22 november 2023 av Helena

Hellre snö än tö

Det är bara att erkänna – någon vintermänniska är jag då inte. Men att välja mellan lera och regn på tvären och fruset med lite snö och kyla är ganska lätt ändå. Det var faktiskt en av många anledningar till att jag flyttade från Skåne upp hit till norra Västmanland. Aldrig förr hade jag frusit så dant och när de hästar jag släppt ut från stallet till hagen vid åttatiden på morgonen redan klockan elva trängdes vid grinden och sa: ”vi vill in nuuuuuuuuuuuu!” förstod jag att jag inte var ensam. Dessa hästar som tidigare klarat av kyla och snö till förb-nnelse utan täcke frös nu så de skakade. Det var bara att köpa in ett helt gäng täcken och lära sig att spola av alla hästar från den lera som de så ofta var täckta med nästan från topp till tå var och vareviga dag. Vilket jobb det var i mörkret! Det kändes som jag aldrig kom ur de där gummistövlarna till slut, gummistövlar som jag verkligen, verkligen tycker är jobbigt att gå omkring i. Och det kändes som man aldrig skulle bli varm igen, då allt blev blött och kallt hur man än gjorde.

”Äntligen är du här – jag vill in och få mat” /Knasen

Och visst fick vi ett antal fina vintrar här i Västmanland när vi flyttade. Ibland med så mycket snö så det inte gick att rida på vallen – magarna tog i snötäcket, så djupt det var. Och visst har jag bilder på när ungdomarna envisats med att vara ute i 25 graders isande kyla och jag oroat mig för förfrusna tår och näsor. Snö lyser i alla fall upp, och det skitiga klabbiga har varit långt borta. Rent, vackert och torrt. Då klarar sig såväl djur som människor sig ganska bra bara man rör på sig.

Men de senaste vintrarna har tyvärr mest inneburit mörker och is. Is, is, is. Överallt is. Och ett mörker som aldrig verkar ge vika. Klimatförändringarna märks tydligt när man bor på landet och är beroende av väder. Jag hoppas på en bättre vinter i år. Vi har nu utstått höstens regn och lera. Det har således tack och lov frusit till ordentligt här nu, så tjälen gått i backen och idag väntas mer snö in – vi har ett litet, litet snötäcke men det blir knöligt i hagarna när det fryser på fort och ingen snö kommer. Så även snön är välkommen.

Det känns som jag den här gången förberett mig väl i alla fall för vinterns alla mödor. Varje säsong har sin, och vinterns kyla har sin speciella möda. Vattenkarens värme är inkopplad, frostvakterna i ledningarna likaså. Utan vatten står man sig slätt. Och så fort det blir kallare blir elen uppenbarligen snordyr (tack för det politiker) så inköp av timers så byttorna värms på natten är en god investering. Vattenslangar är upprullade i uppvärmda lokaler så att de kan tas fram vid behov. Bara att rulla ut när färskt vatten behövs.

Traktorn är servad liksom lilltraktorn ”Lille blå”, med förhoppningen att de ska funka hela vintern. Det funkade sisådär. Nybörjartrassel startade vintersäsongen då lilltraktorns startmotor gick sönder. Tur sånt går att fixa. För nog behövs båda traktorerna som mest under vintern – sladda ridhusbana, mocka lösdrifter, köra spån och silagebalar, skrapa bort lera utanför lösdrifterna, ploga och ta bort snö.

Hö är inköpt till fjording Knasen som har svårt att äta silaget vi har. Lucern, höpellets och proteinmüsli likaså. Och gången mellan ridhus och tjejernas lösdrift är ”Hubertsäkrad” (han tar sina chanser den herrn att larva iväg åt sitt eget håll), så att jag lätt kan låta tjejerna få bra underlag och ro i ridhuset när så passar. Lösdriften i alla ära, men nog älskar de ridhuset lite extra ändå.

