort hårda händer i ridningen, och att hästen inte accepterar bettet, ett bett som ska verka som ett kommunikationsmedel.

Tyvärr slog det nog helt tvärtom. För att inte få ner poängen så drar nu folk åt snokremmen och vad de nu har hårt så att hästen INTE kan gapa, vad ryttaren än gör. Voila – inget betygnedslag för den biten i alla fall. Så är nu människan funtad. Varhelst det går att gena, så tar en del människor den vägen istället för att gå den långa vägen. Även om det kostar för någon annan.

I Sverige är redan detta med att dra åt nosgrimmor för hårt egentligen förbjudet – Det står i djurskyddslagen att hästen utrustning får vare sig orsaka obehag eller smärta. Det är bevisat att hårt spända nosgrimmor ger obehag för hästen. Som om det nu borde behöva bevisas. Det är egentligen bara att använda sin empatiska förmåga för att inse att det inte kan vara bekvämt att inte kunna röra på käkarna. Deras upplevda stress är väldigt mätbar, liksom svårigheten att svälja.

Den uppmärksamme som vistats på min gård har säkert märkt att nosgrimmor är något av en raritet hos mig. Jag insåg för sisådär 15 år sedan att jag inte kunde förklara varför de fanns. Så jag tog av dem. Och har knappast saknat dem. En av mina egna hästar har sin kvar. Hon var lite orolig med huvudet och vi provade med en engelsk variant. Det verkar som hon tycker tränset ligger lite mer still om den finns och spänns löst och lätt. Och då menar jag mer löst än det jag fick lära mig när farfar var ung och jag började rida – två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma.

Jag är ju ingen som är ofelbar jag heller – och vad skönt det är när jag råkar vara för stum i handen eller om jag tappar balansen. Då kan i alla fall min häst gapa och tydligt visa att det jag gör inte är korrekt och att hästen kan komma undan mitt tryck. Det är som vanligt – jag får lära mig rida bättre helt enkelt. Istället för att ta till genvägar.

Så gör de hårt arbetande tävlingshästarna en tjänst. Skriv på listan ovan. Det är en start. Nästa steg tycker jag gott kan bli att ta bort nosgrimmekravet över huvud taget.

Hur gör jag nu?

Under hela mitt vuxna liv har jag haft Tsar Alexander vid min sida. Idag är han borta för alltid och jag vet inte riktigt hur man lever ett liv utan att ha min Kung i stallet. Hur gör jag nu?

Jag drömde som ung, 20-någonting år gammal, om att ha en häst att lyckas med. Jag letade land och rike runt. Provred häst efter häst. Och hittade Tsar Alexander bara några mil bort från där jag bodde.

Jag kan inte påstå att jag var något proffs på häst. Det är jag fortfarande inte. Hästlivet är en lärorik process där man lär sig vart man går och alltid inser att det finns mycket att lära. men jag drömde om att ha en egen pålle och den drömmen ville jag förverkliga.

Det var i april 1994, ganska precis ett sådant datum som vi läser idag. Solen sken och jag åkte med min lilla ford cabriolet mot Grödinge för att titta på en häst. På den tiden hittade man annonserna i Tidningen Ridsport (nätet var bara att glömma) och vi skulle ses på Södertörns Ryttarcenter. Hon som sålde, en förmedlare, åkte dit och tränade.

Inte visste jag att jag just den dagen skulle förändra mitt liv. Både för mig och Alex. Och inte visste jag att det var tävlingar på platsen. När jag kom till Ryttarcentret kryllade det av hästar. Överallt. Det var hoppklasser som gällde och hästar och ryttare sprang omkring som skållade troll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provrida?

Men se – det löste löste sig enkelt. För jag får syn på en vacker fux med en dam vid sin sida. Och känslan sa – det är han! Jag går helt enkelt fram till ekipaget och säger – Hej! Det är jag som ska provrida fuxen!

Och visst var det han – Han med stort H om man får säga det så. Jag minns knappt provridningen men jag vet att jag blev kär. Hemresan var som i ett rus. Lyckan var fullkomlig. Jag hade hittat MIN häst!

Dagen efter ringer jag och berättar att jag vill köpa. Stalltjejerna blir överlyckliga och nog så blev det köp alltid. Men inte utan trassel. Jag måste nämligen fira först! Så kvällen innan besiktningen – nu ganska precis 22 år sedan – trampar jag på cykel ut i Stockholmsnatten och firar med mina vänner. På Café Opera om jag minns rätt. Glad i hågen, framåt småtimmarna ska jag också lyckas ta mig hem igen.

Det går mindre bra.

