Ja det är så man undrar i dessa tider. Den här killen fick, enligt mig rätteligen, fem års avstängning från alla tävlingssammanhang som har med hästar att göra. Han får inte beträda ett tävlingsområde, inte ens som pappa åt sin egen ridande dotter. På fem år. Det är ett hårt straff.
Den här ryttarinnan däremot, fick dryga 50% för sin ritt. Ingen sa till, ingen stoppade henne och ingen kommer att stoppa hennes framfart. Än i alla fall. Hon har blivit ökänd på nätet pga alla upprörda människor som sett denna video. Men något straff får hon inte. Vi får väl se om det blir ändring. (klicka på länken för att kunna komma till videon).
….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.
Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀
Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.
Intrycken har duggat tätt i min hästvärld de senaste veckorna. Jag har sett på ridning i olika sammanhang och i jobbet träffat många nya ekipage vilket alltid ger påfyllnad i erfarenhetsbanken.
Jag var i Borås i fredags, på Gina Tricot GP och tittade på en dressyrclinic. ”Knytkalaset med Plantskolan” visade ihop med sina tränare Kyra Kyrklund, Jan Brink och Liane Wachtmeister upp några av sina favoritekipage. Det var unga framgångsrika ryttare med rörliga och begåvade hästar. Den förväntade framgången blev tydligt beskriven, hoppas verkligen att förväntningarna infrias!
Min favoritstund den kvällen blev när Kyra på sitt vanliga lite anspråkslösa vis ändrade en lite för långtravande häst till en lagomtravande. Ryttaren fick instruktioner, gav hästen hjälper och vips kunde hästen kontrollera sin stora trav och istället röra sig lite mer ändamålsenligt. Det gick tämligen snabbt och enkelt att visa hästen hur de ville att den skulle göra.
Nu i vår kommer vi på Lösa Tyglar att kunna erbjuda tre helger i olika teman där vi tar hjälp av vår balansmästare Elettra Sonedotter. Det är helger jag verkligen ser fram emot då de ger så många insikter och lärdomar – i hur viktiga helheten är och kanske än mer, hur viktigt det är att fila på detaljer.
Balansen och sitsen är ju det viktigaste som finns om vi vill kunna prestera i sadeln, och låta hästarna lyckas med sitt uppdrag att dansa tillsammans med oss. Och det vill vi väl alla vi som sitter i en sadel och rider?
Jag har gått ut med inbjudan på Facebook på Lösa Tyglars egna FB-sida. Du kan läsa den här .
Välkommen du också! Du kan komma själv, med kompisar och ta med häst eller låna av oss. Du kan hänga på en eller två dagar eller hela helgen, vara med på en helg eller allihopa. Du väljer. Lövslätten är gården som ger lite mer i hästlivet, och här är alla välkomna!
Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?
Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.
Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.
Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.
Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:
Än idag är vi helt beroende av vädret för vår vällevnad. Man kan ju tycka att det inte längre borde spela så stor roll, i denna moderna och tekniktunga värld. Men nog är det så fortfarande. Det var inte bara på 1800-talet som det blev stora problem med försörjningen av mat om skördarna slog fel. Sådant händer idag också. Kanske inte oss människor i den rika världen – vi importerar då glatt det som behövs. Men när det gäller våra djur är det här en realitet att leva med. Och frågan är om klimatförändringarna kommer göra så att fler skördar slår fler framöver?
Redan i somras kom de första rapporterna om att skördarna blivit dåliga. Särskilt vad gäller hö och ensilage till djuren. Det är svårt att importera gräs. Varje djur äter en sisådär 300 kilo så ni kan ju tänka er fraktkostnaderna om det inte går att handla in det här lokalt. Många bönder valde att minska sin besättning – det vill säga skicka djur på slakt. Köerna till slakterierna blev ganska så långa.
På hästsidan har det varit någorlunda tyst, även om man kan se ovanligt många annonser ute med hö eller ensilage köpes. Och svaren är inte många. De som har och är leverantörer säkrar sina stamkunders behov. De som är som jag som har eget (tack och lov fick vi en bra skörd!), håller stenhårt på vårt. Och de som inte är några storköpare och som inte kunnat boka in sig på tillräckligt har nu enorma problem att hitta foder som är dugligt åt hästar.
Det här är ett elände. Det går inte att vänta med att köpa in foder till djuren. De behöver lika mycket varje dag. Jag kan tänka mig att de med brist satsar på att hitta halm, men det är inte så lätt det heller. Halm och lusern kan annars kompensera brist på hö till viss del i alla fall. Men det är verkligen inte ultimat. Jag kan också tänka mig paniken när det inte finns foder att få tag på. Vad gör man till slut?