Och täcken är fixade, hela och rena. Eller var… innan regntiden i november satte sina spår. Flera av de äldre behöver mer täcken än förr, för att inte slösa på energin de så väl behöver för att hålla hullet. Som tur var vet jag också att mina hästar säger till om de vill in och vila i stallet ett tag. Då kommer de till grinden och blänger tills jag kommer med en grimma. Det är en lycka, en lycka som kommer av många års samvaro, där de allt eftersom förstått att jag försöker lyssna och agera på deras signaler, även om jag är en klant som inte fattar allt (de lär sig prata mycket T-Y-D-L-I-G-T så jag ska fatta….). Har faktiskt märkt samma fenomen vad gäller gnägg också. Det är inte bara det att de hö-hö-höar när de får en mathink serverad, eller ska få den serverad enligt dem. Det är också vrålgnägg på kompisarna: att de vill ut från stallet till sin flock, eller att jag borde ta ut den som är i stallet till flocken. Dessa vrålgnägg dyker upp när de märker jag är i antågande och hör mig komma gående. Om de inte hör mig, eller märker mig är det knäpptyst. Kommer jag mot stall eller hage vrålar de och stirrar uppfordrande på mig. Jag har testat om min tes här verkligen stämmer ett antal gånger. Det gör det. Tro mig. Rätt kul faktiskt. Och användbart. En häst som jag tar in i stallet och som mår dåligt eller som är mycket trött nöjer sig med det sällskap de har i stallet (ställer givetvis aldrig in en häst ensam en längre stund) och är tyst som en mus. En häst som är pigg och alert, vill vara ute med kompisarna. Och då vrålar de. Vrålar de även när de får en hink med müsli har de verkligen tröttnat på att stå inne.

Är vi ute och går och det inte är för kallt funkar det att vara utan täcke. Annars blir det täcke på för Manne numera.

Även min lilleman till hund, Manne, behöver numera täcken för att inte frysa. Han har alltid klarat sig fint utan tidigare. Jag har försökt, men han har tydligt visat att han inte vill ha dem på. Nu tar han tacksamt emot hjälpen att hålla värmen. Även han är en äldre herre vid det här laget och det påminns man om lite då och då. Även om han fortfarande, vid snart 12 års ålder, är en gynnare med mycket energi och lek i kroppen.

Så hoppas vi på att den snö som nu kommer får ligga till jul. Då blir ju december ganska mysig ändå. Men det är ju inte vi som bestämmer en sådan sak, så vill det sig illa blir det till att ha solsken i sinnet, och humöret uppe på de sätt man kan ändå. Badtunnebad, IR-bastumys och levande ljus, en god bok, trevligt sällskap och att man älskar sina djur väldigt mycket brukar vara en god hjälp på traven.

Har dessutom försökt få abonnemang på TV2 Danmark. Gick inte alls. Det är ju dokumentären (del 1 av 2) om Helgstrand ikväll – den omtalade om hur han verkligen gör för att bli så framgångsrik och tjäna så mycket pengar. Lär inte vara så upplyftande att titta på om jag förstått det rätt. Men något som känns viktigt att följa, av många olika skäl. Men nu fick jag tydligen inte ha abonnemang – tror man behöver betalkort registrerat i Danmark om jag förstod det rätt. Så jag får se hur jag löser detta – för se den vill jag, även om det kanske får mitt hjärta att snörpas ihop.

20 november 2023 av Helena

Emma – västvärldens mest kända ponny

Många av oss minns ponnyn som för dryga året sedan stod i ”givakt” tillsammans med sin försteskötare Terry Pendry på en gräsplan i Windsor när Drottning Elizabeths begravningståg defilerade förbi. Det var en otroligt rörande scen, då drottningens favoritponny, Fellponnyn Emma som var sadlad och klar för ritt och med drottningens scarf på sadeln som en symbolisk gest, stod blick stilla med böjt huvud under hela tiden. Idag är Emma en celebritet i sin egen rätt, med helt nya uppgifter. Vilket hon verkar trivas fint med. Pensionering verkar inte vara för Emma, precis lika lite som det var för hennes matte Drottning Elizabeth II.

Emma var Elizabeths sista häst och hennes absoluta favorithäst. Drottningen hade ett mycket stort intresse för hästar i allmänhet och red ända fram till 2002 på storhäst. På äldre dagar bytte hon till att rida ponny istället, vilket hon gjorde ända till sina sista dagar. Det var tack vare Terry Pendry (mannen som håller i Emma på bilden). Han var orolig för det höga fallet från en stor häst som skulle kunna vara fatalt för drottningen vid hennes redan då höga ålder. Och drottningen kom att särskilt värna om de nationella raserna, inte minst Fellponny och Highland pony.

Så 2004 dyker Emma upp i Windsor, tack vare Terry. Emmas riktiga namn är Carltonlima Emma och var tänkt som avelsmärr. Hon var faktiskt redan såld när Terry hittade henne, men han fick ägaren att tänka om i sista stund. Hon hade fina meriter på visningar och klassades som championsto. Hon var till och med dräktig när hon hamnade under drottningens ansvar och kom att få flera fina avkommor. Emma kommer från det högland som gett ponnyrasen dess namn och det välrenommerade stuteriet Murthwaite. På Murthwaite lever hästarna fria på ”the fell” och så har hästarna gjort sedan vikingatiden.

Idag har Emma fått ytterligare nya arbetsuppgifter i sin roll som stor celebritet. Hon har en viktig uppgift i att samla in pengar för bevarandet av sin egen ras och gör det genom att visa upp sig på olika sätt, precis på samma sätt som förra matten Elizabeth själv arbetade. Bland annat har hon fått leda ut polospelarlag till den stora årliga polofinalen i England och hon har hinkat hem priset ”Agria Horse of a Livetime Award”.

Och hon är en god ambassadör för sin ras även till sin personlighetstyp. Emma lär vara framåt att rida, men cool som få och extremt fotsäker. Inget skrämmer henne och hon tar det mesta med ro. Hon är lugn och harmonisk och en go ponny att hantera. Så att hennes gener förts vidare till kommande generationer lär vara den hotade rasen till stort gagn. Tack för det Drottning Elizabeth.

Till vardags Emma på Drottning Elizabeths barnbarn, ett nog så viktigt uppdrag som kräver att man har de egenskaper Emma har. Så Englands, om inte västvärldens, mest kända ponny har fullt upp på dagarna. Och är lika älskad som hon alltid varit.

P.S Den sista ritten Drottning Elizabeth gjorde var på just Emma. Det var under juli månad 2022, bara ett par månader före drottningens bortgång.

11 november 2023 av Helena

Allt är i stadig förändring

När så mörkret omsluter gården största delen av dygnet, regnet ligger tungt över nejden och många av oss tänt ljus över alla de som inte finns mer under Allahelgona lägger sig ett lugn över en gård som på sommaren är så fylld av liv och rörelse.

Kanske är det också för att det snart är årsdagen för min och hästarnas inflytt på gården som närmar sig, men nog har man många tankar om tidens gång just under november månad. Det är som om ett mentalt bokslut för detta år gås igenom och en sak är säker – allt är i stadig förändring. Det kanske inte syns på ytan vid första glans, men inget är som förr och så här kommer det aldrig vara igen.

Vissa saker är uppenbara. Vårt vackra ridhus har ”landat” och med det ett ypperligt underlag efter att många häst- och människofötter trampat och rört ihop den blandning av klenflis och sand om till en början aldrig verkade vilja sätta sig. Nu kommer gäster med såväl hundar som hästar och gläds över skydd från regn, rusk, snö och vind. Tre hästgrupper har blivit två. Hubert och Sayonara som i tre år (fyra? tiden går så fort, så jag minns faktiskt inte exakt…) gått tillsammans har splittrats och går numera i varsin hage tillsammans med nygamla vänner. De hamnade lite utanför då Hubert tyckte pojkarna var läskiga så han fick lugn och ro med Sayo istället. Men vi blir ju lite färre med tiden, så nu var det läge att försöka med en ny lösning. Och visst älskar Hubert stona, medan Sayo är lycklig över att få vara med sina gamla killkompisar. Alla glada och nöjda.

Och nog går åren för allt och alla på gården. Ja även för de tvåbenta faktiskt, även om jag själv inte tycker jag blir äldre än 25. Någonsin. Vilket inte är sant mer än i min skalle. Husen har fått sig en omgång färg som fräschar upp då tidens tand tufsat till den gamla färgen. Det ”nya huset” eller ”nya boden” är ju inte helt nytt ändå när man tänker till. Matte har fått lite färg hon med, tack vare resor till solen lite då och då. Det kan hon behöva. Så syns kanske färre rynkor med lite tur. Och räknar jag så inser jag att 1 januari 2024 är nästan hälften av mina hästar 20 år eller äldre. Det märks förstås med lite krämpor och trassel. Även om vi kämpar på och mår bra just nu så tar ju tiden slut en gång för oss alla vilket ligger sådär i bakhuvudet under en grå novembermånad. Särskilt är det min favorit Knasen, den lilla gula fluffbollen till fjording, som gått vid min sida i 19 år (Jösses!! vart tog tiden vägen???) som fyller mina tankar. Han har drabbats av tandlossning – kindtänderna, och har svårt att äta. Hjälp får han förstås både av mig och veterinär, men nu inser jag att mitt lilla lyckopiller kanske inte är odödlig ändå.

Men så händer också saker som förnyar och gör nytt liv. Det var ett hästjobb att få bort alla granar och gallra ut alla konfliktbestånd på gården. Det var det värt. Nu har björken och de andra lövträden fri lejd att breda ut sig och ljuset kommer in till nya marker. Precis som det ska vara på Lövslätten. Ordningen bland träden är återställd till både min och djurlivets glädje. Och nog är det ganska kul ändå att följa vår nyinflyttade bävers framfart med sin damm och sin iver att hjälpa mig (jag låtsas det i alla fall) fälla den ena björken efter den andra. Hen verkar dela upp de fällda träden i mindre bitar också så nu behöver inte jag avgöra vilka björkar som ska gallras ut för ved framöver. Det gör bävern åt mig.

Det var när regnet var som värst i slutet av sommaren som bävern dök upp. Först trodde jag att det ”bara” var översvämning i vår lilla bäck vi brukar gå över på vår morgonrunda, hundarna och jag. Men när vattnet aldrig försvann började jag fundera och fann snart att vi hade en nyinflyttad som byggt utan bygglov på gården. Arkitekturen är dock strålande och jag förundras över ingenjörstalangen hos detta sällsamma djur. Nu har det blivit ett dagligt mål för promenaderna att se vad som hänt under natten i bäverns egna lilla paradis. Nog ska jag sätta en bänk här till sommaren, så man kan se vattenspegeln och förundras över hur sällsamt djurlivet på landet är, och hur allt ständigt förändras i såväl det stora som det lilla.

31 oktober 2023 av Helena

En Sveden-epok har gått i graven

Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.

Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.

För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!

Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.

*Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!*

Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.

De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!

Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.

Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.

Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.

När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.

Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.

Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.

Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.

*Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.*

Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.

Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.

*Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.*

30 oktober 2023 av Helena

Varg och lösa hästar inleder vinterns första måndag.

Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.

*Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.*

För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.

Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.

Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.

Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.

Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.

När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.

Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.

Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.

Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.

Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?

Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.

När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.

*Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.*

Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.

Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.

Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.

Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.

29 oktober 2023 av Helena

Skrällseger för lösdriftshäst

I en värld full av Helgstrandskommentarer om att hästar ska sättas på plats, diskussioner om hästars väl och ve när de blir rena vandringspokaler och får byta hem ett flertal gånger per år, och funderingar på om en konkurs för Viborgs stuteri där hästar levt ett helvete på jorden bara kommer att leda till en skenmanöver där man tar över hästarna i ny tappning och eländet kommer fortsätta som vanligt känns det sjukt befriande att helt plötsligt kunna fästa blickens fokus på ett helt annat håll. Och få tillbaka leendet på läpparna. Det kan sannerligen behövas.

Dit jag tittar och ler är det lilla landet Ecuador av alla ställen. Tänka sig att man skulle skriva om en person från det landet, i dressyrsammanhang. Men det gör jag mer än gärna. Därifrån kommer nämligen ryttaren Julio Mendoza Loor. Han verkar i USA och hans förstahäst är en en häst på lösdrift som älskas av sin ägare. Den här killen är själv just nu så glad att han har svårt att hålla tårarna då hans bästa vän, hästen Jewels Goldstrike och han själv lyckas knipa vinsten i de PanAmerikanska mästerskapen i dressyr, före storstjärnorna i USA etc.

Det är första gången någonsin för Ecuador att ta hem guldet i detta mästerskap vilket gör ekipaget historiskt i sin egen mening och kanske första gången för en lösdriftshäst att vinna ett internationellt dressyrmästerskap? Troligen. Vi kommer kunna se honom i Paris på OS 2024, för detta Panamerikanska mästerskapets vinst ger honom en direktbiljett dit.

Ritten nedan är inte vinstritten utan för några månader sedan.

25 september 2023 av Helena

Foderskräck, regn och hetta

Inget år är det andra likt. Detta år är verkligen inte likt något annat. En segdragen vinter fylld med isgata och mörker verkade då aldrig ta slut. När bilder på betande hästar började ploppa upp i minnesbanken på facebook hade jag fortfarande broddarna på för att inte slå halvt ihjäl mig där ute i mörkret när jag kollade in hästarna.

Sedan vände det. Äntligen. Men oj vad det vände. Det blev tokvarmt och alla började prata om 2018 helt plötsligt. ”Det kommer inte finnas någon mat till hästarna!”. ”nu är det kört, nu torkar skörden bort!”. Ropen skallade så högt att P1 plockade upp det på sina nyheter och de tog in den ena förståsigpåaren efter den andra som hotade med torka värre än i Sinaiöknen.

Värmen var välkommen hos mig, och att det var lite torrt. Få insekter kunde härja runt och foder hade vi kvar så det räckte. Men att det skulle bli ett nytt 2018? Näe fy. Det här var inte bra!

Oron kröp in på kroppen, och telefonsamtal efter telefonsamtal följde. Det gällde att säkra upp fodret för vintern! Sådär som folk gjort i alla tider, eller i alla fall så länge man haft lantbruk med djur. Sommaren är inte bara här och nu, det är en låååång förberedelse för en lika lång vinter. Det man gör nu, eller inte gör nu, får man igen i januari.

Det dröjde drygt en månad eller så. Midsommar kom och med den kom regnet. Ett regn som till en början var underbart, men som blev till en stor sjö. För det ville ju aldrig sluta. Lagom till jag äntligen fått de där efterlängtade SUP:arna jag beställt för att glida omkring på sjöarna här i trakten. Det vart inte så mycket SUP:ande precis. Utan mer oro över att inte få in silaget- det regnade konstant. Går det ens att ta sig ut på fälten?

Till slut ger jag signal om skörd. Det har hunnit bli augusti så vill vi ha någon näring alls i maten måste vi försöka. Det är uppehåll i en dag och vi måste försöka. Så vi kör. Moln hotar i horisonten, men vi försöker och det är inte tu tal om att låta gräset ligga och torka upp så det blir ett sådant där fint och härligt hösilage vi alltid brukar få. Vi måste rädda det vi kan.

Balpressen håller på att köra fast i ett surhål. Surhål? Vi har platta sandmarker som vi brukat i över 10 år. Vi har aldrig haft något surhål? Men nu har vi det. Så vi kör runt, runt allt som är vattensjukt. Nästa skräck är nämligen inte att fastna i och för sig, utan att maskinerna kör upp jord så det hamnar i balarna. Det kan bli livsfarligt för känsliga hästmagar.

Balarna börjar räknas. Kommer det att räcka? Jodå. Mat blir det, men blötare än vanligt. Nu håller vi bara tummarna för att kvaliteten ska vara ok för djuren. Bara att vänta. I tre veckor.

Regnet har åtminstone gjort att gräset växer. Konstant. Även i juli då det brukar vara lugnare på den fronten. Jag klipper gräset utanför huset. Igen och igen. Tiden går och det är i mitten av september. Jag klipper gräset? Här i inlandet brukar hösten ha kommit nu. Men det är varmt, hästarna går på bete men är sura över alla insekter. Insekter? Det borde väl mest vara älgflugeeländen vid det här laget? Men alla knott verkar ha kommit på en gång, myggorna är otroligt aggressiva och hjortflugorna – ja de finns de med. Såklart. Allt ska ju hinnas med på ett år, och passar det så passar det. Oavsett om allt annat också händer.

Slutet av september. Värmen håller i sig. Flera hästar går på bete fortfarande. Fortfarande runda och goda, även om mörkret smyger sig på och det är svalare än förr. Nytt rekord med bete. Alla hade kunnat gå kvar på bete om de inte tyckt att den hage som har mat kvar är att vara ”bortifrån”. Den ligger på andra sidan vägen – flera meter från stallet och så jag ser den utanför mitt fönster. Men den är på andra sidan vägen och därmed ”Bortifrån” tydligen. Inte roligt att vara där, så det är bara att ta tillbaka dem till sin vanliga hage och börja fodra med årets ensilage. Första balen, 24 september. Nytt rekord.

Silaget funkar och håller måttet. Blötare såklart, men klart ätbart. Ja till och med gott. Jag går och klappar mina pållar, som börjar bli äldre och vill ha det som de ”alltid haft det”. Funderar på att det inte är som förr. Det är inte som vi alltid haft det. Klimatförändringen märks även här och vi får anpassa oss. Som vi alltid gjort i alla tider. Borta är vanlig svensk sommar med lite regn här och där och sol då och då. Nu parkerar vädret, och vilket väder som parkerar vet man inte på förhand.

Såväl människan som hästen är anpassningsbar, tack och lov, även om det kostar på. Och nu väntar vi med spänning på en kommande vinter. Hur den ska bli? Mängder med snö som vi fått vissa år, eller isgata och mörker som vi fått de två senare? Den som lever lär väl få se, och försöka hantera det när det kommer. Än så länge växer gräset, och foder har vi för vintern. Vi får vara nöjda med det.

23 augusti 2023 av Helena

Skandal på skandal i Danmark

Hästvärlden är inte så trevlig som den vill påskina. Inte ens när det gäller ”stjärnorna”. Tyvärr blir den som påtalar sådant sällan trodd. ”Rider man inte i OS vet man inget om häst” – är devisen. För den som vinner priser, den har ju aldrig fel? Som om att kunna rida ett dressyrprogram på hög nivå automatiskt kommer med hästkunskap, etik och medkänsla för djuret. Skulle inte tro det.

Dessa egenskaper, som är så viktiga för de som håller djur, kommer inte alltid med förmågan att föda upp hästar heller. Som om någon som har femton barn är den enda som ser om ett barn far illa. Idiotisk logik som tyvärr får fäste i en värld där hierarkier fortfarande råder och den som inte är medlöpare åtminstone ska hålla käft.

Det här gör en del av hästvärlden till en ganska ogästvänlig plats – för människor såväl som djur.

Just nu mullrar ett åskoväder in över Danmarks hästvärld. Och det är ingen vacker syn. Först var det Helgstrand, miljardären med alla fina hästarna, som nu ska synas i ett undersökande program på nationell TV. Helgstrand med alla sina pengar och vänner försöker stoppa programmet till varje pris. Till och med till den grad att de gått till domstol för att få stopp på det. Vad som visas på filmerna lär inte vara en vacker syn. Själv säger han att ”Du måste sätta hästen på plats, annars blir de farliga, stora djur ”. Det räcker för mig – då vet jag var det är för en filur som vi pratar om. Ingen jag skulle släppa in på min gård i alla fall, helst inte någon häst alls. En sådan vet inget om häst men väldigt mycket om hur man odlar sitt ego. Tydligen ska det finnas såväl filmer som bilder på hästar som kommit från träningar med tydliga spömärken på kroppen. Så sätter man tydligen hästar på plats. Arma djur. Läs mer om det på Hippson.

Men det här visade sig bara vara en mjuk försmak av vad som komma skulle. Det finns en viss John Byrialsen som verkar i Danmark genom Viegård Stutteri och Vieland om som avlar fram ”topphästar”. På ytan är allt vackert som en dag. Men bakom fasaden döljer sig ett rent helvete för hästarna. I skrivande stund håller myndigheter på att gräva up kroppar efter hundratals djur som dött på gården.

Den här killen är inte ny för myndigheterna. Tvärtom. 2013 åkta han dit i Polen för att ha långsamt svultit och vanvårdat ett femtiotal hästar. Han flydde till Danmark. Snart började rapporterna komma från stuterierna i Danmark också och nådde myndigheterna. Som envisades med att lägga ner ärendet. TIll slut är en tuff amerikan på stuteriet för att jobba. Han filmar och tar bilder och agerar visselblåsare. Killen är Tyrell Cotant och ni kan läsa hans fb-inlägg här. Då han blev så hotad på arbetsplatsen Viegård att polisen fick hjälpa honom därifrån när han försökte påpeka ”bristerna”. Han summerar förhållandena så här:

”He has 500 sum horses he owns on 7 different farms with only 5 “employees”. They feed moldy silage to these horses only and don’t clean the stalls. there are horses with open wounds and no vet around in sight. He lets them die and doesn’t help them. I’ll let the pictures say the rest. These are only a few of the ones I have on my phone.”

DÅ äntligen tar det fart. På Sociala medier. Inte på myndigheterna. Till slut åker djurägare runt gårdarna i protest – i hästbussar. Media får fnatt. Då kliver myndigheterna in. Så dags då. Jag tar mig friheten att klippa skärmbilder av det jag sett på nätet. Är ett uns av det som sägs och skrivs om den här om dessa stuterier sant, har det här varit ett sant helvete på jorden för hästar. Och alla har vänt bort blicken – kungligheter och tävlingsfolk har handlat av det här företaget. Folk har jobbat här. Myndigheter har kollat upp saken. Inget har hänt. Hästarna lämnas åt sitt grymma öde. Och sedan visar det sig att det här är det största och allvarligaste djurskyddsbrottet i Danmarks historia. Som pågått i åratal.

Jag tappar tron på mänskligheten ibland. Men hoppet står till att det här ger ringar på vattnet, att politiker vaknar, att hästfolk vaknar och att det till slut händer något. Innan allmänheten tröttnar totalt. Jag har varnat för det förr. Risken börjar nu bli överhängande. Jag har jobbat ett helt liv för ett schysstare sätt mot hästarna. Det känns inte som man kommer en millimeter framåt. Fortfarande säger folk att ”de minsann måste bestämma över hästen”, folk ser hästarna som något man rider på och om det inte funkar som man vill är hästen tydligen inte värd ett skit. Få ser hästarna för de fantastiska djur som de är, än färre förstår och är intresserad att förstå vad de är för djur alls. Och det blundas för alltför mycket skit. Inte minst från de som är i toppen av hackordningen. Det är ju där det måste börja. Skit, men också bra saker, rinner nedåt. Och myndigheter, hobbyryttare och allt annat folk behöver sluta fjanta runt och se elitryttarna och andra sturska självlärda förståsigpåare som några halvgudar. Det räcker nu. Utan alla medlöpare skulle det här inte kunna få den omfattningen det fick. Så enkelt är det.

Ber om ursäkt för hemska bilder. Men detta är verklighet och något hästarna inte kan blunda för – de har levt det. Och inte har brytt sig. Vi måste orka se. Vi måste orka reagera. Jag lägger de värsta efter den här texten.

22 augusti 2023 av Helena

En riktig rövarsommar

Kallt hela våren. Det var som om sommaren aldrig ville anlända. Men när den gjorde det så brakade den loss med en värme och en torka som fick en att få kalla kårar utmed ryggen. Skulle det bli ett 2018 igen? Att vattna ridhuset var det inte tal om. Vattnet behövdes till nyplanterade äppelträd som storknade i det klimat de stackarna hamnat i. Jag vattnade från färskvattenbrunnen hela dagarna, bad till högre makter att vattnet inte skulle sina. Det gjorde det inte. Nu vet jag att vi har vatten här, ”no matter what”. Men den damm vi anlagt och där drömmen är att ha kräftor var torrare än hyllorna på systembolaget tio minuter innan stängningsdags dagen innan midsommar.

Sedan kom regnet. Och man fick vara lycklig för en stund. I och för sig kom mina sup-brädor lagom till regnet. Men ändå. Gräset kunde växa, hästarna fick det svalare och skönare och dammet la sig. Sen kom mer regn. Och mer. För att följas av än mer regn. Det tog aldrig slut. I skrivande stund så – ja – regnar det. Ordentligt. Det vräker ner. Igen. Skönt att vi hann iväg på lite härliga semestrar innan detta eviga regnande tog vid.

Vi fick in silaget i början av augusti, mot normala 7-10 juli. Det fick bära eller brista. Det var lite uppehåll så det var bäst att passa på. Men traktorn gick nästan fast på vallen som annars bär året runt. För andra gick det värre ändå – traktorer som kört ner sig, stora djupa spår i fint anlagda vallar. Så man får vara nöjd med det lilla. Nu har vi mat i alla fall och det blev ändå mer än vi förfarat. Då ser det klart värre ut på andra håll har jag förstått och djurägare jagar mat från halva Europa. Bästa tipset verkar vara att kolla norrut – där är skördarna stora och härliga.

Och hästarna har fått vara inne omlott och haft ridhuset som skydd mot hetta, insekter, skyfall och väta. Ja de har förstås en lösdrift också, men mina tanter har visat sig vara sjukt förtjusta i att hänga i ridhuset. Så där får de vara. Vem är jag att neka dem det bästa jag kan ge. Killarna fick förstås en sommarhage – med lösdriftshall. När maten tog slut var det inte kul längre, så nu är de tillbaka där de trivs som bäst. I sin vinterhage. Då njuter de i fulla drag. Och vad kan jag göra, annat än att ge det de vill ha?