Jag kör emot en jättehög stenkant, och jag är faktiskt inte riktigt nykter (preskriberat!). Jag trasslar till foten alldeles och dessutom slår jag upp läppen. Eftersom läppen är svullen cyklar jag hem igen.

Dagen efter inser jag att det knappast är bra det här. Foten är svullen som en fotboll och att åka till en besiktning är inte att tala om. Jag hamnar på Södersjukhuset istället. Och foten visar sig vara bruten. Risken är att jag ska få spendera hela valborgshelgen på sjukan. Men jag har tur och blir ”bara” gipsad.

Det är början på en lång, närmare bestämt 8 000 dagar, lång resa tillsammans. Alex blir tillslut min och hamnar på Gustavsberg. Vi tävlar individuellt och i lag i dressyren och Alex är min stjärna. Tyvärr är han en stjärna som inte riktigt håller för mitt kunnande (för dåligt) så han skadas. Jag vill ha en till häst – aldrig att jag gör mig av med Alex! Så istället för att försöka bekosta ännu en stallplats i svindyra Stockholm skaffar jag mig min första gård.

Jag skyller allt på Alex. Och kommer fortsätta med det. För nog blir han frisk – för jag lär mig mer om hästar. Och nog får vi glädjen tillbaka igen, men nu på vårt vis. Vi tar långa turer i skogen, leker på banan när vi har lust. Han får lära nya elever att rida och han blir en i familjen. Min eldfux. Min vackra stolta underbara fina fux. En sådan som jag öser superlativ över. Dag efter dag. En kille jag litar på och älskar – och vi växer ihop. Dåliga dagar sitter jag under hans krubba i boxen och bara finns. Han finns där. Och jag finns för honom. Glada dagar är vi ute och galopperar i skogarna. Bara han och jag.

Han fick mig att lyckas. Men inte på det sättet jag kanske först tänkt. Jag tänkte rosetter – han gav mig kunskap, erfarenhet, lärdomar och insikter. Det var min vinst. Och den var en riktig jackpot. I 22 år gick sida vid sida – nästan hand i hand. De få dagar jag har varit ifrån honom – de är inte många. Inte ens en promille. Jag har stöttat honom, jag har skött honom. Jag har älskat honom och jag har oroat mig för honom. Och jag var den som brydde mig. Det visste han. Från att ha varit en räddhågsen och lite blyg figur blev han med tiden vår KUNG – en som visste att han var trygg där han var.

Blygheten gjorde också att han var något av en enmanshäst. Många skickligare ryttare än jag försökte sig på att visa hur det skulle bli bättre om man gjorde som de sa – men det var inte något för Alex. De fick vara glada om de fick trav. Så bytestrassel och annat fick vi lösa själva. Men det fanns också de som hittade fram till Kung Alex – med känsla. En sådan var härliga Nina – Nina som kom att älska Alex kanske till och med högre än jag gjorde. Han älskade sin Nina – och gjorde allt för henne. Vilken fröjd det var att se dem tillsammans.

Men nu är min saga med Alex slut. Nästa vecka skulle han ha fyllt 29 år. Men hans ben och kropp orkade inte längre. Tiden tog slut. Som den kommer göra med oss alla. Jag fick ta det tunga beslutet att låta honom gå. Tack och lov gick allt lugnt och snabbt. Min älskade kille var redo för att dö – att lämna oss. Mig.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte om något annat vuxet liv. Jag har alltid haft Alexander – Min Kung vid min sida. Jag har andra hästar. Fantastiska hästar. Underbara hästar. Otroligt älskade hästar. Men de är inte Alex. Ingen annan är. Var och en av oss är unika – och för mig var han det mest unika och genuina jag visste. Saknaden är total.

 

Hästar ger meningsfull fritid

Vi tycker ofta att vi tränar hästar. Men jag är övertygad om att det i många fall är precis tvärtom.

Hästar har otroligt mycket att berätta för oss människor. Saker och ting som vi kanske missar i livet, och som vi skulle värdesätta bara vi förstod vad vi missade. Det handlar om att vara i nuet, duga som man är, att vänner är de viktigaste som finns, att tålamod är en dygd, och att ett gott humör gör livet roligare. Till exempel. De lär oss mycket annat också,. Som jag ser det har varje häst en läxa med sig att lära ut. Det kan handla om att släppa prestigen, att hitta den inre balansen, att vara lite mer finkänslig, eller att bli duktigare på att läsa av den andre. Ja – listan kan göras oändligt lång. Hästar tränar knoppen och helar själen. Så är det. Om vi vill att de ska få göra det.