Ja – jag är otroligt glad att vi fick in en såpass bra skörd i år. Jag hoppas det räcker hela vägen in i sommaren nu. För att köpa in av andra verkar stört omöjligt. Jag skulle heller inte bli särskilt ledsen om det är så att våren kommer tidigt och det blir en bra betessäsong. Den förra var eländig – vilket i sig bidragit till bristen på foder. Det var torrt och kallt på våren – betet kom aldrig igång. Sedan var det torrt och eländigt lite till bara för att börja störtregna hela hösten när tillväxten inte sker och det blev bara lera av alltihopa. Till och med på mina sandmarker var det lerigt. Då är det illa.
Näe – nu hoppas jag på ett bättre skörde- och betesår, även om jag verkar klarat mig undan det värsta – foderbrist och betesbrist. Så har jag stora marker också, även om det inte är så intensivt växande på varje fläck så räcker det till oss som tur är. Än så länge.
Mer om bristen på hö och silage i framför allt Mellansverige men även på andra håll kan du läsa om på:
Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.
I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.
Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår. Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).
En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.
Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.
Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.
Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?
Någon sa till mig att hästarnas man var något som Gud gett till ryttarna. Och visst är det så! Inte bara för amatörer, utan minst lika viktig för proffsen. För hur många gånger skulle vi inte ha trillat av, om det inte fanns en man att ta tag i? Ganska många, misstänker jag. Ibland när jag känner att hästar är lite på tårna grabbar jag tag i manen lite försynt. Utan att det hänt något, utan utifall att. För jag vill inte ställa till det med att råka dra i tygeln, om hästen far iväg. Det ger nämligen obehag, vilket bekräftar hästens stress – det var ju rätt att vara stressad. Något gick ju knas, jag fick ju ett ryck i tygeln. Men då jag också vet att jag har svårt att inte ta till mig händerna, låter jag manen få draget, istället för tygeln och därmed skonar jag hästens mun. Och jag vet att jag inte är ensam.
När jag istället behöver hålla balansen är det mer ett tryck på mankammen som jag tar bäst hjälp av. Jag trycker mig uppåt, så jag inte ramlar framåt. Så gör också många hoppemänniskor, tex om de håller på att tippa framåt i nedslaget, eller om det ska svängas lite fort sådär. Det skadar ingen häst att vi balanserar upp oss med hjälp av mankammen. Däremot om vi försöker hålla balansen i tyglarna.
Och ibland är det nästan omöjligt att inte göra det. Om vi rider helt utan hjälpmedel till exempel. Då blir det som ett signalsystem genom manen- rena Avatar.
Ni har väl inte missat att vi har en Hästklubb på gården också? Den sponsrar alla de som annars inte skulle kunna komma till ett stall, umgås med hästar och rida. Det kan finnas många anledningar till det, men genom Hästklubben blir det möjligt.
Du kan hjälpa till och sponsra du med. Alla pengar går oavkortat till verksamheten, en verksamhet vi försöker hålla så kostnadsfri som det bara går för dem det berör. Gå in på länken så ser du mer!
Som ni säkert hört har man till slut konstaterat att ridning är friskvård. Att det skulle behövas så lång tid och så många turer är ju bra märkligt. Umgänge med hästen och ridning används ju alltmer som terapiform, även om vi i Sverige (som vanligt?) är tiotals mil efter till exempel Danmark där man kan få ridning på recept.
Så vad i hela friden gör hästen som inte är friskvård, om den till och med kan hela?
Nåväl. Nu är ridning friskvård i alla fall vilket inbegriper att alla de med vettiga arbetsgivare också kan göra avdrag för viss ridning i friskvårdsbidraget.
Men vad är det då som räknas in? Framför allt är det ridning på ridskolorna. Där är det uppenbart att pengen kan användas utan att Skatteverket har några synpunkter. Det har däremot varit lite mer oklart vad som gäller när man vill använda bidraget till verksamhet runt sin egen häst.
Nu kommer dock i alla fall en del besked från Skatteverket. De säger att privatlektioner är ok. Men inte på egna gården och kvitto krävs. Dessutom får pengen som betalts inte överstiga tusen kronor. Ridhuskort kan också betalas med bidraget. Men som sagt – ta ett specat och helt vitt kvitto (det hoppas jag ni gör annars också!).
Däremot är körningen inte avdragsgillt enligt friskvårdsbidraget. Men det måste väl ändå bli nästa steg????
Busenkelt! 