Ridning har det inte blivit så mycket med. Det var i början på sommaren när de härliga, tuffa, glad och otroligt snälla ungdomarna var här och när andan faller på. Inte lika mycket nu som då, då intresset falnat av många olika anledningar. Men mer om det en annan gång. Nu är det dags att ta in ett par pållar som stått ut med ösregn i en hage utan lösdriftshall att tillgå. De ska in i stallet och få lite kärlek.

01 maj 2023 av Helena

Kris på SLU Uppsala

Man kan lugnt säga att det är problematiskt inom veterinärområdet i vårt land. Jag har ju tidigare skrivit om att man nu föreslår att det inte ska finnas jour vissa tider på dygnet för lantbrukets djur, något som påverkar oss alla med stordjur på landet – inklusive hästar. Vad gör man om det är akut och ingen hjälp finns att få? För smådjursägarna är tillvaron inte mycket enklare. Det råder veterinärbrist i hela landet vilket gör att man nästan får tvinga sig in till klinikerna (som är överfulla av djur som behöver hjälp) om det är akut. Jag har provat det och lyckats, men har också läst om folk som inte fått hjälp för sina djur i tid. Det här är illa och det behövs en rejäl satsning på veterinärutbildningen i landet, där fler veterinärer kan utbildas. Så det är riktigt illa nu när det också, till råga på allt, har blivit kris på SLU:s smådjursklinik i Uppsala.

SLU Uppsala är en knutpunkt inom veterinärmedicinen i landet. Här finns den enda utbildningen i hela landet för blivande veterinärer och på de kliniker som drivs här går veterinäreleverna för att få praktik och lära sig hur praktiskt veterinärarbete går till. Om klinikerna på SLU faller, faller också utbildningen, den enda i landet. Förutom detta skrämmande faktum är smådjurskliniken i Uppsala i sig en av de absolut bästa i landet. Det är en stor klinik dit många vänder sig för att få hjälp med sina djur, särskilt djur som har lite svårare diagnoser och som verkligen behöver experthjälp. Jag kan avslöja att jag själv åker dit för min hund – min schäfer Molly som inte bara har artros utan förändringar i ryggraden också. Utan veterinär Charlies hjälp på Ultuna, vet jag inte hur det hade gått. Molly hade ont, och nu med mycket god veterinärhjälp mår hon fint och är som en ny hund. Jag är evigt tacksam för detta.

Det var också min syster när hennes hund kollapsade en helg och de behövde hjälp på jourtid. Hunden blev bra igen tack vare suverän omvårdnad, men nu är jouren stängd på SLU, så inga hundar kan få hjälp där. Bara det är ett hårt slag mot djurägare och djur.

Men nu är det dessvärre en än värre kris på kliniken. Det har blivit så illa att hela 75 personer ur personalen har gått ut med ett upprop om att smådjurskliniken riskerar tappa all personal. Krisen har föranletts av att ekonomin varit i botten, ny ledning tagit vid (och tre av dessa chefer har nyligen dessutom hoppat av) och verksamheten har fått utstå mängder med förändringsarbeten, förändringsarbeten som mest lett till att personalen blir helt slutkörd. Nu orkar de snart inte längre. Det är för få i personalen och pengar har istället gått till konsulter som inte har kunskap om djursjukhus och hur de ska drivas. Problemen startade redan 2006 men nu har det gått så långt att hela verksamheten riskeras.

Det här är symtomatiskt för vår samtid. Managementkonsulter och administrativ personal kostar bra mycket mer än själva verksamheterna. Detsamma kan vi se inom regionernas områden – humansjukvården. Hur detta ska hålla är mer än vad jag begriper och något fundamentalt behöver ske i synen på hur man bedriver vård och utbildning (för människor såväl som djur) framöver och vi medborgare måste höja kraven på hur detta sköts. I det här fallet med SLU är det till syvende och sist staten i form av Jordbruksverket och Näringsdepartementet som är ansvariga, vilket snabbt gör det här till en politisk fråga.

Själva uppropet kan ni läsa på Svenska Dagbladet – här

Busenkelt!

…eller mitt komplicerade hästliv. En hästig blogg från Lösa Tyglar