Hästar har också en hel del att lära oss på det fysiska planet. När vi tränar med hästen tränar vi kroppskontroll, motorik och styrka. Ibland känner vi att vi har muskler vi inte trodde var möjligt och vi får verkligen träna hela kroppen.

Så vi får träning i kroppen, knoppen och helar själen när vi är med hästar.

Tyvärr är hästsporten dyr och underskattad av myndigheter. Därför är det en sport som alltför få någonsin får chansen att prova på, eller lära känna ordentligt. Och i och med att urbaniseringen går i en allt snabbare takt är det färre och färre som ens kommer nära en häst.

Det är synd. För hästar har så otroligt mycket att ge alla oss tvåbenta. Vi behöver dem i vår stressade och pressade värld. Vi behöver deras lugna andedräkt mot vår kind, deras vänlighet och deras stolta självklarhet i tillvaron.

Så bara för att vi kan, har vi på Lövslätten nu startat en förening som ska motverka det här. I alla fall för de personer och grupper som verkligen behöver. Det handlar om allt från sjukskrivna till fysiskt och psykiskt handikappade barn och ungdomar, barn som kommer från familjer som har det sämre ställt ekonomiskt, barn som blir mobbade eller barn som kommer ensamma hit från ett främmande land. För alla dessa är det hart när omöjligt att få komma till ett stall och umgås med hästar och rida. Det är för krångligt och det är för dyrt.

I vår klubb, som vi kallar Lövslättens Hästklubb, samlar vi pengar för att alla dessa ska kunna rida och umgås med hästar. Få en meningsfull fritid helt enkelt. Det tycker vi alla ska ha. Oavsett vilka vi är.

Vill du hänga med på resan? Kanske vill du bli medlem, eller kanske kan du bidra på annat sätt. Kika då in vår hemsida och häng på vettja! För en riktig hästklubb är såklart för alla och envar som gillar det där med häst, och social gemenskap.

Välkomna!

Mer om klubben kan du läsa på: http://www.hastklubben.com

 

 

Varför ha lösgjord häst?

Alla ryttares mål är att få en riktigt lösgjord häst. För oss betyder det en häst som är behaglig att sitta på och som är användbar. Det är för många skäl nog att söka just lösgjordhet i hästen och lägga ner arbete på det.

Men det finns en annan, mycket viktigare, anledning till att satsa på en lösgjord häst. Vad vi än vill använda hästen till. Det handlar om hästens välbefinnande. En felriden häst får nämligen svårt att hålla sig frisk. En häst som rids i obalans och med spännignar i kroppen får lätt ont i benen, ont i ryggen, ont i nacken. Den mår inte alls bra till slut.

Så om du har en häst, eller vill rida en häst på ett hästvänligt sätt, på ett sätt som gör att hästen håller sin sundhet och att den mår bra av träningen. Då tycker jag du ska lägga en sisådär 18 minuter på att kika på den här videon. Det är väl spenderade minuter. Och tack vare Youtube finns den helt gratis!

 

Det handlar om balans!

Jag tränar. Tränar. Och tränar. Jag tränar där jag går och står. Jag tränar när jag mockar. Jag videofilmar. Svär och fräser. Och tränar igen. Gör om och gör rätt. Ner med den axeln, upp med den höften. Hitta balansen – i alla led. En centimeter hit och en centimeter dit.

Det finns inga genvägar. Det finns bara hårt jobb och envishet. För allt sedan en smäll i vänstersidan har jag blivit sned. På längden och tvären. Kanske ingen panik för någon annan. Men för mig som ryttare blir det ett problem som drabbar andra – hästen.

Få ting i ridandet har så stor betydelse som vår sits. Om vi inte sitter i balans kan vi aldrig begära att hästen ska gå i balans. Det kan den inte. De fysikaliska lagarna tar stopp. En centimeter vi viktar åt höger eller vänster betyder 10 kilo i benen på hästen- i viktskillnad. Inte roligt att behöva balansera upp en sådan sned filur.

Så då blir hästen sned. Om den inte redan var det. För inte blir det enklare att sitta i balans rakt upp och ned när hästen också är lite sned i grunden. Även den är höger- eller vänsterbent, har en starkare och en svagare sida. Den starkare sidan har mer muskler, medan den svagare har mindre andel muskler. Även om det är nog så lite så gör det att sadeln då kommer tippa lite, lite. Vilket gör det etter värre för oss ryttare.

Men det finns hopp. Träning, träning träning. Att videofilma är toppenbra. För då ser man verkligen vad som händer i rörelse. Man ser framifrån och bakifrån och från sidan och kan ta om och om igen. Och fundera på vad det är som behöver justeras.

Sen kan man till slut bli så här bra på att hitta balansen i sadeln. Se och njut: