Hur gör jag nu?

Under hela mitt vuxna liv har jag haft Tsar Alexander vid min sida. Idag är han borta för alltid och jag vet inte riktigt hur man lever ett liv utan att ha min Kung i stallet. Hur gör jag nu?

Jag drömde som ung, 20-någonting år gammal, om att ha en häst att lyckas med. Jag letade land och rike runt. Provred häst efter häst. Och hittade Tsar Alexander bara några mil bort från där jag bodde.

Jag kan inte påstå att jag var något proffs på häst. Det är jag fortfarande inte. Hästlivet är en lärorik process där man lär sig vart man går och alltid inser att det finns mycket att lära. men jag drömde om att ha en egen pålle och den drömmen ville jag förverkliga.

Det var i april 1994, ganska precis ett sådant datum som vi läser idag. Solen sken och jag åkte med min lilla ford cabriolet mot Grödinge för att titta på en häst. På den tiden hittade man annonserna i Tidningen Ridsport (nätet var bara att glömma) och vi skulle ses på Södertörns Ryttarcenter. Hon som sålde, en förmedlare, åkte dit och tränade.

Inte visste jag att jag just den dagen skulle förändra mitt liv. Både för mig och Alex. Och inte visste jag att det var tävlingar på platsen. När jag kom till Ryttarcentret kryllade det av hästar. Överallt. Det var hoppklasser som gällde och hästar och ryttare sprang omkring som skållade troll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provrida?

Men se – det löste löste sig enkelt. För jag får syn på en vacker fux med en dam vid sin sida. Och känslan sa – det är han! Jag går helt enkelt fram till ekipaget och säger – Hej! Det är jag som ska provrida fuxen!

Och visst var det han – Han med stort H om man får säga det så. Jag minns knappt provridningen men jag vet att jag blev kär. Hemresan var som i ett rus. Lyckan var fullkomlig. Jag hade hittat MIN häst!

Dagen efter ringer jag och berättar att jag vill köpa. Stalltjejerna blir överlyckliga och nog så blev det köp alltid. Men inte utan trassel. Jag måste nämligen fira först! Så kvällen innan besiktningen – nu ganska precis 22 år sedan – trampar jag på cykel ut i Stockholmsnatten och firar med mina vänner. På Café Opera om jag minns rätt. Glad i hågen, framåt småtimmarna ska jag också lyckas ta mig hem igen.

Det går mindre bra.

Jag kör emot en jättehög stenkant, och jag är faktiskt inte riktigt nykter (preskriberat!). Jag trasslar till foten alldeles och dessutom slår jag upp läppen. Eftersom läppen är svullen cyklar jag hem igen.

Dagen efter inser jag att det knappast är bra det här. Foten är svullen som en fotboll och att åka till en besiktning är inte att tala om. Jag hamnar på Södersjukhuset istället. Och foten visar sig vara bruten. Risken är att jag ska få spendera hela valborgshelgen på sjukan. Men jag har tur och blir ”bara” gipsad.

Det är början på en lång, närmare bestämt 8 000 dagar, lång resa tillsammans. Alex blir tillslut min och hamnar på Gustavsberg. Vi tävlar individuellt och i lag i dressyren och Alex är min stjärna. Tyvärr är han en stjärna som inte riktigt håller för mitt kunnande (för dåligt) så han skadas. Jag vill ha en till häst – aldrig att jag gör mig av med Alex! Så istället för att försöka bekosta ännu en stallplats i svindyra Stockholm skaffar jag mig min första gård.

Jag skyller allt på Alex. Och kommer fortsätta med det. För nog blir han frisk – för jag lär mig mer om hästar. Och nog får vi glädjen tillbaka igen, men nu på vårt vis. Vi tar långa turer i skogen, leker på banan när vi har lust. Han får lära nya elever att rida och han blir en i familjen. Min eldfux. Min vackra stolta underbara fina fux. En sådan som jag öser superlativ över. Dag efter dag. En kille jag litar på och älskar – och vi växer ihop. Dåliga dagar sitter jag under hans krubba i boxen och bara finns. Han finns där. Och jag finns för honom. Glada dagar är vi ute och galopperar i skogarna. Bara han och jag.

Han fick mig att lyckas. Men inte på det sättet jag kanske först tänkt. Jag tänkte rosetter – han gav mig kunskap, erfarenhet, lärdomar och insikter. Det var min vinst. Och den var en riktig jackpot. I 22 år gick sida vid sida – nästan hand i hand. De få dagar jag har varit ifrån honom – de är inte många. Inte ens en promille. Jag har stöttat honom, jag har skött honom. Jag har älskat honom och jag har oroat mig för honom. Och jag var den som brydde mig. Det visste han. Från att ha varit en räddhågsen och lite blyg figur blev han med tiden vår KUNG – en som visste att han var trygg där han var.

Blygheten gjorde också att han var något av en enmanshäst. Många skickligare ryttare än jag försökte sig på att visa hur det skulle bli bättre om man gjorde som de sa – men det var inte något för Alex. De fick vara glada om de fick trav. Så bytestrassel och annat fick vi lösa själva. Men det fanns också de som hittade fram till Kung Alex – med känsla. En sådan var härliga Nina – Nina som kom att älska Alex kanske till och med högre än jag gjorde. Han älskade sin Nina – och gjorde allt för henne. Vilken fröjd det var att se dem tillsammans.

Men nu är min saga med Alex slut. Nästa vecka skulle han ha fyllt 29 år. Men hans ben och kropp orkade inte längre. Tiden tog slut. Som den kommer göra med oss alla. Jag fick ta det tunga beslutet att låta honom gå. Tack och lov gick allt lugnt och snabbt. Min älskade kille var redo för att dö – att lämna oss. Mig.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte om något annat vuxet liv. Jag har alltid haft Alexander – Min Kung vid min sida. Jag har andra hästar. Fantastiska hästar. Underbara hästar. Otroligt älskade hästar. Men de är inte Alex. Ingen annan är. Var och en av oss är unika – och för mig var han det mest unika och genuina jag visste. Saknaden är total.

 

Annonser

3 thoughts on “Hur gör jag nu?

  1. 😢 Bävar för den dag jag blir utan min Castor (26 år i år) som jag känt sedan han var 12 år och jag 19. Många kramar till dig!!

  2. Åh en så fin berättelse! Känner med dig i sorgen men också i glädjen över att få ha haften sådan vän i ditt liv – och han dig ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s